Det onämn bara

Det jag aldrig pratar om.
Jag brukar få skäll för att jag pratar om sånt man inte pratar om.

Du lämnar ut dig själv och din familj, säger folk.
Jaha och?
Men även jag har ett tabu.

Jag har inget problem att tala om sex.
Jag har till och med pratat om sex och samlevnad helt oförberedd på en lektion i sexan.
Sex är inte konstigare än att man äter och skiter.
Varför skall man hyscha om det?

Jag kan tala om känslor.
Jag kan tala om det mesta.
Jag är öppen om mina fel och brister.
Jag lämnar glatt ut mina till korta kommanden.
Men det finns en sak jag sällan eller aldrig talar med oskylla om,
Mitt handikapp och vad det innebär för mig och min familj.
Det är förknippat med skam.

Skam har jag svårt med ända sen barnsben.
Min uppväxt var ofta förknippad med just skam.
Skäms.

Skammen att ha astma och låta som en båtvissla dagarna i ända.
Skammen att få astmaanfall så fort man skulle göra något.
Skammen när läraren fick bära hem lilla feta jag.
Han var lika blå i ansiktet som jag.
Skammen när jag fastnade på bocken, när vi skulle hoppa bock.
När alla skrattade.

För jag trodde liksom alla andra, att det var för att jag var fet, som det blev så.
Långt senare i livet fick jag veta att min höft är felaktig, i dag är det långt framskriden atros i den.
Det finns inget ledbrosk kvar i höften.
Ben mot ben gör ont.

Idag finns det astmamedicin så idag är astman inget problem, mer än vid förkylning.
Ja, så får jag så fruktansvärda biverkningar av kortisonet.
Jag fick veta av mamma hur fet jag var, att ryggraden inte satt mitt emot naveln.
Jag skämdes hela livet för det.

Idag vet jag att det beror på en smärt skolios.
Min överkropp roterar sakta åt höger.
Skammen att ha ständig smärta.
Skammen att va halt och allt vad det med för.
Skammen när benen i foten roterar och kommer ut under hålfoten.
Varför skämmas?
Vet inte.

Skammen för att tvingas ha skena eller diktusband på skon till droppfoten.
Skammen att inte kunna knyta skorna själv, att vara beroende av andra.
Skammen att inte ha känsel i ansiktet pga. diskbråck i nacken.
Skammen att ragla fram utan kryckorna eftersom jag har dålig balans.
Skammen att inte alltid kunna köra bil eftersom jag måste äta starka smärtstillande tabletter periodvis och jag kör inte bil då.
　
Skammen över att höra dåligt på höger öra eftersom jag har tinitus där efter att ha gått vakt på club 700 i stan.
Hur överlever man all skam?
Man kompenserar.
　
Jag vill inte va handikappad.
Jag är en människa som vill vara oberoende.
Som är stolt intill dumhet.
Hur kompenserar jag?
Jag gör allt.
Allt som jag inte borde göra.
Jag städar, diskar rensar ogräs, you name it.
Priset jag betalar är alltid högt.
Flera dagar i sängen full av smärtstillande, ibland inte ens kontaktbar.
　
Jag ber om hjälp men får sällan någon.
Jag orkar sällan vänta på att få den heller, då jag är en människa som vill få saker gjorda nu inte om två dagar.
Just att be om hjälp är extra svårt.
Det bär emot.
Desto svårare när man förödmjukat sig och får nobben.
Man faller sönder.
Man inser att efter allt jag gör åt och för andra borde någon
Kunna höra min bön.
Men nej.
Vad säger det mig?
Att jag är O-älskad inte värd att älskas.
Jag är ingen för jag är handikappad.

Vad gör jag då?
Jag gör än mer.
För att bli sedd och älskad.
Förgäves.

Om detta är det svårt att tala.
Min kropps förfall är det omöjligt att nämna.
Jag skäms.

För vad är jag värd idag?
Inget.
Det gör ont, när jag skriver detta rinner tårarna.
Ibland får jag frågan av mina läkare hur orkar du vara så sjuk.
Är jag sjuk?
Nä det är inget jag tänker på, jag anpassar mitt liv efter min kropps förmåga.
Man vänjer sig.
Jag lever ett rikt liv.
Jag lever inifrån och ut.
Jag lever i tanken, intellektet är det inget fel på.
Det är det enda jag har.