Brevet till the Angel.

Kära, kära du.

Alla vi som följt dig, som älskar dig.
Vi vet.
Vi ser.

Jag såg dig sjunga pride-låten och insåg att något inte stämde.
En annan ängel såg dig i ett annat sammanhang och sa samma sak.
Så såg jag bilden du lagt upp på FB och undrar varför du valde en bild som säger så mycket.

Alla låtar från förr handlar om utsatthet, ensamhet, utanförskap och rop, rop på hjälp, på en far som aldrig fanns där.
Allt i din uppväxt handlade om att få bekräftelse från honom.

Som sanningen säger,  barn som inte får uppmärksamhet för det dom gjort bra de gör allt för att få uppmärksamhet tillslut vilken uppmärksamhet som helst, till och med stryk är bättre än inget.

Så såg jag programmet på tv.
Såg hur leendet klistrades på, hur du försökte dölja det som tär.
För jag tror något tär.

Du är tom, du är i ett mörker.
Du bär på en stor förtvivlan.
Frågan är vad har du tvingats välja bort?

Så berättade du om din frånvarande far, om det djupt kristna hemmet, om din tvivlan.

När din far kom på tal såg man din förtvivlan och din vrede.
Aldrig att du vill bli en sån far som din var, för ditt barn. Aldrig.
Du vill finnas där för henne, du vill dela livet med henne.
Vara en förebild och en kamrat.

Du säger att din far drev dig upp på scenen i konstiga kläder.
det måste vara en käftsmäll för en präst.
Att han, guds tjänare har gjort sin son till en charlatan en gycklare.
En man som lämnat gud som brutit upp från hela sin uppväxt och vänt ryggen åt det hans far ägnat hela sitt liv åt.

Du proklamerar dig som ateist.
I ilska och förtvivlan.
Du kan medge att du känner av en själ, på sin höjd.

Om man förnekar hela sin uppfostran, förnekar gud och till och med tvivlar på att man har en själ, då är man själlös och naken.
Man är utlämnad till intet.
Vad är då meningen med livet?

Men din förtvivlan rör inte bara det.

Du är artist, du sa en gång att du lever bara på scenen där är du dig själv.
Jag tror du slits mellan längtan att få vara den du är på scenen och att vara en god far för din dotter.

Jag tror du håller på att falla sönder, för du ser inte hur du skall kunna få göra det du önskar och samtidigt vara en god far.

Jag vet inte om det går.
Går det att vara galen på scenen och ändå få sitt barns respekt?
Jag vet inte, du får fråga henne.
Eller kanske börja vara galen med henne.
Så har jag gjort, jag har varit galen med mina barn och de har älskat det.
Att visa att livet inte är så himla alvarligt, att du inte är så himla mycket vuxen att du inte har ett barn inom dig.

Att förneka allt det man är och offra sig för dem man älskar är precis det som jag håller på med.
Men jag har inga talanger så världen går inte miste om något.

Sluta kära du.
Inget är svart eller vitt.

Ta med dig familjen på spelningarna gör en historielektion av det eller kanske geografi.

Jag tror livet går att förena utan att kompromissa.

Lev, inget barn är i behov av en förtvivlad förälder, för barn vet och kanske skuldbelägger hon sig själv.
Det är mitt fel att pappa är ledsen.

När du är lycklig så blir hon det också.

Jag är ledsen för att din far slitit bort mattan under dina fötter.
Jag är ledsen för att du tappat ditt band.

Men bandet var också en källa till förtvivlan, till känslan av att vara annorlunda på ett negativt sätt.
Inget blev någonsin detsamma efter USA.

Å nej du kan inte pensionera dig, det blir din död.

från an angelhead.