Julresan 2.

Jul börjar som jag sa 2 veckor innan första advent.
Jag sätter då upp julstjärnor och ljusstakar.
Under hela november bakar vi.

Vi börjar med bullar, saffransbullar, muffins och går sen över till kakor och godis. Sist bakar vi pepparkakor.

Till 1a advent plockar jag fram alla tomtar och annat julpynt.

 Nu mera tänder jag inga ljus på spisen...

Det blir lite rörigt i köket några dagar.

Jag putsar all koppar och alla mässingsljustakar.

Dessa har jag köpt otroligt billigt för några tior styck på second hand bla i Odensbacken.

Kyrkan var den första sak maken och jag köpte gemensamt på Larsonss livs i Högsjö i början på 90-talet.

 Ja så här ser det ut i mitt kök idag..

 hallbordet.

 Dörröppningen till vardagsrummet. broderiet på väggen vann jag på Kyrkliga syförenings auktionen i Asker i år.

Julen är också blommor, mina favoriter är amaryllisar...

Till Lucia sätter vi alltid upp granen.

Årets gran

                                                                             2009

                                                                             2010

Den ser likadan ut varje år.

bara mindre klappar i år eller rättare sagt de är mindre.

Julgransbelysningen är den första elektriska som kom ut på marknaden den kostade några kronor..

priset står på orginalkartongen.

Men pyntet är nytt mestadels från åhlens.

Tills vi ses igen önskar jag er alla en riktigt

GOD JUL!



Brevens skola åk 5-6

Jag fick ett privat meddelande på FB idag.
Från någon som gått i skolan med mig på den tiden.
Ibland är det skönt med gamla vänner, de som säger det dom tänker.
Andra gör ju inte det.

Personen sa att jag är skvallrig.
Det är sant till viss del.
Jag lägger mig i saker jag inte har med att göra.
Inte av elakhet utan för att jag vill att allt skall gå rätt till.
Men jag skulle aldrig skvallra om något som gäller någons privat liv.
Man kan läsa rätt mycket om det, om folk som skvallrar på människor som är otrogna mm.

Men det var inte nu tid vi skulle minnas idag.
Jag fick en snabb resa tillbaka i tiden.
Tider jag förträngt och glömt.

Jag är annorlunda och har alltid vetat att jag är det.
Jag sågs kanske som blyg som barn, men sanningen var den att jag var kolosalt dum i huvudet och rädd.
För att inte säga skräckslagen.
Jag pratade oavbrutet men ingen lyssnade.

Det slutde med att jag satt ensam på mitt rum 99% av min vakna tid när jag inte var i skolan.
Det var så jag blev tjock.
Jag orkade helt enkelt inte med detta livet och flydde in i böckernas värld.
Människan som skrev till mig ifrågasatte varför jag inte stöttat när personen ifråga blev mobbad.
Jag funderade på det.

En anledning var att jag var mobbad själv och hade fullt sjå att överleva i skolan.
Jag hade på den tiden en begagnad växelcykel som jag köpt för mina sparpengar.
Tyvärr var det så med dem, på den tiden att skruvade man på växelföraren försvann bromsen.

Flera gånger i veckan hade jag ingen broms på cykeln, när jag rullade hem i nerförsbackarna från skolan.
Väl hemma och jag bromsade in vid trappen stannade inte cykeln och jag for in i stentrappen med buller och bång.

Jag var rädd att gå till skolan, rädda att åka hem.
Jag dröjde mig kvar in i det längsta eller cyklade först om det gick.

Varför hjälpte jag inte en mobbad själ.
Såg ni mig någonsin på skolgården?

Nej, det kunde ni inte ha gjort, jag var inte där.
Första året gömde jag mig bakom gardinen i bibliooteket, tills Lars såg mig.
Sen satt jag på toa och läste.
Blev utslängd därifrån också. Då gick jag till skogen.
Sista tiden i 6an satt jag på gaveln vid cykelstället och läste. Om det regnade satt jag på trappen till vinden.
Om det inte funnits böcker hade jag inte överlevt.
Det var en legitim verklighets flykt som räddade livet på mig och antagligen också förståndet.

Man kan inte stötta andra mobbade om man inte är närvarande.
Jag fösökte spela fotboll, men eftersom jag stod lägst i rang var det jag som fick hämta bollen, det gjorde jag bara en gång för sen hade jag ett astmaanfall.

Hela mitt liv har jag gömt mig eller flytt.
Jag har aldrig förstått männskor.
Jag har ingen diagnos, men antagligen har jag autism eller kanske Asperger med lite adhd.
Jag har aldrig fått någon diagnos, vem visste vad autism var 1970?
på den tiden ansågs man utvecklingsstörd om man hade autism.
Jag är inte utvecklingsstörd hur gärna än människor skulle vilja att jag är det.
Jag har en intelligensnivå över normal strecket.
Jag blev testad i 3an, för min lärare trodde att jag var just utvecklingsstörd.

Men jag var bara rädd.
Så rädd att jag blev dum i huvudet av det.
Jag trodde inte jag kunde klara av något själv.

Kanske var jag aldrig mobbad, kanske var det så stor skillnad på min värld och deras, att det de sa och gjorde mot mig blev till ett hot i min värld?
Vet inte.

Det jag vet är att jag aldrig dög i någons ögon, utom möjligen min fars.
Några ord i ett meddelande  kan slita upp minnen och få känslor att krypa fram ur vrår man glömt fanns.
Det märkliga är att det inte spelar någon roll vad man gör, man anses ändå som mindre vetande.

Hela mitt liv har min familj ställt upp på människor, skjutsat folk hit och dit, lånat ut saker, som människor sällan lämnat tillbaka. Jag har varit lika dum.

Först tyckte jag att jag var snäll, att jag ville hjälpa.
Sen såg jag att det var en bön om att bli älskad.
Jag har slutat ställa upp.
Jag ber inte om något längre, jag betalar för mig.
Ingen skall kunna säga att jag utnyttjat dem.
Atingen är man älskad eller så är man inte.
Det har med karisma att göra och kemi.
Jag är inte som andra, därför förstår ingen vem jag är.

Fast innerst inne visste jag ju det.
Jag duger inte, jag är självisk och värdelös.
detta blev bara en bekräftelse på det jag innerst inne vet, alltid vetat.
Jag har bara lurat mig själv de sista åren.

Summa sumarium.
Sluta mobba barn, ränderna går aldrig ur.
Varje mobbad själ, är en själ på randen till självmord, resten av livet.

Ha en bra dag.

Brevens skola uppförd 1877. Gaveln där jag satt..

Julresan 1.

Min jul började i helgen.
Jag sätter alltid upp adventsstakarna 14 dagar före första advent.
Jag tycker det lättar upp mörkret.
Vi börjar också alltid baka till jul i november.

I år köpte jag amaryllisar och de blommar redan.
Jag ärlskar amaryllisar, tyvärr får jag dem inte att leva så värst  länge.
Trots idoga försök.

Dessa skönheter dog tyvärr i somras. men den här skönheten(under) förgyller mitt kök nu i november mörkret.

 Lite dåligt foto men så här ser mitt köksfönster ut idag 20 nov 2012

Idag har de första tomtarna börjat smyga sig in i vrårna. Fast just de här hänger i kökslampan.

Jag har strukit juldukarna och idag sätter vi upp julgardinerna. Ja det låter kanske värre än det är, de flesta rum har vita gardiner till jul. Jag har bakat matbröd idag och dottern har börjat med julgodiset.

Får se om det finns något kvar till jul.

På bilden ris godis och cornflakes kakor



Mitt i allt julstök och spring i dörrar, vi hade Vingåkers el-tjänst hemma för att laga torktumlaren, slank grannens katt in..

 Haha ser du mig?

 Kung kung i trappen...

Men sin vana trogen gled han ut lika fort som han kom in.. nästan, jag hann inte släppa ut honom.

Vi älskar den katten. Totalt och villkorslöst. Tyvärr är det inte vår, till makens lycka.

Östernärkes framtid

Det pågår en diskussion på FB om vår bygds framtid.
Vi är en handfull människor som tycker.
Åsikterna är mer eller mindre realistiska, men en brainstorm är sällan konkret realistisk.
Många viljor, många idéer.

Det här är ju min blogg, så här tänker jag skriva vad jag tycker och tänker.

Vad har vi?

1.Vi har ett samhälle 3 mil från Örebro.
3 mil från Vingåker och tågstationen.
3 mil från Kumla med dito.
Att ta sig från vår ort till dessa samhällen tar i runda slängar 30 min.
40 min på vintern.

2. Vi har ett samhälle på deken, hur tråkigt det än kan te sig.

3. Vi har sviktande barnantal i hela Östernärke, och därmed är alla våra skolor hotade.

4. Större delen av invånarna är troligen pensionärer möjligen med undantag för St Mellösa.
5. Det är 2 års kö till en lgh i PG Jönssons fastigheter här ute.
Det krävs 1000 poäng på ÖBO för att få en lgh här ute (Ca 2.7 år)
Diskussionen som pågår nu är att fler företag skall etablera sig ,alternativt att vi själva startar nya företag.
Så vad göra?

Slutsats:

1. Vi borde kunna attrahera folk från Stockholm. Om vi har tillräckligt intressanta bostäder. Pendlings tiden bör inte bli så mycket längre, snarare tvärt om än vad den är från Stockholms kranskommuner.
Vi behöver marknadsföra oss som ett alternativt boende.
2. För att locka hit boenden borde vi prioritera en upprustning av centrum.
Vi har ju många fina välskötta fastigheter som bedriver verksamhet.

Använda tomterna efter fastigheter som inte längre tillhanda håller service( dvs. riv skiten) bygg bostäder eller anlägg grönytor.
3. Vi måste få hit barnfamiljer. Vi har bra ändamålsenliga lokaler en lugn miljö och närheten till naturen. Låt skolorna profilera sig och låt det vara en konkurrerande faktor gentemot skolor i stan.
Men då behövs bostäder.

4. Många allt äldre pensionärer, som får allt svårare att gå och ta sig fram.
Färre och färre flyttar till äldre boende. Vi behöver lgh för äldre i närheten till vårdcentralen och affären. Förslag är att bygga dessa bredvid Jacobsons möbler där Axberg har sin bilverkstad. Anlägg en park och gör asfalterade gångvägar till affär och VC.

5. Om det är 2 års kö till lgh här ute måste det tolkas som att det faktiskt är lgh brist. De flesta som flyttar hit är barnfamiljer och en och annan pensionär. Ökar vi lgh beståndet borde det bli fler barnfamiljer här.
Förslagsvis bygger man till i etapper inget nytt förrän allt är uthyrt.

Att upplåta tomter till privatpersoner är meningslös för har man råd köpa ett nytt hus, har man råd att bygga det i stan! Det är få barnfamiljer utan hög inkomst som ens får lån till ett sånt bygge.
Kanske skall man också bygga några få lgh för familjer med många barn?
Dvs. 5-6 rum?

Sen anser jag att de grönytor vi idag har som sköts av kommun mfl måste skötas bättre.
Vildvuxet gräs och sly hör inte hemma mitt i ett samhälle. Titta på Högsjö så ser man hur ett samhälle skall skötas eller Brevens.

undantaget kvarnbacken som är ett fint rekreatons område mitt i samhället, lite fler bänkar kanske?

Nu har jag utgått mest från Odensbacken.

Men ett tågstopp i Kilsmo skulle kunna bli ett lyft för den byn också.
Vet inte hur det ser ut på lgh fronten i Kilsmo, Asker och Brevens.
Som det verkar finns det brist på Lgh i hela Östernärke.
En tanke jag har är att man bygger som man gjorde förr i Brevens, dvs man får del i en liten ladugård där man kan hålla höns eller lite får.
Man får en jodplätt till lgh och kan odla sin egen potatis alt. Man kan hyra en bit jord, då riskerar man inte att någon låter det växa igen.
Att gå lite tillbaka till torpartidens tänk är inte fel det ligger i tiden.
Likaså ekologiskt boende.
Tänk om man kunde bygga ekologiska lgh vid Hjälmaren, istället för att upplåta marken till villor.
Det här går att utveckla i det oändliga för det vi har här ute är natur.
Om man då startade ett kooperativ där det går att hyra båtar, kanoter cyklar mm
Då skulle man öka attraktionen .

Personligen tror inte jag att företag är lösningen när ett samhälle avfolkas och dör.
Jag tror det är människor och framför allt barn som är lösningen. För barn är framtiden.

　
　

Det onämn bara

Det jag aldrig pratar om.
Jag brukar få skäll för att jag pratar om sånt man inte pratar om.

Du lämnar ut dig själv och din familj, säger folk.
Jaha och?
Men även jag har ett tabu.

Jag har inget problem att tala om sex.
Jag har till och med pratat om sex och samlevnad helt oförberedd på en lektion i sexan.
Sex är inte konstigare än att man äter och skiter.
Varför skall man hyscha om det?

Jag kan tala om känslor.
Jag kan tala om det mesta.
Jag är öppen om mina fel och brister.
Jag lämnar glatt ut mina till korta kommanden.
Men det finns en sak jag sällan eller aldrig talar med oskylla om,
Mitt handikapp och vad det innebär för mig och min familj.
Det är förknippat med skam.

Skam har jag svårt med ända sen barnsben.
Min uppväxt var ofta förknippad med just skam.
Skäms.

Skammen att ha astma och låta som en båtvissla dagarna i ända.
Skammen att få astmaanfall så fort man skulle göra något.
Skammen när läraren fick bära hem lilla feta jag.
Han var lika blå i ansiktet som jag.
Skammen när jag fastnade på bocken, när vi skulle hoppa bock.
När alla skrattade.

För jag trodde liksom alla andra, att det var för att jag var fet, som det blev så.
Långt senare i livet fick jag veta att min höft är felaktig, i dag är det långt framskriden atros i den.
Det finns inget ledbrosk kvar i höften.
Ben mot ben gör ont.

Idag finns det astmamedicin så idag är astman inget problem, mer än vid förkylning.
Ja, så får jag så fruktansvärda biverkningar av kortisonet.
Jag fick veta av mamma hur fet jag var, att ryggraden inte satt mitt emot naveln.
Jag skämdes hela livet för det.

Idag vet jag att det beror på en smärt skolios.
Min överkropp roterar sakta åt höger.
Skammen att ha ständig smärta.
Skammen att va halt och allt vad det med för.
Skammen när benen i foten roterar och kommer ut under hålfoten.
Varför skämmas?
Vet inte.

Skammen för att tvingas ha skena eller diktusband på skon till droppfoten.
Skammen att inte kunna knyta skorna själv, att vara beroende av andra.
Skammen att inte ha känsel i ansiktet pga. diskbråck i nacken.
Skammen att ragla fram utan kryckorna eftersom jag har dålig balans.
Skammen att inte alltid kunna köra bil eftersom jag måste äta starka smärtstillande tabletter periodvis och jag kör inte bil då.
　
Skammen över att höra dåligt på höger öra eftersom jag har tinitus där efter att ha gått vakt på club 700 i stan.
Hur överlever man all skam?
Man kompenserar.
　
Jag vill inte va handikappad.
Jag är en människa som vill vara oberoende.
Som är stolt intill dumhet.
Hur kompenserar jag?
Jag gör allt.
Allt som jag inte borde göra.
Jag städar, diskar rensar ogräs, you name it.
Priset jag betalar är alltid högt.
Flera dagar i sängen full av smärtstillande, ibland inte ens kontaktbar.
　
Jag ber om hjälp men får sällan någon.
Jag orkar sällan vänta på att få den heller, då jag är en människa som vill få saker gjorda nu inte om två dagar.
Just att be om hjälp är extra svårt.
Det bär emot.
Desto svårare när man förödmjukat sig och får nobben.
Man faller sönder.
Man inser att efter allt jag gör åt och för andra borde någon
Kunna höra min bön.
Men nej.
Vad säger det mig?
Att jag är O-älskad inte värd att älskas.
Jag är ingen för jag är handikappad.

Vad gör jag då?
Jag gör än mer.
För att bli sedd och älskad.
Förgäves.

Om detta är det svårt att tala.
Min kropps förfall är det omöjligt att nämna.
Jag skäms.

För vad är jag värd idag?
Inget.
Det gör ont, när jag skriver detta rinner tårarna.
Ibland får jag frågan av mina läkare hur orkar du vara så sjuk.
Är jag sjuk?
Nä det är inget jag tänker på, jag anpassar mitt liv efter min kropps förmåga.
Man vänjer sig.
Jag lever ett rikt liv.
Jag lever inifrån och ut.
Jag lever i tanken, intellektet är det inget fel på.
Det är det enda jag har.
　
　
　
　
　
　
　
　
　
　
　

Bauhaus besvikelse

Vi har precis renoverat vårt badrum.
Vi åkte till Bauhaus och köpte ett badrumsskåp för 1395 kr.
Det låg omonterat i en kartong.

För att inte sabba allt, min make och jag har två tummar mitt i handen, lejde vi en snickare att montera det.
Det tog nästan två timmar för honom.
Han satte spegeldörrarna men den ena sprack.
Det var fel på en skruv som inte tog stopp.
Vi fick en ny spegeldörr.
Väl hemma skulle jag montera handtaget.
Då är skruven så nätt tilltagen att med packningar och bricka som följer med når skruven inte ens genom glaset.
ALDRIG MER BAUHUSE!!

Hade jag vetat detta hade jag köpt ett badrumsskåp på Ikea för 550 kr och en lampa över för någon hundring!

Jag samhället.

VART ÄR VI PÅVÄG?

Alla samhällen där girighet gått före empati, har gått under.
Idag satte jag mig vid köksbordet för att bläddra i några gamla tidningar maken fått av sin far.
Aftonbladet (28 sep 2012) har på löpet, “så kallt blir det i vinter”
“Spara 1995 kr på nya Iphone.”
“Hollywood frun Gunilla berättar om sina romanser med kända män.”
Detta säljer alltså lösnummer??
Men det är ju inte klokt!

På Ledaren står det “sjukförsäkringen fungerar inte alls.”
Men sjukförsäkrings ministern är ändå stolt över att bara 2000 personer faller ur systemet under hösten.
Uppenbarligen bryr sig ingen om de stackars människor som finns i den här siffran.
Vad bryr vi oss då om?
Vem tror vi att vi är?
Varför stod inte det på löpet i feta rubriker?
2000 människor blir utförsäkrade i höst, vad händer dem, hur kan vi hjälpa dem, var brister samhället?
vad händer dig om det var du?

På samma uppslag säger Karin Pettersson “ vi vet att arbetslöshet leder till sjukdom och fattigdom och att detta går i arv”
Hon skriver längre ner på sidan..” varför är vi inte argare har vi enats om att det är den enskildes fel, att folk måste rycka upp sig, att de får skylla sig själva?
Det är i så fall den största förändringen som Reinfeldt och Borg har åstadkommit.
Och den farligaste.” slut på citat.
Regeringen har tagit från de fattiga, mat på borden, kläder på kroppen, hem och hus och gett hela skiten till de rika.
Den nya överklassen, de som jobbar.
De reagerar precis som de besuttna gjorde för hundratalet år sedan, de skiter i vart pengarna kommer ifrån.
De ser ner på oss andra som är just sjuka och arbetslösa.
De ser sin chans att få sina hem städade till svältlöner, sin hund rastad och ungarnas läxor lästa så de själva slipper.
Kommer ni ihåg hur det var då när de rika sällan såg sina barn, för de hade nanny, man lagade ingen mat det gjorde kokerskan, man påtade inte i trädgården det gjorde trädgårdsmästaren, man klädde inte ens på sig…
Vi är snart där igen.
Men nu är det inte adeln som köper Matkassar, hushållstjänster mm det är din granne.
Varje dag ser jag tiggare, varje dag ber olika organisationer om pengar till uteliggare, barnen i Afrika…
Men vi har faktiskt barnfattigdom här.
Inte som i Afrika säger många, inte som i Lettland.

Nej, inte än, men vi är påväg dit med raska steg.

Jag byter tidning och slår upp Hänt Extra (11 sep 2012).
Frånsett rubriker om kungabarnen så kan man där läsa “Jag vill inte bli en ful gammal hagga” Säger Charlotte Perrelli.
Jag antar att hon är rädd för att bli som jag.
Men jag trivs i min ålder.
Vi har ett samhälle där man måste vara framgångsrik och ung, annars är man ute ur bilden.
Men att åldras är naturligt och faktiskt vackert.

För övrigt kan man läsa om skilsmässor, bröllop och fester.
Mest är det mingel bilder på kändisar på olika fester och evenemang.
En värld så främmande för mig.

Vi lever i konsumtion, vi köper handväskor för hundra tusentals kronor, kläder, bilar…
Men som en indian sa, pengar går inte att äta.
Ett samhälle är aldrig starkare än den svagaste länken.
De svaga är allas vårt ansvar.

Nej jag är inte avundsjuk, jag är orolig.
Orolig för vi har ingen empati kvar, ingen rättskänsla, inget samvete.
JAG är vårt led ord.
När det borde vara Vi.
Vi säger skyll dig själv, istället för kan jag hjälpa dig?

Vi avvisar flyktingar, vi skickar hem barn till en oviss framtid, kanske till döden.
Utan att rycka på axlarna.

Vi håller på att leka vi och dom.
Men i min värld finns inte vi och dom.
Vi är alla människor på en jord med begränsade resurser.
Det enda som kan ena oss är en invasion av utomjordingar.
Jag hoppas de kommer snart.
Jag hoppas de kan lära oss vad kärlek och respekt är.
Vad humanitet är, för det har vi glömt.
För utan humanitet är vi alls inte mänskliga längre.
　
　
　

AUTISM - eller inte..

Autism
Eller inte, spelar det någon roll?

Vi är så rädda för att vara annorlunda själva, att vi blir livrädda när någon annan är det.

Då måste vi sätta ett namn på det och stoppa in det i ett fack så att vi kan titta på det och försöka förstå,
att vi inte har det själva i alla fall.

Det skrivs diagnos kriterier och behandlings planer.
Alltför att få dessa människor normala.
Det gäller för övrigt alla som inte är precis som alla andra.
Men vem är det?

Alla är ju individer.
Alla skall behandlas som individer.
Vi har individuella utvecklingsplaner i skolan.
Vilket är ren bull skit.

Hela väst världen älskar att skriva ner saker.
Utvärdera, utveckla och granska.
Det bästa vi vet är kommissioner.

Men allt kan inte förklaras.
Allt skall inte förklaras, det skall bara accepteras.
Vad är då autism för mig?
Att se saker andra inte ser.
Att förstå saker andra inte ens tänkt på.

Att vilja veta mer om det som intresserar mig.
Jag skriver mig för jag har ingen aning om vad jag har och inte.
I min sons klass finns det någon som hör stenar ropa och träden viska.
Helt knäppt, tycker alla.
Men det hade inte alls uppfattats som konstigt i en indianstam, där hade man lyssnat på någon.
Vet vi att träden inte viskar?
Nej det vet vi inte.
Men vi tror inte det.
Man kan också ställa sig frågan vad det beror på att någon vill höra stenarna ropa.

Min son hälsar på folk han inte känner.
Det ger troligtvis personalen i skolan kalla kårar, för det står till och med i åtgärdsprogrammet att han skall tränas att sluta hälsa.
De måste alla vara stadsbor, här ute på landet hälsar alla på varandra, oavsett om vi sett varann tidigare eller ej.
Vi kan stanna och växla ett par ord om inget eller vad som helst, om det faller sig så.
Jag har inget problem att tilltala okända i rätt situation, (för mig?)

Jag tittar på ett barn med autism.
Han kommer bli ganska ensam i denna världen som vuxen, för han är det redan nu som barn.
Att då bryta sin isolering och tala med någon om något man är intresserad av måste ses som en tillgång?

Kruxet blir att välja rätt människor, så man inte får kontakt med såna som är skadliga för en.
Men där kommer min roll in som mamma, att träna min son se skillnad på folk och folk.
Hur gör man det då?
Jag berättar vad som kan hända om man gör så eller så och ställer frågan ,vad gör du då?
Hur kan man göra istället.. och så fortsätter samtalet
Vi talar så mycket om detta att det till slut sitter i ryggmärgen.

När min son var liten följde han med på alla möjliga dumheter.
Jag uppfann då poltergeisten som bodde i brandskåpet på skolan.
De skåpen kostade nämligen 10 000 kr att öppna i okynne.
Poltergeisten löste det problemet.
Istället för att tjata och skälla uppfann jag en anledning till att inte öppna skåpet.

När han kände sig ledsen talade jag om för honom att varje gång han tänkte på mig, så tänkte jag redan på honom!
När det här livet blev tungt, för tungt,
uppfann jag trollen och älvorna på andra sidan.
De levde bredvid oss, vi kan se dem men de kan inte komma till oss.
Om något var svårt skulle min son fråga en trollunge vad han skulle göra.
Konstigt nog funkade det.

Men personalen på skolan tyckte att vi skulle sluta prata så mycket om allt min son och jag.
Men det är faktiskt genom samtal man bygger relationer.

De här barnen ser inte på saker på samma sätt som många andra gör.
De upplever inte saker på samma sätt.
Men vad säger att de har fel och alla andra rätt?
Är det fel i alla situationer överallt på jorden?
Nej troligtvis inte!

Den här någon som hör stenar ropa den grät när de fiskade.
För någon hörde maskens skrik och fiskens gråt.
Har man bara lite inlevelse förmåga så kan man göra det, jag vet med eller utan autism.
Masken lever i mörker den hittar med känseln som sitter i hela kroppen.
Den känner vibrationer, och kan känna skillnad på små avvikelser i temperatur.
Klart den lider av att få en krok körd genom kroppen!

Klart fisken skriker, om den kunde, för den får en krok i munnen och halvvägs ner i halsen.
Vi sliter bort kroken och släpper ner den igen.
Om vi gjorde samma sak på människor skulle det kallas tortyr.
Det är faktiskt mer humant att vrida nacken av den.
Somliga sår kanske aldrig läker?
Vi vet faktiskt inte.

V vet inte ens om fiskar kan skrika, för vi hör inte vilket!
För det var inte så längesen vi opererade nyfödda (70-talet) utan bedövning i tron att barn inte har utvecklat sitt smärtsinne.
Idag vet vi att det är utvecklat innan de föds!
Så vem vet?

Autism eller inte, jag tror vi måste acceptera att vi är olika.
Att vissa människor ser saker somliga andra inte kan se.
Att en del människor kanske har kvar förmågor som var viktiga för oss en gång.
Kanske behövs den igen i en framtid?

Förmågan att höra träden viska, djuren tala.
Förmågan att fokusera på en sak länge och intensivt.
Förmågan att våga tilltala främlingar…..
　
　
　

Att göra som Gud vill.

Att göra som Gud säger.
Alla är väl överens om att vi alla har en plan i livet.
Att det är vissa saker vi skall lära oss, när vi är här.
Jag tror på återfödelse.
Jag tror på att uppnå nirvana.

Fast jag bekänner mig till den kristna tron.
Många böcker har skrivits om hur man skall leva.
Hur man skall få allt man vill ha.
Hemligheten är en av de senare i raden av, nu skall jag tala om en hemlighet för dig.
Jag vet inte om livet består av så många hemligheter, det mesta är rätt uppenbart om man stannar upp en stund och begrundar livet.

Det här livet jag lever just nu, har varit svårt.
Det är mycket jag tvingats lära mig.
Jag har lärt mig leva.
Som barn var jag mobbad och vågade inte säga ifrån.
Här om veckan stod jag inför en grupp människor på ett möte om vår bygd
Och vågade säga vem jag är och vad jag tycker. Där var många från bygden, politiker, tjänstemän och folk från höga befattningar i stan.
Och jag vågade säga min åsikt hela tre gånger i en mikrofon.
Det är en lång resa, bara det.

Som barn var jag otroligt rädd om mina saker.
Men det här livet har tagit ifrån mig många av de saker jag älskat mest.
Jag har själv gjort mig av med de flesta av mina älskade böcker.
Jag har lärt mig att också skiljas från det som står mig närmast av allt jag påstår att jag äger, mina växter.
Livet har också tagit ifrån mig mitt vackra hår, som jag var så stolt över.
Min varma mjuka kropp är full av operations ärr och skavanker.
Men det som ändå är jag, min själ det består.
Mitt i allt detta är jag ändå jag.

Livet är så kort, att fylla det med saker och prylar är att förslösa det.
Livet är alla de stunder man njuter.
Livet är en enda lång lektion i att släppa taget.
Att göra som Gud säger.

För när man låter saker gå då kan det komma in något nytt.
Det är så vi utvecklas.
Vi lämnar något gammalt för något nytt.
Jag håller på att lära mig lämna.
För jag vill gå vidare.
　
　
　
　
　

Utomjordingar tror jag inte på, men jag har mött en ändå

VAD VAR DET SOM HÄNDE?
　
Vi skulle åka ut till Tunäs för att titta på L:s hästar.
Så vi åkte på lördagskvällen ganska sent ca 21.35.
Det var fortfarande ljust ute men mulet.
Vi åker in vid Styrsta skylten på riksväg 52.
När vi tar av mot Tunäs står en älg på gärdet.
Jag vevar ner rutna och bölar som en älgtjur om hösten, kon stannar och tittar på oss.
V skrattar.

Vi parkerade där vi brukade gick sen mot huset.
Vi hörde en bil såg den åka ner på vägen till Ö.kohagen och stanna där.
Vi fortsatte.
Vi kom fram till huset ca 21.50.
Jag stannar och tittar på L:s kruka med blommor.
Tycker det är lite lustigt att han har samma rödklöver som jag fått av Eva Buske året innan.
På bus petar jag ner ett par krassefrön i krukan.

När jag står där hör jag ett dovt brummande ljud.
Barnens röster dör bort och jag uppfattar att jag står där ensam.
Jag vet inte vem eller var mina kryckor är.
Jag vet att jag hade fröna i höger ficka och petade ner dem med vänster hand.
Det underliga är att jag inte fick jord på fingret trots att jag minns att jorden var blöt, vi hade ju dagen innan fått 61 mm regn.
Normalt sett släpper jag inte kryckorna utan brukar be någon hålla dem om jag skall göra något.
Men inget utav barnen säger att de tog mina kryckor.
Jag vet däremot med bestämdhet att jag gav kryckorna till någon strax bakom mig.
Jag uppfattar också att båda barnen står precis bakom mig.
(vilket de inte gör visar det sig när ufo sverige kommer ut, de står på vägen)
Men det brummande ljudet gör att jag inte hör dem.
De i sin tur ropar mitt namn gång på gång och berättar vad de ser.
Jag uppfattar att jag står där kanske en halv minut.

Vi börjar sen gå tillsammans mot Tunäs prästgård.
Erik jämrar sig och säger, jag vill åka hem.
Vi fortsätter vägen fram.
Då ser Erik något som han uppfattar som en igelkott och jag säger att det är ju en grävling för jag ser rumpan på den när den korsar vägen.
Det underliga är att kvällen ljudit av syrsor och surret av insekter, men nu är det allamernade tyst.

Vi tittar mot hagen på höger sida där hästarna gått hela vintern men ser att där står en skördetröska och Hanna säger att det är nog inte rimligt att han har hästarna i hagen när han har en så stor maskin där.
Vi vänder och börjar gå tillbaka och jag ser på hagen på motsat sida och säger till Hanna. "Är det där upptrampat i år?"
Nej säger hon det är gammalt.
Vi går ett par steg till sen känner vi hur marken dånar.

En hel flock hästar skenar vilt i en hage ca 500 m bort.
De tar skydd i en dunge av träd.
Hela vägen tillbaka gnäller Erik och vill hem.

Vi ser mot det som en gång var paddock och konstaterar att det måste kostat massor av pengar och tid att göra den och nu är den förfallen.
Vi fortsätter och talar om vilken fin gård det varit…
Vi fortsätter, jag gnäggar när jag känner vibrationerna från hästhovar i backen och skäcken kommer i trav med höga ben rörelser emot oss med honom kommer den brune.
 De hälsar en kort sekund på Hanna vi går till bilen och åker hem.

Väl hemma säger Erik vi såg en älg, en grävling, skenande hästar och ett ufo,
Ja det gjorde vi säger Hanna.
Vi talar inte mer om det för jag fattar inte vad de säger.
När jag gått till sängs sjunker det in det hon sagt.

Jag ropar på Hanna sen jag lagt mig och frågar vad hon sett.
Hon ritar då på ett papper det hon såg och beskriver vad som hände.
Hon säger att de skrikit till mig ett ufo, ett ufo ,men jag hörde inte och svarade inte.
Det var som om jag var där och ändå inte.

Efteråt förefaller det som vi förlorat några minuter men inte mer än en halvtimme.
Jag ber sen Erik komma upp och berätta vad han sett.
Han berättar samma sak men såg också farkosten lämna oss och åka tillbaka ut över sjön.
Båda barnen beskriver undersidan som ett rutnät med ljusare partier mellan de kvadratiska plattorna i mörkgrönt/svart. Det kan vara lampor/lysrör evt sken ett ljus inifrån och genom det ljusare området.
Erik säger att översidan var ljusblå/grå och veckad/ojämn evt som krusningar på vattnet.
Runt ytterkanten på farkosten sitter det starka lampor som blinkar de är små.
På ovansidan finns en kupol i frostat glas.
Hela händelsen uppfattar barnen tog ca 30/45 sek
Farkosten kom från Hjälmaren stannade över oss vid vägen och stod stilla sen lutade den något och for tillbaka samma väg.
När den for hördes ett svischande ljud.
Vi kan efteråt konstatera att det inte hördes några fåglar eller syrsor det var mycket tyst runt omkring oss.
Erik beskriver det som en olustig känsla och han var rädd.
　
MIN DRÖM eller ett minne?När jag lagt mig vaken drömde jag i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet.
Jag satt på en låg pall och bredvid mig i ett hörn satt en man på golvet.
Han var kanske mellan 35-40 år.
Han var av medellängd ca 175-180.
Han hade extremt ljusår som stod ut som en gloria runt hans huvud. Det var absolut hår för jag såg hårstråna.
Hans ansikte var speciellt nästan vackert men platt.
Jag tänkte att jag skulle kunna bli kär i honom..
Han flinar åt mig och säger att det är inte möjligt.
Hans ögon var avlånga asiatiska och blå. Hans händer var långa, smala och fötterna spetsiga som om han gått i spetsiga skor hela livet.
Han hade långa ben och kortare överkropp.
Han var klädd i jeansblå byxor och vit tröja eller dylikt med polo.
Han talade med låg vemodig röst.
Han sa att han var från en annan galax och han talade om att de var tvungna att komma.
Jag kan höra hans röst i huvudet.
Jag tänkte undra om jag skall tala engelska med honom.
Han log mot mig och sa att det behövde jag inte.
Jag vet att jag blev förvånad över att han kunde läsa mina tankar.
Han sa att de kallades ljusetsbärare. Han utstrålade kärlek och frid.

Han hade små mjölktandslika tänder i en väldigt jämn storlek.
Munnen var liten med tunna läppar och aningen blek.
Jag var mycket rädd som när man möter ett tonårsgäng en sen kväll på stan och de frågar om man har eld och man vet att man inte har det.

Jag tänkte där fick du för att du var trött på livet.
Men det hände inget mer.
Jag minns att jag står under det stora cirkelformade skeppet och att jag går på en stege in men minns inte att jag gick ut.

Drömmen tog slut där.
Men jag drömmer den gång på gång och är nu rädd för att somna.
Jag vet att han sa något viktig men jag kan inte komma ihåg det.
Jag tror han sa att de skulle komma tillbaka om 2 veckor.
Rummet var ljust utan lampor och golvet var räffligt i ett vågmönster och stålfärgat.
Bakom honom fanns en dörr.
Det är mycket tyst i rummet.
Jag tänkte att dom kommer att göra mig illa, men han bara log och sa att så är det inte.
Jag är glad att det bara är en dröm.
Så här efteråt är det så mycket jag skulle vilja frågat honom.
Om de är så mycket före oss, kanske de kan bota Hannas diabetes och min rygg?
Jag har en känsla av att vi kommer att möta honom igen.
Det är något med tiden, det är dags nu de kommer att komma ofta och flera.
Det är något som kommer att ske.
Kan man fråga saker i en dröm och få svar?
Om dessa varelser kom till jorden kan jag förstå att de tyckte att Jesus hade en gloria. Om han hade samma hår som den här så måste det ha sett ut som en gloria i motljus.
　
Hanna.Vi klev ut bilen vi går mot Lennarts hus.
Mamma stannar vid Lennars kruka med blommor.
Nej mamma sa jag.
Hon böjer sig över krukan hon petar ner något i krukan.
Då hörs ett brummande mullrande ljud.
Jag tittar upp
Jag ser ett runt föremål undersidan består av fyrkanter med mindre avlånga ljusapartier. Som lysrör.
Då säger Erik ett ufo och jag säger ja.
Då pratar vi med mamma men hon är frånvarande och svarar inte.
Vi når henne inte.
Hon står stilla framåtlutad över krukan.
Föremålet står stilla rakt över oss.
Det lutar lite och vänder tillbaka mot sjön. Det for iväg jätte fort.
Men kom sakta mot oss.
När de åkt blev allt tyst och stilla.
Bara mamma pratade på.
　
ErikJag hörde ett brummande ljud och undrade vad det var.
Jag såg inget på vägen utan tittade då upp mot himlen.
Trodde det var ett flygplan eller en helikopter.
Då såg jag hur farkosten vände och åkte iväg ut över sjön.
Det var blått på översidan med lampor runt om.
Ovansidan var vågig som plåten böjts av vibrationer.
Mitt på satt en kupol eller kupa den var bucklig och suddig.
Immig man såg inte in.
Jag tittade på mamma och sa att jag ville åka hem.
Hon bara hummade. Vi gick och jag trodde hon hörde vad jag sa men det verkade inte så. Hon var där men ändå inte.
Vi undrar vart hennes kryckor va.

17 juli 2010

Utomjordingar, ufon mm har aldrig intresserat mig.
Jag har aldrig trott på det.
Men efter händelsen tror jag, nej jag vet.
Jag har också minnes bilder från deras planet.
Hur de lever och en gång sa han till mig att farkosterna drivs med elktromagnetism.
Ett år senare hörde jag en forskare säga att det nog är så på Tv.

Detta är helt galet och jag vill inte att detta skall ha hänt, men det har det.
　

Början till slutet eller början på min framtid

Snälla vänner  har varit här och sågat ner stubbarna och äppleträdet. Det går inte ha fruktträd här, så nära skolan.
Varje dag går någon förbi tar en tur in i vår trädgård plockar några äpplen och kastar dem på fasad och fönster. Jag kan inte skura bort fruktkletet, vi får måla i sommar. Fönstren får jag putsa varje vecka, det är så äckligt.

Det känns skönt att veta att nu är det slut på det eländet i vart fall.

Maken sa också att han ville inte ha rabatter.

Jag ville ha fönster som går inåt så jag slipper stå ute på stege och putsa.

Men min man ville inte ha det så. Ta bort rabatterna så kan vi lägga plattor.

Bra då tar jag bort min älskade rabatt och så lägger vi plattor, så får han putsa fönstren.

Det är ingen lätt syssla för jag måste kolla varje spadtag, för i rabatten finns tusen lökar satta.

Hela familjen blev engagerad i lök letning.
Många tunga kantstenar som jag grävt ner måste också grävas upp.

Ja så här blev det.

Och så här får det vara över vintern.
Jag tog också bort mina rosor The fary.

Det blev en hink med sten från den kanten också.
Jag är tacksam för alla dem som tagit hand om mina älskade växter och gett dem en ny chans att få leva vidare.
En trädgård utan blommor är som kärlek utan kyssar, ingen kärlek alls.
Här och där finns det nu gropar i rabatterna, hål efter växter som flyttat till ett mer kärleksfullt hem.

Här näst måste jag ta hand om alla lökar och påta ner dem och sen börja förbereda för vintern.
Trots allt blir det en höst här.

 Här har jag lagt över för annars blir det katt- toalett

Stubbar att ta hand om..

 

 Aronia bären blandar jag i blåbärssaften.

 Så här fina blev spireabuskarna när jag klippte ner dem i våras.

 Dockkragen är lite tuffsig i år av allt regnande.
Men den Vingade Benveden är helt underbar.

Känner tacksamhet mot rabarbern och all god saft vi fått från dess stjälkar.

 Stackars vinbärsbusken jag flyttade han repade sig inte, hoppas han kommer igen i vår.

 Mitt stora Amerikanska blåbär Vancover gav mängder med enorma blåbär fick nästan 6 liter på en enda buske.

 Emil som är minder och två buskar gav nästan 3 liter.

 Vad det blir av rosenkvittenet vet jag inte. Men jag måste flytta det.
Stod på lappen att det var en liten buske, nu är den enorm och snart ute på garage uppfarten. Om frukten hinner mogna skall jag se om det går att koka kvitten marmelad.

 Här ligger plattorna... markduk för här växer tistlarna högre än hus nästan...
Här skall/skulle det bli grönskasträdgård. Men jag måste revidera det.
Hallon plantor skall det dock bli dem har jag fått av Carina J.

Höst mys.

Kvar att fundera på över vintern är: vill jag bo här?

Vill jag lägga ut en halv mille på renovering?

Vill jag ha hus?

Vad blir bäst för mig?

Ja för en gång skull tänker jag fundera på vad som blir bäst för mig.

Tills dess ha en skön höst dag.