För några år sedan skrev jag denna blogg.
Då var jag arg, för att inte säga rasande.
Idag lägger jag ut den därför att det inte längre finns någon Föräldraförening, inga nattvandrare och troligtvis ingen kulturkanal. De egagerade föräldrarna tog slut, det var ju i mångt och mycket samma människor i alla föreningarna.
Varför är det så här i Odensbacken?
Alla tänker det är inte mitt barn som stökar, det är inte min unge som mobbar eller mobbas i skolan.
Jag vill inte veta hur ungen har det i skolan, för jag orkar inte ta tag i det.
Sanningen är den att vi i 40-50 års åldern är så egocentriska och så inne i vårt eget, att vi glömmer barnen, de får klara sig själva.
Så ARG är tyvärr aktuell idag också.
Därför att våra barn köper hasch, alkohol, cigg och röker vattenpipa när vi inte är med!
Du har ingen aning om vad ditt barn gör när du inte är med.
Du har heller ingen aning om hur ditt barn har det i skolan här, om nu ditt barn går kvar i den här skolan???
Mina gör det inte!!
ARG en gammal blogg...
Det är lika bra jag säger det med en gång, jag är arg.
Du som känner att du inte vill veta varför eller är rädd för att få en känga.
Läs inte idag, jag lovar skriva något trevligt i morgon till er i stället.
Vi i Östernärkes Föräldraförening utlyste möte i Askers skola igår kväll.
Vi var 4.5 fattiga själar, för en kom lite sent. Heder åt dem som kom. Heder också åt dem som hört av sig och sagt att de inte skulle komma.
Är det så att vi inte behöver en föräldraförening?
Det är kanske lika bra att lägga ner den?
Kanske är skolan här ute så bra att vi inte behövs?
Bra då gör vi det.
Ni förstår nästa år står skolan inför de största nerskärningarna i skolans historia.
Det skall sparas 1 MILJARD i skolan 2010 i hela Sverige. Det kommer att drabba ytterskolorna. De kommer kanske inte att finnas kvar. Det kommer att drabba Odenskolan. Det kommer att drabba högstadiet, det är därför 5-6 flyttar in i 7-9 skolan.
Men frågan är RÄCKER DET?????
Vi skiter ju i vilket, eller hur? Men ni förstår det gör inte föräldrarna i stan.
Nästa år är det valår och visst lilla öster Närke har några fattiga väljare, det finns lika många väljare här som i ett par bostadsområden i stan.
Så var skall gubbarna spara?
Vilka hörs inte?
Jo ,VI.
Nästa termin går Erik och Hanna inte på f-6 skolan i Odensbacken.
Så om jag skall göra som alla andra, kan jag säga att jag skiter i om hela f-6 flyttar till Mellösa med Gunilla. Det verkar ju okej för er med barn i Odenskolan.
Kanske hamnar högstadiet i stan också?
Kommunen lämnar delar av vårdcentralen.
Okej, vad kan det innebära?
Jo, att vi inte har någon vårdcentral.
Då försvinner apoteket också.
Helt okej för vi har ju bil, eller hur?
Har alla det?
Nä.
Kanske inte dina föräldrar, mina är döda så mig spelar det ingen roll.
Dessutom är jag flytt bar.
Jag har inget som binder mig till citat av kommunaltjänsteman
Förstår ni inte att Odensbacken är bara en liten vägkorsning längs 52, om skolan försvinner?
Jacobsons försvinner, Adolfssons, Fiket, affären och banken.
Husen blir inget värda. Snart skall vi dessutom betala för elen som går åt på cykel och gångbanor samt villa gator, Jo 2014 kanske det blir så.
Vet du hur dina barn har det i skolan?
Inte!
Varför vet du inte det?
Många barn är stökiga i skolan.
Har någon frågat detta barn varför han/hon inte mår bra?
Är det alltid barnets fel att det inte fungerar i skolan?
Jag vet vad jag tycker.
Är det okej att komma hem mordhotad, riven, biten och slagen?
Men det finns barn som gör det på Odenskolan.
Det förekommer i och för sig i hela Sverige men där har jag inga barn“Denna blåsiga vägkorsning” slut på citat.…Det finns barn som alltid slåss och bråkar.
Jag VET att inga barn gör det med berått mod och elak vilja.
Jag vet att det blir så för att sorgen i bröstet är så stor att man inte vet vart man skall göra av sig.
Är det rätt då att straffa det barnet en gång till?
Jag vet vad jag tycker.
Jag tycker inte uppfostran är svaret på alla problem.
Jag anser att ömhet, kärlek och respekt är svaret på det.
EMPATI från vuxna är inte så dumt det kan faktiskt läka små trasiga barn hjärta.
Där du ser en hopplös strulig ungdj
Då ställer jag mig frågan hur kan jag hjälpa detta barn att få förtroende för vuxna igen.
För uppenbarligen är det barnet sårat. Så besviken och ledsen att det inte längre spelar någon roll vad det gör vi ger det bara skit ändå.
Men dina barn angår ju inte mig eller hur?
Fast det tycker jag.
En gång läste jag en dikt av någon stor gubbe …. Där ser jag ett sårat barnhjärta.“ Ingen människa är en ö hel i sig själv, varje människa är en del av fast landet…….. Låt därför inte höra efter för vem klockan klämtar den klämtar för dig. Ty jag är delaktig i mänskligheten”Alla barn angår oss, de är vår framtid.
Förstör vi dem spolierar vi vår framtid, din och min…Att en mörk kväll någon gång på ålderns höst möta ett litet besviket, behovsstyrt barn i en 100 kg kropp med några polare brukar sluta med döden för åldringen. Du kanske är den åldringen?
Förstår du vad jag säger?
Om du gör det anmäl dig till nattvandrarna, kulturkanalen och föräldraföreningen mm
Man behöver inte vara aktiv i alla föreningar på en gång men i någon, någon gång.
Men jag är med i fotbollen säger du.
Bra .
Ditt barn spelar alltså fotboll 24 timmar om dygnet. Det går inte i skolan och cyklar aldrig ut på samhället. Det kommer heller aldrig att gå på några discon eller privata fester.
Då är det helt okej.
Kanske är ditt barn med i kyrkan vilken det månde vara.
Bra.
Då har ditt barn inga vänner som inte går i kyrkan?
Det går inte i skolan här?
Du lever inte ditt barns liv, du lever ju ditt.
Om några år har du noll koll på var barnet är.
Vill du att jag skall hålla koll åt dig.
Men jag vill inte.
Jag har nog med mina egna.
Varför skall jag göra ditt jobb????
Om ingen vill, då går ju ungarna och tonåringarna vind för våg.
Vad kan hända då?
Bryr du dig eller????
Nä så här i backspegeln så gjorde ingen det.
Och idag röker fler ungar i Odensbacken än de gjort på många år.
Fyllan har också ökat.
Men du och jag vi sitter hemma framför tvn.
jag
tisdag 31 januari 2012
Olämpliga äldre bilförare bakom ratten, jag har lösningen!
Det diskuteras just nu om äldre bilförares körande eller inte körade.
Jag tror min man sa att 60 00 bilförare borde få körkortet indraget, av dem kommer 14 000 få det indraget pga. medicinsk funktionsnedsättning.
Egentligen är det inget stort problem om man handskas med det på rätt sätt, men det kostar pengar.
För x antal år sedan stod jag inför precis detta problem.
Min pappa började bli dement 1996.
Det gick inte att tala med varken honom eller mamma.
Jag talade med doktorn som konstaterade att han nog inte borde köra bil.
Det dröjde flera år innan man gjorde en demenstest som han inte klarade.
Han körde ändå vidare för det fungerade till affären.
Vilken gamling kör bara till affären när hjärnan stannar hemma?
Min pappa åkte till Motala.
Han krockade, vems felet va skall jag låta vara osagt, för den som körde på honom stack som en avlöning.
Det var en hel del konstiga av åkningar och andra tillbud de här åren fram tills vi la körkortet på hatthyllan.
Så blev min mamma sjuk i hjärntumör och då sålde vi bilen.
Pappa var glad och nöjd.
För han kände sig tvingad att köra av mamma som ville ut och åka.
Om samhället skulle gå in och styra detta skulle det kunna göras ganska smidigt.
Tänk att man den dagen det är dags får ett färd tjänstkort istället för sitt körkort.
Inga begränsningar på åkandet men man får betala en summa motsvarande vad det kostar att skatta och försäkra sin bil varje år, med tanke på att vi alla har olika bilar får det bli ett genomsnittligt pris.
Inga begränsningar på riks färdtjänst men då får man betala halva resan eller kanske åka för halvbiljett på tåget?
Kanske kan man ge alla äldre gratis busskort?
Och ett tågluffarkort på järnvägen inom Sverige?
Många plus, färre bilar, mindre farliga bilförare och fler resenärer.
Då skulle det inte vara så katastroflat att lämna in körkortet, för jag vet att för många i landsorten är det en katastrof när det är 2 mil minst till närmsta affär.
Det skulle i varje fall ha fungerat för mina föräldrar.
Jag tror min man sa att 60 00 bilförare borde få körkortet indraget, av dem kommer 14 000 få det indraget pga. medicinsk funktionsnedsättning.
Egentligen är det inget stort problem om man handskas med det på rätt sätt, men det kostar pengar.
För x antal år sedan stod jag inför precis detta problem.
Min pappa började bli dement 1996.
Det gick inte att tala med varken honom eller mamma.
Jag talade med doktorn som konstaterade att han nog inte borde köra bil.
Det dröjde flera år innan man gjorde en demenstest som han inte klarade.
Han körde ändå vidare för det fungerade till affären.
Vilken gamling kör bara till affären när hjärnan stannar hemma?
Min pappa åkte till Motala.
Han krockade, vems felet va skall jag låta vara osagt, för den som körde på honom stack som en avlöning.
Det var en hel del konstiga av åkningar och andra tillbud de här åren fram tills vi la körkortet på hatthyllan.
Så blev min mamma sjuk i hjärntumör och då sålde vi bilen.
Pappa var glad och nöjd.
För han kände sig tvingad att köra av mamma som ville ut och åka.
Om samhället skulle gå in och styra detta skulle det kunna göras ganska smidigt.
Tänk att man den dagen det är dags får ett färd tjänstkort istället för sitt körkort.
Inga begränsningar på åkandet men man får betala en summa motsvarande vad det kostar att skatta och försäkra sin bil varje år, med tanke på att vi alla har olika bilar får det bli ett genomsnittligt pris.
Inga begränsningar på riks färdtjänst men då får man betala halva resan eller kanske åka för halvbiljett på tåget?
Kanske kan man ge alla äldre gratis busskort?
Och ett tågluffarkort på järnvägen inom Sverige?
Många plus, färre bilar, mindre farliga bilförare och fler resenärer.
Då skulle det inte vara så katastroflat att lämna in körkortet, för jag vet att för många i landsorten är det en katastrof när det är 2 mil minst till närmsta affär.
Det skulle i varje fall ha fungerat för mina föräldrar.
söndag 29 januari 2012
Ett steg framåt kan va två steg bakåt.
Just nu är allt i en mellan zon.
Jag lever i dåtid med ett ben i nutid.
Har ni varit med om det någon gång, att cirkeln sluter sig.
Plötsligt är man där man började.
Så är mitt liv just nu.
Jag ser hur allt fler saker avslutar sig.
Vänner man haft, är påväg ut ur ens liv, ja om de inte redan är borta.
Föreningar man brann för betyder plötsligt inget längre.
Intressen man närt och omhuldat är tappade och glömda.
Så står man där med bara sig själv.
Vart är jag påväg?
Vad vill jag med livet, och vad vill livet med mig.
Mycket kan man ju styra över, men inte allt.
Det känns lite konstigt.
Åter igen är jag bara mamma.
Det känns skönt.
Jag är inte längre den arga, ledsna, förbannade föräldern som stred på liv och död för mina barn.
Jag är inte längre sossen som brann för att få rättvisa, det finns ingen....
Jag är inte längre sekreteraren i föräldraföreningen som stred för att få en bättre skola.
Mina barn går inte längre i den här skolan och jag skiter i hur andras ungar har det, för få var dem som stod upp på min sida när jag hade ett helvete.
Ja, så kan det ju va, allt känns lite avslaget när man inte brinner i ett helvete längre.
Så jag är i en mellan fas, nu skall jag hitta mig själv.
Jag skall lappa ihop min trasiga familj.
Jag skall lappa ihop mig själv.
För 9 års strid förstör mer än det ger.
Man tappar bort sig själv på vägen.
Man lever sina barns misslyckanden.
Har man sett sina barn falla sönder och gå under, så är det inte mycket
som betyder något.
Barnen blir i centrum och de betyder allt.
Nu är jag bara mamma.
Nu är jag bara jag.
Frågan är vem är jag?
Jag vet att jag är 50 fyllda.
Min ungsdom är för alltid borta och adjöss med den:)
Jag tänker vila i denna mellan fas.
Inga tankar finns kvar i huvudet.
Inga måsten som mal runt.
Inga ok som tynger mig.
I tystnaden skall jag finna mig själv och min kraft.
Jag lever i dåtid med ett ben i nutid.
Har ni varit med om det någon gång, att cirkeln sluter sig.
Plötsligt är man där man började.
Så är mitt liv just nu.
Jag ser hur allt fler saker avslutar sig.
Vänner man haft, är påväg ut ur ens liv, ja om de inte redan är borta.
Föreningar man brann för betyder plötsligt inget längre.
Intressen man närt och omhuldat är tappade och glömda.
Så står man där med bara sig själv.
Vart är jag påväg?
Vad vill jag med livet, och vad vill livet med mig.
Mycket kan man ju styra över, men inte allt.
Det känns lite konstigt.
Åter igen är jag bara mamma.
Det känns skönt.
Jag är inte längre den arga, ledsna, förbannade föräldern som stred på liv och död för mina barn.
Jag är inte längre sossen som brann för att få rättvisa, det finns ingen....
Jag är inte längre sekreteraren i föräldraföreningen som stred för att få en bättre skola.
Mina barn går inte längre i den här skolan och jag skiter i hur andras ungar har det, för få var dem som stod upp på min sida när jag hade ett helvete.
Ja, så kan det ju va, allt känns lite avslaget när man inte brinner i ett helvete längre.
Så jag är i en mellan fas, nu skall jag hitta mig själv.
Jag skall lappa ihop min trasiga familj.
Jag skall lappa ihop mig själv.
För 9 års strid förstör mer än det ger.
Man tappar bort sig själv på vägen.
Man lever sina barns misslyckanden.
Har man sett sina barn falla sönder och gå under, så är det inte mycket
som betyder något.
Barnen blir i centrum och de betyder allt.
Nu är jag bara mamma.
Nu är jag bara jag.
Frågan är vem är jag?
Jag vet att jag är 50 fyllda.
Min ungsdom är för alltid borta och adjöss med den:)
Jag tänker vila i denna mellan fas.
Inga tankar finns kvar i huvudet.
Inga måsten som mal runt.
Inga ok som tynger mig.
I tystnaden skall jag finna mig själv och min kraft.
tisdag 24 januari 2012
SOMMARJOBBET PÅ GJUTERIET.
Sista sommarlovet på gymnasiet skulle jag sommarjobba på Bruket.
Jag skulle rensa ogräs.
Rabatten framför verkstadskontoret var full av ogräs.
Jag tilldelades en spade, en kratta och en skottkärra.
Bara att hugga in.
Det var tungt och svettigt men det gick.
Pappa var snäll och kom förbi och tömde skottkärran och tittade så jag inte drog benen efter mig.
När rabatten var klar var det grusplan kvar, allt skulle vara klart till midsommar.
Året innan hade Hellbergs dotter gjort samma sak.
Att gnälla över att solen sken, att knäna gjorde ont och att armarna domnade, var ingen ide.
Efter midsommar fick jag komma in i gjuteriet och hjälpa till som kärnmakare.
Martin Hellström blev min idol.
Han var jätte gammal, rolig och slagfärdig och väldigt duktig.
Annars var det Gunnar och Rolf som skulle hjälpa mig, att blanda sand mm.
Sanden var stark, så stark att den frätte bort varenda vårta på mina fingrar.
Som ung var jag otroligt orolig och gnagde ständigt på fingrar och naglar och fick svampliknade vårtor vid nagelbanden.
Nu försvann de.
Man jobbade i två olika sorters sand, den ena sanden skulle brännas, och den andra stelnade när man utsatte den för co2.
Det var ett roligt jobb, som att få betalt för att göra sandkakor.
Tills den dagen pappa sa att jag skulle göra rundkärnor.
Man stoppad sanden i något, som såg ut som en köttkvarn.
Sen vevade man på en stor vev och då kom det ut som långa ihåliga korvar.
När de var långa som plåten lyfte man bort plåt och kärnan och la över den på en plåt, som sen lades in i en ugn och brändes vid dagens slut.
Först var det kul att veva rundkärnor, sen började armen göra ont.
Jag beklagade mig för pappa.
Men där fanns inget förbarmande, du har två armar löd svaret.
Okej det hade jag ju.
Det hjälpte bara en halv dag.
Veva åt andra hållet, så belastar du andra muskler.
Ja, bara att lyda.
Jag vevade hundratals kärnor den veckan.
Som mest gjorde jag 750 kärnor på en dag och fick beröm av vd, och skäll av pappa.“Du tycker det är kul, men han som gör det här annars skall göra det dag ut och dag in, år ut och år in, du förstör för honom!”Ja så kan man ju också se det!
Roligast var det på eftermiddagen då gjutningen skulle börja.
Först städade vi och plockade undan.
Jag blev tillsagd av pappa att också städa åt Martin, så det gjorde jag, sen var det bara att ställa sig utanför gjuthallen och följa dagens skådespel.
Hettan var olidlig på sommaren och de jobbade i halvdunkel för att se temperaturen på järnet.
Järnet föll ur skänken som en vitglödgande massa.
Kung i "baren" var ugnsskötaren.
Han tog hål i ugnen och stoppade också när det var fullt i skänken.
Egentligen är det otroligt att mänskligheten kommit på att de kunde smälta sten och mineraler och få järn och gjuta saker av det.
Lite längre fram den sommaren fick jag hjälpa Erik Thesell, när Vukko blev sjuk.
Jag fick vara med och maskinforma.
Man lägger ett brätt och över det sätter man som en ram, en box, sen fyller man på med svart sand, tror det är feranssand men minns inte..
När det stelnat tar man loss allt och vänder på det.
Sen blackar man insidan med en blandning av bla, sprit.
Tänder på och då har man fått en slät hård yta.
Sen lägger man ihop två och får en bit med ett hål i upptill.
Man blackar även hålet och sätter sen på ett inlopp som också blackas.
Inloppet fungerar som tratt.
Så har du en flaska.
42 flaskor gjorde Erik och jag, det var några färre än han gjorde med Vukko.
Pappa var nöjd i alla fall.
Jag hade världens ondaste rygg, när jag cyklade hem och var halvfull av alla sprit ångor.
Nej det är inget skämt, jag cyklade i diket så full var jag!
Jag har genom åren, innan jag blev sjuk, jobbat på många ställen, men aldrig någonsin haft så roligt och känt en sån gemenskap, som jag gjorde den där sommaren i gjuteriet.
Visst var man svart av sot och luften full av gaser och spritångor och gud vet allt.
Men man var trött, nöjd och lycklig när dagen var slut.
Jag fortsatte jobba extra då och då på gjuteriet även sen pappa fått förtidspension.
Jag trivdes där.
Jag skulle rensa ogräs.
Rabatten framför verkstadskontoret var full av ogräs.
Jag tilldelades en spade, en kratta och en skottkärra.
Bara att hugga in.
Det var tungt och svettigt men det gick.
Pappa var snäll och kom förbi och tömde skottkärran och tittade så jag inte drog benen efter mig.
När rabatten var klar var det grusplan kvar, allt skulle vara klart till midsommar.
Året innan hade Hellbergs dotter gjort samma sak.
Att gnälla över att solen sken, att knäna gjorde ont och att armarna domnade, var ingen ide.
Efter midsommar fick jag komma in i gjuteriet och hjälpa till som kärnmakare.
Martin Hellström blev min idol.
Han var jätte gammal, rolig och slagfärdig och väldigt duktig.
Annars var det Gunnar och Rolf som skulle hjälpa mig, att blanda sand mm.
Sanden var stark, så stark att den frätte bort varenda vårta på mina fingrar.
Som ung var jag otroligt orolig och gnagde ständigt på fingrar och naglar och fick svampliknade vårtor vid nagelbanden.
Nu försvann de.
Man jobbade i två olika sorters sand, den ena sanden skulle brännas, och den andra stelnade när man utsatte den för co2.
Det var ett roligt jobb, som att få betalt för att göra sandkakor.
Tills den dagen pappa sa att jag skulle göra rundkärnor.
Man stoppad sanden i något, som såg ut som en köttkvarn.
Sen vevade man på en stor vev och då kom det ut som långa ihåliga korvar.
När de var långa som plåten lyfte man bort plåt och kärnan och la över den på en plåt, som sen lades in i en ugn och brändes vid dagens slut.
Först var det kul att veva rundkärnor, sen började armen göra ont.
Jag beklagade mig för pappa.
Men där fanns inget förbarmande, du har två armar löd svaret.
Okej det hade jag ju.
Det hjälpte bara en halv dag.
Veva åt andra hållet, så belastar du andra muskler.
Ja, bara att lyda.
Jag vevade hundratals kärnor den veckan.
Som mest gjorde jag 750 kärnor på en dag och fick beröm av vd, och skäll av pappa.“Du tycker det är kul, men han som gör det här annars skall göra det dag ut och dag in, år ut och år in, du förstör för honom!”Ja så kan man ju också se det!
Roligast var det på eftermiddagen då gjutningen skulle börja.
Först städade vi och plockade undan.
Jag blev tillsagd av pappa att också städa åt Martin, så det gjorde jag, sen var det bara att ställa sig utanför gjuthallen och följa dagens skådespel.
Hettan var olidlig på sommaren och de jobbade i halvdunkel för att se temperaturen på järnet.
Järnet föll ur skänken som en vitglödgande massa.
Kung i "baren" var ugnsskötaren.
Han tog hål i ugnen och stoppade också när det var fullt i skänken.
Egentligen är det otroligt att mänskligheten kommit på att de kunde smälta sten och mineraler och få järn och gjuta saker av det.
Lite längre fram den sommaren fick jag hjälpa Erik Thesell, när Vukko blev sjuk.
Jag fick vara med och maskinforma.
Man lägger ett brätt och över det sätter man som en ram, en box, sen fyller man på med svart sand, tror det är feranssand men minns inte..
När det stelnat tar man loss allt och vänder på det.
Sen blackar man insidan med en blandning av bla, sprit.
Tänder på och då har man fått en slät hård yta.
Sen lägger man ihop två och får en bit med ett hål i upptill.
Man blackar även hålet och sätter sen på ett inlopp som också blackas.
Inloppet fungerar som tratt.
Så har du en flaska.
42 flaskor gjorde Erik och jag, det var några färre än han gjorde med Vukko.
Pappa var nöjd i alla fall.
Jag hade världens ondaste rygg, när jag cyklade hem och var halvfull av alla sprit ångor.
Nej det är inget skämt, jag cyklade i diket så full var jag!
Jag har genom åren, innan jag blev sjuk, jobbat på många ställen, men aldrig någonsin haft så roligt och känt en sån gemenskap, som jag gjorde den där sommaren i gjuteriet.
Visst var man svart av sot och luften full av gaser och spritångor och gud vet allt.
Men man var trött, nöjd och lycklig när dagen var slut.
Jag fortsatte jobba extra då och då på gjuteriet även sen pappa fått förtidspension.
Jag trivdes där.
lördag 21 januari 2012
Att se saker ur olika synvinklar
Många ser på saker och skeenden från ett håll.
I helgen har jag diskuterat med våra ungdomar här, att man inte kan se på saker och händelser från ett håll.
Jag är inte säker att de förstod mig först, så jag tog en av mina liknelser.
Tänk dig att du åkt till High Chaparral.
Du går fram till västernstaden och tittar på huset.
Detta är vad du ser.
Om jag då frågar dig, vad ser du?
så kommer du säkert svara ett hus, en gata i en stad.
För det är ju det du ser.
Om du och jag då går bakom det här "huset" vad ser du då?
Jo du ser en tom baksida, huset har ingen riktig baksida som hus brukar ha, det är en kuliss.
Svaret blir då det är en kuliss.
Om vi står på balkongen på huset och tittar ut vad ser vi då?
Vi ser publiken som sitter på en läktare.
På min fråga kommer du att säga, jag ser människor på en läktare men jag vet inte vad de ser.
Om vi byter plats igen och tittar på allt från läktaren och jag ställer samma fråga vad ser du?
kommer du att säga, jag ser en teater scen.
Men du vet egentligen inte om husen är hela eller inte.
Om vi ponerar att det varit 4 olika människor som sett det du sett och fick samma fråga, så skulle alla svara olika.
Ändå har de sett på samma sak.
Vem har då rätt?
Alla.
Men för att förstå det man ser, måste man se det från olika håll.
Annars får man ingen helhets bild.
Alla har rätt men det är bara en del av sanningen.
Indianerna sa nästan samma sak, för att förstå en annan människa måste man gå en mil i hans mockasiner.
Och precis som de som byggde kulissen ville att du skulle tro att det är en stad i västern som du tittar på.
Så kan en människa vilja att du ser på en sak, en situation en annan människa som hon/han ser på det. Då är det deras sanning du ser på. Men det är inte hela sanningen!!!
Var därför kritisk till det andra säger att du skall höra/se för att annars manipulerar de dig att tro på det dom säger. Sanningen är aldrig enkel den har minst två sidor.
I helgen har jag diskuterat med våra ungdomar här, att man inte kan se på saker och händelser från ett håll.
Jag är inte säker att de förstod mig först, så jag tog en av mina liknelser.
Tänk dig att du åkt till High Chaparral.
Detta är vad du ser.
Om jag då frågar dig, vad ser du?
så kommer du säkert svara ett hus, en gata i en stad.
För det är ju det du ser.
Om du och jag då går bakom det här "huset" vad ser du då?
Jo du ser en tom baksida, huset har ingen riktig baksida som hus brukar ha, det är en kuliss.
Svaret blir då det är en kuliss.
Om vi står på balkongen på huset och tittar ut vad ser vi då?
Vi ser publiken som sitter på en läktare.
På min fråga kommer du att säga, jag ser människor på en läktare men jag vet inte vad de ser.
Om vi byter plats igen och tittar på allt från läktaren och jag ställer samma fråga vad ser du?
kommer du att säga, jag ser en teater scen.
Men du vet egentligen inte om husen är hela eller inte.
Om vi ponerar att det varit 4 olika människor som sett det du sett och fick samma fråga, så skulle alla svara olika.
Ändå har de sett på samma sak.
Vem har då rätt?
Alla.
Men för att förstå det man ser, måste man se det från olika håll.
Annars får man ingen helhets bild.
Alla har rätt men det är bara en del av sanningen.
Indianerna sa nästan samma sak, för att förstå en annan människa måste man gå en mil i hans mockasiner.
Och precis som de som byggde kulissen ville att du skulle tro att det är en stad i västern som du tittar på.
Så kan en människa vilja att du ser på en sak, en situation en annan människa som hon/han ser på det. Då är det deras sanning du ser på. Men det är inte hela sanningen!!!
Var därför kritisk till det andra säger att du skall höra/se för att annars manipulerar de dig att tro på det dom säger. Sanningen är aldrig enkel den har minst två sidor.
torsdag 19 januari 2012
om sanningen skall fram (om skolan)
Om sanningen skall fram…
Jag har genom åren skrivit massor av kritiska bloggar om skolan.
Jag har varit urförbannad.
Jag har gråtit.
Jag har slagit huvudet blodigt mot skolväggen.
Vi har bytt läroplan, skollag, rektorer och lärare.
MEN problemen här ute kvarstår.
Varför i hel…e skall det vara så svårt att hjälpa barn som behöver stöd?
Jag har genom levt rena lögner.
Åtgärdsprogram som varit bra och väl formulerade (tack Special ped Y.S du är en klippa och helt underbar) men det hjälper inte om ingen följer det hon skriver.
Jag har suttit på möte med hela kollegiet och alla har nickat och sagt att detta löser vi, den ende som förstod var han som såg ut att inte lyssna.
Han jobbar inte kvar…
Jag vet att alla tycker jag är hopplös.
Jag har fått veta att jag förstör mina barn, att jag inte låter dom utvecklas normalt.
Att jag har någon form av fel i huvudet, listan kan göras lång och kritiken kommer från alla håll, skolan, föräldrar mfl mfl.
Jag har kanske en störning för jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig.
Jag är här för att jag satt två barn till världen och det är min uppgift att stå på deras sida tills jag dör!!!
Ingen kan gå emellan det!
Den som överger sina barn skall inte ha några.
Det går inte heller att köra huvudet i sanden och säga att du får sköta ditt och jag mitt.
Du lyssnar ju inte på triaderna om mitt jobb osv.
För vem skall stå på barnets sida i denna hemska värld om inte föräldrarna gör det?
Hur känns det för barnet?
Tro inte på att det blir bättre sen, det har jag hört sen förskoleklass. Sista gången var när någon sa det blir bättre på högstadiet, det blev ett inferno.
Nu säger alla det blir bättre på gymnasiet, det är inte sant det har jag hört från många.
Det är dessutom hopplöst följa en teoretiskkurs på gymnasiet utan ordentligt på fötterna i ämnena från grundskolan.
Nu till sanningen.
Den är inte rolig.
Om du skall in på gymnasiet så krävs det G i eng, ma, sv. Och 8 andra ämnen.
Så långt sant.
Har man IG i ma eller svenska eller engelska
Kan man komma in ändå.
Sen kan man komma in på sin linje med IG i resten utom de 8 ämnena.
Vilket innebär att man läser upp betygen i eng, ma och sv parallellt med att man går sin linje.
Nu kommer det hemska.
Om man har Ig i exempelvis. Kemi, eller so så kan du inte läsa upp det i förberedande programmet.
DÅ HAR DU INGET KOMPLETT GRUNSKOLE BETYG.
Om du då hoppar av eller inte klarar gymnasiet då måste du läsa om hela högstadiet och gymnasiet på komvux eller folkhögskola och bekosta det själv.
Vad göra?
Ja det allra bästa tycker jag är att byta skola och gå om nian så att du får betyg i alla ämnen.
Varför byta skola?
För om skolan inte lyckats lära dig eller motivera dig till lärande på 3 år då kommer de inte lyckas ett fjärde år heller.
Har du många svårigheter begär en pedagogiskutredning och kanske en basutredning eller vänd dig till Bup.
Har du en diagnos är det oftast lättare få rätt hjälp.
Annars stämplas man lätt som lat och obstinat.
Gå bara in på gymnasiet med dåliga betyg om du vet att du har jobb om du inte får G i alla ämnen.
På yrkesgymnasiet satsa på de profilämnen du måste klara.
Få arbetsgivare kollar hur du är i engelska om du skall ploga snö eller röja sly.
Man kan gå förberedande i 3 år och sen läsa gymnasieämnena på folkhögskola eller komvux men då betala själv.
Tro inte på allt du hör kolla alltid med många.
Fråga vad händer om… osv
Nöj dig inte med svaret, nu skall vi inte tro att det värsta händer, för det kan hända!
Här händer det alltid…..
Jag har genom åren skrivit massor av kritiska bloggar om skolan.
Jag har varit urförbannad.
Jag har gråtit.
Jag har slagit huvudet blodigt mot skolväggen.
Vi har bytt läroplan, skollag, rektorer och lärare.
MEN problemen här ute kvarstår.
Varför i hel…e skall det vara så svårt att hjälpa barn som behöver stöd?
Jag har genom levt rena lögner.
Åtgärdsprogram som varit bra och väl formulerade (tack Special ped Y.S du är en klippa och helt underbar) men det hjälper inte om ingen följer det hon skriver.
Jag har suttit på möte med hela kollegiet och alla har nickat och sagt att detta löser vi, den ende som förstod var han som såg ut att inte lyssna.
Han jobbar inte kvar…
Jag vet att alla tycker jag är hopplös.
Jag har fått veta att jag förstör mina barn, att jag inte låter dom utvecklas normalt.
Att jag har någon form av fel i huvudet, listan kan göras lång och kritiken kommer från alla håll, skolan, föräldrar mfl mfl.
Jag har kanske en störning för jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig.
Jag är här för att jag satt två barn till världen och det är min uppgift att stå på deras sida tills jag dör!!!
Ingen kan gå emellan det!
Den som överger sina barn skall inte ha några.
Det går inte heller att köra huvudet i sanden och säga att du får sköta ditt och jag mitt.
Du lyssnar ju inte på triaderna om mitt jobb osv.
För vem skall stå på barnets sida i denna hemska värld om inte föräldrarna gör det?
Hur känns det för barnet?
Tro inte på att det blir bättre sen, det har jag hört sen förskoleklass. Sista gången var när någon sa det blir bättre på högstadiet, det blev ett inferno.
Nu säger alla det blir bättre på gymnasiet, det är inte sant det har jag hört från många.
Det är dessutom hopplöst följa en teoretiskkurs på gymnasiet utan ordentligt på fötterna i ämnena från grundskolan.
Nu till sanningen.
Den är inte rolig.
Om du skall in på gymnasiet så krävs det G i eng, ma, sv. Och 8 andra ämnen.
Så långt sant.
Har man IG i ma eller svenska eller engelska
Kan man komma in ändå.
Sen kan man komma in på sin linje med IG i resten utom de 8 ämnena.
Vilket innebär att man läser upp betygen i eng, ma och sv parallellt med att man går sin linje.
Nu kommer det hemska.
Om man har Ig i exempelvis. Kemi, eller so så kan du inte läsa upp det i förberedande programmet.
DÅ HAR DU INGET KOMPLETT GRUNSKOLE BETYG.
Om du då hoppar av eller inte klarar gymnasiet då måste du läsa om hela högstadiet och gymnasiet på komvux eller folkhögskola och bekosta det själv.
Vad göra?
Ja det allra bästa tycker jag är att byta skola och gå om nian så att du får betyg i alla ämnen.
Varför byta skola?
För om skolan inte lyckats lära dig eller motivera dig till lärande på 3 år då kommer de inte lyckas ett fjärde år heller.
Har du många svårigheter begär en pedagogiskutredning och kanske en basutredning eller vänd dig till Bup.
Har du en diagnos är det oftast lättare få rätt hjälp.
Annars stämplas man lätt som lat och obstinat.
Gå bara in på gymnasiet med dåliga betyg om du vet att du har jobb om du inte får G i alla ämnen.
På yrkesgymnasiet satsa på de profilämnen du måste klara.
Få arbetsgivare kollar hur du är i engelska om du skall ploga snö eller röja sly.
Man kan gå förberedande i 3 år och sen läsa gymnasieämnena på folkhögskola eller komvux men då betala själv.
Tro inte på allt du hör kolla alltid med många.
Fråga vad händer om… osv
Nöj dig inte med svaret, nu skall vi inte tro att det värsta händer, för det kan hända!
Här händer det alltid…..
onsdag 18 januari 2012
Social-linje
Jag skulle gå gymnasiet.
Egentligen skulle jag gått naturvetenskapligt, men det var inte aktuellt.
Varför?
Ingen aning.
Jag valde Social-linje på Karro.
Den anrika skolan mitt på stan, nästan.
I alla fall nära till Hälls konditori, där vi var stor kunder.
Jag undrar om det inte hade blivit översvämning i ån vid slottet, om vi fyllt på med alla koppar varm choklad som vi drack där.
Men på Karro hade tiden stått stilla, i minst hundra år, kändes det som.
Det var en vacker skola, ja inte lika vacker som Teknis, men i alla fall.
Jag hittade min vrå, biblioteket. Där var det svalt och tyst.
Jag tillbringade många håltimmar där, när vi inte var på Hälls.
Ibland gick vi på stan.
Jag landade nog aldrig på gymnasiet, som jag gjorde på högstadiet.
Kom aldrig in i klassen.
Men fick många vänner ändå.
Roligast var det på Tyskan, där hade jag flest vänner.
Svenskan var också rolig i synnerhet som läraren ville vi skulle läsa och skriva recensioner av många böcker.
Jag blev hans mönster elev, lämnade in en recension i veckan och fick betyg där efter!
Jag var fortfarande en duktig skolflicka.
Jag gjorde vad jag blev tillsagd att göra.
Men det började blåsa andra vindar i skolans värld.
Elever började ifrågasätta.
Det föll inte i god jord.
Tiden stod stilla på Karro.
Två flickor blev till sagda att sluta.
Varför?
De åkte raggarbil till skolan!
Men de
…Vi gömde skorna för Matte-George mitt i slaskiga vintern, han kom inte på det förrän han gått en bit ut på skolgården i strumplästen.
Jag minns en lärare som såg så gammal ut, han kom i korridoren i smårutig kostym med fluga och vit skjorta, han var 30 år!
Då tyckte jag han var lass gammal, han såg ju ut som hundra.
En annan lärare som man såg i korridoren var en mycket gammal man, nästan blind.
Han undervisade i historia hade enkla prov för att kunna rätta dem.
Vi hade Knut- Harald Sahlberg.
Han var inte nådig.
Långa utlägg ville han ha, och alla årtal!
Historia hade varit mitt bästa ämne, men på grund av en kontrovers, rörande en urringad tröja, fick jag bara en tvåa.
Få elever har sänkt sig från en femma till en tvåa på en termin trots bra betyg på proven, men det gjorde jag.
Spelade ingen roll vad jag gjorde eller vad jag skrev heller, för den delen.
Vi kom helt enkelt inte överens Knut och jag.
Överens kom jag inte heller med matte lärare Sven-George Eriksson.
Han skrämde slag på mig, på en av de första lektionerna.
Jag räckte upp handen och sa: jag fattar inte det här.
Han spände ögonen i mig och sa: fattar du inte har du inte här att göra, dörren är där! Så pekande han på dörren.
Jag satt kvar men räckte aldrig mer upp handen.
Jag fick tvåa i matte och en rädsla för matte så stor så jag inte vågade tro på min egen hjärna.
Två plus två, jag måste räkna på fingrarna.
Det har börjat släppa nu!
Då ska ni veta att jag jobbat i skolan i flera år på olika sätt.
Man kan alltså skrämma elever så till den milda grad, att de förlorar förmågan att tänka själva.
Egentligen är det ett intressant faktum i dagens debatt om måluppfyllelse och flexibelt lärande.
Man lägger fokus på eleven.
Ingen nämner att det faktiskt beror på läraren, hur du lär dig i skolan.
Ingen nämner heller att miljön i skolan påverkar hur du lär dig.
Jag har skrivit det tidigare, är du rädd går all energi till det och du kommer inte att kunna ta in undervisningen.
Så är det.
Men från sett dessa två lärare hade vi en bra lärarkår och vi hade roligt i skolan.
Det ska man ha, det främjar inlärningen!
Ja, det är faktiskt så att om man har en positiv bild av sin lärare, sin skola och sina kamrater, går inlärningen av sig självt.
Vi hittade på mycket bus också.
En klass på Karro var busigast enligt ryktet.
De fick en ung vikarie och ville driva lite med honom, så alla tjejer tog av sig på överkroppen.
Men han fann sig.
Han sa. - Oj vad varmt det är här, bäst att vi släpper in lite frisk luft.
Det var en mycket kall vinter och temperaturen sjönk snabbt i klassrummet och tjejerna tog på sig kläderna igen.
På Karro finns det ett museum med uppstoppade djur.
När jag gick där, skulle hela samlingen restaureras.
En kungsörn gick inte att rädda, den låg slängd i soporna och hittades av Anders L-holm.
Han surrade fast den på balkongräcket mitt emot biologi salen.
Anders räckte upp handen och frågade vår lärare, Rolf.
- Vad är det för fågel?
Läraren såg sig förvirrat omkring och fick sen syn på fågeln.
Han blev eld och lågor.
Han hämtade kikaren och Anders erbjuder sig lyckligt att hämta den, fågeln alltså.
Nej, nej skriker läraren, den är sällsynt, skräm den inte.
Men då var Anders redan ute på skolgården.
Jag undrar om han någonsin förlät oss?
Annars levde jag i ett töcken de här åren på Karro.
Min mamma var stor rökare och jag var allergisk mot cigarettrök.
Varje morgon mötte en blå dimma mig i hallen och jag fick ett astmaanfall.
Medicinen gjorde mig nästan medvetslös.
Jag är förvånad att jag fick så bra betyg som jag fick, för jag minns nästan inget av undervisningen.
Värst var det måndag morgon på fysiken.
Då gick magistern igenom en regel i taget och sen fick vi prov, på det han förklarat.
Men jag var så full av medicin, efter helgen att jag inte fattade vad han sa.
Som tur va hade vi en fysiklektion till i veckan.
Många andra minnen har jag.
Jag och en kompis i klassen var till Domus och tittade på porslin.
Hon var ganska klumpig och rev ner en hel monter med Lisa Larsson
Figurer. En annan gång var vi inne på Zaza på Järntorget då välte hon 100 par stövlar som stod i skylten.
Vi fick inte gå, utan att ha ställt upp varenda stövel.
Det var första och sista gången jag kom för sent till en lektion.
Det hände alltid saker runt henne.
Det roligaste hon visste var att prova kläder.
Vi gick in på byxspeciallisten och provade jeans.
Ja jag avskyr att prov kläder, så det var hon som gick igenom halva lagret.
Till slut frågade expediten om hon skulle ha några.
Nä sa E och så gick vi ut.
Roligast var när Blom i vår klass räckte upp handen och sa till Matte-George att han glömt kontaktlinserna på bänken i gympan.
Han tog L-Holm (l streck holm kallade han sig för) med sig för att hämta dem.
Men de kom inte tillbaka förrän lektionen och provet var slut.
Vi såg dem inte först var ursäkten.
Mig veterligen hade Blom inga linser“finare” eleverna i min klass som rökte på, på rasten brydde sig ingen om.
Egentligen skulle jag gått naturvetenskapligt, men det var inte aktuellt.
Varför?
Ingen aning.
Jag valde Social-linje på Karro.
Den anrika skolan mitt på stan, nästan.
I alla fall nära till Hälls konditori, där vi var stor kunder.
Jag undrar om det inte hade blivit översvämning i ån vid slottet, om vi fyllt på med alla koppar varm choklad som vi drack där.
Men på Karro hade tiden stått stilla, i minst hundra år, kändes det som.
Det var en vacker skola, ja inte lika vacker som Teknis, men i alla fall.
Jag hittade min vrå, biblioteket. Där var det svalt och tyst.
Jag tillbringade många håltimmar där, när vi inte var på Hälls.
Ibland gick vi på stan.
Jag landade nog aldrig på gymnasiet, som jag gjorde på högstadiet.
Kom aldrig in i klassen.
Men fick många vänner ändå.
Roligast var det på Tyskan, där hade jag flest vänner.
Svenskan var också rolig i synnerhet som läraren ville vi skulle läsa och skriva recensioner av många böcker.
Jag blev hans mönster elev, lämnade in en recension i veckan och fick betyg där efter!
Jag var fortfarande en duktig skolflicka.
Jag gjorde vad jag blev tillsagd att göra.
Men det började blåsa andra vindar i skolans värld.
Elever började ifrågasätta.
Det föll inte i god jord.
Tiden stod stilla på Karro.
Två flickor blev till sagda att sluta.
Varför?
De åkte raggarbil till skolan!
Men de
…Vi gömde skorna för Matte-George mitt i slaskiga vintern, han kom inte på det förrän han gått en bit ut på skolgården i strumplästen.
Jag minns en lärare som såg så gammal ut, han kom i korridoren i smårutig kostym med fluga och vit skjorta, han var 30 år!
Då tyckte jag han var lass gammal, han såg ju ut som hundra.
En annan lärare som man såg i korridoren var en mycket gammal man, nästan blind.
Han undervisade i historia hade enkla prov för att kunna rätta dem.
Vi hade Knut- Harald Sahlberg.
Han var inte nådig.
Långa utlägg ville han ha, och alla årtal!
Historia hade varit mitt bästa ämne, men på grund av en kontrovers, rörande en urringad tröja, fick jag bara en tvåa.
Få elever har sänkt sig från en femma till en tvåa på en termin trots bra betyg på proven, men det gjorde jag.
Spelade ingen roll vad jag gjorde eller vad jag skrev heller, för den delen.
Vi kom helt enkelt inte överens Knut och jag.
Överens kom jag inte heller med matte lärare Sven-George Eriksson.
Han skrämde slag på mig, på en av de första lektionerna.
Jag räckte upp handen och sa: jag fattar inte det här.
Han spände ögonen i mig och sa: fattar du inte har du inte här att göra, dörren är där! Så pekande han på dörren.
Jag satt kvar men räckte aldrig mer upp handen.
Jag fick tvåa i matte och en rädsla för matte så stor så jag inte vågade tro på min egen hjärna.
Två plus två, jag måste räkna på fingrarna.
Det har börjat släppa nu!
Då ska ni veta att jag jobbat i skolan i flera år på olika sätt.
Man kan alltså skrämma elever så till den milda grad, att de förlorar förmågan att tänka själva.
Egentligen är det ett intressant faktum i dagens debatt om måluppfyllelse och flexibelt lärande.
Man lägger fokus på eleven.
Ingen nämner att det faktiskt beror på läraren, hur du lär dig i skolan.
Ingen nämner heller att miljön i skolan påverkar hur du lär dig.
Jag har skrivit det tidigare, är du rädd går all energi till det och du kommer inte att kunna ta in undervisningen.
Så är det.
Men från sett dessa två lärare hade vi en bra lärarkår och vi hade roligt i skolan.
Det ska man ha, det främjar inlärningen!
Ja, det är faktiskt så att om man har en positiv bild av sin lärare, sin skola och sina kamrater, går inlärningen av sig självt.
Vi hittade på mycket bus också.
En klass på Karro var busigast enligt ryktet.
De fick en ung vikarie och ville driva lite med honom, så alla tjejer tog av sig på överkroppen.
Men han fann sig.
Han sa. - Oj vad varmt det är här, bäst att vi släpper in lite frisk luft.
Det var en mycket kall vinter och temperaturen sjönk snabbt i klassrummet och tjejerna tog på sig kläderna igen.
På Karro finns det ett museum med uppstoppade djur.
När jag gick där, skulle hela samlingen restaureras.
En kungsörn gick inte att rädda, den låg slängd i soporna och hittades av Anders L-holm.
Han surrade fast den på balkongräcket mitt emot biologi salen.
Anders räckte upp handen och frågade vår lärare, Rolf.
- Vad är det för fågel?
Läraren såg sig förvirrat omkring och fick sen syn på fågeln.
Han blev eld och lågor.
Han hämtade kikaren och Anders erbjuder sig lyckligt att hämta den, fågeln alltså.
Nej, nej skriker läraren, den är sällsynt, skräm den inte.
Men då var Anders redan ute på skolgården.
Jag undrar om han någonsin förlät oss?
Annars levde jag i ett töcken de här åren på Karro.
Min mamma var stor rökare och jag var allergisk mot cigarettrök.
Varje morgon mötte en blå dimma mig i hallen och jag fick ett astmaanfall.
Medicinen gjorde mig nästan medvetslös.
Jag är förvånad att jag fick så bra betyg som jag fick, för jag minns nästan inget av undervisningen.
Värst var det måndag morgon på fysiken.
Då gick magistern igenom en regel i taget och sen fick vi prov, på det han förklarat.
Men jag var så full av medicin, efter helgen att jag inte fattade vad han sa.
Som tur va hade vi en fysiklektion till i veckan.
Många andra minnen har jag.
Jag och en kompis i klassen var till Domus och tittade på porslin.
Hon var ganska klumpig och rev ner en hel monter med Lisa Larsson
Figurer. En annan gång var vi inne på Zaza på Järntorget då välte hon 100 par stövlar som stod i skylten.
Vi fick inte gå, utan att ha ställt upp varenda stövel.
Det var första och sista gången jag kom för sent till en lektion.
Det hände alltid saker runt henne.
Det roligaste hon visste var att prova kläder.
Vi gick in på byxspeciallisten och provade jeans.
Ja jag avskyr att prov kläder, så det var hon som gick igenom halva lagret.
Till slut frågade expediten om hon skulle ha några.
Nä sa E och så gick vi ut.
Roligast var när Blom i vår klass räckte upp handen och sa till Matte-George att han glömt kontaktlinserna på bänken i gympan.
Han tog L-Holm (l streck holm kallade han sig för) med sig för att hämta dem.
Men de kom inte tillbaka förrän lektionen och provet var slut.
Vi såg dem inte först var ursäkten.
Mig veterligen hade Blom inga linser“finare” eleverna i min klass som rökte på, på rasten brydde sig ingen om.
tisdag 17 januari 2012
Förnedrings tv?
När blev det åter igen okej att ha roligt på andras bekostnad?
Förr åkte missbildade och handikappade runt på cirkusar.
Skäggiga damer, dvärgar och funktionshindrade.
Idag hängs de ut i tv.
Ja de har antagligen valt det själva.
Kanske skall vi börja göra svält tv från Arikas horn?
Biggest looser, grymt feta människor som kan gå ner bara dom vill.
På något sätt blir programmet ett bevis för att alla feta kan gå ner, om de bara har karaktär.
Då är det ju okej att vi andra ser ner på dessa loosers.
Alla städprogram där vi får komma hem till ren misär och sen höra hur de blir utskällda och förfasa oss över bakterier i kylen och råttskiten på golven.
Sen har vi alla program om misslyckade föräldrar som behöver hjälp att fostra sina vilda telningar.
Ja och så Sveriges sämsta bilförare.
Arga snickaren. Hopplösa karlar som inte fått tummen ur röven…
Lyx fällan speglar alla galna Svenssons som handlat livet ur sig i tron att de är rika.
Vi förfasat oss över hur dumma i huvudet de varit.
Allt från sms lån till gigantiska fel inköp när man inte har pengar.
Dumma jävlar.
Så det sista i raden, mot alla odds.
Ett gäng funktionshindrade skall korsa Afrika.
För att bevisa att man kan göra vad som helst trots handikapp.
Bra då kan dom ju jobba också, eller hur?
Kanske skall vi också räkna in en annan del av Köping?
Men man måste fråga sig, gagnar dessa program individen?
Ja kanske, de kommer aldrig mer vilja bli förnedrade i tv.
Visst är det skönt att sitta där i soffan och in se att jag är ju rätt bra jämfört med alla andra.
Jag är lagom fet, jag kör bil ganska bra och mitt hem har inte grott igen.
Jag kan både springa och gå.
Sjuka människor, funktionsnedsatta överviktiga och förståndshandikappade har åter igen blivit ett nöje.
Förr reste de runt på cirkus.
När skall vi få se avrättningar i tv?
Vad har dessa program för syfte?
Att skildra verkligheten?
Knappast! inte din och min i alla fall.
Vi börjar från början.
Stora överviktiga utsätts för både extrema kropps övningar som jag inte tror någon läkare skulle rekommendera sin överviktige patient.
Då det antagligen är stor risk att någon dör i hjärtinfarkt.
Man utsätter dessa människor för otroliga frestelser I form av dignande bord med godsaker.
Titta de kan inte stå emot.
Vi skrattar åt dem.
Vem blir fet?
De som är djupt olyckliga.
De som borde fylla sitt inre hål med kärlek har kanske inte fått det och har således ingen självkänsla.
Man fyller det allt större hålet med mat det dövar ångesten.
Ångesten över att ingen tycker om en, ångesten över att samhället behandlar en som imbecill, för så är det.
Ångesten över att känna sig värdelös och ful.
Varför underblåser tv denna människosyn?
Vem får ett hem som en svinstia?
Ja inte den som klarar av att strukturera och planera sitt liv.
Så vilka gör inte det?
De funktionshindrade så klart.
De som inte hittats i skolan och fått hjälp via socialen, LSS eller kommunens hemtjänst.
Man kan va fullt normal, dvs. ha en iq på mellan 80-100 men sakna förmåga att städa. Faktum är att många har ett betydligt högre iq än du som läser detta, ändå går det fel.
Det kan bero på ADD, ADHD eller autism spektrum störning.
Man vet att det är stökigt, men vet inte vad man skall göra åt det eller ens hur.
Om samhället gett rätt stöd till föräldrar skulle det inte behövas några nanny program varken här eller i England.
Hur många av dessa barn har diagnoser?
Sveriges sämsta bilförare.
Jätte kul att se hur folk mejar ner koner och kör över saker.
Många har kanske även här funktionsnedsättningar.
Autism ger ett detalj seende, men man har svårt se helheten.
Då blir bil körande helt hopplöst eller i vart fall svårt.
Vi skrattar.
Lytes komik?
Sen har vi alla dem som misslyckats med att sköta sin ekonomi.
En del trots goda inkomster.
Men det är inte konstigt att det blivit så.
Vi har ett samhälle idag där köp och släng är det som är mest inne.
Köp det grannen har och helst lite till.
Om du skall vara med i svängen och bli accepterad så måste du ha pengar och du måste visa vad du har råd till.
Det är inte för inte folk åker till Egypten, USA och Thailand för bästa vännerna, jobbar kompisen och väninnan har ju gjort det.
Ja det är precis så i Odensbacken också.
Hur många byter inte mobil, bil och gardiner för att någon de känner gjort det?
Då skrattar vi inte.
Men det finns de som så gärna vill tillhöra den här skaran och de lånar för att hänga med.
Du vet inte vilken av dina vänner som köper på kredit och vilka som har råd att köpa kontant.
Om människor varit lite mer självsäkra och om de varit lite mer kritiska till allt de ser och hör skulle det inte finnas.
Det mest skrämmande är att vi alla kan hamna där idag, då man kan va välbetald ena dagen och arbetslös nästa.
Till sist mot alla odds.
Ett gäng handikappade som skall utstå en vandring i 50 gradig hetta genom Afrika.
Vi som är handikappade är alla människor som överlever trots… inte på grund av.
Det ligger i vår natur att överskrida gränser, vi gör det varje dag.
Men skall det göras tv på det och vad är syftet?
Det kan så lätt bli fel.
I synnerhet i vårt individcentrerade samhälle där var och en får klara sig själv och inte tillåts ligga någon till last.
Är programmet sponsrat av försäkringskassan?
Förr åkte missbildade och handikappade runt på cirkusar.
Skäggiga damer, dvärgar och funktionshindrade.
Idag hängs de ut i tv.
Ja de har antagligen valt det själva.
Kanske skall vi börja göra svält tv från Arikas horn?
Biggest looser, grymt feta människor som kan gå ner bara dom vill.
På något sätt blir programmet ett bevis för att alla feta kan gå ner, om de bara har karaktär.
Då är det ju okej att vi andra ser ner på dessa loosers.
Alla städprogram där vi får komma hem till ren misär och sen höra hur de blir utskällda och förfasa oss över bakterier i kylen och råttskiten på golven.
Sen har vi alla program om misslyckade föräldrar som behöver hjälp att fostra sina vilda telningar.
Ja och så Sveriges sämsta bilförare.
Arga snickaren. Hopplösa karlar som inte fått tummen ur röven…
Lyx fällan speglar alla galna Svenssons som handlat livet ur sig i tron att de är rika.
Vi förfasat oss över hur dumma i huvudet de varit.
Allt från sms lån till gigantiska fel inköp när man inte har pengar.
Dumma jävlar.
Så det sista i raden, mot alla odds.
Ett gäng funktionshindrade skall korsa Afrika.
För att bevisa att man kan göra vad som helst trots handikapp.
Bra då kan dom ju jobba också, eller hur?
Kanske skall vi också räkna in en annan del av Köping?
Men man måste fråga sig, gagnar dessa program individen?
Ja kanske, de kommer aldrig mer vilja bli förnedrade i tv.
Visst är det skönt att sitta där i soffan och in se att jag är ju rätt bra jämfört med alla andra.
Jag är lagom fet, jag kör bil ganska bra och mitt hem har inte grott igen.
Jag kan både springa och gå.
Sjuka människor, funktionsnedsatta överviktiga och förståndshandikappade har åter igen blivit ett nöje.
Förr reste de runt på cirkus.
När skall vi få se avrättningar i tv?
Vad har dessa program för syfte?
Att skildra verkligheten?
Knappast! inte din och min i alla fall.
Vi börjar från början.
Stora överviktiga utsätts för både extrema kropps övningar som jag inte tror någon läkare skulle rekommendera sin överviktige patient.
Då det antagligen är stor risk att någon dör i hjärtinfarkt.
Man utsätter dessa människor för otroliga frestelser I form av dignande bord med godsaker.
Titta de kan inte stå emot.
Vi skrattar åt dem.
Vem blir fet?
De som är djupt olyckliga.
De som borde fylla sitt inre hål med kärlek har kanske inte fått det och har således ingen självkänsla.
Man fyller det allt större hålet med mat det dövar ångesten.
Ångesten över att ingen tycker om en, ångesten över att samhället behandlar en som imbecill, för så är det.
Ångesten över att känna sig värdelös och ful.
Varför underblåser tv denna människosyn?
Vem får ett hem som en svinstia?
Ja inte den som klarar av att strukturera och planera sitt liv.
Så vilka gör inte det?
De funktionshindrade så klart.
De som inte hittats i skolan och fått hjälp via socialen, LSS eller kommunens hemtjänst.
Man kan va fullt normal, dvs. ha en iq på mellan 80-100 men sakna förmåga att städa. Faktum är att många har ett betydligt högre iq än du som läser detta, ändå går det fel.
Det kan bero på ADD, ADHD eller autism spektrum störning.
Man vet att det är stökigt, men vet inte vad man skall göra åt det eller ens hur.
Om samhället gett rätt stöd till föräldrar skulle det inte behövas några nanny program varken här eller i England.
Hur många av dessa barn har diagnoser?
Sveriges sämsta bilförare.
Jätte kul att se hur folk mejar ner koner och kör över saker.
Många har kanske även här funktionsnedsättningar.
Autism ger ett detalj seende, men man har svårt se helheten.
Då blir bil körande helt hopplöst eller i vart fall svårt.
Vi skrattar.
Lytes komik?
Sen har vi alla dem som misslyckats med att sköta sin ekonomi.
En del trots goda inkomster.
Men det är inte konstigt att det blivit så.
Vi har ett samhälle idag där köp och släng är det som är mest inne.
Köp det grannen har och helst lite till.
Om du skall vara med i svängen och bli accepterad så måste du ha pengar och du måste visa vad du har råd till.
Det är inte för inte folk åker till Egypten, USA och Thailand för bästa vännerna, jobbar kompisen och väninnan har ju gjort det.
Ja det är precis så i Odensbacken också.
Hur många byter inte mobil, bil och gardiner för att någon de känner gjort det?
Då skrattar vi inte.
Men det finns de som så gärna vill tillhöra den här skaran och de lånar för att hänga med.
Du vet inte vilken av dina vänner som köper på kredit och vilka som har råd att köpa kontant.
Om människor varit lite mer självsäkra och om de varit lite mer kritiska till allt de ser och hör skulle det inte finnas.
Det mest skrämmande är att vi alla kan hamna där idag, då man kan va välbetald ena dagen och arbetslös nästa.
Till sist mot alla odds.
Ett gäng handikappade som skall utstå en vandring i 50 gradig hetta genom Afrika.
Vi som är handikappade är alla människor som överlever trots… inte på grund av.
Det ligger i vår natur att överskrida gränser, vi gör det varje dag.
Men skall det göras tv på det och vad är syftet?
Det kan så lätt bli fel.
I synnerhet i vårt individcentrerade samhälle där var och en får klara sig själv och inte tillåts ligga någon till last.
Är programmet sponsrat av försäkringskassan?
fredag 13 januari 2012
Jesus, Ola Salo och jag.
Vid första påseendet kan vi ju inte ha så många berörings punkter Jesus, Ola Salo och jag.
Men allt är inte vad det ser ut att vara.
Jesus var kristendomens grundare och Guds son.
Ola Salo är prästson från Småländska Rottne, till lika glamrock sångare mm.
Dessutom med ett stort Jesuskomplex vilket man ser på videon “
I am the lamb” men det har väl gått över nu, sen han var Jesus en hel säsong på Operan i Malmö.…
Vi börjar med mig.
Jag är en medelålders måttligt omtyckt tant.
Dock utan Jesuskompex... Jag svär stundom som en bortstbindare. Jag ljuger och slarvar med sanningen säger ryktet. Fast det är inte sant. Å andra sidan är en lögn någon annans sanning, dock inte min.
Jag är liten och obetydlig och försöker ändå ta stor plats, det har jag gemensamt med både Jesus och Ola Salo.
Jesus eller snarare hans far herr Gud och jag har varit goda vänner sen jag var mycket liten. Först försökte jag få en bild av Gud så som han presenterades av vuxna. Men sen insåg jag att det var lättare att fråga Honom själv, vem han var och på den vägen är det. Jag talar ofta med Honom.
Jag kanske har läst Bibeln som fan läser den, så sa min far om dem som plockade ut det som gagnade dem själva. Fast å andra sidan har det aldrig varit min mening att gagna mig själv.
När människor har frågat mig om jag är religiös har jag alltid svarat nej, men jag tror på Gud. Jag har aldrig sett mig som kristen.
Varför?
Jag har inte ansett mig som god nog.
En kristen för mig lever ett rättfärdigt liv.
Man ljuger inte, talar inte illa om människor. Man lurar inte skjortan av folk och man dömer ingen. Man slår inte sina barn och man respekterar alla oavsett hudfärg, kön, sexuallitet och religion. Man anser sig inte för mer än andra. Och mycket, mycket mer.
Men sen jag var i kyrkan och lyssnade på Lennart Lundström
Förstår jag att kristna är precis som alla andra. Och då är också jag kristen. Tack och lov för det, att jag kan räkna mig till den skaran.
Vad har då Ola Salo med detta att göra?
Jag sa till en bekant att jag gillade Ola och denne sa bestämt att det gör du inte alls!
Jag sa att jag gillar texterna och insåg att det var där kruxet låg.
Men jag tycker verkligen om texterna.
Min son Erik gillade dem också. Vi spelade luftgitarr och låtsas trummor ihop medan vi sjöng med i låtarna.
Hela familjen åkte på sommaren 2007 ner till Rottne och såg på en gul prästgård i hällande regn. För Erik ville veta var och hur Ola växte upp.
Den hösten tog han med mig till kyrkan i Asker. För Ola är ju prästson och fick gå varje söndag i kyrkan. Erik gillade kyrkan, prästen och Gud, i den ordningen skulle jag tro.
Men som alla barn tröttnade han på att sitta stilla en hel timme och ville inte följa med så ofta.
Men jag kände att jag kommit hem igen. Förr var jag delaktig i kyrkorådet på Kjesäters fhsk när jag gick där. Jag var också behjälplig i barnverksamheten i Mikaels församling när jag bodde i Örebro.
Jag har kommit tillbaka till kyrkan för att stanna där.
Och jag kan tacka Ola Salo för det.
Det sa jag till honom när vi möttes efter JCS i december 2008.
Jag har läst allt han har sagt, sett flera Tv-framträdanden och lyssnat på honom på radio.
Jag insåg att vi brottas med samma problem och funderingar.
Jag insåg också att det är detta han sjunger om. All sorg, all längtan efter att få livets mysterier att gå ihop.
Jag ville verkligen träffa honom för att fråga vad han trodde på och hur han tror.
Men när jag träffade honom insåg jag att han funnit sin sinnesfrid.
Precis som jag har funnit min. Men vi är inte på samma nivå, än.
Jag trodde nog att han skulle lära mig något. Men inser att jag kanske har något att lära honom
Märkligt eller hur?
För livet går i cirklar, inte sällan är svaret där frågan började.
När man förkastar något och börjar söka något annat, så kan det visa sig att det var det man lämnade som var svaret.
Ola säger det hos Stina. ….“Jag sökte en plats, en stad som jag passade in i, sen insåg jag att pojkrummet hemma i prästgården var så nära den platsen man kan komma” Men från början var det ju den platsen han ville bort från…Inte sällan är det så med oss människor att vi lämnar någon för att vi tror att någon annan är bättre. Sen när vi skilt oss så inser vi att det var det vi lämnade som var det vi sökte.
När man känner sig instängd och vill lämna sitt liv är det inte sällan sig själv man tröttnat på. Och jaget följer en ju hela livet.
Från sig själv kan man inte ta ut skilsmässa.
Så vad har vi gemensamt. Vi är alla tre kristna. Vi har alla känt oss övergivna av dem vi älskar. Andra människor har dömt oss och sårat oss. Men vi har alla kommit ut på andra sidan.
Kanske är det så att de mest kristna människorna är de som söker Gud.
Kanske är det bättre att ifrågasätta Gud och Kyrkan än att bara anamma allt. För trots allt så är det ju så att evangelierna är skrivna av människor. Ja hela trons grundvallar vilar på vad några människor såg för 2000 år sedan och vad en påve och ett kyrkomöte på 300-talet tyckte skulle finnas i en bok. Vad har Jesus sagt och vad ville verkligen Gud??
Vad har människor velat att Gud sa och vad är människors verk?
Om vi ställer oss de frågorna kommer vi kanske närmare svaret.
Och sist men inte minst, vad skulle Jesus ha gjort?
Jag är ingen god kristen människa men jag försöker vara en god medmänniska.
Och jag försöker verkligen älska min nästa, oavsett sexuallitet, hudfärg och samhällsstatus.
Räcker det?
Men allt är inte vad det ser ut att vara.
Jesus var kristendomens grundare och Guds son.
Ola Salo är prästson från Småländska Rottne, till lika glamrock sångare mm.
Dessutom med ett stort Jesuskomplex vilket man ser på videon “
I am the lamb” men det har väl gått över nu, sen han var Jesus en hel säsong på Operan i Malmö.…
Vi börjar med mig.
Jag är en medelålders måttligt omtyckt tant.
Dock utan Jesuskompex... Jag svär stundom som en bortstbindare. Jag ljuger och slarvar med sanningen säger ryktet. Fast det är inte sant. Å andra sidan är en lögn någon annans sanning, dock inte min.
Jag är liten och obetydlig och försöker ändå ta stor plats, det har jag gemensamt med både Jesus och Ola Salo.
Jesus eller snarare hans far herr Gud och jag har varit goda vänner sen jag var mycket liten. Först försökte jag få en bild av Gud så som han presenterades av vuxna. Men sen insåg jag att det var lättare att fråga Honom själv, vem han var och på den vägen är det. Jag talar ofta med Honom.
Jag kanske har läst Bibeln som fan läser den, så sa min far om dem som plockade ut det som gagnade dem själva. Fast å andra sidan har det aldrig varit min mening att gagna mig själv.
När människor har frågat mig om jag är religiös har jag alltid svarat nej, men jag tror på Gud. Jag har aldrig sett mig som kristen.
Varför?
Jag har inte ansett mig som god nog.
En kristen för mig lever ett rättfärdigt liv.
Man ljuger inte, talar inte illa om människor. Man lurar inte skjortan av folk och man dömer ingen. Man slår inte sina barn och man respekterar alla oavsett hudfärg, kön, sexuallitet och religion. Man anser sig inte för mer än andra. Och mycket, mycket mer.
Men sen jag var i kyrkan och lyssnade på Lennart Lundström
Förstår jag att kristna är precis som alla andra. Och då är också jag kristen. Tack och lov för det, att jag kan räkna mig till den skaran.
Vad har då Ola Salo med detta att göra?
Jag sa till en bekant att jag gillade Ola och denne sa bestämt att det gör du inte alls!
Jag sa att jag gillar texterna och insåg att det var där kruxet låg.
Men jag tycker verkligen om texterna.
Min son Erik gillade dem också. Vi spelade luftgitarr och låtsas trummor ihop medan vi sjöng med i låtarna.
Hela familjen åkte på sommaren 2007 ner till Rottne och såg på en gul prästgård i hällande regn. För Erik ville veta var och hur Ola växte upp.
Den hösten tog han med mig till kyrkan i Asker. För Ola är ju prästson och fick gå varje söndag i kyrkan. Erik gillade kyrkan, prästen och Gud, i den ordningen skulle jag tro.
Men som alla barn tröttnade han på att sitta stilla en hel timme och ville inte följa med så ofta.
Men jag kände att jag kommit hem igen. Förr var jag delaktig i kyrkorådet på Kjesäters fhsk när jag gick där. Jag var också behjälplig i barnverksamheten i Mikaels församling när jag bodde i Örebro.
Jag har kommit tillbaka till kyrkan för att stanna där.
Och jag kan tacka Ola Salo för det.
Det sa jag till honom när vi möttes efter JCS i december 2008.
Jag har läst allt han har sagt, sett flera Tv-framträdanden och lyssnat på honom på radio.
Jag insåg att vi brottas med samma problem och funderingar.
Jag insåg också att det är detta han sjunger om. All sorg, all längtan efter att få livets mysterier att gå ihop.
Jag ville verkligen träffa honom för att fråga vad han trodde på och hur han tror.
Men när jag träffade honom insåg jag att han funnit sin sinnesfrid.
Precis som jag har funnit min. Men vi är inte på samma nivå, än.
Jag trodde nog att han skulle lära mig något. Men inser att jag kanske har något att lära honom
Märkligt eller hur?
För livet går i cirklar, inte sällan är svaret där frågan började.
När man förkastar något och börjar söka något annat, så kan det visa sig att det var det man lämnade som var svaret.
Ola säger det hos Stina. ….“Jag sökte en plats, en stad som jag passade in i, sen insåg jag att pojkrummet hemma i prästgården var så nära den platsen man kan komma” Men från början var det ju den platsen han ville bort från…Inte sällan är det så med oss människor att vi lämnar någon för att vi tror att någon annan är bättre. Sen när vi skilt oss så inser vi att det var det vi lämnade som var det vi sökte.
När man känner sig instängd och vill lämna sitt liv är det inte sällan sig själv man tröttnat på. Och jaget följer en ju hela livet.
Från sig själv kan man inte ta ut skilsmässa.
Så vad har vi gemensamt. Vi är alla tre kristna. Vi har alla känt oss övergivna av dem vi älskar. Andra människor har dömt oss och sårat oss. Men vi har alla kommit ut på andra sidan.
Kanske är det så att de mest kristna människorna är de som söker Gud.
Kanske är det bättre att ifrågasätta Gud och Kyrkan än att bara anamma allt. För trots allt så är det ju så att evangelierna är skrivna av människor. Ja hela trons grundvallar vilar på vad några människor såg för 2000 år sedan och vad en påve och ett kyrkomöte på 300-talet tyckte skulle finnas i en bok. Vad har Jesus sagt och vad ville verkligen Gud??
Vad har människor velat att Gud sa och vad är människors verk?
Om vi ställer oss de frågorna kommer vi kanske närmare svaret.
Och sist men inte minst, vad skulle Jesus ha gjort?
Jag är ingen god kristen människa men jag försöker vara en god medmänniska.
Och jag försöker verkligen älska min nästa, oavsett sexuallitet, hudfärg och samhällsstatus.
tisdag 10 januari 2012
Katalysatorn.
Det fanns inte så många invandrare, då när jag växte upp..
Och de som kom var så inställda på att smälta in i det svenska samhället att de var svenskare än svenskarna.
Med ett undantag. Robert.
Bara namnet var ju underbart. Det lät som en skådespelar namn från Hollywood.
Robert kom till vår skola och förändrade livet över en natt, för oss alla.
Han var någons foster barn.
Han var med all sannolikhet arab möjligen jude.
Han var liten och smal.
Han hade ganska långt mörkt lockigt hår och pigga bruna ögon.
Han kom från Stockholm.
Han kom från en värld utanför vår lite inskränkta.
Han såg till att köpa upp hela klisterlagret i både Brevens och Kilsmo.
Gud vad han måste klistra mycket, tänkte jag.
På den tiden fanns det inte så mycket droger i våra byar.
Det fanns liksom ingen anledning att använda droger.
Det fanns ingen verklighet att fly från.
Ville man det, dög det utmärkt med mellan öl från affären.
Annars var det enklare att ta fiskespöet och åka ut på sjön en dag.
Men Robert visste andra sätt att berusa sig.
Kanske hade han också något att fly från?
Det hände hela tiden saker runt Robert, sånt som fick de vuxna att förfasa sig.
Men han var alltid vänlig bland oss andra.
Så här i efter tankens kranka blekhet, ser jag hur trasig han måste ha varit.
Trasiga barn har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Jag tror inte man kan lasta Robert för att det gick åt fanders för en del av bondpojkarna.
Alla har ju en fri vilja.
Men jag tror han var en katalysator.
En katalysator är en något som påskyndar en reaktion utan att själv förgås.
Precis så var det.
Robert startade något som antagligen hade kommit ändå.
Men nu fick han skulden för allt.
Det var han som stal.
Det var han ensam, som sniffade upp hela klister lagret.
En omöjlighet om han inte skulle lösas upp helt och hållet, själv.
I skolan hade det tuggats klister i flera år, ja ända från trean.
Jag tyckte det smakade lösningsmedel och gjorde det inte.
Men andra tjejer och killar i min klass gjorde det.
Man tog vanligt papperslim och blötte det i kalltvatten och rörde runt tills det blev en hård vit massa sen tuggade man det som tuggummi.
Måste ju ha varit minst lika farligt som att sniffa klister och det måste ha påverkat hjärnan betydligt längre.
Många brott skyldes på Robert.
Han sa varken bu eller bä och då var saken klar eller hur…Men det var med Robert visheten om drogerna kom.
Plötsligt talde alla om hasch om amfetamin och andra droger.
Det gick konstiga rykten i skolan.
Och en dag var Robert borta.
Jag saknade hans pigga person.
Men det var jag nog ensam om.
Han var charismatisk och energisk.
Han kunde konsten att få människor med sig.
Jag undrar hur han har det idag?
Och de som var med på galenskaperna, hur bort förklarar de att de ändå var med?
Det är inte mitt fel, Robert lurade mig.
Men nog var de alla lika goda kålsupare.
Det är så lätt att skylla ifrån sig.
Det är så lätt att se grandet i sin broders öga men inte varsna bjälken i sitt eget.
En sak vet jag och det är att Robert i alla fall lever idag och har en adress i Stockholm.
Och de som kom var så inställda på att smälta in i det svenska samhället att de var svenskare än svenskarna.
Med ett undantag. Robert.
Bara namnet var ju underbart. Det lät som en skådespelar namn från Hollywood.
Robert kom till vår skola och förändrade livet över en natt, för oss alla.
Han var någons foster barn.
Han var med all sannolikhet arab möjligen jude.
Han var liten och smal.
Han hade ganska långt mörkt lockigt hår och pigga bruna ögon.
Han kom från Stockholm.
Han kom från en värld utanför vår lite inskränkta.
Han såg till att köpa upp hela klisterlagret i både Brevens och Kilsmo.
Gud vad han måste klistra mycket, tänkte jag.
På den tiden fanns det inte så mycket droger i våra byar.
Det fanns liksom ingen anledning att använda droger.
Det fanns ingen verklighet att fly från.
Ville man det, dög det utmärkt med mellan öl från affären.
Annars var det enklare att ta fiskespöet och åka ut på sjön en dag.
Men Robert visste andra sätt att berusa sig.
Kanske hade han också något att fly från?
Det hände hela tiden saker runt Robert, sånt som fick de vuxna att förfasa sig.
Men han var alltid vänlig bland oss andra.
Så här i efter tankens kranka blekhet, ser jag hur trasig han måste ha varit.
Trasiga barn har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Jag tror inte man kan lasta Robert för att det gick åt fanders för en del av bondpojkarna.
Alla har ju en fri vilja.
Men jag tror han var en katalysator.
En katalysator är en något som påskyndar en reaktion utan att själv förgås.
Precis så var det.
Robert startade något som antagligen hade kommit ändå.
Men nu fick han skulden för allt.
Det var han som stal.
Det var han ensam, som sniffade upp hela klister lagret.
En omöjlighet om han inte skulle lösas upp helt och hållet, själv.
I skolan hade det tuggats klister i flera år, ja ända från trean.
Jag tyckte det smakade lösningsmedel och gjorde det inte.
Men andra tjejer och killar i min klass gjorde det.
Man tog vanligt papperslim och blötte det i kalltvatten och rörde runt tills det blev en hård vit massa sen tuggade man det som tuggummi.
Måste ju ha varit minst lika farligt som att sniffa klister och det måste ha påverkat hjärnan betydligt längre.
Många brott skyldes på Robert.
Han sa varken bu eller bä och då var saken klar eller hur…Men det var med Robert visheten om drogerna kom.
Plötsligt talde alla om hasch om amfetamin och andra droger.
Det gick konstiga rykten i skolan.
Och en dag var Robert borta.
Jag saknade hans pigga person.
Men det var jag nog ensam om.
Han var charismatisk och energisk.
Han kunde konsten att få människor med sig.
Jag undrar hur han har det idag?
Och de som var med på galenskaperna, hur bort förklarar de att de ändå var med?
Det är inte mitt fel, Robert lurade mig.
Men nog var de alla lika goda kålsupare.
Det är så lätt att skylla ifrån sig.
Det är så lätt att se grandet i sin broders öga men inte varsna bjälken i sitt eget.
En sak vet jag och det är att Robert i alla fall lever idag och har en adress i Stockholm.
VART ÄR VI PÅVÄG????
Och varför reagerar ingen?
en blogg om gårdagen på tv.
663 barn blev vräkta förra året.
Vart tog dom vägen, sen när de inte hade någonstans att bo?
Regeringen har en noll vision.
En vision??
Sen när löser visioner problem?
Kanske tillsätta en utredning, som tar 5 år.?
Varför görs inget nu?
Samtidigt rivs det fler lägenheter än någonsin.
För att få loss pengar, river man.
Människor skall tvingas köpa sina lägenheter annars får de flytta.
Och om man inte har råd att köpa lägenheten eller ens flytta?
För det är dyrt att flytta.
Man ojar sig i Malmö över att de hemlösa kostar kommunen 145 miljoner om året.
Gör något då!
Om man får fler och fler hemlösa så måste man ju ställa sig frågan varför?
Var femte barn inom idrotten känner sig pressade till att prestera.
Det som skulle vara ett stöd blev en piska.
En förälder åkte helt kallt ifrån sin innebandy spelande son mitt i vinter kylan.
Pojken hade varit för dålig på plan.
Jag säger som Stenmark, spela själv gubbjävel, får du se hur lätt det är.
Vi ser inte längre barn som skyddsvärda.
Vi skiter i barnkonventionen.
Vi lämnar de odugliga ung jäklarna på trappen till idrottshallen och drar.
Vi vräker dem med deras odugliga föräldrar utan samvetsförebråelser.
När människor går under ekonomiskt i vårt köp samhälle pga. sjukdom, arbetslöshet och psykiska besvär, lämnar vi dem och deras barn åt sitt öde.
Barn är inte längre något värda.
Vår framtid är värdelös!!!
Å är det bara inom sporten barn pressas för hårt?
Hur är det med bondsöner, musicerande ungdomar och ridtjejer?
Över allt där barnen förväntas uppnå de mål föräldrarna aldrig kom i närheten av, där sker det.
I det nya “ryssland” där elittänkandet slagit rot som en väg till pengarna.
Alla minns väl alla barn som plötsligt skulle bli den nye Björn Borg, den nye Stenmark mfl, mfl?
Många glada tennis spelande ungdomar fick uppleva hur stödet från föräldern blev till en hotande besatthet.
Många tårar och örfilar på centercourten i Båstad.
Men nu har vi ju dessutom de föräldrar som råkar i slagsmål med varann!!!
Vi har skapat ett samhälle där våra sinnen och kroppar inte fungerar.
Fritt från Göran Greider hos Sverker Olofsson, apropå att allt fler i Sverige använder socker som drog.
Göran och några till ville införa socker och fettskatt som våra nordiska grannländer gjort.
Det väckte ramaskri från folkpartiets hälsopolitiker.
Vi styr inte över folk.
Nej men ni ser glatt på när hundratals människor äter ihjäl sig på skit.
Det är en klassfråga, kom det fram.
Ja det är ju därför det inte görs något.
Förstår inte folk att socker, läsk och godis är de nya ciggen, spriten och drogerna som man ger till massorna för att hålla dem mätta, trötta och dästa?
Det är precis som förr när överheten delade ut sprit istället för matkuponger till arbetarna.
Men för guds skull gör något!!!
Gör det själv, regering, riksdag och de rika kommer inte lyfta ett finger.
Vi är lämnade åt oss själva.
Vi får välja själva.
Vad gulligt.
Men alla kan inte välja.
Alla har inte möjlighet till den lyxen.
Varken socialt, ekonomiskt eller mentalt.
Men en matväxling vore inte dumt.
Höj prister på socker och söta livsmedel och dem med mycket fett i,
sänk prist på mjölk , frukt och grönsaker!
Det är mitt förslag.
ha en trevlig dag!
en blogg om gårdagen på tv.
663 barn blev vräkta förra året.
Vart tog dom vägen, sen när de inte hade någonstans att bo?
Regeringen har en noll vision.
En vision??
Sen när löser visioner problem?
Kanske tillsätta en utredning, som tar 5 år.?
Varför görs inget nu?
Samtidigt rivs det fler lägenheter än någonsin.
För att få loss pengar, river man.
Människor skall tvingas köpa sina lägenheter annars får de flytta.
Och om man inte har råd att köpa lägenheten eller ens flytta?
För det är dyrt att flytta.
Man ojar sig i Malmö över att de hemlösa kostar kommunen 145 miljoner om året.
Gör något då!
Om man får fler och fler hemlösa så måste man ju ställa sig frågan varför?
Var femte barn inom idrotten känner sig pressade till att prestera.
Det som skulle vara ett stöd blev en piska.
En förälder åkte helt kallt ifrån sin innebandy spelande son mitt i vinter kylan.
Pojken hade varit för dålig på plan.
Jag säger som Stenmark, spela själv gubbjävel, får du se hur lätt det är.
Vi ser inte längre barn som skyddsvärda.
Vi skiter i barnkonventionen.
Vi lämnar de odugliga ung jäklarna på trappen till idrottshallen och drar.
Vi vräker dem med deras odugliga föräldrar utan samvetsförebråelser.
När människor går under ekonomiskt i vårt köp samhälle pga. sjukdom, arbetslöshet och psykiska besvär, lämnar vi dem och deras barn åt sitt öde.
Barn är inte längre något värda.
Vår framtid är värdelös!!!
Å är det bara inom sporten barn pressas för hårt?
Hur är det med bondsöner, musicerande ungdomar och ridtjejer?
Över allt där barnen förväntas uppnå de mål föräldrarna aldrig kom i närheten av, där sker det.
I det nya “ryssland” där elittänkandet slagit rot som en väg till pengarna.
Alla minns väl alla barn som plötsligt skulle bli den nye Björn Borg, den nye Stenmark mfl, mfl?
Många glada tennis spelande ungdomar fick uppleva hur stödet från föräldern blev till en hotande besatthet.
Många tårar och örfilar på centercourten i Båstad.
Men nu har vi ju dessutom de föräldrar som råkar i slagsmål med varann!!!
Vi har skapat ett samhälle där våra sinnen och kroppar inte fungerar.
Fritt från Göran Greider hos Sverker Olofsson, apropå att allt fler i Sverige använder socker som drog.
Göran och några till ville införa socker och fettskatt som våra nordiska grannländer gjort.
Det väckte ramaskri från folkpartiets hälsopolitiker.
Vi styr inte över folk.
Nej men ni ser glatt på när hundratals människor äter ihjäl sig på skit.
Det är en klassfråga, kom det fram.
Ja det är ju därför det inte görs något.
Förstår inte folk att socker, läsk och godis är de nya ciggen, spriten och drogerna som man ger till massorna för att hålla dem mätta, trötta och dästa?
Det är precis som förr när överheten delade ut sprit istället för matkuponger till arbetarna.
Men för guds skull gör något!!!
Gör det själv, regering, riksdag och de rika kommer inte lyfta ett finger.
Vi är lämnade åt oss själva.
Vi får välja själva.
Vad gulligt.
Men alla kan inte välja.
Alla har inte möjlighet till den lyxen.
Varken socialt, ekonomiskt eller mentalt.
Men en matväxling vore inte dumt.
Höj prister på socker och söta livsmedel och dem med mycket fett i,
sänk prist på mjölk , frukt och grönsaker!
Det är mitt förslag.
ha en trevlig dag!
måndag 9 januari 2012
Sverige och nazismen nu och då.
Vad är det som är så hemskt med SD att alla vill vända dem ryggen?
Är det på grund av jude utrotningen?
Men det är historia och kommer inte att hända igen.
Att de är emot invandrare?
Ok???
Det kan man väl hantera 2012 eller?
Konstigt nog är ingen rädd nu när vi har en minst sagt nazistisk politik.
Jo Hitler började faktiskt inte med judarna.
Det var mycke tyst när han satte alla utvecklingsstörda, funktionshindrade och handikappade på institution för att sen likvidera dem.
Det höjdes inga röster när han började utrota zigenare.
Det var heller ingen som klagade när han hyllade det ariska folket, många ställde upp för att få skallen mätt.
Sverige gick i täten, med bla ras hyigen.
Diabetiker fick underkasta sig tvångs abort mm
Vad är det som sker i vårt samhälle?
Sjuka skall arbeta.
Arbetslösa får inga pengar.
Arbeit macht frei!! Jawohl!
Nu skall funktionshindrade bli av med ledsagarnas fika pengar, nu skall de sämst ställda betala för de som har mer.
Vem vill vara ledsagare om man måste stå för alla kostnader till de evenemang ens vårdtagare hittar på, vem har råd att betala dubbelt för att komma ut på en fika?
En fika kostar mellan 50-100 kr idag.
Kostnaden för den funktionshindrade blir då 200 kr, dyrt undra vem som kan betala det.
Således kan man tolka det så att samhället vill inte ha med arbetslösa, sjuka, funktionshindrade att göra.
Precis som under Hitlers era.
Vore kanske bättre att gasa ihjäl oss, det är humanare än att låta oss svälta ihjäl.
Jag väntar på den dagen då sjuka skall få betala fulla priset för läkare, sjukvård och sjukgymnnastik.
Varför skall friska behöva betala det på skattsedeln, bara loosers blir sjuka eller arbetslösa, vettigt folk har arbete och är friska.
Vad är det för skillnad nu? ja vi har inte en arisk elit vi har en arbetande elit, som ständigt får mer pengar och förmåner på bekostnad av dem som inget har.
Hur länge dröjer det innan vi ser bilder från reservat i Sverige med fattiga i hus som är i samma skick som dem i Lettland?
För jag tror ärligt talat att vi är på väg dit.
De nya bankreglerna gör att vanligt folk dvs låg avlönade arbetare inte har råd att köpa ett hus idag.
Om man är sjuk eller arbetslös får man inte ens kontrakt på en lägenhet.
Det diskuteras om man skall kräva mot prestation från dem som uppbär socialbidrag.
Det är sällan de som har socialbidrag mår så bra att det går att kräva en motprestation.
Kanske upprätta arbetsläger för dem?
Arbeit macht frei!!
Tills döden kommer som en befriare.
Vi känner empati för judarna, vi känner i viss mån empati för våra nya Svenskar (om de jobbar med det vi inte vill jobba med) annars tycker vi att de kan åka hem.
Det är såå förfärligt.
Ingen känner sån empati med gamla, sjuka, handikappade, funktionsnedsatta, arbetslösa socialbidragstagare och missbrukare, nej de skall hålla sig ur synfältet och
många skulle nog kunna tänka sig att låsa in de värsta så de inte förstör stadsbilden.
Romerna dem har man heller inget förbarmande med.
Ica hade/har vakter ifall de stjäl, men de som stjäl mest här på ica, är elitens ohängda ungar som gör det för spänning skull.
Vi kan inte ta dem, sa de när jag visade på två tjejer som stoppat fickorna fulla med godis, för då handlar inte föräldrarna här mer.
Jag vill ha tillbaka rättvisa, jämlikhet och empati/broderskap men finns det partiet som står för det idag?
För om det fanns så skulle det väl höja sin röst?
Slutsatsen blir: man kan köpa Svensken till vad som helst med pengar.
Lite mer pengar i portmonän och vi blundar för det mesta, kommer vi att blunda när de säger att det är mer humant att avliva sjuka, handikappade och funktionshindrade.
Kanske kan man kalla det human dödshjälp för vad har de att leva för????????
Är det på grund av jude utrotningen?
Men det är historia och kommer inte att hända igen.
Att de är emot invandrare?
Ok???
Det kan man väl hantera 2012 eller?
Konstigt nog är ingen rädd nu när vi har en minst sagt nazistisk politik.
Jo Hitler började faktiskt inte med judarna.
Det var mycke tyst när han satte alla utvecklingsstörda, funktionshindrade och handikappade på institution för att sen likvidera dem.
Det höjdes inga röster när han började utrota zigenare.
Det var heller ingen som klagade när han hyllade det ariska folket, många ställde upp för att få skallen mätt.
Sverige gick i täten, med bla ras hyigen.
Diabetiker fick underkasta sig tvångs abort mm
Vad är det som sker i vårt samhälle?
Sjuka skall arbeta.
Arbetslösa får inga pengar.
Arbeit macht frei!! Jawohl!
Nu skall funktionshindrade bli av med ledsagarnas fika pengar, nu skall de sämst ställda betala för de som har mer.
Vem vill vara ledsagare om man måste stå för alla kostnader till de evenemang ens vårdtagare hittar på, vem har råd att betala dubbelt för att komma ut på en fika?
En fika kostar mellan 50-100 kr idag.
Kostnaden för den funktionshindrade blir då 200 kr, dyrt undra vem som kan betala det.
Således kan man tolka det så att samhället vill inte ha med arbetslösa, sjuka, funktionshindrade att göra.
Precis som under Hitlers era.
Vore kanske bättre att gasa ihjäl oss, det är humanare än att låta oss svälta ihjäl.
Jag väntar på den dagen då sjuka skall få betala fulla priset för läkare, sjukvård och sjukgymnnastik.
Varför skall friska behöva betala det på skattsedeln, bara loosers blir sjuka eller arbetslösa, vettigt folk har arbete och är friska.
Vad är det för skillnad nu? ja vi har inte en arisk elit vi har en arbetande elit, som ständigt får mer pengar och förmåner på bekostnad av dem som inget har.
Hur länge dröjer det innan vi ser bilder från reservat i Sverige med fattiga i hus som är i samma skick som dem i Lettland?
För jag tror ärligt talat att vi är på väg dit.
De nya bankreglerna gör att vanligt folk dvs låg avlönade arbetare inte har råd att köpa ett hus idag.
Om man är sjuk eller arbetslös får man inte ens kontrakt på en lägenhet.
Det diskuteras om man skall kräva mot prestation från dem som uppbär socialbidrag.
Det är sällan de som har socialbidrag mår så bra att det går att kräva en motprestation.
Kanske upprätta arbetsläger för dem?
Arbeit macht frei!!
Tills döden kommer som en befriare.
Vi känner empati för judarna, vi känner i viss mån empati för våra nya Svenskar (om de jobbar med det vi inte vill jobba med) annars tycker vi att de kan åka hem.
Det är såå förfärligt.
Ingen känner sån empati med gamla, sjuka, handikappade, funktionsnedsatta, arbetslösa socialbidragstagare och missbrukare, nej de skall hålla sig ur synfältet och
många skulle nog kunna tänka sig att låsa in de värsta så de inte förstör stadsbilden.
Romerna dem har man heller inget förbarmande med.
Ica hade/har vakter ifall de stjäl, men de som stjäl mest här på ica, är elitens ohängda ungar som gör det för spänning skull.
Vi kan inte ta dem, sa de när jag visade på två tjejer som stoppat fickorna fulla med godis, för då handlar inte föräldrarna här mer.
Jag vill ha tillbaka rättvisa, jämlikhet och empati/broderskap men finns det partiet som står för det idag?
För om det fanns så skulle det väl höja sin röst?
Slutsatsen blir: man kan köpa Svensken till vad som helst med pengar.
Lite mer pengar i portmonän och vi blundar för det mesta, kommer vi att blunda när de säger att det är mer humant att avliva sjuka, handikappade och funktionshindrade.
Kanske kan man kalla det human dödshjälp för vad har de att leva för????????
söndag 8 januari 2012
NU.
Nu ljusnar det.
Nu blir varje dag lite, lite längre.
Jag längtar sjukt mycket till våren.
Så här ser min trädgård ut om våren.
Om du har vägarna förbi ivår är du välkommen in på en titt.
Nu blir varje dag lite, lite längre.
Jag längtar sjukt mycket till våren.
Om du har vägarna förbi ivår är du välkommen in på en titt.
Du, jag och alla andra....
Vi lever i en jag fixerad värld.
Man skall förverkliga sig själv.
Man ska välja själv utan hänsyn till andra.
Man skall förhandla sin lön, kompetensutvecklas….
Man skall köpa och konsumera helst mer än grannen.
Ha större bil, båt, hus, tv, pool det är storleken som räknas.
Listan kan göras lång.
Så springer vi framåt mot allt mer i lön, mot mindre fritid.
För vi behöver ju pengar att köpa allt det där som alla andra har.
Så har vi börjat köpa vår tid.
Vi köper matkassen hem till dörren, vi köper städhjälp vi köper bröd av bagaren.
Det är säkert bra för dem som jobbar i dessa näringar.
Men behöver vi allt detta?
Samhället måste ju utvecklas.
Men är all utveckling verkligen en utveckling?
När vet man att det gått för långt?
När ser man att det är ett lurendrejeri?
Vem bestämmer vad du skall göra, köpa, konsumera?
Ja inte är det du.
Vi måste köpa, vi måste öka köpkraften.
Hjulen måste ju rulla.
Ny dator, ny telefon, ny tv, ny bil.
Men har du frågat dig var någonstans dessa produkter tillverkas?
Ja inte är det i Sverige.
Så hur mycket vi än köper så inte blir det fler jobb i Sverige.
Vågskålarna håller på att slå över.
Om några år är Sverige ett u-land.
Omöjligt säger du.
Men vet du om att jorden i vårt land äger vi bara ytan av det under matjorden äger utländska mineralföretag.
Våra städer är i mångt och mycket uppköpta av utländska placerare.
Ovan på det är våra jordbruk snart olönsamma, vi konkurreras ut av Europas jordbruk som inte slåss med för långa transporter för spannmål och livdjur.
Vi är på väg att bli en rekreations nation, utan inhemsk tillverkning av något utom trähus.
Vi handlar och handlar.
Våra pengar strömmar ut ur landet.
Men vad skall vi med alla prylar till när maten tar slut?
För det kommer den att göra.
Om vi inte har en produktion av livsmedel och spannmål som vi behöver i vårt land så att vi är självförsörjande vad händer då om det blir oroligt i världen eller om det sker en naturkatastrof så flyget inte kan gå, så järnvägen inte funkar.
Om vi plötsligt inte får några transporter hit med mat, mjölk, kött, kläder, skor och allt annat vi faktiskt importerar idag?
Kommer de nuvarande u-länderna har förbarmande med oss när vi är u-länder och de i-länder?
Har du någonsin ställt dig frågan, vad behöver jag?
Är det så viktigt med ny platt tv?
Tänk om det är så att det viktigaste i livet inte är pengar, utan gemenskap med familjen!
Men det är ju det vi flyr från.
Det är ju det vi ger avkall på när vi jobbar mer, köper mer.
För hur mycket tid lägger du ner på dina prylar istället för att vara med dina föräldrar, dina barn, de gamla som snart är borta?
Vi fostrar barn som inte har någon empati, vi fostrar barn som aldrig haft några föräldrar närvarande.
Vi, du och jag kommer aldrig få besök på ålderdomshemmet.
För även om ungarna kommer att ha tid, kommer de inte ha lust sätta av tid för någon de ändå inte känner och som inte kan ge dem något.
En hel generation av barn är lämnade åt sig själva.
Det finns inga vuxna där, inte i skolan där de förväntar sig att föräldrarna tar ett större ansvar och inte hemma där de förväntar sig att skolan och samhället tar hand om ungarna.
Men personalen i skolan lever under så pressade förhållanden att de inte orkar engagera sig i varje unge.
Hemma är föräldrarna helt slut efter all tid de spenderar på jobbet och på FB eller andra sociala medier.
Man flyr från sina barn från sin egen avkomma, det är unikt i historien.
Aldrig någonsin har barn varit så utlämnade till sig själva som nu utan att vuxna lägger sig i.
Aldrig någonsin har vi ställt så stora krav på barn som idag.
Aldrig någonsin har så många barn visat att de far illa och ingen gör något åt det.
Vi ger dem diagnoser istället, kallar det konflikt syndrom, stress syndrom, aggressions syndrom, adhd, det kommer säkert fler syndrom diagnoser.
Man måste ju förklara beteenden, istället för att ta reda på varför de uppstår.
Ingen frågar sig varför allt fler barn faller ur skolsystemet och inte får åtminstone g i alla ämnen.
Istället skyller man det på lathet, koncentrationsstörningar och föräldrarna dvs. den sociala situationen hemma. Barnen.
Men barnen är en produkt av det samhälle de lever i, de är formade av oss, barn formar inte sig själva de blir vad vi gör dem till.
Det får vi aldrig glömma.
Det ansvaret kan vi inte smita från.
Barn behöver vuxna.
Vuxna som talar med dem.
Vuxna som lyssnar på dem.
Barn behöver regler, kärlek och omsorg.
Barn behöver närvarande vuxna.
Jag önskar av hela mitt hjärta att 2012 blir det år då vi vaknar och ser vad som är viktigt.
Vi ser varandra, vår nästa som en del av oss själva.
“ ingen människa är en ö hel i sig själv…”
Man skall förverkliga sig själv.
Man ska välja själv utan hänsyn till andra.
Man skall förhandla sin lön, kompetensutvecklas….
Man skall köpa och konsumera helst mer än grannen.
Ha större bil, båt, hus, tv, pool det är storleken som räknas.
Listan kan göras lång.
Så springer vi framåt mot allt mer i lön, mot mindre fritid.
För vi behöver ju pengar att köpa allt det där som alla andra har.
Så har vi börjat köpa vår tid.
Vi köper matkassen hem till dörren, vi köper städhjälp vi köper bröd av bagaren.
Det är säkert bra för dem som jobbar i dessa näringar.
Men behöver vi allt detta?
Samhället måste ju utvecklas.
Men är all utveckling verkligen en utveckling?
När vet man att det gått för långt?
När ser man att det är ett lurendrejeri?
Vem bestämmer vad du skall göra, köpa, konsumera?
Ja inte är det du.
Vi måste köpa, vi måste öka köpkraften.
Hjulen måste ju rulla.
Ny dator, ny telefon, ny tv, ny bil.
Men har du frågat dig var någonstans dessa produkter tillverkas?
Ja inte är det i Sverige.
Så hur mycket vi än köper så inte blir det fler jobb i Sverige.
Vågskålarna håller på att slå över.
Om några år är Sverige ett u-land.
Omöjligt säger du.
Men vet du om att jorden i vårt land äger vi bara ytan av det under matjorden äger utländska mineralföretag.
Våra städer är i mångt och mycket uppköpta av utländska placerare.
Ovan på det är våra jordbruk snart olönsamma, vi konkurreras ut av Europas jordbruk som inte slåss med för långa transporter för spannmål och livdjur.
Vi är på väg att bli en rekreations nation, utan inhemsk tillverkning av något utom trähus.
Vi handlar och handlar.
Våra pengar strömmar ut ur landet.
Men vad skall vi med alla prylar till när maten tar slut?
För det kommer den att göra.
Om vi inte har en produktion av livsmedel och spannmål som vi behöver i vårt land så att vi är självförsörjande vad händer då om det blir oroligt i världen eller om det sker en naturkatastrof så flyget inte kan gå, så järnvägen inte funkar.
Om vi plötsligt inte får några transporter hit med mat, mjölk, kött, kläder, skor och allt annat vi faktiskt importerar idag?
Kommer de nuvarande u-länderna har förbarmande med oss när vi är u-länder och de i-länder?
Har du någonsin ställt dig frågan, vad behöver jag?
Är det så viktigt med ny platt tv?
Tänk om det är så att det viktigaste i livet inte är pengar, utan gemenskap med familjen!
Men det är ju det vi flyr från.
Det är ju det vi ger avkall på när vi jobbar mer, köper mer.
För hur mycket tid lägger du ner på dina prylar istället för att vara med dina föräldrar, dina barn, de gamla som snart är borta?
Vi fostrar barn som inte har någon empati, vi fostrar barn som aldrig haft några föräldrar närvarande.
Vi, du och jag kommer aldrig få besök på ålderdomshemmet.
För även om ungarna kommer att ha tid, kommer de inte ha lust sätta av tid för någon de ändå inte känner och som inte kan ge dem något.
En hel generation av barn är lämnade åt sig själva.
Det finns inga vuxna där, inte i skolan där de förväntar sig att föräldrarna tar ett större ansvar och inte hemma där de förväntar sig att skolan och samhället tar hand om ungarna.
Men personalen i skolan lever under så pressade förhållanden att de inte orkar engagera sig i varje unge.
Hemma är föräldrarna helt slut efter all tid de spenderar på jobbet och på FB eller andra sociala medier.
Man flyr från sina barn från sin egen avkomma, det är unikt i historien.
Aldrig någonsin har barn varit så utlämnade till sig själva som nu utan att vuxna lägger sig i.
Aldrig någonsin har vi ställt så stora krav på barn som idag.
Aldrig någonsin har så många barn visat att de far illa och ingen gör något åt det.
Vi ger dem diagnoser istället, kallar det konflikt syndrom, stress syndrom, aggressions syndrom, adhd, det kommer säkert fler syndrom diagnoser.
Man måste ju förklara beteenden, istället för att ta reda på varför de uppstår.
Ingen frågar sig varför allt fler barn faller ur skolsystemet och inte får åtminstone g i alla ämnen.
Istället skyller man det på lathet, koncentrationsstörningar och föräldrarna dvs. den sociala situationen hemma. Barnen.
Men barnen är en produkt av det samhälle de lever i, de är formade av oss, barn formar inte sig själva de blir vad vi gör dem till.
Det får vi aldrig glömma.
Det ansvaret kan vi inte smita från.
Barn behöver vuxna.
Vuxna som talar med dem.
Vuxna som lyssnar på dem.
Barn behöver regler, kärlek och omsorg.
Barn behöver närvarande vuxna.
Jag önskar av hela mitt hjärta att 2012 blir det år då vi vaknar och ser vad som är viktigt.
Vi ser varandra, vår nästa som en del av oss själva.
“ ingen människa är en ö hel i sig själv…”
lördag 7 januari 2012
Kjolen (midsommar 2)
Som 15 åring skulle jag för första gången bära krans i Brevens.
Jag skulle ha den med grannflickan Karin.
Jag tänker inte gå in på det, utan berätta om kjolen mamma skulle sy åt mig.
Jag hade köpt vitt tyg och vi skulle sy en vitkjol jag skulle ha på midsommarafton.
Den skulle sys i fyra våder.
Mamma klippte till den och den skulle bara snörpas ihop på midsommaraftons eftermiddagen.
Varför i herrans namn så sent?
Ja det kan man ju undra så här i efter hand.
Det var en enkel skapelse.
Men enkelt blev det inte.
Hur mamma än gjorde satt sömmen fram inte mitt emot sömmen bak.
- Du är så ojämnt fet att du inte har naveln mitt emot ryggraden sa min mamma.
Det var sant jag var ganska små fet vid den här tiden.
Jag provade och svettades och led.
Men hur vi gjorde satt kjolen snett antingen bak eller fram.
Mamma började se sliten ut och det var snart dags att gå.
Då kom mammas faster, Sylva.
Men om det inte fungerar med fyra våder, då får vi sy sex våder. Sa hon.
Sagt och gjort kjolen repades upp och klipptes i sex våder.
Jag kan se på korten från den här dagen att jag ändå inte hade kjolen på mig när jag gick med kransen.
Kanske blev den en påminnelse om ett misslyckande?
Många år senare fick jag veta att jag har en smärt skolios som gör att kroppen är lätt vriden till höger ca 1cm.
Alltså sitter vänsterbröst närmare naveln än högerbröst.
Inget jag tänker på tillvardags.
Men hur kan man leva med en massa fel.
Jag har alltså astma, jag har droppfot jag är halt, jag har nog också läs och skrivsvårigheter jag har tinitus och jag är allergiker.
Plattfot. Ja, listan kan göras lång på alla fysiska fel.
Men det är ju inte så att man lever på grund av sina fel, man lever trots dem.
Mitt liv är möjligheter.
Jag funderar inte på vad jag inte kan göra, utan vad jag kan göra trots de problem jag har.
Oftast tänker jag inte på mina problem jag ser bara mina möjligheter.
Livet är fullt av möjligheter.
Allt är faktiskt möjligt trots en massa saker.
Det jag däremot vet är smärtan allt detta förorsakade mig.
En sån smärta att jag aldrig tog på mig denna kjol.
Om min mamma sett alternativet istället hade jag aldrig behövt känna mig misslyckad.
Problem är till för att lösas.
Hinder att forceras.
Om det inte går på ett sätt, så går det på ett annat.
Det viktigaste är att man inte blir kränkt.
Men det blev jag den där midsommaraftons eftermiddagen, helt i onödan.
Sylva löste problemet men då var det redan för sent.
Mitt unga tonårshjärta visste då redan att det var fel på mig.
Jag var fet och ful.
Hur skulle den dagen sen kunna bli rolig?
Därför ber jag alla er som läser, kränk inte ett barn.
Såret kanske aldrig läker, inte vill du väl bli hågkommen på det sättet?
Jag skulle ha den med grannflickan Karin.
Jag tänker inte gå in på det, utan berätta om kjolen mamma skulle sy åt mig.
Jag hade köpt vitt tyg och vi skulle sy en vitkjol jag skulle ha på midsommarafton.
Den skulle sys i fyra våder.
Mamma klippte till den och den skulle bara snörpas ihop på midsommaraftons eftermiddagen.
Varför i herrans namn så sent?
Ja det kan man ju undra så här i efter hand.
Det var en enkel skapelse.
Men enkelt blev det inte.
Hur mamma än gjorde satt sömmen fram inte mitt emot sömmen bak.
- Du är så ojämnt fet att du inte har naveln mitt emot ryggraden sa min mamma.
Det var sant jag var ganska små fet vid den här tiden.
Jag provade och svettades och led.
Men hur vi gjorde satt kjolen snett antingen bak eller fram.
Mamma började se sliten ut och det var snart dags att gå.
Då kom mammas faster, Sylva.
Men om det inte fungerar med fyra våder, då får vi sy sex våder. Sa hon.
Sagt och gjort kjolen repades upp och klipptes i sex våder.
Jag kan se på korten från den här dagen att jag ändå inte hade kjolen på mig när jag gick med kransen.
Kanske blev den en påminnelse om ett misslyckande?
Många år senare fick jag veta att jag har en smärt skolios som gör att kroppen är lätt vriden till höger ca 1cm.
Alltså sitter vänsterbröst närmare naveln än högerbröst.
Inget jag tänker på tillvardags.
Men hur kan man leva med en massa fel.
Jag har alltså astma, jag har droppfot jag är halt, jag har nog också läs och skrivsvårigheter jag har tinitus och jag är allergiker.
Plattfot. Ja, listan kan göras lång på alla fysiska fel.
Men det är ju inte så att man lever på grund av sina fel, man lever trots dem.
Mitt liv är möjligheter.
Jag funderar inte på vad jag inte kan göra, utan vad jag kan göra trots de problem jag har.
Oftast tänker jag inte på mina problem jag ser bara mina möjligheter.
Livet är fullt av möjligheter.
Allt är faktiskt möjligt trots en massa saker.
Det jag däremot vet är smärtan allt detta förorsakade mig.
En sån smärta att jag aldrig tog på mig denna kjol.
Om min mamma sett alternativet istället hade jag aldrig behövt känna mig misslyckad.
Problem är till för att lösas.
Hinder att forceras.
Om det inte går på ett sätt, så går det på ett annat.
Det viktigaste är att man inte blir kränkt.
Men det blev jag den där midsommaraftons eftermiddagen, helt i onödan.
Sylva löste problemet men då var det redan för sent.
Mitt unga tonårshjärta visste då redan att det var fel på mig.
Jag var fet och ful.
Hur skulle den dagen sen kunna bli rolig?
Därför ber jag alla er som läser, kränk inte ett barn.
Såret kanske aldrig läker, inte vill du väl bli hågkommen på det sättet?
Midsommarafton
För första gången skulle jag få gå på Kullen, på midsommar.
Mia och jag skurade dansgolvet med såpa under Kalle Gripenstedts ledning.
Vi sopade och satte upp nytt hyllpapper i lotteri bodarna.
Vi var med på lövafesten natten före midsommarafton.
Vi fick fribiljetter in.
På midsommarafton gick jag med min första kärlek runt dansbanan.
Han hette Ola.
Han var inte nykter kan sägas, men vilken kille var det?
Jag var ung, 15 år och otroligt blåögd.
Jag var överlycklig över att jag var där, för första gången.
Han tjatade om att gå till tältet.
Jag kunde inte fatta vad vi skulle dit och göra.
Men han fortsatte tjata.
Men där finns ju ingen musik sa jag.
Jo, sluddrade han, vi har AC/DC på kassetten.
Men det lockade inte mig.
Men det är väl ingen där, sa jag, som gillade att ha folk omkring mig.
Jo Ryding är där. Och tänkte jag, det vet man ju varför han är där, han är för full för att vara här.
Så något tält blev det inte, och tur var väl det.
Men kvällen slutade med att vi skulle gå hem ett gäng till mig och dricka kaffe, fram åt två på natten.
Nu hör det till saken att min pappa nyss hade haft sin andra hjärtinfarkt och var lite lynnig.
Ola var bondson från Högsjö.
Vi satt vid vårt köksbord och pratade, när pappa kom ut stormande i singel(brynja) och hängslena vid knäna och skrek att nu fick bonddrängarna packa sig hem, för han skulle sova.
Jag dog på fläcken och alla försvann i en blinkning, bara vi tjejer kvar.
Jag gick inte ut på 14 dagar!
Jag vägrade tala med min far.
Min mor åt upp fingrarna.
Nästa gång jag tog hem någon, var min nu varande man och då hade vi varit ihop i flera månader.
Man lär av sina misstag.
Men det har blivit några danser i Brevens, värst var den midsommaren då jag fick 360 myggbett på benen.
Ja, jag fick skylla mig själv.
Jag stod i inträdet och stämplade.
Jag hade kjol, så dum får man bara inte va, när festplatsen ligger i ett kärr.
Hur jag vet hur många det var?
Lätt jag räknade dem på natten, när jag inte kunde sova.
Satte en prick med kulspetspennan på varje bett.
Mor baddade med Salubrin, men det var en klen hjälp.
Jag fick äta Tavegyl.
Hur det gick för de två Brevens killarna, som skulle ge myggen en fylla vet jag inte.
De lade sig i diket utan tröjor.
Huu…En annan midsommar fick jag åka polisbil hem.
Det var inte så dramatiskt.
Den här kvällen regnade det och det var ovanligt många fulla, på vägen mellan mitt hem och festplatsen.
Jag började gå hemåt flera gånger, men blev antastad av några gubbar.
Tillslut gick jag fram till polisbilen, som stod utanför och berättade hur det låg till.
De lovade köra mig hem.
Det är ju roligt att kunna hjälpa en dam i trångmål, sa polisen efter att han konstaterat att jag var nykter.
Grannen stod i fönstret, när jag kom hem i polisbilen.
Något mina arma föräldrar, fick äta upp i flera år efteråt.
En midsommar räddade jag Jörgen Edman från att få huvudet sönderslaget av en tom pava.
Men han sa inte ens tack…Nu är det inte så långt till midsommar, men för min del är det ju slut dansat…Inte ens musiken lockar mig längre.
Mia och jag skurade dansgolvet med såpa under Kalle Gripenstedts ledning.
Vi sopade och satte upp nytt hyllpapper i lotteri bodarna.
Vi var med på lövafesten natten före midsommarafton.
Vi fick fribiljetter in.
På midsommarafton gick jag med min första kärlek runt dansbanan.
Han hette Ola.
Han var inte nykter kan sägas, men vilken kille var det?
Jag var ung, 15 år och otroligt blåögd.
Jag var överlycklig över att jag var där, för första gången.
Han tjatade om att gå till tältet.
Jag kunde inte fatta vad vi skulle dit och göra.
Men han fortsatte tjata.
Men där finns ju ingen musik sa jag.
Jo, sluddrade han, vi har AC/DC på kassetten.
Men det lockade inte mig.
Men det är väl ingen där, sa jag, som gillade att ha folk omkring mig.
Jo Ryding är där. Och tänkte jag, det vet man ju varför han är där, han är för full för att vara här.
Så något tält blev det inte, och tur var väl det.
Men kvällen slutade med att vi skulle gå hem ett gäng till mig och dricka kaffe, fram åt två på natten.
Nu hör det till saken att min pappa nyss hade haft sin andra hjärtinfarkt och var lite lynnig.
Ola var bondson från Högsjö.
Vi satt vid vårt köksbord och pratade, när pappa kom ut stormande i singel(brynja) och hängslena vid knäna och skrek att nu fick bonddrängarna packa sig hem, för han skulle sova.
Jag dog på fläcken och alla försvann i en blinkning, bara vi tjejer kvar.
Jag gick inte ut på 14 dagar!
Jag vägrade tala med min far.
Min mor åt upp fingrarna.
Nästa gång jag tog hem någon, var min nu varande man och då hade vi varit ihop i flera månader.
Man lär av sina misstag.
Men det har blivit några danser i Brevens, värst var den midsommaren då jag fick 360 myggbett på benen.
Ja, jag fick skylla mig själv.
Jag stod i inträdet och stämplade.
Jag hade kjol, så dum får man bara inte va, när festplatsen ligger i ett kärr.
Hur jag vet hur många det var?
Lätt jag räknade dem på natten, när jag inte kunde sova.
Satte en prick med kulspetspennan på varje bett.
Mor baddade med Salubrin, men det var en klen hjälp.
Jag fick äta Tavegyl.
Hur det gick för de två Brevens killarna, som skulle ge myggen en fylla vet jag inte.
De lade sig i diket utan tröjor.
Huu…En annan midsommar fick jag åka polisbil hem.
Det var inte så dramatiskt.
Den här kvällen regnade det och det var ovanligt många fulla, på vägen mellan mitt hem och festplatsen.
Jag började gå hemåt flera gånger, men blev antastad av några gubbar.
Tillslut gick jag fram till polisbilen, som stod utanför och berättade hur det låg till.
De lovade köra mig hem.
Det är ju roligt att kunna hjälpa en dam i trångmål, sa polisen efter att han konstaterat att jag var nykter.
Grannen stod i fönstret, när jag kom hem i polisbilen.
Något mina arma föräldrar, fick äta upp i flera år efteråt.
En midsommar räddade jag Jörgen Edman från att få huvudet sönderslaget av en tom pava.
Men han sa inte ens tack…Nu är det inte så långt till midsommar, men för min del är det ju slut dansat…Inte ens musiken lockar mig längre.
Nej det är det här midsommar handlar om för mig nu förtiden.
Midsommarstången med sina 7 kransar, bundna med liljekonvalj blad och pyntade med alla vackra blommor omgivningarna kan producera.
måndag 2 januari 2012
HÖGSJÖ OCH HASSELBACKEN
Första gången jag fick åka på dans ute var till Hasselbacken.
Alla som varit där vet vilken underbar plats det är.
Entrén ligger lite högre upp man får gå i en nerförsbacke till festområdet.
Från dansbanan har man utsikt över en kohage.
Det märkliga var att varje gång musiken började ,så kom alla korna och ställde sig nedanför och råmade.
Är kor musikaliska?
Jag tror det.
Det var magiskt att stå där i sommarnatten under björkarna och se alla kompisar och vänner och alla andra också.
Magiskt med musiken och stämningen.
Jag åkte dit med en tjocktröja över axlarna och en vit blus nerstoppad i jeansen och de obligatoriska träskorna.
Håret var utslaget och lite mascara på ögonfransarna.
Jag var blyg och lite rädd.
Skulle man få dansa?
Så kom taxin från Högsjö och alla snygga killar klev ur.
Ja, det har nog alltid varit så, att killarna från Högsjö var mer spännande, än dem hemifrån.
Kanske för att de inte fanns där runt en, till vardags.
Blonda populära Päron. Mörka Ryding, Apachen, Ludde, Sopis,
Snoris och Räven mfl.
Hemma hade vi inte så fantasi fulla namn.
Det fanns bara Balamna, Masken, Fagge och Örni.
Å, andra sidan var vi inte så många ungdomar i Brevens som i Högsjö.
I alla fall var jag kär i Päron som varenda tjej var just då.
Lyckan var fullständig när han bjöd upp mig.
Men det var inte bara idyll, skräcken för Finnspångsraggarna låg som en våt filt över varje lördagsdans. Skulle de komma ikväll?
Sen var det, det här med spriten.
Många blev väldigt fulla.
Jag drack inte, för det skulle aldrig mina föräldrar accepterat.
Det fanns inga socialare eller nattvandrare ute, knappast ens föräldrar.
Man förväntades ta vara på sig själv.
Alla kunde inte det.
Jag älskade verkligen att dansa.
Musiken var naturligtvis dansband.
Det var Kellys, Jigs, Drifters, Bohnus och Wisex.
Ja det fanns fler men alla minns jag inte.
Vikingarna var aldrig vad jag vet i Hasselbacken och inte Flamingo heller, inte då jag var där i alla fall. Polarna med Jörgen Edman såg jag i Brevens en midsommar.
Honom räddade jag livet på en gång..
Min pappa kom och hämtade oss.
Han klev in och stod helt lugnt och väntade på mig på grusplanen.
Pratade lite med ungdomarna hemifrån.
Ofta plockade han med någon hem som inte hade skjuts.
Om de inte kunde ta sig in själva hjälpte pappa dem med det också.
Man ställde upp för varandra och hjälptes åt så barn och ungdomar kom hem.
Min bästa kompis var från Stockholm, Mia Lilieholm, de var sommargäster i Brevens, hade Erstorp.
Hon hade tre jätte trevliga äldre bröder, Henrik, Erik och Anders.
Mia och jag hade väldigt roligt tillsammans.
Ofta sov hon över hos mig.
Det var hennes bröder som sen präglade min musiksmak.
Mia hade sgt Pepper jeans, det fick jag också ett par.
De var nästan heliga.
Hassel slutade när Augustibasareran (3 st) började i Vingåker.
Då var det redan kyligt i luften och man visste att hösten stod för dörren.
På Augustibasareran var det både dansband och ett uppträdande.
Där blev jag kyss för första gången, första gången jag var där.
En kille grabbade tag i lilla mig och kysste mig bara rakt upp och ner Han hette Eilar Granström.
Han hade långt ljust hår och hundhalsband.
Några år senare ställde han ut en vit Volvo på Elmia vid påsk och vann.
Frånsett att han skrämde livet ur mig, så var han trevlig när man lärt känna honom.
Så undrar ni vilka jag var ihop med, men jag var aldrig ihop med någon.
Jag lyckades alltid bli kär i fel kille.
Högsjö var i alla fall inom hus, i Folkets hus.
I garderoben stod Pelle.
Han var som en pappa för oss.
Det var till Pelle man gick om man kände sig ensam, ledsen eller behövde tröst och stöd.
En vinter natt stod jag ute i bara en tröja och pratade med Sopis som jag just då var kär i, det hade han naturligtvis ingen aning om.
Det var 20 grader kallt men det märkte inte jag.
Klart jag borde gått in efter min jacka, men då kunde han ju försvinna.
Jag var iskall när pappa hämtade mig och någon skola blev det inte på två veckor.
Jag vaknade söndagsmorgon med hög feber och halsfluss.
Alla som varit där vet vilken underbar plats det är.
Entrén ligger lite högre upp man får gå i en nerförsbacke till festområdet.
Från dansbanan har man utsikt över en kohage.
Det märkliga var att varje gång musiken började ,så kom alla korna och ställde sig nedanför och råmade.
Är kor musikaliska?
Jag tror det.
Det var magiskt att stå där i sommarnatten under björkarna och se alla kompisar och vänner och alla andra också.
Magiskt med musiken och stämningen.
Jag åkte dit med en tjocktröja över axlarna och en vit blus nerstoppad i jeansen och de obligatoriska träskorna.
Håret var utslaget och lite mascara på ögonfransarna.
Jag var blyg och lite rädd.
Skulle man få dansa?
Så kom taxin från Högsjö och alla snygga killar klev ur.
Ja, det har nog alltid varit så, att killarna från Högsjö var mer spännande, än dem hemifrån.
Kanske för att de inte fanns där runt en, till vardags.
Blonda populära Päron. Mörka Ryding, Apachen, Ludde, Sopis,
Snoris och Räven mfl.
Hemma hade vi inte så fantasi fulla namn.
Det fanns bara Balamna, Masken, Fagge och Örni.
Å, andra sidan var vi inte så många ungdomar i Brevens som i Högsjö.
I alla fall var jag kär i Päron som varenda tjej var just då.
Lyckan var fullständig när han bjöd upp mig.
Men det var inte bara idyll, skräcken för Finnspångsraggarna låg som en våt filt över varje lördagsdans. Skulle de komma ikväll?
Sen var det, det här med spriten.
Många blev väldigt fulla.
Jag drack inte, för det skulle aldrig mina föräldrar accepterat.
Det fanns inga socialare eller nattvandrare ute, knappast ens föräldrar.
Man förväntades ta vara på sig själv.
Alla kunde inte det.
Jag älskade verkligen att dansa.
Musiken var naturligtvis dansband.
Det var Kellys, Jigs, Drifters, Bohnus och Wisex.
Ja det fanns fler men alla minns jag inte.
Vikingarna var aldrig vad jag vet i Hasselbacken och inte Flamingo heller, inte då jag var där i alla fall. Polarna med Jörgen Edman såg jag i Brevens en midsommar.
Honom räddade jag livet på en gång..
Min pappa kom och hämtade oss.
Han klev in och stod helt lugnt och väntade på mig på grusplanen.
Pratade lite med ungdomarna hemifrån.
Ofta plockade han med någon hem som inte hade skjuts.
Om de inte kunde ta sig in själva hjälpte pappa dem med det också.
Man ställde upp för varandra och hjälptes åt så barn och ungdomar kom hem.
Min bästa kompis var från Stockholm, Mia Lilieholm, de var sommargäster i Brevens, hade Erstorp.
Hon hade tre jätte trevliga äldre bröder, Henrik, Erik och Anders.
Mia och jag hade väldigt roligt tillsammans.
Ofta sov hon över hos mig.
Det var hennes bröder som sen präglade min musiksmak.
Mia hade sgt Pepper jeans, det fick jag också ett par.
De var nästan heliga.
Hassel slutade när Augustibasareran (3 st) började i Vingåker.
Då var det redan kyligt i luften och man visste att hösten stod för dörren.
På Augustibasareran var det både dansband och ett uppträdande.
Där blev jag kyss för första gången, första gången jag var där.
En kille grabbade tag i lilla mig och kysste mig bara rakt upp och ner Han hette Eilar Granström.
Han hade långt ljust hår och hundhalsband.
Några år senare ställde han ut en vit Volvo på Elmia vid påsk och vann.
Frånsett att han skrämde livet ur mig, så var han trevlig när man lärt känna honom.
Så undrar ni vilka jag var ihop med, men jag var aldrig ihop med någon.
Jag lyckades alltid bli kär i fel kille.
Högsjö var i alla fall inom hus, i Folkets hus.
I garderoben stod Pelle.
Han var som en pappa för oss.
Det var till Pelle man gick om man kände sig ensam, ledsen eller behövde tröst och stöd.
En vinter natt stod jag ute i bara en tröja och pratade med Sopis som jag just då var kär i, det hade han naturligtvis ingen aning om.
Det var 20 grader kallt men det märkte inte jag.
Klart jag borde gått in efter min jacka, men då kunde han ju försvinna.
Jag var iskall när pappa hämtade mig och någon skola blev det inte på två veckor.
Jag vaknade söndagsmorgon med hög feber och halsfluss.
söndag 1 januari 2012
VEM STYR OCH VEM TÄNKER?
Idag gick jag till kyrkan.
Prästen sa under predikan att han hört en vinterpratare i radio säga att kopplingen i hjärnan går så fort när vi skall reagera på en situation, att det är frågan om vi alls har något att säga till om där.
Med min tror blir det en kollision.
Gud säger till mig att han bara kan verka i nuet.
Han kan inte göra något åt det som skett och inte påverka det som skall ske.
Därför att gud har ingen vilja.
Gud har ingen vilja, viljan är min.
Vi kommer hit till jorden med en karta.
Vi får veta vart vi skall, det är oundvikligt.
Varje steg vi tar är ett steg närmare döden.
Men vägen dit är vår.
Gud kan bara hjälpa oss i skeendet.
Mildra törnen.
Lindra plågan.
Därför kan du inte be om något.
Men du kan be om upplevelsen.
Gud jag önskar att jag skall slippa oroa mig istället för att be om pengar.
Gud jag ber om kärlek istället för att be om en man.
Du kan be för andra på samma sätt.
Gud låt min älskade dotter få uppleva kärleken.
När jag har bett på detta sätt har mycket varit mig givet, ganska omedelbart faktiskt.
Däremot har jag i åratal bett om saker men aldrig fått dem.
Gud låt mig se att jag inte är ensam.
Då ringde telefonen, då fick jag veta att jag har många vänner.
Då överlåter du till gud att låta det bästa ske för dig och alla andra.
I min tro är gud i alla och alla är i gud.
Min inre röst är gud, det du kanske kallar samvete.
Så långt funkar det.
Varför blir det då fel?
Varför är ingen allt igenom snäll?
Varför finns det då krig?
Om gud är i alla och alla är i gud, borde ju alla känna igen sin ande i andra.
Ändå är det sant.
Vi är alla ett och samma andeväsen.
Men gud skapade oss som egna individet, med egen vilja.
Han gjorde oss till sin avbild.
Gud är både ock.
Nej säger du.
Jo för utan ondskan finns ingen godhet.
Och om ondskan inte fanns skulle vi inte förstå godheten och inte känna skillnad på hat och kärlek.
Gud insåg det.
Så tillbaka till predikan.
Om våra beslut fattas så fort att hjärnan inte hinner med.
Finns det då ett högre medvetande?
Varför är det medvetandet inte enbart gott, om det nu är gud som är det högre medvetandet, vilket jag tror.
Därför att allt vi gör och allt vi inte gör påverkar andra.
Vi är inte här för vår egen skull.
Vi är här för alla andras, vi har en uppgift, att utveckla vår nästa.
När alla människor nått samma själsliga mognad så kommer paradiset att komma till jorden.
Ingen synd, inga krig, ingen nöd.
För det behövs inte.
Ur ondskan kan godheten blomma som en ros i öknen.
Och på så sätt göra skillnad.
Om inte människor gjort dig illa, hade du inte förstått att inte göra andra illa.
Guds tanke är att vi alla skall uppnå kärlek.
Vi måste sträva efter kärlek.
Lära oss sätta andra framför oss själva.
Men först lära oss älska oss själva som den del av anden vi är.
Per brukar säga, alla är heliga.
Vi är alla heliga väsen bärare av guds ande.
För du är i gud och han är i dig.
Som det står i psalm:
..Om slut mig med din kärlek,
Världen behöver dig,
världen behöver din kärlek,
strömmande genom mig…
Men först måste du hitta gud inom dig.
Du måste söka kärleken i ditt hjärta
Först då kan du ge av dig själv till andra,
Ge av gud inom dig.
Men säger du tänk om jag inte har någon gud i mig.
Det har du, allt liv, alla väsen, bär gud inom sig.
Gud är i hela skapelsen i den lilla myran på stigen, i lövet som rasslar i vinden i snön som faller och i solens strålar.
Gud är skapelsen och skapelsen är i gud.
Därför kan ingen säga att de inte känner herren….
Min bön till gud.
Herre låt mig se det du ser.
Låt mig höra det du hör.
Låt mig förstå det du förstår
Och låt mig sen göra det du skulle ha gjort.
Låt mig slippa såra andra, men bära andras lidande.
Låt mig hjälpa där du skulle hjälpt.
Askers kyrka, altartavlan.
Prästen sa under predikan att han hört en vinterpratare i radio säga att kopplingen i hjärnan går så fort när vi skall reagera på en situation, att det är frågan om vi alls har något att säga till om där.
Med min tror blir det en kollision.
Gud säger till mig att han bara kan verka i nuet.
Han kan inte göra något åt det som skett och inte påverka det som skall ske.
Därför att gud har ingen vilja.
Gud har ingen vilja, viljan är min.
Vi kommer hit till jorden med en karta.
Vi får veta vart vi skall, det är oundvikligt.
Varje steg vi tar är ett steg närmare döden.
Men vägen dit är vår.
Gud kan bara hjälpa oss i skeendet.
Mildra törnen.
Lindra plågan.
Därför kan du inte be om något.
Men du kan be om upplevelsen.
Gud jag önskar att jag skall slippa oroa mig istället för att be om pengar.
Gud jag ber om kärlek istället för att be om en man.
Du kan be för andra på samma sätt.
Gud låt min älskade dotter få uppleva kärleken.
När jag har bett på detta sätt har mycket varit mig givet, ganska omedelbart faktiskt.
Däremot har jag i åratal bett om saker men aldrig fått dem.
Gud låt mig se att jag inte är ensam.
Då ringde telefonen, då fick jag veta att jag har många vänner.
Då överlåter du till gud att låta det bästa ske för dig och alla andra.
I min tro är gud i alla och alla är i gud.
Min inre röst är gud, det du kanske kallar samvete.
Så långt funkar det.
Varför blir det då fel?
Varför är ingen allt igenom snäll?
Varför finns det då krig?
Om gud är i alla och alla är i gud, borde ju alla känna igen sin ande i andra.
Ändå är det sant.
Vi är alla ett och samma andeväsen.
Men gud skapade oss som egna individet, med egen vilja.
Han gjorde oss till sin avbild.
Gud är både ock.
Nej säger du.
Jo för utan ondskan finns ingen godhet.
Och om ondskan inte fanns skulle vi inte förstå godheten och inte känna skillnad på hat och kärlek.
Gud insåg det.
Så tillbaka till predikan.
Om våra beslut fattas så fort att hjärnan inte hinner med.
Finns det då ett högre medvetande?
Varför är det medvetandet inte enbart gott, om det nu är gud som är det högre medvetandet, vilket jag tror.
Därför att allt vi gör och allt vi inte gör påverkar andra.
Vi är inte här för vår egen skull.
Vi är här för alla andras, vi har en uppgift, att utveckla vår nästa.
När alla människor nått samma själsliga mognad så kommer paradiset att komma till jorden.
Ingen synd, inga krig, ingen nöd.
För det behövs inte.
Ur ondskan kan godheten blomma som en ros i öknen.
Och på så sätt göra skillnad.
Om inte människor gjort dig illa, hade du inte förstått att inte göra andra illa.
Guds tanke är att vi alla skall uppnå kärlek.
Vi måste sträva efter kärlek.
Lära oss sätta andra framför oss själva.
Men först lära oss älska oss själva som den del av anden vi är.
Per brukar säga, alla är heliga.
Vi är alla heliga väsen bärare av guds ande.
För du är i gud och han är i dig.
Som det står i psalm:
..Om slut mig med din kärlek,
Världen behöver dig,
världen behöver din kärlek,
strömmande genom mig…
Men först måste du hitta gud inom dig.
Du måste söka kärleken i ditt hjärta
Först då kan du ge av dig själv till andra,
Ge av gud inom dig.
Men säger du tänk om jag inte har någon gud i mig.
Det har du, allt liv, alla väsen, bär gud inom sig.
Gud är i hela skapelsen i den lilla myran på stigen, i lövet som rasslar i vinden i snön som faller och i solens strålar.
Gud är skapelsen och skapelsen är i gud.
Därför kan ingen säga att de inte känner herren….
Min bön till gud.
Herre låt mig se det du ser.
Låt mig höra det du hör.
Låt mig förstå det du förstår
Och låt mig sen göra det du skulle ha gjort.
Låt mig slippa såra andra, men bära andras lidande.
Låt mig hjälpa där du skulle hjälpt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)