Att göra ett avslut

Det är bland det svåraste man har att göra, att gå vidare.
Men jag måste gå vidare, man kan inte stanna i dåtid.
Igår brände vi alla papper, alla mail mellan skolan och mig.
Alla utdrag ur skolhälsojournalen jag begärde in 2009 och sen fortlöpande begärde in.
I dag på morgonen slänger jag alla dokument i arkivet.
Jag har läst igenom allt och gråtit en skvätt över människors oförstånd.

Så här en termin i backspegeln undrar jag hur jag orkade i 9 år, strida mot skolans lathet, fördommar och likgiltighet. Helt ensam. Idiotförklarad. Jag har blivit kränkt så många gånger att jag slutat reagera.

Idag mår mina barn bra i skolor istan.
Kommunen insåg att det inte skulle gå längre, kanske för att jag gjorde en anmälan till skolinspektionen.
Tyvärr är den instansen helt tandlös.

Summa sumarium.
Om lärare ignorerar åtgärdsprogram, händer inget.
Om rektor förnekar läkares utlåtande, händer inget.
Om man gör en anmälan till skolinspektionen och barnet sen byter skola, händer inget.

Till alla som gett mig skit genom åren kan jag idag säga släng er i väggen, ni är tyvärr dumma i huvudet.
Det gäller skolpersonal och andra föräldrar och alla de vänner jag trodde jag hade, men som egentligen var emot mig däför att jag bråkade med deras skola.

Med facit i handen kan vi se att de som hade förstånd och resurser, satte sina barn i annan skola.
De som stöttat mig genom alla år är fortfarande mina vänner och de förstod hur det var.

Jag önskar att mina barn är de sista som behöver plågas i Odenskolan.
Jag önskar alla som har det jobbigt har förstånd att byta skola.
För det är inte barnen det är fel på, det är skolmiljön och tyvärr personalen.
Inte alla skall sägas, men tillräckligt många.
Jag önskar de som inte orkar, inte vill hjälpa barn i behov av särskilt stöd får uppleva det som jag upplevt, så kanske de förstår sen. För då måste man orka!

Idag har jag gått vidare.
Vi mår bra, eller barnen mår bra.
Jag har ett långt arbete framför mig att lappa ihop mig själv efter 9 år.
Man går sönder.
Man bryter ihop och går vidare.
Ärren finns kvar.
jag önskar vi kunde flytta här ifrån och få en chans.

Igår var min dotter på högstadiet för att hälsa på.
Hon blev tillsagd av personalen att lämna skolan, för hon går inte där längre.
Andra barn har varit välkomna.

hennes forna klasskompisar var rent ut sagt otrevliga mot henne.
Man blir utfryst om man byter skola.

Måste vara jantelagen, du tror att du är nått för att du inte går här?
Men så är det inte, vi bytte skola för att mina barn inte kunde få adekvat hjälp i den här skolan.
En hjälp de hade lagligrätt till.
Jag har mött föräldrar som varit arga för att mina barn tog tid från lärarna, så att deras intelligenta barn fick mindre tid. 

Det finns ingen förståelse i samhället överlag för dem som är svaga.
Det kan vi tacka borgarna för.

Men hade inte personalen kunnat välkomna och hälsa som vanliga normala vuxna.
Hej vad roligt att du hälsar på, har du det bra i din nya skola?

Hat, överallt detta hat.
Det sitter i väggarna.
Det har sin rot i avundsjuka.

Det finns inget att vara avundsjuk på, vem som helst hade kunnat få mitt 9 åriga helvete allderles gratis.

Nu är det över.
Ensam är stark, i alla fall jag!

Detta är det sista jag sk´river om skolan här.