Från någon som gått i skolan med mig på den tiden.
Ibland är det skönt med gamla vänner, de som säger det dom tänker.
Andra gör ju inte det.
Personen sa att jag är skvallrig.
Det är sant till viss del.
Jag lägger mig i saker jag inte har med att göra.
Inte av elakhet utan för att jag vill att allt skall gå rätt till.
Men jag skulle aldrig skvallra om något som gäller någons privat liv.
Man kan läsa rätt mycket om det, om folk som skvallrar på människor som är otrogna mm.
Men det var inte nu tid vi skulle minnas idag.
Jag fick en snabb resa tillbaka i tiden.
Tider jag förträngt och glömt.
Jag är annorlunda och har alltid vetat att jag är det.
Jag sågs kanske som blyg som barn, men sanningen var den att jag var kolosalt dum i huvudet och rädd.
För att inte säga skräckslagen.
Jag pratade oavbrutet men ingen lyssnade.
Det slutde med att jag satt ensam på mitt rum 99% av min vakna tid när jag inte var i skolan.
Det var så jag blev tjock.
Jag orkade helt enkelt inte med detta livet och flydde in i böckernas värld.
Människan som skrev till mig ifrågasatte varför jag inte stöttat när personen ifråga blev mobbad.
Jag funderade på det.
En anledning var att jag var mobbad själv och hade fullt sjå att överleva i skolan.
Jag hade på den tiden en begagnad växelcykel som jag köpt för mina sparpengar.
Tyvärr var det så med dem, på den tiden att skruvade man på växelföraren försvann bromsen.
Flera gånger i veckan hade jag ingen broms på cykeln, när jag rullade hem i nerförsbackarna från skolan.
Väl hemma och jag bromsade in vid trappen stannade inte cykeln och jag for in i stentrappen med buller och bång.
Jag var rädd att gå till skolan, rädda att åka hem.
Jag dröjde mig kvar in i det längsta eller cyklade först om det gick.
Varför hjälpte jag inte en mobbad själ.
Såg ni mig någonsin på skolgården?
Nej, det kunde ni inte ha gjort, jag var inte där.
Första året gömde jag mig bakom gardinen i bibliooteket, tills Lars såg mig.
Sen satt jag på toa och läste.
Blev utslängd därifrån också. Då gick jag till skogen.
Sista tiden i 6an satt jag på gaveln vid cykelstället och läste. Om det regnade satt jag på trappen till vinden.
Om det inte funnits böcker hade jag inte överlevt.
Det var en legitim verklighets flykt som räddade livet på mig och antagligen också förståndet.
Man kan inte stötta andra mobbade om man inte är närvarande.
Jag fösökte spela fotboll, men eftersom jag stod lägst i rang var det jag som fick hämta bollen, det gjorde jag bara en gång för sen hade jag ett astmaanfall.
Hela mitt liv har jag gömt mig eller flytt.
Jag har aldrig förstått männskor.
Jag har ingen diagnos, men antagligen har jag autism eller kanske Asperger med lite adhd.
Jag har aldrig fått någon diagnos, vem visste vad autism var 1970?
på den tiden ansågs man utvecklingsstörd om man hade autism.
Jag är inte utvecklingsstörd hur gärna än människor skulle vilja att jag är det.
Jag har en intelligensnivå över normal strecket.
Jag blev testad i 3an, för min lärare trodde att jag var just utvecklingsstörd.
Men jag var bara rädd.
Så rädd att jag blev dum i huvudet av det.
Jag trodde inte jag kunde klara av något själv.
Kanske var jag aldrig mobbad, kanske var det så stor skillnad på min värld och deras, att det de sa och gjorde mot mig blev till ett hot i min värld?
Vet inte.
Det jag vet är att jag aldrig dög i någons ögon, utom möjligen min fars.
Några ord i ett meddelande kan slita upp minnen och få känslor att krypa fram ur vrår man glömt fanns.
Det märkliga är att det inte spelar någon roll vad man gör, man anses ändå som mindre vetande.
Hela mitt liv har min familj ställt upp på människor, skjutsat folk hit och dit, lånat ut saker, som människor sällan lämnat tillbaka. Jag har varit lika dum.
Först tyckte jag att jag var snäll, att jag ville hjälpa.
Sen såg jag att det var en bön om att bli älskad.
Jag har slutat ställa upp.
Jag ber inte om något längre, jag betalar för mig.
Ingen skall kunna säga att jag utnyttjat dem.
Atingen är man älskad eller så är man inte.
Det har med karisma att göra och kemi.
Jag är inte som andra, därför förstår ingen vem jag är.
Fast innerst inne visste jag ju det.
Jag duger inte, jag är självisk och värdelös.
detta blev bara en bekräftelse på det jag innerst inne vet, alltid vetat.
Jag har bara lurat mig själv de sista åren.
Summa sumarium.
Sluta mobba barn, ränderna går aldrig ur.
Varje mobbad själ, är en själ på randen till självmord, resten av livet.
Ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.