Det är först nu som jag fattat.

 

i bland ser man inte skogen för alla träden.

ibland ser man flisan i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget.

Lite så är det.

Jag har funnits där för alla i så många år att jag inte längre vet vem jag är eller vad jag nu ska göra.

Visst ringer barnen hem och förväntar sig att jag ska lösa alla problem. Men jag vill inte längre, nej jag kan faktiskt inte. Mitt huvud är tomt. Jag vet inte lägre hur man lagar mat, kanske för att jag hatar det?

Hela mitt liv har jag aldrig levt i nuet. Jag har alltid varit ett steg före i huvudet. På sommaren längtar jag och planerar för hösten. I september funderar jag på jul. 

Nu har jag ett problem, jag ser ingen framtid. Jag har ständig värk i ryggen, inget alarmerande det har jag haft sen 1992. Det som tillkommit de senaste 10 åren är en nackvärk från helvetet med halv sides smärta i vänster ansiktshalva, det kommer från nacken. För det går jag på akupunktur och har medicin.

Skräcken är att min jämngamle läkare ska gå i pension, för de nya läkarna skriver inte ut smärtstillande.

Sista månaden har vänster axel krånglar, ja det är en underdrift. Det värker fruktansvärt och jag har tappat känseln i överarmen. Tidigare var det höger axeln en kuff. Fick kortison sprutor några gånger och så va det löst. Denna gången hjälper det inte. För det är en nerv ikläm någonstans.

Jag är så orkeslös. Vill ingenting. Så nu har jag fattar, äntligen.

Efter att ha funnits där för alla andra, och inte längre behövs, står jag här med mig själv. Ingen trevlig bekantskap eftersom jag inte har en aning om vem jag har blivit.

Jag tror jag är deprimerad. För det som är jag i dag är bara ett bottenlöst mörker och smärta.

Jag trodde vi skulle få så mycket pengar över när maken fick jobb. Men då behöver ungarna hjälp med mat och annat. Jag har flyttstädat åt sonen och ska födelsedagsstäda åt dottern. 

Erik köper bil på bil och det gör mig sjuk av oro. Hanna utreds för cell förändringar i matstrupen. Hon bor nu i Östergötland och bollas nu mellan olika vårdinrättningar. I Örebro ligger ju all vård på USÖ men i Motala är all vård utspridd mellan Norrköping, Motala Linköping mfl ställen. Vårdcentralen hon går på ligger i Skänninge... Att flytta ur länet med diabetes, psykkontakt, vc och mvc för p piller är hopplöst. Hon ringer hem och gråter. Väntetiden för att förnya ett recept är över 3 veckor.

Min väns  man har fått en aggressiv prostatacancer som har inte fick hjälp med innan det han sprida sig till skelettet. 

Jag ser inget ljus. Det va ju nu vi skulle fixa med huset, resa lite i Sverige. Jag måste numera åka rullstol eftersom axlarna har artros som inte är smärtfri.

Jag orkar inte ha så här ont. Orkar inte vara människa. Orkar inte med mig själv. Blir galen när katten Jamar. Oftast låter jag tvn döva mig, men har ingen aning om vad jag ser på.

Det som gläder mig en dag är mig likgiltigt nästa.

I oktober fyller jag 65 år. 

Så nu har tåget gått. Jag ville jobbat, jag ville haft en bil. Varit självständig men inser att jag inte är det.

Trädgården som jag älskat gör mig nu sjukare i flera dagar.

Maken lovar fixa men han somnar i soffan varje efm. 

Erik är utbildad men orkar inte. Hanna orkar absolut inte med ett pågående diskbråck och nervsmärtor ner i benet. Hon borde inte jobba.

Var är ljuset i tunneln för oss alla??

Nu står jag här och det jag normalt sett borde se fram emot, hösten, julen.. är mig likgiltigt. Jag som levt i en driv som fört mig framåt, står nu still och sjunker i dyn.

Jag kan inte lösa allas problem, inte ens mina egna. Det finns inget att se framemot. Snart är mitt liv slut, och jag förstår inte vart alla åren tog vägen. Här sitter jag och mina klasskompisar åker Wasaloppet. Seglar jorden runt. 

Ha en trevlig höst.

Allt är bra men vem fan är jag nu?

 

Alla barn är utflugna. Jag kan ge dem råd, men har egentligen inget att göra med deras liv, det är ju deras.

Jag är glad att de flyttat, alla måste få skapa sitt liv själva. 

Men jag är fortfarande bakjour. Erik är arbetslös men rycker in och skottar snö på den arbetsplats han skulle fått fast tjänst om kommunen inte sagt upp avtalet med företaget han jobbar på.

Han har absolut inga pengar och hotas att vräkas av Brevens Bruk trots att han betalt hyran sent. Denna månad betalar de två hyror. Men hur han ska få pengar till nästa hyra vet jag inte. Han straffas fortfarande av arbetsförmedlingen för att han inte klarade gymnasiematten.

Hanna har flyttat till Godegård i Östergötland. De har det knaper med pengar då huset de hyr inte varit bebott på 3 år. Än går avloppet sönder, än vattnet. Och pannan som de skulle elda ved i är trasig. Även om de eldar med ved måste elen va på. Det ger 7000 i elräkning och så flera tusen för ved och ändå blir det inte varmt inne. Detta ska  dock ordna sig till nästa månad.

Vi hjälper Erik så mycket vi kan och det påverkar tyvärr vår ekonomi.

Vi lever på marginalen. Vi har precis köpt ved och eldar för att åtminstone ha varmt i vardagsrummet. Ändå har vi runt 4000 kr i el, vilket beror på en frostvakt i pannan.. Kanske till och med mer denna månad.

Bensinen kostar också skjortan nu när Kim jobbar igen. Just nu har han praktik på en plastfabrik i Kumla.

Så jag lever just nu mitt liv framför tvn i vardagsrummet.

Jag har varit mamma i 30 år. Jag har tagit hand om mina barn, stöttat, stridit genom hela skolan för dessa barn.

Kämpat med Hannas diabetes, men nu har hon fått en pump som är samman kopplad med blodsockermätaren i armen. Ingen mer ångest för det i alla fall.

Så nu sitter vi här gubben och jag med massor med tid över. 

Jag har ingen aning om vem jag är utanför mammarollen.

Jag känner mig som 20 år ena stunden och funderar på vilken utbildning jag vill gå och vad jag ska göra i livet.

Å andra sidan har mitt liv mer eller mindre gått. Pensionspengarna vi sparat fick vi ta ut för att klara tiderna när Kim va arbetslös. Trasiga bilar och hem tar ju inte paus för att vi har halverad inkomst. Där till att hjälpa Erik med mat och vissa utgifter.

Jag vaknar på nätterna med full panikångest. Kan vi leva på pensionerna?

Jag får pension nästa år eftersom jag har sjukpension. Vilket innebär att jag förlorar 6000 kr i månaden.

Vi drömde om att resa när barnen flyttat. men inte trodde vi att de skulle bo hemma till de nästan va 30 år.

Mest orolig är jag över att alla besparingar och pensionspengar är förbrukade.

Hur ska vi kunna spara ihop till ett kapital på 4 år då Kim går i pension.

Samtidigt måste vi byta panna, värmeväxlaren på taket är ren skit, den sprutar in ren kalluft. Fläkten i köket gick en plast bit sönder på så det går inte sätta dit ny lampa. Tvättmaskinen sjunger på sista versen och det gör kyl och frys också De sista är ändå bra för de har hållit i 26 år. Jag sen måste vi göra något åt garagets söder sida. 

Du ser  problemen hopar sig.

Jag vill inte vara kamrer, jag vill vara levande. Jag är trött på allt ansvar allt planerande.

Så en fot i livet och en fot i graven.

Vem fan är jag?