Själens skavsår

Hur förklarar man för ett barn att man är arg, ledsen och allt där emellan därför att gränsen är nådd?
- Mamma sa Erik vad är den där gränsen?
Jag såg på min son tvärs över köksbordet och funderade på hur man förklarar hur jag mår.

Allt började redan 1993 inser jag, där jag sitter och ser ut genom köksfönstret.

Jag ville ha barn vi försökte men det gick inte mest för att jag inte hade ägglossning som andra.
Jag fick hormonbehandling och blev gravid.
Det var den varmaste sommare3n på manna minne och jag mådde hemskt.
När vi i tredje/fjärde månaden skulle titta på fostret på ultraljud slutade hjärtat slå där och då.
Veckor gick och jag tog till slut abort eftersom min tokiga kropp inte stötte bort det döda fostret.

Dr Revelius vägrade mig en ny hormonbehandling sa åt mig att gå ner till normalvikt, det skulle innebära 20 kg bortbantning på 2 månader.
Jag gick upp 10.

Åren gick men så blev jag gravid.
Vi fick vår dotter och allt var roligt igen jag gick ner 14 kg.
Vi skaffade ett barn till och 5 månader efter hans födelse fick dottern diabetes typ 1.
Vi tvingades flytta 2003 för att den lärare hon hade i skolan vägrade ge henne insulin.
Jag hatar Odensbacken.
Jag vantrivs något fruktansvärt.
Maken vägrar flytta.
Ekonomin är under all kritik.¨
När vi flyttade hit sa jag till Kim att vi måste vara rädd omn bilen för vi har inte råd köpa ny. På de 12 år vi bott här har vi haft 8 bilar....
De 150 000 kr jag fått för min invaliditet tar raskt slut, pengarna går till makens bil historier och min pappa.
2003 dör min mamma och pappas dements slår ut i blom.
Han flyttar ner till Odensbacken till Kvarnen.
Huset skall städas ut 34 år av hamstrande.

Hans ekonomi är i oreda efter mamma som på grund av sin hjärntumör har fått skulder hos alla efter sin död. Vi får allt det avskrivet som mamma står för men hon står inte för de stora skulderna. Oljan, bilen mm
Pappa betalar och pengarna räcker knappt, jag skjuter till av mina pengar det som inte går till bilar.
Det förvärras av att hemtjänsten inte kan hantera en dammsugare utan vi får köpa två nya på två år samt en rakhyvel någon tappat i toaletten.

Pappa blir så dement att han kommer till Askernäs. Där blir det pengar över och jag låter en del av dem gå in i vår ekonomi med skräck som följd, trots att pappa uttryckligen sagt att jag får det och att han vill att jag ger mina kusinbarn en slant då och då, vilket jag gör.

Sen följer 12 år av skolkaos för båda barnen och diagnoser hit och dit.
Glömmer också makens hot om uppsägning pga hans dyslexi, jag reder upp det också.
Under den här perioden fram till 2007 går jag upp50 kg.

Jag är livrädd tror att jag skall dö varje dag.
hjärtat gör ont, jag har full panik ångest.
2008 gör jag en gastric by pas operation och går ner 50 kg och tror att nu blir jag aldrig mer tjock.
2009 dör pappa.
2010 bryter jag min fot.
2013 opererar jag min utslitna höft.
samma år börjar dottern på den ostrukturerade skolan Kvinnersta och mår skit.
Jag styr upp det.
Jag ansvarar för ekonomin, för hus renoveringar som alltid blir mycket dyrare än jag först trodde.
Maken krockar min bil.

Jag sitter här i ett hus jag inte är vän med.
2015 kommer maken hem och säger att han blivit uppsagd.
Vi blir i samma veva av med vårdbidraget för barnen. Vilket innebär -12000 kr i månaden.

Det finns ingen att tala med.
Maken säger att det ordnar sig, jag får ett jobb ska du se.
Ja men vår ekonomi är inte hjälpt av det när jag inte jobbar.

Så jag sover inte.
Har ständig ångest.
Har ont i bröstet, magen och hela kroppen.
Min artros äger mig natt som dag.
Vad gör jag då? jag äter.
Oralstimulans, allt försvinner en stund medan jag tuggar, inte godis, inte sött, men knäckebröd.
Man kan som jag nu gjort gå upp 23 kg på knäckebröd det ger mig ångest.

Allt detta sa jag inte till min son.
Jag förklarade min psykiska hälsa som så att det är som att ha gått en mil med skoskav.
När du stannar upp ser du att det blöder men hinner inte sätta på ett plåster, du tänker att det går 100 meter till. Men när du gått de där 100 metrarna så är det en halv mil till.
Varje steg smärtar varje gruskorn gör ont.
Å varje sak jag måste göra utöver att bara leva är ett gruskorn i mitt skavsår.

I dag på morgonen var det full diskussion om huruvida sonen skulle ha eller inte ha tandställning, tusen frågor och jag sa till slut det blir ingen tandställning för jag orkar inte detta.
Dottern blev jag osams med för hon satt kvar vid bordet och väntade på gud vet vad, gå sa jag gå och tvätta håret så vi kommer i väg i tid.
Hon skrek allt möjligt åt mig. Precis som alltid när vi inte ser saker på samma sätt.

Jag vill inte leva längre.
Vad har jag för liv?
All min tid går till att lösa saker åt de tre andra i den här familjen och ingen, ingen säger tack.
Ingen är beredd att göra en enda sak för mig.
I helgen blev det krig därför att jag bad min man gå ut och kratta framsidan.
Varför ska jag göra det, jag har aldrig krattat!!
Nej tacka fan för det, det har jag gjort men det går inte nu.
Jag har ingen känsel i ansiktet, i händerna eller ens fötterna.
Varje rörelse gör fruktansvärt ont, det gör ont att inge göra något alls också.

Gud låt mig dö.