FUNKTIONSHINDRAD ELLER NORMAL i denna vår tid?

Autister är människor som mångt och mycket är sig själva nog.
De vill vara ifred, i alla fall de i min ålder.
De lever i vårt samhälle på sina egna villkor eller på våra, i sin egen värld.

Därför blev de avvikare i det samhälle vi hade då.
Men så kom 80-90-talet och med det egot.
Plötsligt skulle du förhandla din egen lön, på arbetskamraternas bekostnad, störst trut störst lönepåslag.
Du skulle se snygg ut, vi började gå på gym, vi solade solarium och vi förverkligade oss själva.
Vi behövde inte varann.
Vi skiljde oss, vi lämnade våra barn åt deras öde.
För vem ville ha ungar som bojor runt fötterna?
De stod i vägen för vår personliga utveckling, vår karriär vårt liv.
De skulle avlas och de skulle plockas fram som troféer vid behov, men där emellan inte synas eller höras.

Jag är ett barn av min tid.
Jag är född i början på 60-talet.
Den tid då barn var söta skyltdockor som man klädde på och visade upp.
Jag fick stryk om jag väsnades, jag fick en smäll om jag var arg, jag fick stryk om jag grät för jag hade det så bra att jag skulle få en smäll så jag hade något att gråta för.
Jag blev tyst och rädd.
Jag isolerade mig.
Jag var annorlunda.
Jag var konstant livrädd för allt och alla.
Det sitter till vis del i än i dag.
Jag beklagar mig inte, jag konstaterar bara att det var så.
Och så var det för många då.

Jag har autister i mitt liv, men de är inte som de vuxna autisterna jag möter ute.
De som är sig själva nog.
I detta samhälle där vi lämnat våra barn vind för våg på livets hav utan en enda närvarande vuxen så långt ögat når, där alla barn är ensamma.
Där skolor växer upp som svampar ur jorden, för de som mot evolutionen klarar att i unga år ta ansvar för sina egna studier.
I detta samhälle där alla är autister mer eller mindre, där blir de autistiska barnen varandras stöd.
Medan de normala klarar sig själva och mår ganska bra av det.
Jag skriver ganska för det är väldigt många barn som inte mår bra av detta.
Men i vårt normala samhälle där många kan bli ett hot, måste vi ju förklara varför det som egentligen är onormalt är normalt.

Så alla de barn som inte passar in, i den onormala normaliteten får ett namn.
För tänk om alla dagens barn som klarar sig till synes bra i ensamheten har autism?
Tänk om de som inte för sitt liv förstår det sociala spelet de växer upp mitt i, inte är onormala för det är obegripligt hur vuxna människor kan lämna sina barn ensamma, hur lärare kan ställa större krav på barn idag än vad man gjorde på högskola studenterna, när jag var ung?

Tänk om de som idag kallas autister är den spillra av det normala som finns kvar.
Tänk om det inte är aggressionssyndrom att bli galen i ett stökigt obegripligt klassrum där ingen konkret kan säga vad jag skall göra?
Tänk om ADHD är ett normal tillstånd?
Det är ju en fördel att få saker ur händerna i arbetslivet och att se möjligheter där andra ser hinder.
Men i skolan är det en nackdel för där vill man ju att ingen skall avvika eller gå utanför de normala ramarna.

En skola för alla.
Vilka är då alla?
Alla som slutat kämpa emot för att få bli en individ?
Alla som gett upp och blivit kopior av sina föräldrar eller andra som vill ha egotrippen att se någon bli som en själv?

Vi föräldrar/vuxna har ingen rätt att forma barnen till kopior av oss själva,
Men skyldigheten att stötta dem att bli sig själva!
Detta borde vara lag!

Då har vi en skola för alla!
Då har vi ett samhälle där alla är inkluderade!
Ett samhälle för alla.

Vi borde också lära oss igen att ingen är sig själv nog.
Vi är alla beroende av varann, oavsett vilka vi är.
Solidaritet är ett honnörs ord inte ett skälls ord.
Jämlikhet är en självklarhet.
Gemenskap ett löfte och en trygghet.