Vingåker och flyktingarna

Vingåker och invandringen.

 Någon måste säga som det är.

Jag såg här om dagen på Tvärsnytt en reporter som intervjuade ett kommunalråd från Vingåker.

Han sa att de tagit emot 110 invandrare i år och att nästa år blir det 3.

Tre sa reportern?
Ja är det fullt så är det sa kommunalrådet.

 Vingåker har en låång tradition av att ta emot flyktingar.

Redan under andra världskriget tog man emot Norska desertörer och dem i Norska motståndsrörelsen, de inkvarterade på Kjesäter.
Många av de stannade och gifte sig här sen.

 Under 80-talet kom tusentals båtflyktingar hit, många hamnade i Vingåker.

De kom ena dagen fick en lägenhet en madrass en filt och en kudde.
Dagen därpå stod de på Sir, Silver och stål eller Johnsson metall.
De fick slita ihop allt fick inget gratis.

 På 90-talet kom Eritreaner och Etiopier i massor. Flera av dem blev mina vänner.

De flesta var kristna men några var också muslimer. Det blev problem för de kristna kvinnor som flytt hit utan manliga släktingar.

 Under kriget på Balkan kom folkgrupper från forna Jugoslavien.

Områden runt Vingåker och delar av Närke har en lång tradition av att ta emot folk från just Jugoslavien.

 Efter dem kom Somalier på 2000-talet.

 

Nu till orättvisorna.

Under min rehabilitering hamnade jag som totalt okunnig administratör på Komvux i Vingåker, jag var naturligtvis helt oduglig vilket mina lärarkollegier ständigt påtalade.

Jag har aldrig varit någon pappersvändare men jag hade inget val, man kan inte tacka nej till rehabilitering efter en operation.

 Det jag däremot är bra på är att lösa problem. Att ringa telefonsamtal och lösa problem åt andra, det kan jag och det är jag bra på.

Dock fanns det problem jag inte kunde göra något åt.

 In på komvux under den här tiden kom dessa bugande båtflyktingar, de kunde inte ett ord svenska för de hade umgåtts med varann och jobbat så mycket de fick. De var ett mycket arbetsamt folk.

Nu när de var arbetslösa ville de läsa svenska för invandrare. De hade jobbat sen 80-talet i Sverige, betalt skatt och tjänat ihop till det de hade själva.

Nu fanns inga lätta industri jobb och de ville jobba.
Jag trodde det var självklart att de skulle få GRATIS Svenskundervisning.
Men det fick de inte, de fick snällt ta lån.

 Ungefär samtidigt kom stora grupper hit från Eritrea och Etiopien de hade aldrig jobbat en enda dag i Sverige och fick sin Svenskundervisning helt gratis.

Vad mer anmärkningsvärt var att de fick hela hem och alla kläder av socialen, det väckte ont blod i bostadsområdet där ensamstående svenska kvinnor fick nöja sig med begagnande möbler från Bengt.

Flera av männen hade inte en tanke på att jobba, det ansågs ligga långt under deras värdighet.

Somliga kom också med flera fruar och massor med barn.

 Men alla var ju inte av det skrot och kornet, jag hade förmånen att få lära känna flera av dem för de kom varje kväll till gården där jag jobbat innan jag blev sjuk.

En kille Efrim jobbade jag med på Torsvägs fritids han var jätte trevlig och vi umgicks tills hans familj och han flyttade till Stockholm, dit de flesta flyttade efter ett tag.

 Vingåker har alltså tagit sitt ansvar, de har integrerat och tagit hand om hundratals flyktingar genom åren, ja kanske är det ännu fler som passerat den lilla kommunen?

 Det är tufft för en så liten kommun att undervisa, vuxna i svenska, ge dem bostäder och slussa ut till arbete.

Det är tufft att ta hand om barnen i skolan när skolan är liten och det är väldigt många med olika nationaliteter, det är ju inte samma sak som för en stor kommun eller stad.

 

Säger kommunalrådet att nu är det fullt, ja då är det fullt.
Man måste också tänka på hur det påverkar ett samhälle att år ut och år in, ja i årtionden ta emot nya flyktingar gång på gång.

Alla flyr ju från något och alla är traumatiserade på något sätt.

Det ställer stora krav på tjänstemän i olika förvaltningar och det ställer stora krav på personal i olika verksamheter, då i synnerhet skolan, socialen och kanske också kyrkan.

 Jag tycker Vingåkersborna har rätt att ta ett sabbatsår.

Jag tycker det är dags Lidingö, Djursholm och Danderyd tar emot ett par tre hundra flyktingar var de närmaste året och sen lika många varje år i trettio år, så får vi se hur det är med medmänskligheten.

 

I Vingåker har man aldrig klagat.

Så klaga inte på att det inte går längre.

Nu får andra axla manteln tycker jag.