Tack gode gud för att jag inte är ung

Vad är det som händer?

På min tid fanns det respekt för alla andra, för varann för föräldrar och klasskompisar.
Det fanns saker man bara inte gjorde.

Vi söp skallen av oss men vi såg till att alla var med hem.
Vi slogs och alla ställde upp för varann.
Visst blev tjejer utnyttjade i gängen visst blev det skitsnack när någon gått laget runt.

Vad är skillnaden idag?
Jaget.
Det finns inget vi.
Det finns ingen moral ingen etik.

I dag sker mobbingen både i klassrummet och sen fortsätter den hemma på nätet.
Det fanns inte på kartan att vi skulle fortsatt sparka någon som låg ner, eller använda någons huvud som fotboll.
Vi sparkade inte vi slogs med händerna om det någon gång på någon fest blev råkurr.


Man fotar eller filmar varann och lägger ut det till allas åsyn.
Barnen får det i telefonerna från sina klasskompisar/vänner.
Det finns på face Book och you tube.
Vem har gett sitt med tycke till detta?
Ingen för det är ju bara roligt.

Jag har förstått att man filmar sina toalett besök, sina könsdelar ja allt.
De unga har ingen aning om när det piper i telefonen om det är ett viktigt meddelande eller bara ytterligare en naken klasskompis/vän eller någon man inte alls känner.

Värre är det med närhet, många vet inte vad det är.
Man är ihop men ingen rör vid en med värme.
Man hånglar man blir nästan avklädd fast man säger nej.

Många tjejer känner pressen att vara tillags, att ställa upp på det killarna kallar kompis sex.

Jag har ingen brud nu kan inte du ställa upp vi är ju kompisar?
Jag vet inte vad argumenten mer kan vara men många tjejer kan inte stå emot det vet inte vad kärlek är.

Är det vår känslokalla värld som skapat detta?
Har vi inte varit kärleksfulla mot våra barn?
Har vi lärt dem att vi själva är viktigare än andra?
Det är ju sant men man måste också kunna stå för ett vi.

I så fall är det en tragedi.
Barn är så ensamma i dag, ensamma i sig själva precis som du och jag var, men också ensamma i vårt samhälle.
Det var inte vi.

I vårt samhälle när vi växte upp fanns ett vi,
vi i byn, vi i Sverige.
Vi bodde i ett folkhem.

Våra barn bor i en öken.
Det finns inget vi, var och en får klara sig själv.

Ensamheten är total.
vem lyssnar på barnen?
Vem lyssnar på tonåringen?
Vi fostrar dvs vi sätter upp regler, men förklarar inte varför.
Vi stöttar inte, för det har vi ju inte tid med.
Vi vill ju leva vårt eget liv de får klara sig själva.

Lämna inte ditt barn ensam i den världen vi kallar samhället.
Lämna inte ditt barn ensamt med svåra beslut.
Tala med varann.
Det som skiljer oss från andra primater är faktiskt att vi överför det vi lärt oss till våra barn i samtalet.

Utan samtalet blir vi bara intelligenta apor.