Gud hör bön.

Det finns inte så mycket att säga om detta, mer än att jag aldrig skulle göra det samma.
Hur man fostrar ungar i herrens tukt och förmaning
Och sen kallar dem bortskämda.

Jag var ett mycket sjukt barn som liten, det har jag skrivit förr.
Vi flyttade från soliga Solklinten ner till de nybyggda husen i centrum av Storebro.
Vi flyttade från det gamla unkna till det fräscha nya.
I praktiken var det tvärt om.

Vi flyttade från det dragiga och friska huset ner i det täta av blåbetong byggda huset.
Jag blev sjuk. Astma.
Det blev lite för mycket för min lilla kropp att utsättas för blåbetongens gaser och utsläppen från plastbåtsindustrin och mina föräldrars ständiga rökande.

På 3 år kunde jag inte vara ute utan att bli sjuk.
Jag var naturligtvis en pina för min mor.
I vägen i den dagliga städningen.
Hopplös och olydig.
Åkte kana på jordhögen utanför och förstörde min klänning.
Jag var helt enkelt ett glatt och vanligt barn, som skulle synas och märkas så lite som möjligt.

Barn talade inte när vuxna talade.
Barn åt inte tillsammans med vuxna.
Men vanliga barn tjurar, gråter och skrattar högt, det är normalt.
Jag fick stryk.
Här får du något att gråta för så du slipper gråta i onödan.
Men det var så på 60-talet på vischan.

Många av mammas vänner slog sina barn, en del med livremmen.
Man snaggade ungar som ville spara håret som Beatles.
Över huvudtaget hade barn inget att säga till om.
Så kom den där dagen som förändrade mitt liv.
Det var ett svek av grövsta sorten.

Jag och grann flickan Anette var ute och lekte, vi var i 5 års åldern.
Som alla små barn gick vi in med jämna mellanrum och såg vad som hände inne.
Det retade Ulla, Nettans mamma som var trappstäderska.
Så oftast skrek vi på mamma och så gick de ut på balkongen.
Den här vår dagen ringde vi först på hos Ulla, ingen inne.
Vi gick tvärsöver hallen och ringde på hos oss, ingen inne.

Vi går till biblioteket, bageriet, ica, och tant Rut.
Ingen där.
Vi går tillbaka ringer på alla dörrar igen.
Nu är vi gråtfärdiga.
Anette är bajsnödig och vi har ingenstans att gå.
Vi går till alla dem mamma känner, tant Trate, Carinas mamma, alla.
Till slut går vi ut i skogen till den väg vi brukar gå på kvällar och cykla på helgerna.
Vi faller på knä där i ett myrstråk och ber på våra bara knän.
“Gode snälle Gud gör så att våra mammor kommer hem igen”.

Anette sätter sig sen i skogen och bajsar, det finns inget papper så hon torkar sig med trosorna och så går vi hem.
Hon med ändan bar under den korta klänningen.
På långt håll ser vi dem, de sitter på balkongen och skrattar åt oss.
Skrattar åt att vi gått runt och letat.
Skrattar åt våra tårdränkta kinder.

Men Anette får ett ordentligt kokstryk.
För hon har ju inga trosor på sig.
Att det var hennes fel att Anette inte kom in till toaletten, existerar inte i den kvinnans värld.
Jag ser på min mamma, på det tomma kakfatet, kaffekopparna, på alla fimparna och jag hatar henne just då.
Jag kunde aldrig någonsin förlåta henne detta.

Hon satt inlåst med Ulla och drack kaffe och skrattade åt oss, två ensamma, rädda barn som trodde deras mammor var borta för alltid.
Jag vet inte vad som utlöste det, kanske allt stryk, men Anette slutade äta.
Då gjorde jag också det.
Jag blev sjukare och sjukare mager som ett skelett.
Ingen krusade ju ett barn på den tiden.

Mamma brukade äta upp all maten om jag inte kom genast när hon ropade.
Tomt du kom inte, trodde du inte va hungrig.
Men när Anette blev inlagd på sjukhus, bara skinn och ben då blev min mamma orolig.
Det gick så långt att jag spydde upp allt jag åt.
Då talade pappa med en bekant som hade en båt.
Jag hade aldrig åkt båt han tog med min älskade pappa och mig i båten och en påse bullar hans fru skickat med.
Det var det första jag åt på mycket länge som jag inte spydde upp.
Jag var ett mycket bortskämt och odrägligt barn som liten.
Men jag fostrades.

Jag älskade att prata men lärde mig att tiga.
Jag älskade att skratta men slutade med det.
Jag slutade gråta.
Jag litade aldrig mer på en enda människa.
Och det gjorde jag rätt i.
　
Det är inte de stora framgångarna som gör livet, det är de små misstagen.
Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är….