Men allt är inte vad det ser ut att vara.
Jesus var kristendomens grundare och Guds son.
Ola Salo är prästson från Småländska Rottne, till lika glamrock sångare mm.
Dessutom med ett stort Jesuskomplex vilket man ser på videon “
I am the lamb” men det har väl gått över nu, sen han var Jesus en hel säsong på Operan i Malmö.…
Vi börjar med mig.
Jag är en medelålders måttligt omtyckt tant.
Dock utan Jesuskompex... Jag svär stundom som en bortstbindare. Jag ljuger och slarvar med sanningen säger ryktet. Fast det är inte sant. Å andra sidan är en lögn någon annans sanning, dock inte min.
Jag är liten och obetydlig och försöker ändå ta stor plats, det har jag gemensamt med både Jesus och Ola Salo.
Jesus eller snarare hans far herr Gud och jag har varit goda vänner sen jag var mycket liten. Först försökte jag få en bild av Gud så som han presenterades av vuxna. Men sen insåg jag att det var lättare att fråga Honom själv, vem han var och på den vägen är det. Jag talar ofta med Honom.
Jag kanske har läst Bibeln som fan läser den, så sa min far om dem som plockade ut det som gagnade dem själva. Fast å andra sidan har det aldrig varit min mening att gagna mig själv.
När människor har frågat mig om jag är religiös har jag alltid svarat nej, men jag tror på Gud. Jag har aldrig sett mig som kristen.
Varför?
Jag har inte ansett mig som god nog.
En kristen för mig lever ett rättfärdigt liv.
Man ljuger inte, talar inte illa om människor. Man lurar inte skjortan av folk och man dömer ingen. Man slår inte sina barn och man respekterar alla oavsett hudfärg, kön, sexuallitet och religion. Man anser sig inte för mer än andra. Och mycket, mycket mer.
Men sen jag var i kyrkan och lyssnade på Lennart Lundström
Förstår jag att kristna är precis som alla andra. Och då är också jag kristen. Tack och lov för det, att jag kan räkna mig till den skaran.
Vad har då Ola Salo med detta att göra?
Jag sa till en bekant att jag gillade Ola och denne sa bestämt att det gör du inte alls!
Jag sa att jag gillar texterna och insåg att det var där kruxet låg.
Men jag tycker verkligen om texterna.
Min son Erik gillade dem också. Vi spelade luftgitarr och låtsas trummor ihop medan vi sjöng med i låtarna.
Hela familjen åkte på sommaren 2007 ner till Rottne och såg på en gul prästgård i hällande regn. För Erik ville veta var och hur Ola växte upp.
Den hösten tog han med mig till kyrkan i Asker. För Ola är ju prästson och fick gå varje söndag i kyrkan. Erik gillade kyrkan, prästen och Gud, i den ordningen skulle jag tro.
Men som alla barn tröttnade han på att sitta stilla en hel timme och ville inte följa med så ofta.
Men jag kände att jag kommit hem igen. Förr var jag delaktig i kyrkorådet på Kjesäters fhsk när jag gick där. Jag var också behjälplig i barnverksamheten i Mikaels församling när jag bodde i Örebro.
Jag har kommit tillbaka till kyrkan för att stanna där.
Och jag kan tacka Ola Salo för det.
Det sa jag till honom när vi möttes efter JCS i december 2008.
Jag har läst allt han har sagt, sett flera Tv-framträdanden och lyssnat på honom på radio.
Jag insåg att vi brottas med samma problem och funderingar.
Jag insåg också att det är detta han sjunger om. All sorg, all längtan efter att få livets mysterier att gå ihop.
Jag ville verkligen träffa honom för att fråga vad han trodde på och hur han tror.
Men när jag träffade honom insåg jag att han funnit sin sinnesfrid.
Precis som jag har funnit min. Men vi är inte på samma nivå, än.
Jag trodde nog att han skulle lära mig något. Men inser att jag kanske har något att lära honom
Märkligt eller hur?
För livet går i cirklar, inte sällan är svaret där frågan började.
När man förkastar något och börjar söka något annat, så kan det visa sig att det var det man lämnade som var svaret.
Ola säger det hos Stina. ….“Jag sökte en plats, en stad som jag passade in i, sen insåg jag att pojkrummet hemma i prästgården var så nära den platsen man kan komma” Men från början var det ju den platsen han ville bort från…Inte sällan är det så med oss människor att vi lämnar någon för att vi tror att någon annan är bättre. Sen när vi skilt oss så inser vi att det var det vi lämnade som var det vi sökte.
När man känner sig instängd och vill lämna sitt liv är det inte sällan sig själv man tröttnat på. Och jaget följer en ju hela livet.
Från sig själv kan man inte ta ut skilsmässa.
Så vad har vi gemensamt. Vi är alla tre kristna. Vi har alla känt oss övergivna av dem vi älskar. Andra människor har dömt oss och sårat oss. Men vi har alla kommit ut på andra sidan.
Kanske är det så att de mest kristna människorna är de som söker Gud.
Kanske är det bättre att ifrågasätta Gud och Kyrkan än att bara anamma allt. För trots allt så är det ju så att evangelierna är skrivna av människor. Ja hela trons grundvallar vilar på vad några människor såg för 2000 år sedan och vad en påve och ett kyrkomöte på 300-talet tyckte skulle finnas i en bok. Vad har Jesus sagt och vad ville verkligen Gud??
Vad har människor velat att Gud sa och vad är människors verk?
Om vi ställer oss de frågorna kommer vi kanske närmare svaret.
Och sist men inte minst, vad skulle Jesus ha gjort?
Jag är ingen god kristen människa men jag försöker vara en god medmänniska.
Och jag försöker verkligen älska min nästa, oavsett sexuallitet, hudfärg och samhällsstatus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.