Barn, en gåva att förvalta väl.

Alla ni med friska, perfekta barn med bra betyg och ordning och reda på rummet.
Ni kan sluta läsa här, för ni kommer ändå aldrig att förstå.

11 års resa. En djävulsk resa.
En resa jag inte önskar min värsta ovän.
Allt började med ett barn som kissade ner sängen inte en utan tre gånger varje natt.
Jag bodde i tvättstugan på nätterna.
Därför att tvättiderna på dagen redan var slut och jag hade 180 sängkläder i månaden att tvätta.
Jag sökte hjälp men fick ingen, tills jag kom med sonen till Bvc för 5 mån koll. Jag bad då om draglakan och blodprov.

Jag fick rådet att lämna in ett urinprov.
Det var bara det att barnet aldrig kissade på toaletten/pottan hon hann inte.
21 december 2000 fick vi till det och jag tog med provet till vc medan mormor var barnvakt.
Mormor som var hjärtsjuk och nyss fått bröstet bort opererat i bröstcancer.
Fel tid sa mottagningssköterskan, ni får komma i morgon bitti.
Nej sa jag.
För förstagången i mitt liv sa jag ifrån.
Sköterskan var arg, stickorna flög och jag satt i väntrummet.
Ut kom hon lika fort.

Var är barnet?
Hemma.
Kom med här. Hon sprang med halta mig ner för korridoren slet ut en gubbe i gummistövlar från doktorns rum och in med mig.
Er dotter har diabetes.
Jag grät som jag aldrig gråtit förr.
Hon måste omedelbart till sjukhuset.
Nu?
Det var den 21 december.

Vi åkte hem satte ungen i bilen.
Lämnade lillebror hos farmor.
Hanna undrade om hon skulle få några sprutor.
Nej sa jag för det fanns inte i min värld.
Inget fanns i min värld den där vinternatten påväg till Usö.
Jag var bottenlöst förtvivlad.

Tänkte på Lena i Knipphammaren som också fick diabetes som liten.
Vi kom fram, fick två infarter i armarna för kärlen på händerna brast.
Tårar, gråt, sorg. Stackars Hanna.
Hon skrek varje gång någon i vit rock kom in i rummet.
Det var dropp och insulin dropp.
Provtagning varje timme.
Men det gick an.
Julafton kom, vi fick permiss.
Mormor och morfar kom och hälsade på.
Vi ringde farmor och farfar men de hade inte tid.
De hade inte tid hälsa på sitt barnbarn en timme på julaftons förmiddagen?????
Det gjorde Hanna så ledsen.

Jag vet att de var barnvakt åt E.
Vi hade löst det så att pappa sov med H på sjukhuset och jag sov hemma med Erik.
På dagarna var pappa hemma och sov medan E var hos mormor eller farmor.
Det hjälpte inte.
Han var och är ett barn som tykänns. Han gick sönder.

Jag gick sönder min man fick lunginflammation av ventilationen på rummet.
Allt, praktiskt taget allt var kaos.

Så kom vardagen.
H var sjukskriven i flera månader.
Hon var fruktansvärt spruträdd och det kunde ta ett par timmar att få till det med sprutorna.
Erik spydde upp allt han åt.
Han som varit så matfrisk och älskat mat.
Det luktade fylle spyor.
Jag var panikslagen.
Ringde vår nya bvc sköterska som gav mig en läxa i hur fet jag var och att jag överförde mitt eget ät beteende på pojken.
Banta så blir han frisk.
Det blev han inte.

Jag ringde socialen satt där och grät ut hela min förtvivlan.
Bad om hjälp.
Vi fick komma till Björkdungen.
På sommaren insåg jag att H saknade förtroende för vuxna.
Vi såg det tydligt i simgruppen.
Hon trodde på allvar att Eva simfröken och jag försökte dränka henne.
Björkdungen blev en respit.
Tyvärr tog min man det inte på allvar.
H blev i varje fall bättre.
Raserianfallen la sig.
När vi slutade där hade E börjat äta igen.
Men han var långt efter sina kompisar.
Han kunde sitta lull vid 1 års ålder.

Han hade tvingats gå igenom diverse provtagningar för ärftliga sjukdomar som dystofika neutonika som är en muskelsjukdom som finns i vår släkt dock inte hos mig så den kunde han inte ha.
Vi hade nu ett barn hemma som var förtvivlat som hatade sprutorna, men det gick.
Pappa tog hand om raserianfallen.
Jag ringde Bup bad om hjälp.
Fick ingen.
Det var första biten av helvetes resan.
Efter några veckor misstänkte man gluten och hon blev skickad på tarmbiopsi.
Det gick till så att man drogade ner henne och bandfast henne på en brits på röntgen.
Sen gjorde man en gastroskopi.
Sen sa man åt mig att gå ut, jag knuffades ut av läkaren och flög rakt in i en apparat men ramlade i vart fall inte.
Hon skrek som en tok.
Dörren var låst.
Man sa mig att hon inte skulle minnas ingreppet, det gjorde hon inte.
Men hon var aldrig mer samma unge efter det.
Kroppen minns, jag vet för jag har själv varit med om det.
Blicken dog, leendet försvann.
Lyckan skulle aldrig mer komma till hennes ögon.
Inget glitter inget pärlande skratt.
Varför sövde man henne inte?

forstättning följer.