Det var inte så här det skulle bli

Jag drömde i natt.
Jag stod i mamma och pappas villa i Brevens. Allt var kaos och jag ville de skulle flytta.
Jag kände att jag inte orkade hjälpa dem och att de behövde en mindre lägenhet.

Det var en dröm, -å ändå inte.

För det har hänt men det hände för 15 år sedan.

Jag ser på min älskade mamma och säger
-det var inte så här det skulle bli.

Sen skiftar drömmen och jag står i vår gamla lägenhet i Brevens och jag stödjer mig mot bordet, jag är trött och har ont.
Min dotter står framför mig och diskar.
Jag ser på henne och säger
-det var inte så här det skulle bli.

Båda drömmarna förebådar en flytt, ett uppbrott.

Kanske drömde jag just detta just nu, eftersom jag funderat mycket på ett uppbrott.
Maken jobbar, stackaren är helt slut när han kommer hem.
Jag har försökt hjälpa till genom att skotta en del snö, platt-

gången och till veden. Jag har försökt diska eller jag har diskat och har nu ont i axlar och rygg.

Hästen ska flyttas och dottern är nog snart på väg ut.
Det är många uppbrott.
Jag vill också flytta.

2019 är uppbrottens och förändringens år.

Jag ser i huvudet hur vi står i en liten etta kanske en tvåa och packar upp dotterns tillhörigheter.
Det är ljus och fåglarna kvittrar. Utanför står en kungsblå Volvo.

Jag har hjälpt allt på traven den här vinter-våren. Jag har initierat en städning av garaget i måndags skickade jag maken och Erik till tippen.
I dag ska de få åka med det som skall till sopstationen. Det är allt det jag nådde i garaget.
Men garaget är fullt vi kan näppeligen gå från förrådsdörren till garageporten. Jag fattar inte hur vi kunnat samla på oss så mycket prylar och kartonger på bara 16 år.

Vi hade 100 kartonger när vi flyttade hit men jag kastade nästan alla mina böcker sen var det inte så många kvar.


När mina föräldrar dog kastade svärfar och svärmor och vi 21 kärror med skräp.
Jag vill inte utsätta mina barn för samma helvete.
Ju äldre man blir desto lättare ska man resa.
Vem behöver alla prylar när döden står för dörren?

Jag gick igenom hallskåpet i förrgår. Pappas och mammas klockor, biblar mm fick nu byta ägare. Erik fick pappas tillhörigheter och Hanna mammas och mormors.

Jag håller också på att gå igenom prydnadssakerna vi har flera skåp fulla med sånt jag aldrig sätter fram. I och för sig fina saker men jag orkar inte längre damma dem.
Kanske är det därför jag numera avskyr julen, vi har 100 tomtar att sätta upp. Det är så fullt att vi inte kan damma.

Det är absolut inget värde i sakerna, det är sånt jag köpt på marken osv eller fått i present. Det enda värdefulla gjorde min energiske far om till något värdelöst -kamelen när han målade om den.

Man kan egentligen sammanfatta hela mitt liv i frasen -det var inte så här det skulle bli.

Så såg jag på tv i går och i nåt program jag snappade förbi sa någon -man ska fånga livet göra något åt det som är kvar.
Ja jag vill det, jag verkligen VILL DET I ÅR.


Min sjukgymnast vill att jag ska börja jobba, det vill jag också men insåg att min kropp inte har samma uppfattning.
Så jag väntar tills de kan transplantera huvuden, då kanske jag kan få en ny kropp som vill det mitt huvud vill.

 Så här års kan jag inte ens gå ut och ta en promenad. Jag har värk överallt till och med under fötterna. Det gör så fruktansvärt ont för varje steg jag tar att jag oftast stannar i soffan. Hur har jag då lyckats skotta snö. Jag vet inte , men det är mycket man kan om man verkligen vill och jag älskar min man men jag är väl medveten om priset jag får betala i form av svår smärta.

Det är smärtan som gjort mig deprimerad. Jag har svåra smärtor flera dagar i månaden och äter mycket starka tabletter för det. men detta att träffa olika läkare gör att jag aldrig vet om jag kommer få ta dem när jag behöver dem eller om jag ska bli tvungen ta livet av mig om jag måste leva med smärta och Alvedon.

Alla pratar om tillvänjning, jag har inget problem med det, utsättnings symtomen är jävliga i bland men de varar en dag eller två i värsta fall. Jag tycker det är mycket svårare att sluta med det godis vi började äta under julen, de abstinens symtomen är fan i mej inte lätta att tackla man får ständigt återfall. Samma sak med alkohol tar jag lite glögg eller lite likör har jag svårt att inte dricka mer eller ta en till på måndagen. Nej! jag gör inte det men tanken liksom fastnar i huvudet.

Det var inte så här det skulle bli.

Livet ska var enkelt. Som Karim säger i Comviq reklamen -mitt liv är enkelt Christer..

Jag hade alltså en dröm, det kändes mycket verklig. Kanske för att den är mycket nära verkligheten.

Om någon/några veckor ska vi flytta hästen -igen.
Vad gör man inte för det man älskar?
Om man aldrig haft något och aldrig upplevt sann kärlek så där ovillkorlig då blir en häst allt. Verkligen allt.

Det var inte meningen att det skulle bli såhär.
Jag skulle aldrig trampat snett.
Jag skulle aldrig jobbat över 6 timmar om dagen.
Vi skulle aldrig flyttat hit och absolut inte bott här i 16 år.
Men allt bara blev så.
Vi skulle tagit tag i livet istället för att slitas med i livets strömmar.

Nu känns det som om allting är försent.
Jag är för gammal.