En förbannad jul

 

Precis innan jul fick jag problem med min astma.
Jag antar att det berodde på att maken släpade in ved som var full av mögel och svamp.
Den hade således legat för länge och var halv våt.
När de torkade i vardagsrummet uppstod en underlig lukt och efter två dagar kunde jag inte andas.
Jag fick kortison men blev ändå sakta sämre.
Doktorn antog därför att jag drabbats av mycoplasma lunginflammation, vilket säkert var sant då jag blev fisk med antibiotika.

 Julen närmade sig med storm steg, jag tjatade in granen en vecka tidigare än vanligt och fick barnen att sätta dit pyntet.

Inte blev det som jag brukar göra men under rådande omständigheter dög det gott.

Det blev klart någon dag före julafton att maken skulle till sin släkt som vanligt och efter mycket diskuterande bestämdes det att sonen skulle följa med.
Kvar hemma blev dottern och jag.

 

Dagen före julafton fyller min mamma, om hon levt hade hon idag varit 84 år.
Brukligt är att vi åker upp till Brevens med en blomma och ett ljus som vi tänder i minneslunden, men dagen till ära var det absolut halka. Maken klagade över att det var svårt ta sig hem från Högsjö, så eftersom jag är åk rädd i vanliga fall avstod jag den resan.

 Jag kände mig helt slut och la mig en stund i soffan och där blev jag liggande.

Jag förkunnade i förbi farten att det inte skulle bli någon jullunch dagen därpå, eftersom maken valde att åka till sin släkt och där snålas det inte på delikatesser mm.

 Maken blev mycket arg då han som han sa tycker att hela grejen med jul är att äta.

Långt senare skulle jag förstå vidden av det han sa.
I vart fall så blev det ingen julmat på julaftonsförmiddagen, jag orkade nästan inte stå på benen.

 Vi delade ut julklapparna efter frukosten.

Jag hade flämtande hasat mig runt på Marieberg och handlat till mina kära.
Alla fick för ungefär 1500 kr.

 Så satt vi där i soffan jag med mina fyra paket och resten av familjen med sina sex.

Sonen hade gnällt mest och fick följaktligen flest paket. Han var ändå inte riktigt nöjd just då.
Dottern blev lyckligt förvånad över parfymen från Viktor och Rolf, flower bomb med tillhörande duschkräm och bodylotion.

Första paketet jag öppnade var en tomte som naturligtvis var i tusen bitar.( vår vanliga otur)

Synd för den gillade jag. Det andra paketet var ett ljus.
Sen fick jag ett nagellack från essie och sist en liten massageapparat för huvudet.
Ni vet en sån där på tre ben.

Vi såg Kalle Anka och jag vilade i soffan.

Efter det åkte maken och sonen till Högsjö.

Juldagen åt vi en liten jullunch vid två tiden.
Tröttheten bestod hela helgen. Jag glömde bort att duka med våra tomteglas, jag glömde också bort att tända lyktan i vår tomte som brukar stå vid dörren.

 Julen blev helg och jag bestämde att vi skulle ta ner alla tomtar.

Då kom nästa chock.
Jag hade fått fyra små tomtar med nerhasad huva i födelsedagspresent av familjen.
Jag älskade dem men nu var de bara tre.

Jag letade på golvet och i lådorna ifall den ramlat ner.

 Så gjorde jag som jag brukar, jag frågade tomten var den var.

Och fick till svar att den låg i soporna.
Jag frågade hur den hamnat där och då sa den att den åkt ut i en servett.
Maken morrade något om tokiga käringar när han stövlade ut efter soppåsen i soptunnan.
Jag öppnade påsen och tog ut det översta och där i en servett låg den lilla tomten.
Jag blev så glad.

 Men säg den glädje som varar för evigt?

Sonen kom upp och säger att min lilla massageapparat har knappen lossnat på när han körde den på köksbordet.
Pappa satte dit knappen igen och allt var som det skulle.
På kvällen använde jag den till axel och då fungerade den.
Men då var ju maken tvungen prova på huvudet och hela apparaten föll i bitar.
Pappa lagade den men sen hade sonen den igen och efter det går den inte.
Det är knappen som lossnar så vill man använda den får man snällt hålla in knappen släpper man dör den.

 

Kvar av alla mina julklappar är ett ljus och ett nagellack…
Man får söka tröst i att det ändå är tanken som räknas.

 

GOD FORTSÄTTNING OCH GOTT NYTT ÅR.

Jag hoppas innerligt mitt blir bättre än det som varit.

 

 

 

 

Jul att minnas

Såg på Julstök med Lasse Kronér i kväll.
Han frågade flera vad som var den bästa julklappen de fått och den sämsta.

Jag funderade en stund och så kom jag på vad som var den sämsta.
Några dagar före jul hittade jag två paket i källaren. Det ena var väldigt stort, ja i alla fall större än jag brukar få.
Det stod Intersport på tejpen. Så jag var ganska säker på att det var skridskor i för det ville jag ha.
Men då sa pappa att det var det inte. Det var något mycket, mycket ömtåligt.
Han fick mig att bära upp paketet som om det var en tidsinställd bomb i lådan.
Säkert skrattretande för mina föräldrar, men inte för mig.
Jag ville verkligen ha de där vita nya skridskorna, men jag hatade dem efter det och använde dem aldrig någonsin.

Två andra julklappar minns jag.
Jag önskade mig en rörlig barbie, de hade precis kommit ut.
Innan fanns det bara dockor med stela armar och ben. Jag tjatade hela veckan.
Så på julaftonen sa min trötta mamma att jag fick en barbie.
Oj vad jag skämdes och samtidigt blev jag så himla glad.

Men den bästa presenten fick jag av morbror Rounald en jul i Forsvik.
Han hade nästan inga pengar och köpte därför en batteridriven liten ambulans som man fick att åka genom att trycka på en knapp på handkontrollen. Den kostade 5 kr.

Jag älskade de oerhört mycket. Jag minns än i dag hur ointressanta alla andra paket blev.
Mamma och pappa hade köpt telefoner till mig. De fungerade ungefär som walkie talkies, svindyra då men helt onödiga och absolut inte roliga.

Så julklappar behöver inte vara dyra bara väl valda.
När jag var barn var huset alltid fullt av folk på jul, ja det var ju så även andra helger.
Jag avskydde det.
Så när jag blev stor ville jag ha jul i lugn och ro.

När jag träffade maken blev det än mer kaotiskt.
Vi gick upp vid nio och åt frukost sen åkte vi till mina föräldrar på lunch.
Sen åkte vi hem såg Kalle Anka och efter det åkte vi till Kims föräldrar. Sen körde han hem mig till mina föräldrar vid 20.00 för då åkte han till Stengården till sin mormor och morfar.

När firandet var slut där åkte han hem till oss.
Hur han överlevde julen fattar jag inte, han åt så här.
frukost vid nio. Lunch 12.00 hos mamma och pappa och sen kaffe och alla kakor. Vi åker hem kollar tv och käkar godis.
vi åker till Svasses och där är det julmat och fika. Han åker till sina morföräldrar och äter julbord och dricker kaffe med alla kakor.
kommer hem till min familj och äter julgröt och avslutar med smörgås och kakor.

Som tur va dog den hysterin ut.


Jag vill egentligen fira jul med min familj.
Men det går inte.
Jag avskyr att sitta hopträngd med en massa människor som ändå tycker rätt illa om mig.

Så sen några år tillbaka åker maken hem till sin familj och firar alla högtider.
Jag stannar hemma. I bland stannar något av barnen hemma med mig i bland sitter jag själv i ljuset av stearinljusen och tv.
Det bekommer mig inte att fira jul själv.

Huvudsaken är att vi går på julnattsmässan när alla kommer hem.



 

GOD JUL

ÖNSKAR

ANITA

MED FAMILJ.

Vingåker och flyktingarna

Vingåker och invandringen.

 Någon måste säga som det är.

Jag såg här om dagen på Tvärsnytt en reporter som intervjuade ett kommunalråd från Vingåker.

Han sa att de tagit emot 110 invandrare i år och att nästa år blir det 3.

Tre sa reportern?
Ja är det fullt så är det sa kommunalrådet.

 Vingåker har en låång tradition av att ta emot flyktingar.

Redan under andra världskriget tog man emot Norska desertörer och dem i Norska motståndsrörelsen, de inkvarterade på Kjesäter.
Många av de stannade och gifte sig här sen.

 Under 80-talet kom tusentals båtflyktingar hit, många hamnade i Vingåker.

De kom ena dagen fick en lägenhet en madrass en filt och en kudde.
Dagen därpå stod de på Sir, Silver och stål eller Johnsson metall.
De fick slita ihop allt fick inget gratis.

 På 90-talet kom Eritreaner och Etiopier i massor. Flera av dem blev mina vänner.

De flesta var kristna men några var också muslimer. Det blev problem för de kristna kvinnor som flytt hit utan manliga släktingar.

 Under kriget på Balkan kom folkgrupper från forna Jugoslavien.

Områden runt Vingåker och delar av Närke har en lång tradition av att ta emot folk från just Jugoslavien.

 Efter dem kom Somalier på 2000-talet.

 

Nu till orättvisorna.

Under min rehabilitering hamnade jag som totalt okunnig administratör på Komvux i Vingåker, jag var naturligtvis helt oduglig vilket mina lärarkollegier ständigt påtalade.

Jag har aldrig varit någon pappersvändare men jag hade inget val, man kan inte tacka nej till rehabilitering efter en operation.

 Det jag däremot är bra på är att lösa problem. Att ringa telefonsamtal och lösa problem åt andra, det kan jag och det är jag bra på.

Dock fanns det problem jag inte kunde göra något åt.

 In på komvux under den här tiden kom dessa bugande båtflyktingar, de kunde inte ett ord svenska för de hade umgåtts med varann och jobbat så mycket de fick. De var ett mycket arbetsamt folk.

Nu när de var arbetslösa ville de läsa svenska för invandrare. De hade jobbat sen 80-talet i Sverige, betalt skatt och tjänat ihop till det de hade själva.

Nu fanns inga lätta industri jobb och de ville jobba.
Jag trodde det var självklart att de skulle få GRATIS Svenskundervisning.
Men det fick de inte, de fick snällt ta lån.

 Ungefär samtidigt kom stora grupper hit från Eritrea och Etiopien de hade aldrig jobbat en enda dag i Sverige och fick sin Svenskundervisning helt gratis.

Vad mer anmärkningsvärt var att de fick hela hem och alla kläder av socialen, det väckte ont blod i bostadsområdet där ensamstående svenska kvinnor fick nöja sig med begagnande möbler från Bengt.

Flera av männen hade inte en tanke på att jobba, det ansågs ligga långt under deras värdighet.

Somliga kom också med flera fruar och massor med barn.

 Men alla var ju inte av det skrot och kornet, jag hade förmånen att få lära känna flera av dem för de kom varje kväll till gården där jag jobbat innan jag blev sjuk.

En kille Efrim jobbade jag med på Torsvägs fritids han var jätte trevlig och vi umgicks tills hans familj och han flyttade till Stockholm, dit de flesta flyttade efter ett tag.

 Vingåker har alltså tagit sitt ansvar, de har integrerat och tagit hand om hundratals flyktingar genom åren, ja kanske är det ännu fler som passerat den lilla kommunen?

 Det är tufft för en så liten kommun att undervisa, vuxna i svenska, ge dem bostäder och slussa ut till arbete.

Det är tufft att ta hand om barnen i skolan när skolan är liten och det är väldigt många med olika nationaliteter, det är ju inte samma sak som för en stor kommun eller stad.

 

Säger kommunalrådet att nu är det fullt, ja då är det fullt.
Man måste också tänka på hur det påverkar ett samhälle att år ut och år in, ja i årtionden ta emot nya flyktingar gång på gång.

Alla flyr ju från något och alla är traumatiserade på något sätt.

Det ställer stora krav på tjänstemän i olika förvaltningar och det ställer stora krav på personal i olika verksamheter, då i synnerhet skolan, socialen och kanske också kyrkan.

 Jag tycker Vingåkersborna har rätt att ta ett sabbatsår.

Jag tycker det är dags Lidingö, Djursholm och Danderyd tar emot ett par tre hundra flyktingar var de närmaste året och sen lika många varje år i trettio år, så får vi se hur det är med medmänskligheten.

 

I Vingåker har man aldrig klagat.

Så klaga inte på att det inte går längre.

Nu får andra axla manteln tycker jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kortison mot tyst astma.

Jag hade glömt att jag var astmatiker.
Det blir lätt så med dagens moderna mediciner.
Jag tar min puff varje morgon och kväll och klarar mig bra på det.
Egentligen har jag inget att gnälla över min lungkapacitet är 600 på pef-mätaren och syresättningen 97-98.

Men så fick vi in ved som hade mögelsporer.
Och jag fick efter ett par timmar svårt att andas.
Det är lugnt tänkte jag och tog 3 kortisontabletter Betapred.

Men dagen efter var jag sämre. Jag ökade då min dos till 6 tabletter alltså 3 mg. La till Inhalation med min apparat som jag fyller med Atrovent.
Jag fick den tredje dagen öka till tre doser Atrovent per dag och sen ringde jag vårdcentralen.

Jag fick träffa en söt ung lärarassistent som nog var lite förvånad över att jag redan stod på kortison.
Hon skickade mig på diverse provtagningar. Frågade några kollegier vad som skulle kunna vara rätt behandling för mig.

De kom framtill att jag behövde mycket mer kortison. Hon skrev ut 25 mg i fem dagar.

Nu är jag ju en gammal räv så jag vet att man inte kan sluta tvärt på en så hög dos utan att bli fysiskt sjuk.
Ja jag vet ju inte om alla blir det, men det blir jag.

Det första som händer är att man blir torr i munnen, det beror på att blodsockret far i höjden.
Det löser jag genom att ta små doser insulin.

Nästa som händer är att kroppen sväller.
Plötsligt är man rynkfri. Men man har mössa på huvudet och vantar på händerna och man går på skumgummi.

Jag blir yr i huvudet, kallsvettig och matt.
Jag faller nästan omkull vid minsta ansträngning.
När jag sen börjar trappa ner kortisonet får jag kramper i musklerna.
Natten till söndag kom första krampen i vaden.
Det gör så fruktansvärt ont och efteråt har jag muskelbristningar och ibland blåmärken efter.

Jag har trots den höga dosen svårt att andas. Jag äter alla mina tabletter som jag skall för astman dvs Singulär. Jag inhalerar seretid och atrovent. Jag tar också en receptfri hostmedicin.

I dag söndag är kroppen slut.
Det känns som jag inte kommer att överleva detta, fast jag VET ju att jag gör det.

Astma jag hatar den här konstiga sjukdomen.
Jag har vad jag kallar tyst astma, dvs. det rosslar inte, men det går inte att få luft ändå.
Torsdag kväll, jag är nere på 10 mg per dygn och är redan mycket sämre. Hostar segt vitt slem och har svårt att få luft. När jag pratar blir jag yr i huvudet. Jag ska till VC i morgon.
I kväll fick jag massiva kramper i ben, bål, nacke, händer och hals mycket obehagligt. Kramperna skrämmer mig då jag kan ta ett steg framåt och benet åker upp mot rumpan och jag faller handlöst.
Så jag hasar mig fram med mycket små steg, som helst inte lämnar golvet alls.

Längtar tills jag kan gå i skogen igen och andas frisk luft.

JUL PÅ HUGINVÄGEN

Jag är som alla vet handikappad. Lite halt, lite förvärkt och mycket trött.
Jag börjar därför min julstädning i augusti och den brukar vara klar med lite hjälp från familjen i början på november.
14 dagar innan första advent sätter jag upp adventsstjärnor och stakar. Dock inte i år då sonen i huset fyllt fönstren med krukväxter..

Julen börjar i köket, den smyger fram, först tomtarna i lampan över köksbordet, sen fönster dekorationer..

 En tidig julgrupp på köksbordet.

 En tomtelampa smyger in..

 Kryddhyllan får nya vänner..

Micron.

Vitrinskåpet i köket, nu är julen nästan fullbordad i mitt kök.

 

 Fredags kväll, bordet dukat med julporslin från WWF.

 Amaryllisar som blommar och fönsterdekorationerna dit satta

 På bordet en liten julby som växt med åren, från gåvor till vinster.
Tomtarna fick jag i födelsedagspresent av familjen.

Kvälls glögg med Erik..

 

 Vem har en paradhanddukshylla idag? jag har det..

 Så smyger julen vidare.. till hallen..

 Till vardagsrummet..

 Fönstret med mina nya julgardiner från Hemtex.

 

 

 Dotterns rum

 Duken jag ropade in på kyrkliga syföreningsauktionen i Asker.
Den är helt fantastisk!

 

 

 Jag älskar julen, jag älskar doften av glögg, kanel och ingefära.
Julklapparna kan göra detsamma, men ingen jul utan tomtar i alla vrår.
Men de senaste åren har jag inte kunnat motstå alla helt fantastiska Amaryllisar och andra underbara julblommor.
Tyvärr har jag inte lyckats få dem att överleva..

 Så vacker var den att det gjorde ont.

 I kväll sätter vi upp granen. Denna är dock från i fjol.

 Det kommer inte bli lika många julklappar i år.

 Granen kläs likadant varje år. Det är en tradition som min pappa började med, han såg julgranen i vitahuset på tv.

Önskar jag

er

alla!

Tack gode gud för att jag inte är ung

Vad är det som händer?

På min tid fanns det respekt för alla andra, för varann för föräldrar och klasskompisar.
Det fanns saker man bara inte gjorde.

Vi söp skallen av oss men vi såg till att alla var med hem.
Vi slogs och alla ställde upp för varann.
Visst blev tjejer utnyttjade i gängen visst blev det skitsnack när någon gått laget runt.

Vad är skillnaden idag?
Jaget.
Det finns inget vi.
Det finns ingen moral ingen etik.

I dag sker mobbingen både i klassrummet och sen fortsätter den hemma på nätet.
Det fanns inte på kartan att vi skulle fortsatt sparka någon som låg ner, eller använda någons huvud som fotboll.
Vi sparkade inte vi slogs med händerna om det någon gång på någon fest blev råkurr.


Man fotar eller filmar varann och lägger ut det till allas åsyn.
Barnen får det i telefonerna från sina klasskompisar/vänner.
Det finns på face Book och you tube.
Vem har gett sitt med tycke till detta?
Ingen för det är ju bara roligt.

Jag har förstått att man filmar sina toalett besök, sina könsdelar ja allt.
De unga har ingen aning om när det piper i telefonen om det är ett viktigt meddelande eller bara ytterligare en naken klasskompis/vän eller någon man inte alls känner.

Värre är det med närhet, många vet inte vad det är.
Man är ihop men ingen rör vid en med värme.
Man hånglar man blir nästan avklädd fast man säger nej.

Många tjejer känner pressen att vara tillags, att ställa upp på det killarna kallar kompis sex.

Jag har ingen brud nu kan inte du ställa upp vi är ju kompisar?
Jag vet inte vad argumenten mer kan vara men många tjejer kan inte stå emot det vet inte vad kärlek är.

Är det vår känslokalla värld som skapat detta?
Har vi inte varit kärleksfulla mot våra barn?
Har vi lärt dem att vi själva är viktigare än andra?
Det är ju sant men man måste också kunna stå för ett vi.

I så fall är det en tragedi.
Barn är så ensamma i dag, ensamma i sig själva precis som du och jag var, men också ensamma i vårt samhälle.
Det var inte vi.

I vårt samhälle när vi växte upp fanns ett vi,
vi i byn, vi i Sverige.
Vi bodde i ett folkhem.

Våra barn bor i en öken.
Det finns inget vi, var och en får klara sig själv.

Ensamheten är total.
vem lyssnar på barnen?
Vem lyssnar på tonåringen?
Vi fostrar dvs vi sätter upp regler, men förklarar inte varför.
Vi stöttar inte, för det har vi ju inte tid med.
Vi vill ju leva vårt eget liv de får klara sig själva.

Lämna inte ditt barn ensam i den världen vi kallar samhället.
Lämna inte ditt barn ensamt med svåra beslut.
Tala med varann.
Det som skiljer oss från andra primater är faktiskt att vi överför det vi lärt oss till våra barn i samtalet.

Utan samtalet blir vi bara intelligenta apor.

Att bli en sur gammal kärring.

Som barn var jag trumpen.
Som tonåring fåordig.
Men jag har humor.

Mitt i natten när dottern kom från Liseberg.

I skolan var jag ofta clown, skojade, spexade och försökte se det roliga i allt. Det var ett sätt att överleva.

Dottern hade sin pojkvän och hans gäng här en natt. De ramlade in när vi egentligen var på väg till sängs. Men jag tycker sånt är extra roligt, jag gillar det oväntade. Dottern hade lite svårare att ställa om från på väg att somna till full rulle med nattfika i mitt kök och mycket skratt.

Jag är nog som bäst då, när jag är trött och glad och utan gränser.
Jag älskar att härma, med kroppsspråk och dialekter.
När barnen kinkade i affären, så brukade jag roa dem genom hyllor och varor genom att börja med danska för att byta till skånska, finlandssvenska och norska. Det är klart folk glodde, vem skulle inte göra det? men det har aldrig bekommit mig.

Emo när dottern började rita kors i ansiktet.

Jag har spelat cp-störd, muslim ( må Allah förlåta mig) och allt där emellan å vi har skrattat så vi nästan kissat på oss ( i alla fall jag ).

Vi har skrattat på andras och vår egen bekostnad, för det man inte kan skratta åt det kan man heller inte ta på allvar.

Så tog det slut, skrattet. Bara sorg och förtvivlan. Tystnad.
När det sen kom tillbaka fick jag ont i hela kroppen när jag skrattade, som om kroppen glömt hur det kändes att ha roligt igen.

När håret föll av o sjok och jag såg ut som en golvmopp efter duschen.
Jag vill inte vara en sur gammal tant.
Jag vill inte klaga på allt och alla.
Det är så främmande för min natur att jag alls inte förstår hur jag lyckas ta mig förbi min egen konflikträdsla.

Jag vill sprida glädje omkring mig, locka till skratt. Som Ellen sa vid mitt köksbord, - Man behöver inte gå på cirkus för att få skratta man kan komma till er. Det värmde, det kom från hjärtat.

Jag tycker om när människor ramlar in.
Utan att först fått en inbjudan. Klart de får ta det som det är, jag har kanske inga bullar hemma inget pålägg men va fan sånt är livet.

Gunilla har rätt, det skall vara roligt, livet är så fruktansvärt kort att det vore helt fel att sörja bort det.

När vi inte haft nått annat att göra har vi använt min sminklåda, vi har dansat till musik och spelat allan. Tack och lov har barnen varit snälla och inte lagt upp på you tube när mamma spelar luftgitarr, luft trummor och rockar loss framför datorn sittandes för står jag faller jag handlöst.

Grr på er..

Örebro vänstern.

I dag kan man läsa i Nerikes allehanda om vårt parti.
Ja det är inte mitt parti längre.
Jag lämnade det i dag.

Jag ville nått.
Jag ville förändra, få nya vindar i Sverige.
Få en motvikt till Sverige demokraterna.

Men det visade sig att det inte var så gott ställt med demokratin i partiet.
Feminismen åberopades bara när det gynnade ens egna vänner i partiet.
När andra kvinnor ville fram eller vi ville få fram dem så fanns det tusen skäl till att någon annan skulle väljas.
Vi valde ledarmötet och sen revs besluten upp på nästa möte.

Vi slängde ut Marcus Allard och med honom hela badvattnet. dvs hela ungvänstern åkte med av bara farten.

Jag fick höra på ett möte att ungdomen inte är partiets framtid, och då talar vi om människor som passerat 30 nyss. Så som jag förstod det är partiets framtid de gamla stofilerna som suttit i evighet.

Man vill inte vara ett feministiskt parti i Örebro.
Man är definitivt inte ett demokratiskt parti då man helt obekymrat river upp beslut medlemsmötet fattat för att det inte gynnar dem man tänkt att det skulle gynna.

Det är inte ett socialistiskt parti, för då skulle inte individen ställa sig framför gruppen.
Jag tänker en för alla alla för en.
Men här gör man om regler, det vedertagna och det partiet säger centralt för att få sitta själv.

Man förringar en del av de nominerade till vissa poster och framhåller löjliga företräden för dem man vill ha valda.
Så löjliga att de som skall väljas framstår som idioter.

Nu är det slut på idiotin, nu får de slåss och strida själva.

De behöver heller inte ha några val, bara att fråga sittande vilka som skall in på de olika posterna så slipper de långa segdragna möten, vars beslut ändå rivs upp.

Efterskrift. 21 nov.

Det känns skönt så här några dagar efter briseringen i Na att ha lämnat partiet. Det finns ingen chans att få den här föreningen sammansvetsad igen.
Det är mycket tragiskt för mig också, då jag har fått många fina vänner i vänstern. Någon sa att man borde stanna och försöka få till en förändring, men jag finner det meningslöst. Jag blir så arg så att tro att man skulle kunna komma med något konstruktivt i det läget är döfött. Jag lämnar och hoppas på att de som har sinnesro att rida ut stormen kan göra det på ett konstruktivt sätt å partiets vägnar. Jag förmår inte det.

Ett hem

Vad är ett hem?
Tak över huvudet?
Någonstans man sover?
En utställningslokal för privat bruk?

Kan tyckas konstiga frågor.
Men faktiskt relevanta att ställa.

För mig är ett hem, min borg, min trygghet.
Ett hem skall vara en plats att komma hem till, där jag är trygg och där jag kan vara mig själv.

Jag tycker om att ha människor i mitt hem.
Jag kan dock erkänna att jag är helt värdelös som värdinna.
Vilket inte bara beror på att jag är handikappad.

Men jag vet hur man gör ett hem, hemtrevligt, det är jag bra på.

Jag älskar tidningar, till min mans fasa.
Jag är också dålig på att kasta dem, så de hänger gärna med några år.
Jag ser hur våra hem alltmer blir sterila utställningslokaler där ingen ser ut att ha satt sin fot.
Det är faktiskt inte normalt att inte leva i sitt hem, för då är det inget hem.

Ett hem skall vara inbjudande, köket skall inbjuda till samtal och samvaro.
Barn skall kunna vara barn i sitt hem.
Ingen skall behöva vara rädd att smutsa ner eller inte våga sitta i möblerna.

Var skall vi kunna vara oss själva om inte hemma?
För vem inreder vi, för vem gör vi våra hem allt mer opersonliga?
grannen, men de flesta grannar har inte varit innanför dörren hos sina närmaste grannar.
Vänner och arbetskamrater?
Släkten?
är det kanske en tävling?

I vilket fall som helst så är jag inte med i någon tävling.
Jag bor i mitt hem med min familj.

Tiggare på Marieberg, Örebro.

Först kom Romerna och de kon från Rumänien och Bulgarien.
De tiggde för att överleva.
Jag brukade ge dem en slant.
men de syns inte längre till.

Antagligen för att de inte hade råd att börja betala för sin plats.

Sen kom de som ville pröva sin lycka om det kunde dryga ut kassan lite.
Sen kom de som tvingas tigga.
Idag var jag på Marieberg utanför Örebro.
Vi var där 20 minuter innan de öppnar.
Det var tomt.
Så kom en utlands reggad röd skåpbil, ur den klev två dåligt klädda flickor.
Mannen som var med tog flicka nr ett under armen och visade henne var hon skulle sitta i handen höll hon en kaffemugg i papp.

Det som gjorde mig förbannad var mannens klädsel.
Han hade en sprillans ny huvtröja från poison för ca 800 kr.
Om han har det så dåligt ställt att hans kvinnor måste tigga kan han ju sälja sin sprillans nya tröja först, tycker jag.
Tjejerna hade dåliga slitna kläder på sig.

Det gjorde mig ont.
För detta har absolut inget att göra med fattigdom, snarare människohandel.
Detta är en sorts prostitution, att tvingas tigga ihop pengar till någon annans konsumtion.
Fy fan.

Förbjud tiggeri.
Förbjud människohandel.
Förbjud slaveri.

För det är det, det handlar om.

Brevet till the Angel.

Kära, kära du.

Alla vi som följt dig, som älskar dig.
Vi vet.
Vi ser.

Jag såg dig sjunga pride-låten och insåg att något inte stämde.
En annan ängel såg dig i ett annat sammanhang och sa samma sak.
Så såg jag bilden du lagt upp på FB och undrar varför du valde en bild som säger så mycket.

Alla låtar från förr handlar om utsatthet, ensamhet, utanförskap och rop, rop på hjälp, på en far som aldrig fanns där.
Allt i din uppväxt handlade om att få bekräftelse från honom.

Som sanningen säger,  barn som inte får uppmärksamhet för det dom gjort bra de gör allt för att få uppmärksamhet tillslut vilken uppmärksamhet som helst, till och med stryk är bättre än inget.

Så såg jag programmet på tv.
Såg hur leendet klistrades på, hur du försökte dölja det som tär.
För jag tror något tär.

Du är tom, du är i ett mörker.
Du bär på en stor förtvivlan.
Frågan är vad har du tvingats välja bort?

Så berättade du om din frånvarande far, om det djupt kristna hemmet, om din tvivlan.

När din far kom på tal såg man din förtvivlan och din vrede.
Aldrig att du vill bli en sån far som din var, för ditt barn. Aldrig.
Du vill finnas där för henne, du vill dela livet med henne.
Vara en förebild och en kamrat.

Du säger att din far drev dig upp på scenen i konstiga kläder.
det måste vara en käftsmäll för en präst.
Att han, guds tjänare har gjort sin son till en charlatan en gycklare.
En man som lämnat gud som brutit upp från hela sin uppväxt och vänt ryggen åt det hans far ägnat hela sitt liv åt.

Du proklamerar dig som ateist.
I ilska och förtvivlan.
Du kan medge att du känner av en själ, på sin höjd.

Om man förnekar hela sin uppfostran, förnekar gud och till och med tvivlar på att man har en själ, då är man själlös och naken.
Man är utlämnad till intet.
Vad är då meningen med livet?

Men din förtvivlan rör inte bara det.

Du är artist, du sa en gång att du lever bara på scenen där är du dig själv.
Jag tror du slits mellan längtan att få vara den du är på scenen och att vara en god far för din dotter.

Jag tror du håller på att falla sönder, för du ser inte hur du skall kunna få göra det du önskar och samtidigt vara en god far.

Jag vet inte om det går.
Går det att vara galen på scenen och ändå få sitt barns respekt?
Jag vet inte, du får fråga henne.
Eller kanske börja vara galen med henne.
Så har jag gjort, jag har varit galen med mina barn och de har älskat det.
Att visa att livet inte är så himla alvarligt, att du inte är så himla mycket vuxen att du inte har ett barn inom dig.

Att förneka allt det man är och offra sig för dem man älskar är precis det som jag håller på med.
Men jag har inga talanger så världen går inte miste om något.

Sluta kära du.
Inget är svart eller vitt.

Ta med dig familjen på spelningarna gör en historielektion av det eller kanske geografi.

Jag tror livet går att förena utan att kompromissa.

Lev, inget barn är i behov av en förtvivlad förälder, för barn vet och kanske skuldbelägger hon sig själv.
Det är mitt fel att pappa är ledsen.

När du är lycklig så blir hon det också.

Jag är ledsen för att din far slitit bort mattan under dina fötter.
Jag är ledsen för att du tappat ditt band.

Men bandet var också en källa till förtvivlan, till känslan av att vara annorlunda på ett negativt sätt.
Inget blev någonsin detsamma efter USA.

Å nej du kan inte pensionera dig, det blir din död.

från an angelhead.

ett bil köp och en ekonomisk katastrof. upplurad är ordet.

Vår blåa Nissan gick för skräddare och skomakare.
Den snappade och den hackade, men den gick. Vi hade fortfarande några tusen lappar kvar på det billånet.
Jag ville låna pengar på banken men fick nej, trots att vi betalar 1000 kr mer i månaden på lånet än den sumna som var lånets avbetalning. Nej för att jag är pensionär och banken säger att trots bolåneräntan i dag är 2.4 % så räknar banken med en ränta på 5.6%. Kan tilläggas att vi aldrig haft en enda betalningsanmärkning.

Efter sommaren började maken titta bil, det blev allt mer intensivt. Jag sparade så mycket det gick utifrån att vi skulle måla om huset. Men nu gick mycket pengar till bilreparationer. Utan att felet blev åtgärdat.

Hanna och jag började titta bil, vi letade efter en första bil till henne och en bil till mig att åka lite grann i.
Vi hade 15000 kr om vi delade på inköpet.
Vi letade efter en bra automat.

Vi började åka runt och tittade en dag på en SAAB. När vi skulle därifrån så ville maken titta på en bil ute i Lillån.
Sen var loppet kört, den hade 150 hästar en blå Nissan Primera och den skulle han ha. Sonen åkte med och tycket sig höra ett rasslande ljud. Maken blev rasande, det rasslar i alla bilar.
Rasslet ökade för var dag.

Hanna och jag gav oss. Han fick mina 6000 kr med sig i kontant insats.
Han köpte bilen. Tog ett billån i Wasa kredit. Uppläggningsavgiften var 595 kr administrations kostnaderna 2600 kr. och kontant insatsen 3600 kr.

Räntan runt 9% inget som bekom maken..
förbannade banker kan jag tycka.
Bil måste vi ju ha för att ta oss till jobbet. Om man skött sina lån och skulder borde banken kunna låna ut en liten summa pengar om man kan lägga lite kontant tycker jag så man slipper hamna i klorna på oseriösa bolag.
Hade vi lagt 6000 kr på bilen vi hade kanske den gått tills första billånet var betalt runt jul i år.

Nästan meddetsamma började bilen gå sämre, redan innan första veckan var till ända ville vi låta köpet gå tillbaka, men säljaren sa nej.
Han ville försöka laga den och erbjöd sig ta halva kostande eller inget allas.
Vi köper nya tändstift och sätter dit dem på verkstad, kostnad 1000 kr.

Jag ville gå till ARN.
Maken ville ha bilen..
Vi åkte nu fram och tillbaka till den verkstad säljaren hänvisat oss till, Mekonomen i Lillån.
De prövade allt möjligt och bilen gick sämre och sämre.
Vi lämnade in den i FEM veckor och de svarade inte ens när maken ringde, så då ringde jag och blev väldigt tråkigt bemött.
När vi så tillslut frågar om de inte hittat felet och om den då inte skall lämnas till annan verkstad säger de bara att den inte går att laga.
Vi betalar hälften av reparations kostnaderna (för vad?) 1000 kr.
Under de här 5 veckorna har vi lånat bil av säljaren.

Vi har hunnit betala av 1400 kr på billånet.
Vi har betalt 3600 i kontantinsats.

Maken får nu välja en annan bil, på samma firma.
Han väljer en volvo.
Jag skickar med 5000 kr kontant till mellanskillnaden.
Han kommer hem och säger att de la på 5000 kr på lånet.
Bra säger jag då har du 5000 kr med dig hem.
Nä säger han jag betalade ju det kontant.

I Wasakredit går det inte att byta säkerhet för ett lån, man måste ta ett nytt.
Så bilhandlaren löser vårt lån, maken tar ett nytt lån betalar 4600 kontant.
Administrationskostnaden är nu 1600 kr och uppläggningsavgiften 595 kr.
räntan är 8.7%. skrämmande.

Maken kommer alltså hem. Jag fattar inget. Jag frågar efter de pengar vi lagt på det andra lånet.
Jag sitter faktiskt uppe hela natten.
Jag kräver att maken kör mig till bilhandlaren, vilket han gör.

Mina uträkningar. Bilen kostar 18000 kr.
Kontant 3600.
inbetalt 1400
summa i min värld 5000 kr.
lån 13000 kr bilhandlaren löser det.
där är det stopp.

Jag kliver in på hans kontor.
du skriker han ni har blåst mig på 13000 kr.
nej säger jag.
han räknar och räknar.
slänger ner miniräknaren i lådan, tar upp den..
slänger ner den.
Han reser sig går av och ann,
han går ut.
Jag visar mina anteckningar och sitter kvar.
Jag talar lugnt och ju mer upprörd han blir desto lugnare blir jag och jag sänker rösten när han skriker.

Så efter en timme, har han insett att han slipper betala tillbaka de 1400 kr jag betalt på lånet som jag rättmäterligen skall ha tillbaka.
Han tar upp plånboken och betalar mig mina 3600 kr dvs handpenningen han fick i näven då vi köpte den första bilen.
Bilhandlaren har alltså köpt tillbaka en bil han sålde för 18000 kr, till ett pris av16600 kr. Ingen dålig affär för honom. Men om inte jag varit så säker på min sak hade han fått den för 13000 kr.

Jag tjatade på maken att ställa av bilen INNAN vi lät köpet gå tillbaka för vi hade betalt 1500 kr i på ställnings avgift. Men maken sa att det får vi när vi byter ägare. Det får man ju inte, det tillfaller ju den som står som ägare när bilen ställs av.
Men vi fick räkningen på den nya på ställningsavgiften för Volvon 1900 kr.

summa för ingen ting. 12190 kr.
Jag är glad jag fick tillbaka de 3600 jag kämpade för det som var första handpenningen.

slutsats.
1. köp inte bil på små firmor om du måste låna.
2. kolla räntan och avgifter i samband med lån.
3. kör inte bilen till Mekonomen för reparation i vart fall inte verkstaden i Lillån.
4. räkna med att bilar under 30000 kr har du inte skydd av konsumentköplagen där är undersöknings plikten stor. svårt att få rätt.

Resultat, jag kan inte sova om nätterna.
för den här månaden skall jag ut med 1900 kr i på ställningsavgift.
2895 kr i första inbetalning på lånet, dvs adm kostnader uppl avg och första avbet.  summa Ca 5000 kr.

Det suger också att betalt över 12 000 kr för kring utgifter.

En vision.

I våras skrev jag på Fb på sidan Öster Närkes framtid.
jag var då regält trött på alla klagomål om hur fult Odensbacken var.
Allt från den första kommentaren som fälldes för flera år sedan, att Odensbacken är en blåsig vägkorsning.
 till att hela centrum förfallit.
Örebro kommun har inte velat skänka oss ens ett par blomlådor.
Jag fick en idé att vi skulle kunna sätta blomsterlökar i hela Odensbacken och få en fantastisk effekt.
Kanske skulle det också locka turister från hela länet?
Jag tänker dock längre än så.
Jag tänker att vi skulle kunna samla in pengar till att göra Odensbacken till en vacker by.
Vi skulle kunna sätta vackert blommande träd genom hela samhället. Rosa  Japanska körsbärsträd, blod plommon, ja listan på vackra träd och buskar kan göras lång.
Vi skulle kunna få tillstånd av kommunen att röja upp i befintliga planteringar, och fräscha upp med nya växter.

Till sommaren skulle vi kunna sätta annueller lite här och där.
Eller kanske områden med blommande ängs växter.

När vi börjar få allt på plats kunde vi sätta ut bänkar och bord.
Kondis kunde hyra ut picknickkorgar och kaffekorgar.

Det här skulle kunna följa årstiderna.

Till lucia hoppas jag på ljusslingor i träden.
Jag hoppas epa.killarna ordnar luciatåg med sina epor.

Vi måste öka vår kreativitet.
För vi kommer inte få något från stan.
Alla ser ju hur fint man gör där inför jul.
Vi skulle kunna åstadkomma något likande här.

Låt sen allt fortsätta ut i byarna runt om.
Blå scilla utefter 52 mot Asker ner i dikena eller vackra vilda perenner. Aklejor prästkragar... frön finns att köpa på Impecta.
bara fantasin sätter gränser.

Gräv ner där du står.. vår nya slogan.

Skärvor är jag

En vän sa till mig "jag blir inte klok på dig på FB. Där är du en gåta".
ja så är det nog. Fb är ett sammelsurium av skärvor som ett kalejdoskop.
Man vrider och vänder och plötsligt framtonar en helt ny bild.
På FB trycker man gillar på det vänner lägger upp, inte alltid för att man gillar det dom skriver eller delar, utan för att visa att man finns där.
Jag delar sånt jag tycker verkar kul, galet eller som intresserar mig.
Men det är för den skull inte jag.
Jag skriver saker där i korta meningar.
Jag skulle vilja skriva så mycket mer, men vågar inte.
Fb är skärvor av mig i ett kalejdoskop.

53 år imorgon åh vem är jag?
jag vet inte.
Just nu har jag insett att jag gått rakt in i väggen.
Vad betyder det?
Det betyder att min hjärna blivit så överhettad att den tror jag är sjuk i kroppen.
Inget allvarligt det känns bara som om jag har en pågående hjärtinfarkt, de senaste två dagarna. Men jag är kärnfrisk, jämn puls och bra blodtryck, så suset i öronen är något annat.
Ont över bröstet jag tror att det sitter någon där, men det är inget fel på hjärtat heller.
Alltså är det fel i huvudet, och det visste vi ju sen tidigare.

Jag har aldrig varit normal och lär väl inte bli det som gammal heller.
Men det gör inget för jag trivs med mig själv.
Ja det gör jag, konstigt för jag borde vara missnöjd, alla andra är ju det.

Jag trivs inte med det liv jag lever, men man får ju inte välja liv så det är bara att leva vidare.
Alternativet vet jag väldigt lite om.

Kanske för att jag mår så konstigt, så befinner jag mig just nu mer i det förgångna än i nuet.
Kanske är det ett sätt att överleva?
Det som varit är ju bekant och förutsägbart.
Ingen ångest över det, kan ju inte påverka det som redan skett.

Morgondagen är ju tämligen oviss och i min värld kan den komma med vad som helst, utom möjligen något positivt, för varför skulle den ändra sig nu?

Allt detta berättar bara hur det är runt mig, men inte vem jag är.
Vill jag berätta det?
Jag vet inte, för integritet är inte det som händer i ens liv eller vem man gör vissa saker med, nej det är ens tankar.
Om man sätter ord på sina tankar klär man av sig naken.
Jag har lite svårt att klä av mig naken både bokstavligt och bildligt.

Gör ändå ett försök.
Hur ser jag på mig själv?

Jag brukar skriva under mail mm med mitt namn i liten stil alltså ingen storbokstav. För att jag är en obetydlig person.  anita...
Jag gillar alltså inte att framhäva mig själv.

jag vet att jag kan vara drivande.
Jag är urusel på att bedöma när någon talat till punkt, vilket beror på att jag redan är långt fram i konversationen, det betyder att jag ofta avbryter folk, något jag skäms för...

Jag ser ofta saker från flera håll, vilket kan reta upp människor då de tror jag bytt åsikt.. men det har jag allt som oftast inte. jag ändrar åsikt väldigt sällan.

Jag är troende, men tror kyrkan är på väg till sin egen undergång, påhejad av församlingar och präster Sverige runt.

Jag tror på Gud men vet inte säkert just nu vem/vad han är.
jag är djupt besviken politiskt, då det visat sig att det är rackarspel i de flesta partier. Att politiken och ideologin spelar allt mindre roll till förmån för politikernas eget bästa.

Jag är naturvän och medlem i Svenska naturskyddsföreningen. i dess regi har jag en gång i min ungdom köpt en kvadrat meter av Taberg för att rädda en biotop och en mossa. Jag äger en del i en yta stor som en fotbollsplan i regnskogen. Allt för att bevara jordens lungor. Jag har i många år sponsrat Nordens Ark. Varit medlem i SOS Barnabyar.

I åratal skickade jag kläder mm till en familj i Lettland för sådär 1000 kr i kvartalet. Jag tror nämligen att det inte kan bli värre ekonomiskt om jag delar med mig.
Ja vi kämpar med urusel ekonomi därför att jag inte jobbar.

Jag skäms över mitt handikapp och vill aldrig tala om de besvär det förorsakar mig. 
Jag är en kämpe och ger sällan upp.
Jag gråter nästan aldrig, även om det nog skulle behövas allt som oftast.

Jag är fruktansvärt ensam och trivs med det.
Jag är lite av en konstnärs själ.
jag mår bäst när jag lider..

Jag gnäller när jag har för mycket att göra men blir galen om jag inte har något alls att göra.
Sitta ner och göra inget funkar inte för mig.

Det värsta i livet är när man tvingas släppa sina drömmar.
Jag har fått revidera dem en efter en, för att jag är sjuk.
Jag hatar det och det gör ont om och om igen.

Jag vill bli älskad.
Jag vill bli omhållen,
Jag vill bli bortskämd, i alla fall lite grann.
Men insett att det aldrig kommer drabba mig..
Jag önskar jag kunde dela ansvaret för allt med någon.

Jag önskar det fanns en axel att gråta ut mot.
Men det finns inte, därför gråter jag inte.

Man kan säga att jag lever genom andra.
Jag delar glädjen med andra.
Jag lyssnar på andra när de berättar om sitt liv.
Jag tar hand om andra.

Jag är ingen tragisk figur, tänk inte så.
jag är en överlevare, en ensam varg.
Jag tillhör drömmarna och vinden i ditt hår.
Jag går stigar ingen gått.
Jag är en vägfinnare.

I mitt förra liv var jag prinsessa.
Jag blir kung i mitt nästa..?

En lögn att lita på?

Du lever i en lögn

 

Det du trodde var coolt, är bara vulgärt.

Det du trodde var vackert, är bara fult.

Det du kallar vänskap, är bara falskhet.

Det du trodde var kärlek, var bara hat.

 

Det du trodde var häftigt, var bara dumdristigt.

Din fria vilja, var bara  manipulation.

Det som du trodde var sanning, var  bara en lögn.

Orden som betydde allt, var bara tomma fraser.

Det du förkastade, var det du skulle hållfast vid.

Det du inte ville höra, skulle du lyssnat på.

 

Det du gav, var  något du vill ta.

Det du sa, var något du ville höra.

 

Det du trodde var illvilja, var omsorg om dig.

Det du trodde var hat, var sann kärlek.

Det du trodde var bojor, var friheten.

 

Vid livets slut ser man allt som det verkligen var.

Då är det för sent att ändra på något.

Livet är ohyggligt svårt att förstå, när man är mitt i det.

 

Lev ditt liv som om det är din sista dag.

 

Om du skulle dö imorgon,

Skulle du inte ödsla tid på att gräla.

Du skulle ge fler din kärlek, så att de skulle minnas dig med värme.

Du skulle se det vackra.

Vara rädd om det sanna.

 

 

 

 

Patrik x 2

 

 

Under 1960 talets slut fanns det två Patrik i mitt liv.
Den förste hittade vi på vägen, mamma, Anette och jag.
Han var rosa, naken och nästan död.
Vi hade ingen aning om vilken sort han var.
Men jag svepte in honom i min blå badrock och så tog vi hem den.
Pappa gick ut och letade daggmask och vi matade honom dygnet runt.
Så småningom fick han fjädrar och då visade det sig att han var en Björktrast.

 Han fick en viss personlighet.

Han kom när man ropade på honom.
Han lärde sig flyga helt själv.
Han hoppade efter oss när vi var ute.

En gång provflög han rakt ner i pappas badvatten.

Han satt på badkarskanten och såg mycket ynklig ut när jag kom hem.
Det var ingen bra dag för jag hade cyklat med mamma och Rut till Vimmerby och cyklade före hem.
På vår gata hade de lagt ny asfalt och jag cyklade vält. Hela knät revs upp.

Jag gick gråtandes in till min pappa som inte tål att se blod.

Så han svimmade.
När sen mamma kom låg han på golvet som död, fågeln satt blöt på badkarskanten och jag grät av skräck.
Fågeln och pappa blev het återställda, men mina knän är fulla av asfalt sen dess.
Det syns som svarta prickar i huden och det känns under huden som knölar.

När hösten kom hade mina föräldrar fått nog av fågeln och vi satte ut honom på en sten i skogen så han kunde flyga med sina fränder till varmare länder.

Tyvärr svalt stackarn antagligen ihjäl.

 

Patrik nr två mötte jag första skoldagen.
Han var kort och mjuk.
Vi lekte ibland.
En kväll lekte vi hemma hos honom och det blev ösregn.
Så mycket vatten att ån mellan centrum och skvalemon blev full.
Vattnet nådde upp till bron och jag blev mött av mamma, vi fick vada i mörkret över den vatten fyllda bron.
Något jag aldrig glömmer, och fortfarande har mardrömmar om.

 

Patrik lekte hos mig runt lucia ett år, antagligen det sista  vintern vi bodde där.
Vi var hungriga och på diskbänken låg en falukorv mamma tagit upp ur frysen.
Mamma var hos gamla tant Rut på gården.
Hon såg vårt köksfönster från tant Ruts fönster.
Vi lekte först lucia med ljusen på bordet.
Skred runt i lägenheten med ljusen.

Se började vi skära upp korven och grilla den över ljusen.

Men usch och fy så illa det smakade.
Vi prövade att ge vår dvärgtax korven men han ryggade baklänges och drog upp läpparna sen försvann han.
Vi försökte då spola ner all korv i toan men då blev det översvämning i badrummet.

 Då kom min mamma hem.

Patrik fick gå hem…

 Några dagar senare flyttade vi från Storebro till Forsvik.

Och i och med det tog min lyckliga barndom slut.