AUTISM - eller inte..

Autism
Eller inte, spelar det någon roll?

Vi är så rädda för att vara annorlunda själva, att vi blir livrädda när någon annan är det.

Då måste vi sätta ett namn på det och stoppa in det i ett fack så att vi kan titta på det och försöka förstå,
att vi inte har det själva i alla fall.

Det skrivs diagnos kriterier och behandlings planer.
Alltför att få dessa människor normala.
Det gäller för övrigt alla som inte är precis som alla andra.
Men vem är det?

Alla är ju individer.
Alla skall behandlas som individer.
Vi har individuella utvecklingsplaner i skolan.
Vilket är ren bull skit.

Hela väst världen älskar att skriva ner saker.
Utvärdera, utveckla och granska.
Det bästa vi vet är kommissioner.

Men allt kan inte förklaras.
Allt skall inte förklaras, det skall bara accepteras.
Vad är då autism för mig?
Att se saker andra inte ser.
Att förstå saker andra inte ens tänkt på.

Att vilja veta mer om det som intresserar mig.
Jag skriver mig för jag har ingen aning om vad jag har och inte.
I min sons klass finns det någon som hör stenar ropa och träden viska.
Helt knäppt, tycker alla.
Men det hade inte alls uppfattats som konstigt i en indianstam, där hade man lyssnat på någon.
Vet vi att träden inte viskar?
Nej det vet vi inte.
Men vi tror inte det.
Man kan också ställa sig frågan vad det beror på att någon vill höra stenarna ropa.

Min son hälsar på folk han inte känner.
Det ger troligtvis personalen i skolan kalla kårar, för det står till och med i åtgärdsprogrammet att han skall tränas att sluta hälsa.
De måste alla vara stadsbor, här ute på landet hälsar alla på varandra, oavsett om vi sett varann tidigare eller ej.
Vi kan stanna och växla ett par ord om inget eller vad som helst, om det faller sig så.
Jag har inget problem att tilltala okända i rätt situation, (för mig?)

Jag tittar på ett barn med autism.
Han kommer bli ganska ensam i denna världen som vuxen, för han är det redan nu som barn.
Att då bryta sin isolering och tala med någon om något man är intresserad av måste ses som en tillgång?

Kruxet blir att välja rätt människor, så man inte får kontakt med såna som är skadliga för en.
Men där kommer min roll in som mamma, att träna min son se skillnad på folk och folk.
Hur gör man det då?
Jag berättar vad som kan hända om man gör så eller så och ställer frågan ,vad gör du då?
Hur kan man göra istället.. och så fortsätter samtalet
Vi talar så mycket om detta att det till slut sitter i ryggmärgen.

När min son var liten följde han med på alla möjliga dumheter.
Jag uppfann då poltergeisten som bodde i brandskåpet på skolan.
De skåpen kostade nämligen 10 000 kr att öppna i okynne.
Poltergeisten löste det problemet.
Istället för att tjata och skälla uppfann jag en anledning till att inte öppna skåpet.

När han kände sig ledsen talade jag om för honom att varje gång han tänkte på mig, så tänkte jag redan på honom!
När det här livet blev tungt, för tungt,
uppfann jag trollen och älvorna på andra sidan.
De levde bredvid oss, vi kan se dem men de kan inte komma till oss.
Om något var svårt skulle min son fråga en trollunge vad han skulle göra.
Konstigt nog funkade det.

Men personalen på skolan tyckte att vi skulle sluta prata så mycket om allt min son och jag.
Men det är faktiskt genom samtal man bygger relationer.

De här barnen ser inte på saker på samma sätt som många andra gör.
De upplever inte saker på samma sätt.
Men vad säger att de har fel och alla andra rätt?
Är det fel i alla situationer överallt på jorden?
Nej troligtvis inte!

Den här någon som hör stenar ropa den grät när de fiskade.
För någon hörde maskens skrik och fiskens gråt.
Har man bara lite inlevelse förmåga så kan man göra det, jag vet med eller utan autism.
Masken lever i mörker den hittar med känseln som sitter i hela kroppen.
Den känner vibrationer, och kan känna skillnad på små avvikelser i temperatur.
Klart den lider av att få en krok körd genom kroppen!

Klart fisken skriker, om den kunde, för den får en krok i munnen och halvvägs ner i halsen.
Vi sliter bort kroken och släpper ner den igen.
Om vi gjorde samma sak på människor skulle det kallas tortyr.
Det är faktiskt mer humant att vrida nacken av den.
Somliga sår kanske aldrig läker?
Vi vet faktiskt inte.

V vet inte ens om fiskar kan skrika, för vi hör inte vilket!
För det var inte så längesen vi opererade nyfödda (70-talet) utan bedövning i tron att barn inte har utvecklat sitt smärtsinne.
Idag vet vi att det är utvecklat innan de föds!
Så vem vet?

Autism eller inte, jag tror vi måste acceptera att vi är olika.
Att vissa människor ser saker somliga andra inte kan se.
Att en del människor kanske har kvar förmågor som var viktiga för oss en gång.
Kanske behövs den igen i en framtid?

Förmågan att höra träden viska, djuren tala.
Förmågan att fokusera på en sak länge och intensivt.
Förmågan att våga tilltala främlingar…..