barn är gåvor...5

På sommarlovet till sjuan träffar jag H:s mentorer och skolsyster med Edvin.
Edvin och jag berättar vad som fungerat och vilka resultat H fått.
Jag möter en trevlig fröken och en totalt ointresserad lärare, som ligger mer på stolen än han sitter.
Han säger att här på högstadiet skall eleverna klara sig själva och man får helt enkelt kämpa mer än andra om man har det svårt.
Ingen hjälp alltså.

Värst är det med sprutorna som hon behöver stöd runt och blodsocker kontrollerna.
Skolan börjar.
Stödet är noll.
I oktober är H:s blodsockervärden katastrof, hon har fått Ketonen av insulinbrist vi åker akut till Usö.
Lars-Göran på barnkliniken går in i hennes mätare och konstaterar att Hon inte tagit blodsocker eller sprutor under hela skoldagen sen i augusti!
Hon är så dålig att hon läggs in akut.
Ketonerna ligger på 5.5 skall vara 0.

Barnkliniken ryter i och när hon kommer tillbaka finns det stöd.
Sjua går an.
Åttan börjar katastrofen.
Terminen börjar med mobbing. Hennes tre vänner från mellanstadiet börjar så sakta frysa ut henne.
Vi får ny rektor också.
Vi hamnar på ett föräldramöte med alla flickor och deras mammor.
Jag börjar berätta vad som gått fel.
Det jag inte vet är att alla föräldrar pratat ihop sig innan och avfärdar utfrysningen som skitprat. Du har fattat fel.

H bryter ihop på mötet.
Medan jag är ute för att hitta skolsyster eller vem som helst som kan ta hand om henne morrar en mamma, ta bort händerna för ansiktet så vi kan se dig i ögonen.
Hur kan man säga så till ett barn som redan brutit ihop?
Vad är detta för människor?
Jag har alla händelser uppskrivna, för H messade hem varje gång.
Det var ofta på lektioner det hände.
En flicka la upp stövlarna i knäet på H.
De trampade av henne skorna i korridoren.
Reste sig och gick när hon kom.
H orkade inte längre gå på lektioner mellan höstlovet och jullovet var hon bara på de praktiska lektionerna.
Ändå saknades frånvaro under den här tiden.
Jag fick inte en enda lapp hem om frånvaro inget telefonsamtal, inget mail.
För H gick dit men orkade inte vara kvar, hon gick efter en stund och ingen såg det.

Ingen sakande en tyst liten tjej som sakta och tyst grät.

Det som förvånar mest efter det här mötet vi hade, är hur föräldrar kan ge sig på ett redan knäckt barn?
Vuxna människor som inte såg hur dåligt hon mådde.
Men det är som en väninna sa till mig, mobbing börjar vid köksbordet hemma hos mobbarna.
Det enda jag önskar är gudomlig rättvisa, må det folk sprider omkring sig drabba dem själva.
Barn är heliga och skall behandlas därefter.

Skolan klarade inte av att reda ut detta med mobbingen utan våren 2010 bytte Hon klass.
Det var början på slutet.
Hon var sjukskriven långa perioder.
Det enda positiva var att Ylva började en dyslexi utredning och såg att något var fel.
Hon fick in Henne på röst och tal utredning på logopedi och foniatri.
Utredningen gav vid handen att Hon har svår dyslexi.
Hennes läsförståelse är nästan noll.

Hur i herrans namn kunde man missa det i hela grundskolan?
Hur kom det sig att det inte märktes i basutredningen?
Jag som fått veta att jag överför mina egna svårigheter på min dotter i alla år.
Jag fick nu rätt.
H får nu en dyslexidator med program från sprida.
Men hon får ingen inloggning mm mm så den står i ett förråd tills slutet på Ht i nian 2011, 1 år!

Stöd sattes in men man skickade också vidare till Bup för utredning mot ADD.
Vid det här laget hade min dotter fått en medelsvår depression, panik ångest och generellt ångest syndrom. Hon hade också en perceptionsstörning. Vilket innebar att hon var mer smärtkänslig än andra och ADD.

Vi fick alltså en bunt diagnoser med oss hem.
Att hon hade ADD fram gick med all önskvärd tydlighet i basutredningen om man velat läsa den korrekt, vilket skolan valde att inte göra.
I åttan gick H på stöd hos underbara Karin Andersson och Eva-Britt.
Tusen tack för allt ni gjort för Henne.

Så började vi nian och allt föll ihop.
Det skall sägas med en gång i åttan och i slutet av termin 1 i nian var Ylva specialpedagog den enda människa jag tillfullo litade på.
Ylva är en ängel. Ingen skugga må falla över henne.
Ylva har upprättat åtgärdsprogram efter ÅP och om lärarna bara följd dem hade det fungerat.

Men det Ylva inte gjorde själv, det blev inte gjort.
Ylva var som en elevassistent till H sista terminen i åttan.
Jag älskar henne för det.

Vi får ny rektor.
Han har en helt annan syn på barn i behov av särskilt stöd.
Jag tänker inte gå närmare in på det.
Men läget blev allt mer akut.
H var allt mer borta, blev sjukskriven först 25% sen 50% för att mot slutet vara sjukskriven 100%.
Alla läkare och psykologer insåg att detta kommer inte att gå.
Hennes liv var i fara.
Enda stödet i allt detta var skolsyster och Ylva.
Jag är så tacksam för alla stödsamtal H fått all hjälp vi fått av dessa två tjejer.

Efter ett telefonsamtal från rektor hem bestämmer jag mig för att göra en anmälan till skolinspektionen.
Allt som Ylva mödosamt skrivit in i ÅP följs aldrig.
Stödet som jag trodde skulle vara över dagen var sporadiskt.
Ibland presenterades rena falsarier för mig.
Att skriva en anmälan var det värsta jag gjort.
Att anmäla bär mig emot.

Jag blev varnad av fd skolfolk att skolan skulle skriva ihop möten som aldrig varit mm, men det blev inte så.
Istället la man hela remiss svaret som om anmälan gällde termin 2 i åttan.

I åttan hade H, Richard Fagerström som rektor och vi hade ett nära och mycket gott samarbete, därför anmälde jag inte bristerna för jag ansåg att skolan ändå försökte.
Ylva gjorde ett mastodont jobb.

Under hela första terminen i nian var jag inte på ett enda planerat möte där elevvårdspersonal och rektor deltog.
Vilket jag tycket var mycket märkligt i synnerhet som eleven mådde så dåligt och hade flera diagnoser.
Jag vänder mig till socialen för att få en utredning mot Magelungen, som jag såg som en nödlösning.
Jag fick hjälp att dra ärendet mot kommunen och det bestämdes tillslut att Hon skulle byta skola.
Processen blev långdragen och H stannade därför hemma den första månaden på vårterminen.

Nu är 9 års kamp och förtvivlan slut.
H går i en bra skola i stan.
Depressionen är borta, ångesten och den generella ångesten är borta.
Läkaren på Bup var mycket positiv när vi var där sist.
Koncentrationen är också bättre, så vi behöver inte längre någon medicin.
Hon äter bara en halv tablett av depressions medicinen för den kan man inte sätta ut direkt.
Slutsatsen är att i fel miljö kan man få hur många diagnoser som helst.
Kanske är det dags fråga sig om det är vettigt sätta diagnoser på barnen, kanske borde man diagnostisera skolmiljön?
Vilka barn klarar den här miljön.
Är det rimligt att högpresterande elever tillåts äta chips och dricka Cola i klassrummet och föra liv?

När jag ifrågasätter svarar skolan att de är högpresterande och har all rätt att också få vara i klassrummet.
Självklart om de sitter still och håller käften!
Buset eller vad man skall kalla det, låg ute på You tube och på FB för dem som vill ha sig ett garv bland polarna.
Det som andra skrattade åt, var ett helvete för mitt barn.
H berättade också hur otrevliga och elaka kommentarer man fick när man mådde dåligt.
Värst var det när man varit hemma några dagar.
Dom äter upp en mamma, om man visar sig svag.
Var, var dom vuxna???????

Vi har inte en skola för alla!
Jag vet det.
Jag har lärt mig det den svåra vägen.
Det finns barn vars behov inte räknas.

Idag den 29 februari 2012 har vi tagit bort alla hennes mediciner, hon behöver dem inte.
Jag har plockat ihop en kasse som skall till apoteket idag.
Jag gråter av både sorg och glädje.
Sorg över att tabletterna hon fick nästan tog livet av henne.
Depressions medicinen och add medicinen gav henne hjärtklappning och
vilopuls på 110 hon var så andfådd när hon sov att hon flämtade efter andan.
Glädje över att jag har en glad och duktig tjej som presterar över medel i skolan nu.

Tack H.W för att du satte mig på rätt spår.
Tack för att din kärlek förgyller hennes liv.

Tack
Göran Hedman,
Richard Fagerström,
Ylva Styrenius,
Eva- Britt,
Karin Andersson,
Peo Svensson
Skolläkare Helen B
Edvin Svensson.
skolsyster Gunilla M
fd skolläkare Peter Ledstam

Tack
all presonal på Kilsmoskola.
Birgitta Danielsson dag mamma.
Linda  lärare, du vet vem du är..

Tack också till
Theresia Forsberg på samba.
Sara Sandgren.
Lars-Göran på barnkl
Jan Åhman läkare.
Sussi persson soc.
Katrin Willander rek Kilsmo
Utan alla er hade det aldrig gått.
Ni har en plats i mitt hjärta.