Hur musiken får en att överleva fast man inte vill

När jag var ung och arg då stängde jag in mig på mitt rum låste dörren och tejpade fast nyckeln så ingen kunde låsa upp utifrån.
Sen satte jag på hej babberiba på grammofonen jag köpt av morbror Benny.
Det va en massa andra rocklåtar på den däringa skivan (jag gav bort den till Rolf Ewald senare för han va så snygg)
Men då spelade jag den så högt det gick och utanför stod pappa och skrek som en tok.

När jag senare i livet blev deprimerad efter ett hot jag utsattes för av min chef, blev det  Dr. and the medics med låten spirit in the sky.

https://www.youtube.com/watch?v=J4N_cFKUBec&list=FLtClEB64iCUnh_1L_NCysHw&index=123

Den passade någon som inte har livsgnistan kvar.
Någon som allvarligt försökte ta sitt liv.

Senare i livet blev det mycket musik men då för att jag var glad och mådde bra.
Under min graviditet med dottern spelade jag Dirty dancing i köket på högsta volym.

Jag gifte mig fick barn, flyttade och gick nästan in i väggen.
Gick upp 50 kg och mådde skit.

Året var 2007 och jag tycket allt var värdelöst tills jag som alla andra såg mellon på tv och blev blixt kär i The Ark.
Jag lusläste texterna köpte omedelbart alla skivor de släppt och fortsatte läsa texterna som om det var Olas dagbok.
Barnen och jag spelade luft trummor och luftgitarr till låtarna och jag som mådde skit tog mig ur det.
Jag förstod att det jag va mitt uppe i trots min ålder var precis det Ola skrev om.
Ångest, och depression främlingskänsla mm är inte bundet till en viss ålder.

Åren gick och det kändes lite tomt, The Ark slutade spela och så var det mello igen.
Där på scenen stod en man en mycket snygg man helt barfota i kostym.
Han sjöng också om något jag kunde relatera till. " Jag reser mig igen" Torsten Flinck. Jag köpte skivan och fängslades av dessa låtar som nästan var som skillingtryck. Jag hade otroligt svårt att sova denna period så jag lyssnade på skivan tills jag somnade.

Perioden efter Thorsten blev ganska musik lös.
Tills en kväll då Erik och jag satt i soffan och slö glodde på Sökandet efter sugar man, när det programmet var slut orkade jag inte ur soffan. Så när hallåan påannonserade en konsert med Mumford & sons satt jag kvar.

Jag minns första bilderna som var på grabbarnas fötter när de precis kommit ut på scenen, röken och dimman som ligger tät, det är sen kväll i red Rocks. uppemot 20 000 pers i publiken.
Första låten är Lovers Eyes. Redan första ackorden är vi fast.

Det här är musik som appellerar till min trasiga själ.
Den slår samma takt som mitt hjärta som min själ.

Jag läser texterna som med Olas, jag läser allt jag kommer över ser filmen Red Rocks, köper alla skivor. Och till slut också boken om grabbarna på engelska.

Vi lever, andas och jag överlever med Marcus och bandet.
Så tar de time out.

Det blir tyst i stereon hemma.

Jag mår allt sämre.
Då äntrar en same scenen. han jojkar och den musiken är precis så ödsligt storslagen att de talar direkt till min själ.

Min själ har kommit hem. Jag kan få en timmes frist från panikångest och förtvivlan.
Jag kan få vingar och flyga över fjällen med Jon Henriks röst som vingar.

https://www.youtube.com/watch?v=cWhOh4MRWbk

Jag älskar den här mer än alla de andra, varför vet jag inte men den rör mig till tårar och den lyfter mig till glädje.

Utan musiken hade jag inte levt.

Tack Ola Salo.
Mumford & sons,
Thorsten Flinck
och allra mest tack till Jon Henrik som själv varit där jag är.

Tack vare Jon Henrik gjorde dottern ett arbete på religionen om samerna som hon fick mycket bra betyg på och som hon delade med sig av till sin klass. Jag hjälpte henne och det ledde till att jag började läsa böcker om samisk kultur och deras historia och det har varit lärorikt men också dystert.
För som vi behandlat detta folk genom tiderna är fruktansvärt men det som är än mer hemskt är att vi fortsätter packa på dem det ojämlika samhälle vi lever i  de som hade ett jämlikt samhälle, där män och kvinnor levde på lika villkor.