Jag skulle rensa ogräs.
Rabatten framför verkstadskontoret var full av ogräs.
Jag tilldelades en spade, en kratta och en skottkärra.
Bara att hugga in.
Det var tungt och svettigt men det gick.
Pappa var snäll och kom förbi och tömde skottkärran och tittade så jag inte drog benen efter mig.
När rabatten var klar var det grusplan kvar, allt skulle vara klart till midsommar.
Året innan hade Hellbergs dotter gjort samma sak.
Att gnälla över att solen sken, att knäna gjorde ont och att armarna domnade, var ingen ide.
Efter midsommar fick jag komma in i gjuteriet och hjälpa till som kärnmakare.
Martin Hellström blev min idol.
Han var jätte gammal, rolig och slagfärdig och väldigt duktig.
Annars var det Gunnar och Rolf som skulle hjälpa mig, att blanda sand mm.
Sanden var stark, så stark att den frätte bort varenda vårta på mina fingrar.
Som ung var jag otroligt orolig och gnagde ständigt på fingrar och naglar och fick svampliknade vårtor vid nagelbanden.
Nu försvann de.
Man jobbade i två olika sorters sand, den ena sanden skulle brännas, och den andra stelnade när man utsatte den för co2.
Det var ett roligt jobb, som att få betalt för att göra sandkakor.
Tills den dagen pappa sa att jag skulle göra rundkärnor.
Man stoppad sanden i något, som såg ut som en köttkvarn.
Sen vevade man på en stor vev och då kom det ut som långa ihåliga korvar.
När de var långa som plåten lyfte man bort plåt och kärnan och la över den på en plåt, som sen lades in i en ugn och brändes vid dagens slut.
Först var det kul att veva rundkärnor, sen började armen göra ont.
Jag beklagade mig för pappa.
Men där fanns inget förbarmande, du har två armar löd svaret.
Okej det hade jag ju.
Det hjälpte bara en halv dag.
Veva åt andra hållet, så belastar du andra muskler.
Ja, bara att lyda.
Jag vevade hundratals kärnor den veckan.
Som mest gjorde jag 750 kärnor på en dag och fick beröm av vd, och skäll av pappa.“Du tycker det är kul, men han som gör det här annars skall göra det dag ut och dag in, år ut och år in, du förstör för honom!”Ja så kan man ju också se det!
Roligast var det på eftermiddagen då gjutningen skulle börja.
Först städade vi och plockade undan.
Jag blev tillsagd av pappa att också städa åt Martin, så det gjorde jag, sen var det bara att ställa sig utanför gjuthallen och följa dagens skådespel.
Hettan var olidlig på sommaren och de jobbade i halvdunkel för att se temperaturen på järnet.
Järnet föll ur skänken som en vitglödgande massa.
Kung i "baren" var ugnsskötaren.
Han tog hål i ugnen och stoppade också när det var fullt i skänken.
Egentligen är det otroligt att mänskligheten kommit på att de kunde smälta sten och mineraler och få järn och gjuta saker av det.
Lite längre fram den sommaren fick jag hjälpa Erik Thesell, när Vukko blev sjuk.
Jag fick vara med och maskinforma.
Man lägger ett brätt och över det sätter man som en ram, en box, sen fyller man på med svart sand, tror det är feranssand men minns inte..
När det stelnat tar man loss allt och vänder på det.
Sen blackar man insidan med en blandning av bla, sprit.
Tänder på och då har man fått en slät hård yta.
Sen lägger man ihop två och får en bit med ett hål i upptill.
Man blackar även hålet och sätter sen på ett inlopp som också blackas.
Inloppet fungerar som tratt.
Så har du en flaska.
42 flaskor gjorde Erik och jag, det var några färre än han gjorde med Vukko.
Pappa var nöjd i alla fall.
Jag hade världens ondaste rygg, när jag cyklade hem och var halvfull av alla sprit ångor.
Nej det är inget skämt, jag cyklade i diket så full var jag!
Jag har genom åren, innan jag blev sjuk, jobbat på många ställen, men aldrig någonsin haft så roligt och känt en sån gemenskap, som jag gjorde den där sommaren i gjuteriet.
Visst var man svart av sot och luften full av gaser och spritångor och gud vet allt.
Men man var trött, nöjd och lycklig när dagen var slut.
Jag fortsatte jobba extra då och då på gjuteriet även sen pappa fått förtidspension.
Jag trivdes där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.