FLK mitt liv kors och tvärs.

FRITIDSLEDARUTBILDNINGEN

Allt började med att jag åkte tillbaka till Kjesäter och träffade några vänner.
Jag träffade skåningen Karl-Olov.
Det ansågs allmänt att han inte hade alla hästarna hemma i stallet, men det spelade inte mig någon roll för han var snäll och rolig att prata med.
Och jag skulle ju inte gifta mig med honom, bara prata lite skit i största allmänhet.

Han säger till mig att han sökt till FLK(fritidsledare utbildningen)
Jaha tänkte jag, om han kommer in så gör jag det också.
Oj vilket själv förtroende man hade på den tiden, lika med noll.
Så jag åkte hem och skrev ansökan och skickade in den ett par dagar för sent.
Någon månad senare fick jag besked att jag var 7e reserv.
Kört tänkte jag, men i slutet på sommaren fick jag veta att jag kommit in.

Wow nu skulle jag bli fritidsledare, som dom stora grabbarna och tjejerna.
Inte hade jag någon aning om vad en sån gjorde.
Jag tänkte jobba med utvecklingsstörda så det skulle säkert bli bra.
Nu var ju problemet att man skulle vara 20 år för att få börja, så skolan fick söka dispens för mig.
Jag var bara 19 år.
I slutet på augusti 1980 flyttade jag in på Gläntans elevhem.
Rummen var mörka och kalla.
Duschen låg i korridoren.

Vid den här tiden var jag en konflikträdd och osäker ung flicka.
Jag hade inget gemensamt med ungdomar i min egen ålder.
Jag drack inte, jag rökte inte och gick i princip inte ut heller.
Jag var för gammal för danserna i Högsjö och Hasselbacken och hade inte hittat in till diskoteken i stan.

Det var en konstig samling elever.
Några fd alkoholister, några fd narkomaner några med psykiska besvär.
Ett par skolflickor, rejält hemvävda
En med 80 poäng historia, i bakfickan och en med förflutet i röda korset.
En Argaladei fan, en super scout.
Hur skulle detta bli en homogen klass?
Det blev den aldrig.

Det första som hände var tre dagars vandringen med FLK 2.
Vi sov i vindskydd och lagade mat över öppen eld.
På tredje dagen hade jag inte varit på toaletten och skött magen och blev akut nödig tidigt en morgon.
Bara att sätta sig på en kullfallen stock…(bla. Jag)…När jag tittar upp står det en älgtjur och glor på mig.
Det starkaste minnet från den grundläggande vandringen, är ändå Pieter som är scout, han går först och fiser hela vägen hem.
Jag tyckte det var förskräckligt!

Jag tog skolan på allvar, jag var ju där för att lära mig något.
Men det insåg jag att jag var ganska ensam om.
Jag blev kallad skolflicka av lärarna.
Jag läste nämligen läxorna
 Det är inte så lätt att bo i elevhem.
Mitt i natten efter ett lov vaknar jag av att det luktar starkt av förruttnelse.
Jag ser hur hår och damm virvlar in i mitt rum under dörrspringan.
Jag kastar på mig morgonrocken och går ut i korridoren.
Argaladei Anders ligger på knä och skrapar en ny inköpt renhud!
En annan morgon är jag för trött för att gå till frukosten.
Jag kokar lite te tänker jag.
Jag har ett par kvällar innan ställt en kastrull i skåpet för ändamålet.
Dröm om min förvåning när ett kohorn ligger där ny kokt i linolja.
Så var den kastrullen färdig använd.

Annars vaknar jag varje morgon av att granntjejen i rummet bredvid dansar kirta.
Hon är en aktiv anhängare av Ananda Marga. En sekt från Indien.
Kirta är en krigsdans och A är utvald till krigare.
A har varit drog fri tack vare sekten i 8 månader när hon börjar utbildningen till fritidsledare.

Under utbildningen skall vi åka på paddling vandring.
Vi gör det i samarbete med Sjöviksfolkhögskola, de utbildar friluftsledare.
Vi skall under en vecka paddla Dalälven i maj.
Det är översvämning och myrar står under vatten.
A, jag, Anders och Stina från någon annan skola får Charles och Rolf som guider.
De är båda ornitologer och jag lär mig massor om fåglar den här veckan.

Jag lär mig också att en bröddeg på bakpulver skall röras ihop snabbt.
Stina rör och rör till sätter lite vatten och rör tillsätter lite mjöl och rör…Så bakas brödet ut.
Det är som sten och det sväller i magen.
Jag får diarre ett par gånger.
Men det är värre för Anna som varit i Indien och nästan dött av en tarmsjukdom.

Hon har stora problem med tarmen som vill följa med ut.
Jag sitter framför henne och håller i henne så hon inte skall ramla.
Vi befinner oss i väglöst land utan dagens mobiltelefoner.
Det är natt och alla andra är långt borta på nattpaddling..
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Vi äter inget bröd resten av veckan.
Det är egentligen farligt men vi har inget val.
Veckan blev ett minne för livet, dels för att grabbarna från Sjövik var fruktansvärt snygga och trevliga men också för att det var rätt mäktigt att glida fram i vattnet och se sjöfågel och vilda djur på så nära håll, i en tillsynes orörd natur.
Kvällarna runt lägerelden var också helt fantastiska.

Ja ni som vill kan fortsätta följa med i mitt livs äventyr, fortsättning följer....
　
　…