Ett steg framåt kan va två steg bakåt.

Just nu är allt i en mellan zon.
Jag lever i dåtid med ett ben i nutid.
Har ni varit med om det någon gång, att cirkeln sluter sig.
Plötsligt är man där man började.
Så är mitt liv just nu.

Jag ser hur allt fler saker avslutar sig.
Vänner man haft, är påväg ut ur ens liv, ja om de inte redan är borta.
Föreningar man brann för betyder plötsligt inget längre.
Intressen man närt och omhuldat är tappade och glömda.

Så står man där med bara sig själv.
Vart är jag påväg?
Vad vill jag med livet, och vad vill livet med mig.
Mycket kan man ju styra över, men inte allt.

Det känns lite konstigt.
Åter igen är jag bara mamma.
Det känns skönt.
Jag är inte längre den arga, ledsna, förbannade föräldern som stred på liv och död för mina barn.
Jag är inte längre sossen som brann för att få rättvisa, det finns ingen....
Jag är inte längre sekreteraren i föräldraföreningen som stred för att få en bättre skola.
Mina barn går inte längre i den här skolan och jag skiter i hur andras ungar har det, för få var dem som stod upp på min sida när jag hade ett helvete.
Ja, så kan det ju va, allt känns lite avslaget när man inte brinner i ett helvete längre.

Så jag är i en mellan fas, nu skall jag hitta mig själv.
Jag skall lappa ihop min trasiga familj.
Jag skall lappa ihop mig själv.

För 9 års strid förstör mer än det ger.
Man tappar bort sig själv på vägen.
Man lever sina barns misslyckanden.
Har man sett sina barn falla sönder och gå under, så är det inte mycket
som betyder något.
Barnen blir i centrum och de betyder allt.

Nu är jag bara mamma.
Nu är jag bara jag.
Frågan är vem är jag?
Jag vet att jag är 50 fyllda.
Min ungsdom är för alltid borta och adjöss med den:)

Jag tänker vila i denna mellan fas.
Inga tankar finns kvar i huvudet.
Inga måsten som mal runt.
Inga ok som tynger mig.

I tystnaden skall jag finna mig själv och min kraft.