Katalysatorn.

Det fanns inte så många invandrare, då när jag växte upp..
Och de som kom var så inställda på att smälta in i det svenska samhället att de var svenskare än svenskarna.
Med ett undantag. Robert.
Bara namnet var ju underbart. Det lät som en skådespelar namn från Hollywood.
Robert kom till vår skola och förändrade livet över en natt, för oss alla.

Han var någons foster barn.
Han var med all sannolikhet arab möjligen jude.
Han var liten och smal.
Han hade ganska långt mörkt lockigt hår och pigga bruna ögon.
Han kom från Stockholm.
Han kom från en värld utanför vår lite inskränkta.
Han såg till att köpa upp hela klisterlagret i både Brevens och Kilsmo.

Gud vad han måste klistra mycket, tänkte jag.
På den tiden fanns det inte så mycket droger i våra byar.
Det fanns liksom ingen anledning att använda droger.
Det fanns ingen verklighet att fly från.
Ville man det, dög det utmärkt med mellan öl från affären.
Annars var det enklare att ta fiskespöet och åka ut på sjön en dag.
　
Men Robert visste andra sätt att berusa sig.
Kanske hade han också något att fly från?
Det hände hela tiden saker runt Robert, sånt som fick de vuxna att förfasa sig.
Men han var alltid vänlig bland oss andra.
Så här i efter tankens kranka blekhet, ser jag hur trasig han måste ha varit.
Trasiga barn har alltid legat mig varmt om hjärtat.

Jag tror inte man kan lasta Robert för att det gick åt fanders för en del av bondpojkarna.
Alla har ju en fri vilja.
Men jag tror han var en katalysator.
En katalysator är en något som påskyndar en reaktion utan att själv förgås.
Precis så var det.
Robert startade något som antagligen hade kommit ändå.
Men nu fick han skulden för allt.

Det var han som stal.
Det var han ensam, som sniffade upp hela klister lagret.
En omöjlighet om han inte skulle lösas upp helt och hållet, själv.
I skolan hade det tuggats klister i flera år, ja ända från trean.

Jag tyckte det smakade lösningsmedel och gjorde det inte.
Men andra tjejer och killar i min klass gjorde det.
Man tog vanligt papperslim och blötte det i kalltvatten och rörde runt tills det blev en hård vit massa sen tuggade man det som tuggummi.
Måste ju ha varit minst lika farligt som att sniffa klister och det måste ha påverkat hjärnan betydligt längre.

Många brott skyldes på Robert.
Han sa varken bu eller bä och då var saken klar eller hur…Men det var med Robert visheten om drogerna kom.
Plötsligt talde alla om hasch om amfetamin och andra droger.
Det gick konstiga rykten i skolan.
Och en dag var Robert borta.
Jag saknade hans pigga person.
Men det var jag nog ensam om.

Han var charismatisk och energisk.
Han kunde konsten att få människor med sig.
Jag undrar hur han har det idag?
Och de som var med på galenskaperna, hur bort förklarar de att de ändå var med?
Det är inte mitt fel, Robert lurade mig.
Men nog var de alla lika goda kålsupare.
Det är så lätt att skylla ifrån sig.
Det är så lätt att se grandet i sin broders öga men inte varsna bjälken i sitt eget.

En sak vet jag och det är att Robert i alla fall lever idag och har en adress i Stockholm.