Kjolen (midsommar 2)

Som 15 åring skulle jag för första gången bära krans i Brevens.
Jag skulle ha den med grannflickan Karin.
Jag tänker inte gå in på det, utan berätta om kjolen mamma skulle sy åt mig.
Jag hade köpt vitt tyg och vi skulle sy en vitkjol jag skulle ha på midsommarafton.
Den skulle sys i fyra våder.

Mamma klippte till den och den skulle bara snörpas ihop på midsommaraftons eftermiddagen.
Varför i herrans namn så sent?
Ja det kan man ju undra så här i efter hand.
Det var en enkel skapelse.
Men enkelt blev det inte.
Hur mamma än gjorde satt sömmen fram inte mitt emot sömmen bak.
- Du är så ojämnt fet att du inte har naveln mitt emot ryggraden sa min mamma.
Det var sant jag var ganska små fet vid den här tiden.
Jag provade och svettades och led.

Men hur vi gjorde satt kjolen snett antingen bak eller fram.
Mamma började se sliten ut och det var snart dags att gå.
Då kom mammas faster, Sylva.
Men om det inte fungerar med fyra våder, då får vi sy sex våder. Sa hon.
Sagt och gjort kjolen repades upp och klipptes i sex våder.
　
Jag kan se på korten från den här dagen att jag ändå inte hade kjolen på mig när jag gick med kransen.
Kanske blev den en påminnelse om ett misslyckande?
Många år senare fick jag veta att jag har en smärt skolios som gör att kroppen är lätt vriden till höger ca 1cm.
Alltså sitter vänsterbröst närmare naveln än högerbröst.
Inget jag tänker på tillvardags.
Men hur kan man leva med en massa fel.
Jag har alltså astma, jag har droppfot jag är halt, jag har nog också läs och skrivsvårigheter jag har tinitus och jag är allergiker.
Plattfot. Ja, listan kan göras lång på alla fysiska fel.

Men det är ju inte så att man lever på grund av sina fel, man lever trots dem.
Mitt liv är möjligheter.
Jag funderar inte på vad jag inte kan göra, utan vad jag kan göra trots de problem jag har.
Oftast tänker jag inte på mina problem jag ser bara mina möjligheter.
Livet är fullt av möjligheter.
Allt är faktiskt möjligt trots en massa saker.
Det jag däremot vet är smärtan allt detta förorsakade mig.
En sån smärta att jag aldrig tog på mig denna kjol.

Om min mamma sett alternativet istället hade jag aldrig behövt känna mig misslyckad.
Problem är till för att lösas.
Hinder att forceras.
Om det inte går på ett sätt, så går det på ett annat.
Det viktigaste är att man inte blir kränkt.

Men det blev jag den där midsommaraftons eftermiddagen, helt i onödan.
Sylva löste problemet men då var det redan för sent.
Mitt unga tonårshjärta visste då redan att det var fel på mig.
Jag var fet och ful.
Hur skulle den dagen sen kunna bli rolig?
Därför ber jag alla er som läser, kränk inte ett barn.
Såret kanske aldrig läker, inte vill du väl bli hågkommen på det sättet?