jag
onsdag 29 februari 2012
barn är gåvor...5
På sommarlovet till sjuan träffar jag H:s mentorer och skolsyster med Edvin.
Edvin och jag berättar vad som fungerat och vilka resultat H fått.
Jag möter en trevlig fröken och en totalt ointresserad lärare, som ligger mer på stolen än han sitter.
Han säger att här på högstadiet skall eleverna klara sig själva och man får helt enkelt kämpa mer än andra om man har det svårt.
Ingen hjälp alltså.
Värst är det med sprutorna som hon behöver stöd runt och blodsocker kontrollerna.
Skolan börjar.
Stödet är noll.
I oktober är H:s blodsockervärden katastrof, hon har fått Ketonen av insulinbrist vi åker akut till Usö.
Lars-Göran på barnkliniken går in i hennes mätare och konstaterar att Hon inte tagit blodsocker eller sprutor under hela skoldagen sen i augusti!
Hon är så dålig att hon läggs in akut.
Ketonerna ligger på 5.5 skall vara 0.
Barnkliniken ryter i och när hon kommer tillbaka finns det stöd.
Sjua går an.
Åttan börjar katastrofen.
Terminen börjar med mobbing. Hennes tre vänner från mellanstadiet börjar så sakta frysa ut henne.
Vi får ny rektor också.
Vi hamnar på ett föräldramöte med alla flickor och deras mammor.
Jag börjar berätta vad som gått fel.
Det jag inte vet är att alla föräldrar pratat ihop sig innan och avfärdar utfrysningen som skitprat. Du har fattat fel.
H bryter ihop på mötet.
Medan jag är ute för att hitta skolsyster eller vem som helst som kan ta hand om henne morrar en mamma, ta bort händerna för ansiktet så vi kan se dig i ögonen.
Hur kan man säga så till ett barn som redan brutit ihop?
Vad är detta för människor?
Jag har alla händelser uppskrivna, för H messade hem varje gång.
Det var ofta på lektioner det hände.
En flicka la upp stövlarna i knäet på H.
De trampade av henne skorna i korridoren.
Reste sig och gick när hon kom.
H orkade inte längre gå på lektioner mellan höstlovet och jullovet var hon bara på de praktiska lektionerna.
Ändå saknades frånvaro under den här tiden.
Jag fick inte en enda lapp hem om frånvaro inget telefonsamtal, inget mail.
För H gick dit men orkade inte vara kvar, hon gick efter en stund och ingen såg det.
Ingen sakande en tyst liten tjej som sakta och tyst grät.
Det som förvånar mest efter det här mötet vi hade, är hur föräldrar kan ge sig på ett redan knäckt barn?
Vuxna människor som inte såg hur dåligt hon mådde.
Men det är som en väninna sa till mig, mobbing börjar vid köksbordet hemma hos mobbarna.
Det enda jag önskar är gudomlig rättvisa, må det folk sprider omkring sig drabba dem själva.
Barn är heliga och skall behandlas därefter.
Skolan klarade inte av att reda ut detta med mobbingen utan våren 2010 bytte Hon klass.
Det var början på slutet.
Hon var sjukskriven långa perioder.
Det enda positiva var att Ylva började en dyslexi utredning och såg att något var fel.
Hon fick in Henne på röst och tal utredning på logopedi och foniatri.
Utredningen gav vid handen att Hon har svår dyslexi.
Hennes läsförståelse är nästan noll.
Hur i herrans namn kunde man missa det i hela grundskolan?
Hur kom det sig att det inte märktes i basutredningen?
Jag som fått veta att jag överför mina egna svårigheter på min dotter i alla år.
Jag fick nu rätt.
H får nu en dyslexidator med program från sprida.
Men hon får ingen inloggning mm mm så den står i ett förråd tills slutet på Ht i nian 2011, 1 år!
Stöd sattes in men man skickade också vidare till Bup för utredning mot ADD.
Vid det här laget hade min dotter fått en medelsvår depression, panik ångest och generellt ångest syndrom. Hon hade också en perceptionsstörning. Vilket innebar att hon var mer smärtkänslig än andra och ADD.
Vi fick alltså en bunt diagnoser med oss hem.
Att hon hade ADD fram gick med all önskvärd tydlighet i basutredningen om man velat läsa den korrekt, vilket skolan valde att inte göra.
I åttan gick H på stöd hos underbara Karin Andersson och Eva-Britt.
Tusen tack för allt ni gjort för Henne.
Så började vi nian och allt föll ihop.
Det skall sägas med en gång i åttan och i slutet av termin 1 i nian var Ylva specialpedagog den enda människa jag tillfullo litade på.
Ylva är en ängel. Ingen skugga må falla över henne.
Ylva har upprättat åtgärdsprogram efter ÅP och om lärarna bara följd dem hade det fungerat.
Men det Ylva inte gjorde själv, det blev inte gjort.
Ylva var som en elevassistent till H sista terminen i åttan.
Jag älskar henne för det.
Vi får ny rektor.
Han har en helt annan syn på barn i behov av särskilt stöd.
Jag tänker inte gå närmare in på det.
Men läget blev allt mer akut.
H var allt mer borta, blev sjukskriven först 25% sen 50% för att mot slutet vara sjukskriven 100%.
Alla läkare och psykologer insåg att detta kommer inte att gå.
Hennes liv var i fara.
Enda stödet i allt detta var skolsyster och Ylva.
Jag är så tacksam för alla stödsamtal H fått all hjälp vi fått av dessa två tjejer.
Efter ett telefonsamtal från rektor hem bestämmer jag mig för att göra en anmälan till skolinspektionen.
Allt som Ylva mödosamt skrivit in i ÅP följs aldrig.
Stödet som jag trodde skulle vara över dagen var sporadiskt.
Ibland presenterades rena falsarier för mig.
Att skriva en anmälan var det värsta jag gjort.
Att anmäla bär mig emot.
Jag blev varnad av fd skolfolk att skolan skulle skriva ihop möten som aldrig varit mm, men det blev inte så.
Istället la man hela remiss svaret som om anmälan gällde termin 2 i åttan.
I åttan hade H, Richard Fagerström som rektor och vi hade ett nära och mycket gott samarbete, därför anmälde jag inte bristerna för jag ansåg att skolan ändå försökte.
Ylva gjorde ett mastodont jobb.
Under hela första terminen i nian var jag inte på ett enda planerat möte där elevvårdspersonal och rektor deltog.
Vilket jag tycket var mycket märkligt i synnerhet som eleven mådde så dåligt och hade flera diagnoser.
Jag vänder mig till socialen för att få en utredning mot Magelungen, som jag såg som en nödlösning.
Jag fick hjälp att dra ärendet mot kommunen och det bestämdes tillslut att Hon skulle byta skola.
Processen blev långdragen och H stannade därför hemma den första månaden på vårterminen.
Nu är 9 års kamp och förtvivlan slut.
H går i en bra skola i stan.
Depressionen är borta, ångesten och den generella ångesten är borta.
Läkaren på Bup var mycket positiv när vi var där sist.
Koncentrationen är också bättre, så vi behöver inte längre någon medicin.
Hon äter bara en halv tablett av depressions medicinen för den kan man inte sätta ut direkt.
Slutsatsen är att i fel miljö kan man få hur många diagnoser som helst.
Kanske är det dags fråga sig om det är vettigt sätta diagnoser på barnen, kanske borde man diagnostisera skolmiljön?
Vilka barn klarar den här miljön.
Är det rimligt att högpresterande elever tillåts äta chips och dricka Cola i klassrummet och föra liv?
När jag ifrågasätter svarar skolan att de är högpresterande och har all rätt att också få vara i klassrummet.
Självklart om de sitter still och håller käften!
Buset eller vad man skall kalla det, låg ute på You tube och på FB för dem som vill ha sig ett garv bland polarna.
Det som andra skrattade åt, var ett helvete för mitt barn.
H berättade också hur otrevliga och elaka kommentarer man fick när man mådde dåligt.
Värst var det när man varit hemma några dagar.
Dom äter upp en mamma, om man visar sig svag.
Var, var dom vuxna???????
Vi har inte en skola för alla!
Jag vet det.
Jag har lärt mig det den svåra vägen.
Det finns barn vars behov inte räknas.
Idag den 29 februari 2012 har vi tagit bort alla hennes mediciner, hon behöver dem inte.
Jag har plockat ihop en kasse som skall till apoteket idag.
Jag gråter av både sorg och glädje.
Sorg över att tabletterna hon fick nästan tog livet av henne.
Depressions medicinen och add medicinen gav henne hjärtklappning och
vilopuls på 110 hon var så andfådd när hon sov att hon flämtade efter andan.
Glädje över att jag har en glad och duktig tjej som presterar över medel i skolan nu.
Tack H.W för att du satte mig på rätt spår.
Tack för att din kärlek förgyller hennes liv.
Tack
Göran Hedman,
Richard Fagerström,
Ylva Styrenius,
Eva- Britt,
Karin Andersson,
Peo Svensson
Skolläkare Helen B
Edvin Svensson.
skolsyster Gunilla M
fd skolläkare Peter Ledstam
Tack
all presonal på Kilsmoskola.
Birgitta Danielsson dag mamma.
Linda lärare, du vet vem du är..
Tack också till
Theresia Forsberg på samba.
Sara Sandgren.
Lars-Göran på barnkl
Jan Åhman läkare.
Sussi persson soc.
Katrin Willander rek Kilsmo
Utan alla er hade det aldrig gått.
Ni har en plats i mitt hjärta.
måndag 27 februari 2012
LADUGÅRDS PIGAN
Som jag berättat tidigare gick korna på bete på gärdet ovanför vårt hus.
Jag var en djurtokig unge och brukade vara med i ladugården på eftermiddagarna.
Egentligen var det förbjudet, men jag var ju gjutmästarens dotter så ingen sa något.
Där jobbade förmannen Fagerström, Manne i kvarna, Sune Andersson och Bengt.
Jag mockade mest skit och det var jag nöjd med.
Jag gosade med kalvarna och var allt som oftast mest i vägen.
Men jag var också en piga till gubbarna.
Hämtade saker och hjälpte till fösa korna.
Det kom inte så många till ladugården, antagligen för att det luktade så illa om ensilaget, när det passerat magen på korna.
Jag brukade åka till pappas kontor, på Gjuteriet när dagen var slut och vänta på honom.
Det tyckte Jansson inte om.
Han försökte övertala mig att åka hem istället, när inte det gick, så gick han och lämnade alla fönster på vidgavel.
Visst hände det lite saker i ladugården.
En gång halkade jag och fick hela munnen full av koskit.
Till min förvåning smakar det bara gräs!
En annan gång skrämde jag slag på gubbarna i ladugården.
Jag såg hur de radade upp sig med mössorna i nävarna.
Vi hade fått besök av en gammal man i persianpäls och silverkrycka.
Jag stövlade fram till honom och visade honom hela ladugården och beklagade mig sen över att det inte fanns några hästar.
Vad glad han blev!
Han tyckte också om hästar.
Det var Johan Gripenstedts pappa jag guidat runt.
Baron.
Men i mina barnaögon var han som vilken äldre man som helst.
Jag var en djurtokig unge och brukade vara med i ladugården på eftermiddagarna.
Egentligen var det förbjudet, men jag var ju gjutmästarens dotter så ingen sa något.
Där jobbade förmannen Fagerström, Manne i kvarna, Sune Andersson och Bengt.
Jag mockade mest skit och det var jag nöjd med.
Jag gosade med kalvarna och var allt som oftast mest i vägen.
Men jag var också en piga till gubbarna.
Hämtade saker och hjälpte till fösa korna.
Det kom inte så många till ladugården, antagligen för att det luktade så illa om ensilaget, när det passerat magen på korna.
Jag brukade åka till pappas kontor, på Gjuteriet när dagen var slut och vänta på honom.
Det tyckte Jansson inte om.
Han försökte övertala mig att åka hem istället, när inte det gick, så gick han och lämnade alla fönster på vidgavel.
Visst hände det lite saker i ladugården.
En gång halkade jag och fick hela munnen full av koskit.
Till min förvåning smakar det bara gräs!
En annan gång skrämde jag slag på gubbarna i ladugården.
Jag såg hur de radade upp sig med mössorna i nävarna.
Vi hade fått besök av en gammal man i persianpäls och silverkrycka.
Jag stövlade fram till honom och visade honom hela ladugården och beklagade mig sen över att det inte fanns några hästar.
Vad glad han blev!
Han tyckte också om hästar.
Det var Johan Gripenstedts pappa jag guidat runt.
Baron.
Men i mina barnaögon var han som vilken äldre man som helst.
söndag 19 februari 2012
barn är gåvor...4
Det kan tyckas att rubriken är ironisk, men det är den inte.
Barn hur de än är, är gåvor, som vi är satta att förvalta.
Det är aldrig barnen det är fel på, det är vuxenvärlden och miljön omkring dem.
Det skall du minnas, det finns alltid en miljö som varje barn fungerar optimalt i.
Den miljön är inte skolan i vart fall inte alla skolor.
Men visst, två av Örebros värsta skolor är de skolor där man möter varje barn precis som det är.
Parallellt med H:s skolgång startade E.
Han var en rolig liten gubbe.
Sommaren 2006 rymde han hemifrån tidiga morgnar.
Han tog H:s skor och min kofta och gick.
Det hördes inte ett knäpp när han smög ut klockan sex på morgonen.
Vi blev uppringda och fick hämta.
Varför E tog du inte dina skor?
Nej för dom hittar inte hem.
Varför min på tok förstora gråa ullkofta, för den är magisk mamma, du finns i den.
Det var det roliga.
Det fanns ett mörker också.
E ville inte rita eller skriva.
Så sista året i lekskolan var vi alla oroliga.
Han var vänster hänt men använde båda händerna till allt.
Dubbelhänta är senare än de som bestämt hand.
Jag tränade honom hemma.
Tvingade honom fylla ett papper med gulkrita, min hand över hans lilla ovilliga.
Papper efter papper tills han lärt sig måla.
Sen fick han rita en figur på pappret jag tolkade och gjorde något av den.
Titta det här är, ett marsvin om vi sätter nos, ögon och ben på den!
Inombords grät jag.
Vi kom upp i förstaklass.
På första utvecklingssamtalet visade fröken upp en huvudfoting, titta han kan inte ens rita.
Och jag blev själaglad han hade ritat sin första människa!
Men omdömet var förkrossande.
E var en lögnare och han vandrade bara omkring i klassrummet.
Det här första skolåret tog nästan död på mitt barn som försökte hoppa från sitt fönster på andra våningen i huset, för alla tycket han var en så värdelös människa.
Därför vill jag rikta ett varmt tack till alla pensionärer runt vår gata som öppnade sina armar för den lille tidige morgonflanören.
Ett särskilt tack till Bengt Bengtsson, nu mera framliden, som bjöd E på glass och visade igelkottens ungar för honom.
Ni räddade livet på honom.
E var annars studiemotiverad.
Han var vid den här tiden grymt intresserad av avloppsrör.
För under sommaren hade vi inget vatten för det var förorenat.
På vintern grävdes hela Odensbacken upp och gamla dåliga rör lagades med nät.
Men för att kunna komma åt eldade man kolsäckar i hålen.
E stod på kanten och såg på.
Helt fascinerad.
En lögnare?
Nu skall jag berätta att det finns inga lögner!
Där med basta!
En lögn är någons sanning.
Allt beror på hur och vad du ser.
Din verklighet är absolut inte den samma som någon annans.
Därför att vi tolkar det vi ser utifrån våra erfarenheter, våra referens ramar.
När jag skulle berätta för E hur min fars demens påverkade hjärnan för det var det han frågade.
Sa jag därför svaret i en liknelse.
Tänk dig att pappas hjärna blev skjuten med hagel, varje litet hagel gjorde ett hål i hjärnan. Så fungerar morfars sjukdom. Hjärnan är som en sil.
En del stannar kvar en del rinner bort i hålen.
E såg nöjd ut och sa att han fattade, det var ju därför morfar bara mindes en del.
Men på måndagen ringde förskolan och undrade om min pappa blivit skjuten?
För det hade minsann Erik sagt.
Så tokigt det kan bli!
Jag förklarade.
E hade inga läroböcker i ettan.
Fröken ansåg att det inte var någon mening, för dels kunde han inte skriva och dels satt han aldrig stilla.
Man hittade på allehanda speciallösningar som man sen inte följde.
Summa av kardemumman blev ett trasigt barn som fråntogs sitt självförtroende.
Jag köpte därför böcker på nätet hos Bonnier utbildning och lärde E skriva, läsa och räkna så långt min outbildade förmåga tillät.
Av respekt för inblandade tänker jag inte gå in på det som E och jag fick utstå det här första året.
Men det ledde till att jag en natt i februari blev väckt av en ängel och tillsagd att nu var det dags söka till Kilsmo skola.
Skolval på den tiden var något man fick ansöka ett halvår innan terminsstart.
Det var i grevens tid jag fick in ansökan. Det hängde på timmar!
Sista veckorna i ettan var E sjukskriven från Bup för depression.
Så börjar tvåan i Kilsmo.
Kan bara säga att det blev helt rätt för E.
Skolan har naturprofil och E är sällan inne.
Han är ute när andra barn är inne.
Han fick stor frihet att luffa runt själv.
Han var såå lycklig!
Tack Kilsmo skola och alla underbara fröknar och Sören.
Men allt bra har en ände.
Erik började fyran här nere igen.
Han blev nerslagen i korridoren av en nia. Det skedde två gånger.
Han blev inlåst i omklädningsrummet.
Han var mobbad och utfryst.
Han blev fälld i duschen och retad.
Han tog med sig sina kläder och bytte om i korridoren bredvid sin syster.
Jag grät.
Skolan snickrade stöd i gympa situationen men det fungerade inte.
När jag fick veta att E var så rädd vintern 2010 att han satt bakom aulan ensam.
Då tackade vi för oss i denna hopplöst dåliga skola.
Vid det här laget var E både basutredd, utan att man sett det uppenbara.
Han hade tack vare Peter Ledstam vår läkare fått en remiss till BUP med frågetecken ADHD.
Jag är evigt tacksam för det Peter gjort för oss.
Utredningen visade att ADHD har inte E.
E är mycket intelligent.
Men han har Asperger.
Asperger är en diagnos inom autism.
E är inte typisk för sitt funktionshinder, han är för social och han är för verbal.
Något han kan tacka sin mamma för!
E fastnar i intressen.
Det vet alla i E:s omgivning. 2007 var det avlopp 2008 el-ledningar och ström.
2009 Mikael Jackson 2010 New York 2011 raggarbilar 2012 Route 66.
Han är också mycket historieintresserad vi åkte runt förra sommaren och besåg så många fornminnen vi kunde hitta.
Allt från Rökstenen till Hällristningarna i Himmelstalund i Norrköping.
Men trots att E hade en underbar fröken i Linda gick det inte längre.
Jag fick med Katrine W hjälp E satt i Kilsmo igen.
Nu mådde han så dåligt att det kvittade hur skolarbetet gick, bara han kom till en lugn miljö där han fungerade.
Tusen, tusen tack Katrine W för allt stöd och all hjälp och framför allt all förståelse.
Katrin sökte sen till Arken för E.
Idag går han i en liten undervisningsgrupp i världens bästa skola, Brickebacken.
Nej det kunde ni inte tro att en skola med så dåligt rykte kunde vara mycket, mycket bättre än Odenskolan!
Här möter E kunniga lärare både i sin grupp och ute på lektioner med de andra lärarna.
Här är man van vid avvikare för här är alla annorlunda på nåde sätt.
Någon kommer från Irak en annan från Afganistan.
Någon är kristen, en annan buddist en tredje muslim.
En är utvecklingsstörd, en är blind, en annan halt.
Å här är alla lika mycket värda oavsett vem man är.
E har många vänner i alla årskurser.
Hej E ropar de med världens olika brytningar.
Men leende är det samma i hela världen och då spelar det ju ingen roll om man är svart, brun eller vit!
Det spelar heller ingen roll om man kan gå eller sitter i rullstol.
Det skall tilläggas att asperger är ett annat sätt att uppfatta och se.
E ser detaljer som han sen fogar samman till sin helhet, den är inte nödvändigtvis samma helhet som jag ser.
Men det gör honom inte till en lögnare.
Han är suverän att spela Hidden chronicles med på Fb har han bara sett bilden en gång sen vet han var allt är.
Han är mitt lilla hjärta.
Barn en gåva..3
Så började dottern i förskoleklass.
Det var stor skillnad mellan Kilsmo och Odenskolan, kan jag säga.
I Kilsmo inriktade man sig första terminen på lek och att läsa.
Det var Trulle för hela slanten.
Matte hade de inte alls i alla fall inte i böcker.
Kilsmo är och var en naturinriktad skola och barnen hade mycket praktisk matte ute i naturen.
Hanna låg bra till i skolan och det gick bra för henne.
Därför blev det en chock att komma ner till Odenskolan.
Hon låg en halv matte bok efter.
Hon hade inte tränat lika mycket på bokstäver, klockan mm i Kilsmo.
Kilsmo var ett lekis, lekis i Odensbacken var en skola.
Hanna förstod inte, hon försvann ut genom fönstret där sparvarna kivades i häcken.
Glädjen försvann också och glimten i ögonen slocknande.
Jag kan inget mamma.
Jag talade med fröken som helt riktigt påpekade att det är en skolförberedande klass.
Men vi fick ändå räkna ikapp 42 sidor på påsklovet.
E fick heller inte börja på Fruktgårdens förskola Äppelgården.
Följden blev att min man tog med honom till Brevens på morgonen lämnade honom hos dagmamman, som satte honom i bilen och körde tillbaka till Odensbacken och Fruktgården.
Jag undrade stilla om vi kunde få lämna honom på Äppelgården direkt, men det gick absolut inte.
Så i 6 månader åkte Erik fram och tillbaka till Odensbacken.
Han var udda fick jag höra. Han fick skäll för allt sa han själv.
Periodvis smög personalen på honom, vilket han berättade hemma.
Så började min dotter i första klass.
I Odensbacken lyssnar barnen på varann, 5-6 lyssnar av läsläxan och så lyssnar fröken på någon varje dag.
Jag läste med H.
Jag ringde fröken, hon har dyslexi för hon kan inte läsa eller räkna för den delen.
Jodå hon hänger med.
Vi fick ta hem matteboken och räkna ifatt 52 sidor på jullovet.
Jag vet det för jag skrev dagbok den här perioden.
Jag försökte tala med fröken, men det fanns inga problem.
Efter två dagar i tvåan ringde en förtvivlad fröken hem.
Hanna kan varken läsa eller räkna, sa hon.
Så det upptäcker du nu? Undrade jag.
Ja hon måste nog gå om.
Aldrig i livet, över mina döda ben det ni sått det får ni skörda!
Leif kopplades in.
H fick lästräning och stöd i svenska.
Hon gjorde framsteg.
Kan vi få en dyslexiutredning bad jag.
Nej, nej såna svårigheter har inte din dotter det går bra.
Ja enstaka korta ord gick bra.
Men Hanna var fel programmerad. Kunde läsa dem när det stod om, läste du när det stod ko. Ganska typiskt dyslexi!
I trean försvann lärarna på löpandeband vi bytte lärare var tredje månad.
Efter jul kom H till skolan då var elevassistenten borta som brukade stötta Hanna i sin diabetes, hon delade den med en kille som flyttade hatigt och lustigt.
Till råga på allt var också fröken ny.
Som många dyslektiker har H dåligt närminne, så hon kom inte ihåg några sprutor eller några blodsockertest när ingen frågade henne.
Hon kom hem och grät mådde så dåligt.
Hennes värde låg på HI (över 28 i blodsocker)
Jag frågade varför och fick veta att ingen var kvar.
Jag ringde rektor som bad mig hålla dottern hemma i tre dagar tills all personal var informerad igen och någon tillsatt som skulle hjälpa med stöd runt provtagning och sprutor.
H tappade farten i skolan.
Jag fick till en basutredning.
Den sa inget, men där stod det att hon skulle ha mer tid på prov och så.
Jag fortsatte tjata.
Så kom fyran.
Vi fick stackars Gunnar.
En mycket kompetent och trevlig karl.
Men vad hjälper det när 4 killar i klassen förstör hela skoldagen, lektion efter lektion?
Jag och några föräldrar talade med rektor, skolchef mm sen turades vi om att vara i klassen.
Som ett stöd för läraren och våra egna barn.
Ett sorgens år.
Vi börjar femman.
Vi får Edvin som är guldvärd.
Nationella prov.
Jag vet inte hur skolan bar sig åt att få ett barn med koncentrations svårigheter
Och svår dyslexi att få nästan godkänt på NP.
Jag skriver nästan för hon var nästan godkänd, det duger sa specialpedagogen, nja det gör det ju inte sa läraren.
I sexan infördes flexibelt lärande vilket innebar att barnen delades in i tre grupper utifrån begåvning och färdigheter.
Jo jag såg det så.
De barn som var svaga fick gå till högstadiet och läsa engelska för Roland tror jag han hette.
Denna grupp hade engelska kunskaper motsvarande årskurs tre.
Men på en termin lyfte han merparten av gruppen till en ålderadekvat nivå.
Efter honom kom Ilona.
Hon var precis lika duktig som sin föregångare och dessa elever hade sen gott på fötterna inför högstadiet.
Matte läste H för Marita och svenska i liten grupp.
Vi var glada och nöjda.
Värre var det med so där fröken skickade hem 80 papper och skrev kilometervis på tavlan.
Hanna visade böckerna, de var tomma.
Jag hinner inte läsa det hon skriver mamma. Nej hon var ju dyslektisk det visste jag. Jag rev nästan rektorsexpeditionen när jag slog de 80 sidorna av knappt halvskrivna papper i bordet.
Det gjorde skillnad.
Nu fick H delade prov och läs och skrivhjälp på proven.
Hjälp att anteckna och bra betyg på proven.
Jag jobbade massor hemma med henne vi använde Internet och bilder som stöd för hennes minne.
Hon var åter en glad tjej.
Men nu väntade ett rent helvete.
Det var stor skillnad mellan Kilsmo och Odenskolan, kan jag säga.
I Kilsmo inriktade man sig första terminen på lek och att läsa.
Det var Trulle för hela slanten.
Matte hade de inte alls i alla fall inte i böcker.
Kilsmo är och var en naturinriktad skola och barnen hade mycket praktisk matte ute i naturen.
Hanna låg bra till i skolan och det gick bra för henne.
Därför blev det en chock att komma ner till Odenskolan.
Hon låg en halv matte bok efter.
Hon hade inte tränat lika mycket på bokstäver, klockan mm i Kilsmo.
Kilsmo var ett lekis, lekis i Odensbacken var en skola.
Hanna förstod inte, hon försvann ut genom fönstret där sparvarna kivades i häcken.
Glädjen försvann också och glimten i ögonen slocknande.
Jag kan inget mamma.
Jag talade med fröken som helt riktigt påpekade att det är en skolförberedande klass.
Men vi fick ändå räkna ikapp 42 sidor på påsklovet.
E fick heller inte börja på Fruktgårdens förskola Äppelgården.
Följden blev att min man tog med honom till Brevens på morgonen lämnade honom hos dagmamman, som satte honom i bilen och körde tillbaka till Odensbacken och Fruktgården.
Jag undrade stilla om vi kunde få lämna honom på Äppelgården direkt, men det gick absolut inte.
Så i 6 månader åkte Erik fram och tillbaka till Odensbacken.
Han var udda fick jag höra. Han fick skäll för allt sa han själv.
Periodvis smög personalen på honom, vilket han berättade hemma.
Så började min dotter i första klass.
I Odensbacken lyssnar barnen på varann, 5-6 lyssnar av läsläxan och så lyssnar fröken på någon varje dag.
Jag läste med H.
Jag ringde fröken, hon har dyslexi för hon kan inte läsa eller räkna för den delen.
Jodå hon hänger med.
Vi fick ta hem matteboken och räkna ifatt 52 sidor på jullovet.
Jag vet det för jag skrev dagbok den här perioden.
Jag försökte tala med fröken, men det fanns inga problem.
Efter två dagar i tvåan ringde en förtvivlad fröken hem.
Hanna kan varken läsa eller räkna, sa hon.
Så det upptäcker du nu? Undrade jag.
Ja hon måste nog gå om.
Aldrig i livet, över mina döda ben det ni sått det får ni skörda!
Leif kopplades in.
H fick lästräning och stöd i svenska.
Hon gjorde framsteg.
Kan vi få en dyslexiutredning bad jag.
Nej, nej såna svårigheter har inte din dotter det går bra.
Ja enstaka korta ord gick bra.
Men Hanna var fel programmerad. Kunde läsa dem när det stod om, läste du när det stod ko. Ganska typiskt dyslexi!
I trean försvann lärarna på löpandeband vi bytte lärare var tredje månad.
Efter jul kom H till skolan då var elevassistenten borta som brukade stötta Hanna i sin diabetes, hon delade den med en kille som flyttade hatigt och lustigt.
Till råga på allt var också fröken ny.
Som många dyslektiker har H dåligt närminne, så hon kom inte ihåg några sprutor eller några blodsockertest när ingen frågade henne.
Hon kom hem och grät mådde så dåligt.
Hennes värde låg på HI (över 28 i blodsocker)
Jag frågade varför och fick veta att ingen var kvar.
Jag ringde rektor som bad mig hålla dottern hemma i tre dagar tills all personal var informerad igen och någon tillsatt som skulle hjälpa med stöd runt provtagning och sprutor.
H tappade farten i skolan.
Jag fick till en basutredning.
Den sa inget, men där stod det att hon skulle ha mer tid på prov och så.
Jag fortsatte tjata.
Så kom fyran.
Vi fick stackars Gunnar.
En mycket kompetent och trevlig karl.
Men vad hjälper det när 4 killar i klassen förstör hela skoldagen, lektion efter lektion?
Jag och några föräldrar talade med rektor, skolchef mm sen turades vi om att vara i klassen.
Som ett stöd för läraren och våra egna barn.
Ett sorgens år.
Vi börjar femman.
Vi får Edvin som är guldvärd.
Nationella prov.
Jag vet inte hur skolan bar sig åt att få ett barn med koncentrations svårigheter
Och svår dyslexi att få nästan godkänt på NP.
Jag skriver nästan för hon var nästan godkänd, det duger sa specialpedagogen, nja det gör det ju inte sa läraren.
I sexan infördes flexibelt lärande vilket innebar att barnen delades in i tre grupper utifrån begåvning och färdigheter.
Jo jag såg det så.
De barn som var svaga fick gå till högstadiet och läsa engelska för Roland tror jag han hette.
Denna grupp hade engelska kunskaper motsvarande årskurs tre.
Men på en termin lyfte han merparten av gruppen till en ålderadekvat nivå.
Efter honom kom Ilona.
Hon var precis lika duktig som sin föregångare och dessa elever hade sen gott på fötterna inför högstadiet.
Matte läste H för Marita och svenska i liten grupp.
Vi var glada och nöjda.
Värre var det med so där fröken skickade hem 80 papper och skrev kilometervis på tavlan.
Hanna visade böckerna, de var tomma.
Jag hinner inte läsa det hon skriver mamma. Nej hon var ju dyslektisk det visste jag. Jag rev nästan rektorsexpeditionen när jag slog de 80 sidorna av knappt halvskrivna papper i bordet.
Det gjorde skillnad.
Nu fick H delade prov och läs och skrivhjälp på proven.
Hjälp att anteckna och bra betyg på proven.
Jag jobbade massor hemma med henne vi använde Internet och bilder som stöd för hennes minne.
Hon var åter en glad tjej.
Men nu väntade ett rent helvete.
fredag 17 februari 2012
Barn en gåva... 2
Som tur var hade H en mycket bra dagmamma i Birgitta Danielsson.
Hon hade där full tillsyn och all hjälp hon behövde med sitt blodsocker.
Och sina insulin injektioner.
Jag kunde känna mig trygg.
Oron var istället för Erik som inte växte så mycket och låg två streck under sin viktkurva.
Men det var normalt sa alla.
Åren gick och H började på förskoleklass årskurs 0 idag.
Då kom nästa kalldusch.
Hanna behövde nu måltids insulin.
Tidigare hade hon haft mixinsulin som togs två gånger om dagen, morgon och kväll.
Det räckte inte längre då betacellerna nu var döda allihop.
H blev galen.
Hon fick ett långtidsverkande insulin som hette Lantus.
Lantus svider när man tar det.
Helvetet med sprutorna var tillbaka.
Vi började på Björkdungen igen.
Mest för att få samtals stöd till oss föräldrar.
I samma veva som hon måste börja med måltidsinsulin sa fröken i Kilsmo nej till att hjälpa henne med insulin injektionerna ( ordernarie fröken var mammaledig )
På den tiden kunde man göra det.
Jag vände mig till dåvarande rektor Roland Andersson.
Jag bad om en assistent till H, det gick inte.
Läget blev akut när H en dag hade 2.0 i blodsocker (normalvärde 4-10)
Man riskerar bli medvetslös när man bara har 2.0. Det förstod inte fröken så hon skickar Hanna från lägenheten ner till skolan för att be Jonas som också är diabetiker ta ett nytt värde på Hanna.
Då hade hon 1.8 när hon kom fram.
Det blev en del ilskna telefonsamtal....
På föräldra mötet i slutet av sep början av oktober 2002 säger Roland till oss att vi måste flytta.
Fröken vägrade fortfarande hjälpa H med sprutorna.
Hon var nu så hög när hon kom till Birgitta på eftermiddagarna att hon inte orkade gå från taxin till hennes hus, en sträcka på 100 m.
Värdena låg över 28 i blodsocker.
Läkarna varnade oss, hon kommer att dö om inget görs.
Vi började leta hus i Odensbacken, eftersom Roland sagt att här nere kunde Ingegerd Granath hjälpa Hanna för hon hade haft barn med diabetes i gruppen innan.
Jag är så tacksam mot henne, som gjorde detta för vår Hanna fast hon inte hade någon skyldighet.
Jag ringde mäklaren Ulf C. i ett annat hus ärende och han säger, jag har precis varit och fått ett nytt hus att sälja på Huginvägen .
Det kommer ut efter helgen.
Jag satte mig i bilen och åkte ner för att titta på det.
Det var dyrt, jätte dyrt för oss som bara hade en och en halv lön.
Vi är intresserade sa jag och gick in på banken för att få tid för lånelöfte.
På måndagen tittade vi på huset, på onsdagen den 16 oktober besiktade vi huset och den 18 januari 2003 flyttade vi in.
Det blev tufft ekonomiskt och det är det fortfarande.
Men vi gjorde ett val, vi valde vår dotter.
Det jag inte visste då var att vi också fick 9 års helvete i skolan.
Hon hade där full tillsyn och all hjälp hon behövde med sitt blodsocker.
Och sina insulin injektioner.
Jag kunde känna mig trygg.
Oron var istället för Erik som inte växte så mycket och låg två streck under sin viktkurva.
Men det var normalt sa alla.
Åren gick och H började på förskoleklass årskurs 0 idag.
Då kom nästa kalldusch.
Hanna behövde nu måltids insulin.
Tidigare hade hon haft mixinsulin som togs två gånger om dagen, morgon och kväll.
Det räckte inte längre då betacellerna nu var döda allihop.
H blev galen.
Hon fick ett långtidsverkande insulin som hette Lantus.
Lantus svider när man tar det.
Helvetet med sprutorna var tillbaka.
Vi började på Björkdungen igen.
Mest för att få samtals stöd till oss föräldrar.
I samma veva som hon måste börja med måltidsinsulin sa fröken i Kilsmo nej till att hjälpa henne med insulin injektionerna ( ordernarie fröken var mammaledig )
På den tiden kunde man göra det.
Jag vände mig till dåvarande rektor Roland Andersson.
Jag bad om en assistent till H, det gick inte.
Läget blev akut när H en dag hade 2.0 i blodsocker (normalvärde 4-10)
Man riskerar bli medvetslös när man bara har 2.0. Det förstod inte fröken så hon skickar Hanna från lägenheten ner till skolan för att be Jonas som också är diabetiker ta ett nytt värde på Hanna.
Då hade hon 1.8 när hon kom fram.
Det blev en del ilskna telefonsamtal....
På föräldra mötet i slutet av sep början av oktober 2002 säger Roland till oss att vi måste flytta.
Fröken vägrade fortfarande hjälpa H med sprutorna.
Hon var nu så hög när hon kom till Birgitta på eftermiddagarna att hon inte orkade gå från taxin till hennes hus, en sträcka på 100 m.
Värdena låg över 28 i blodsocker.
Läkarna varnade oss, hon kommer att dö om inget görs.
Vi började leta hus i Odensbacken, eftersom Roland sagt att här nere kunde Ingegerd Granath hjälpa Hanna för hon hade haft barn med diabetes i gruppen innan.
Jag är så tacksam mot henne, som gjorde detta för vår Hanna fast hon inte hade någon skyldighet.
Jag ringde mäklaren Ulf C. i ett annat hus ärende och han säger, jag har precis varit och fått ett nytt hus att sälja på Huginvägen .
Det kommer ut efter helgen.
Jag satte mig i bilen och åkte ner för att titta på det.
Det var dyrt, jätte dyrt för oss som bara hade en och en halv lön.
Vi är intresserade sa jag och gick in på banken för att få tid för lånelöfte.
På måndagen tittade vi på huset, på onsdagen den 16 oktober besiktade vi huset och den 18 januari 2003 flyttade vi in.
Det blev tufft ekonomiskt och det är det fortfarande.
Men vi gjorde ett val, vi valde vår dotter.
Det jag inte visste då var att vi också fick 9 års helvete i skolan.
torsdag 16 februari 2012
Barn, en gåva att förvalta väl.
Alla ni med friska, perfekta barn med bra betyg och ordning och reda på rummet.
Ni kan sluta läsa här, för ni kommer ändå aldrig att förstå.
11 års resa. En djävulsk resa.
En resa jag inte önskar min värsta ovän.
Allt började med ett barn som kissade ner sängen inte en utan tre gånger varje natt.
Jag bodde i tvättstugan på nätterna.
Därför att tvättiderna på dagen redan var slut och jag hade 180 sängkläder i månaden att tvätta.
Jag sökte hjälp men fick ingen, tills jag kom med sonen till Bvc för 5 mån koll. Jag bad då om draglakan och blodprov.
Jag fick rådet att lämna in ett urinprov.
Det var bara det att barnet aldrig kissade på toaletten/pottan hon hann inte.
21 december 2000 fick vi till det och jag tog med provet till vc medan mormor var barnvakt.
Mormor som var hjärtsjuk och nyss fått bröstet bort opererat i bröstcancer.
Fel tid sa mottagningssköterskan, ni får komma i morgon bitti.
Nej sa jag.
För förstagången i mitt liv sa jag ifrån.
Sköterskan var arg, stickorna flög och jag satt i väntrummet.
Ut kom hon lika fort.
Var är barnet?
Hemma.
Kom med här. Hon sprang med halta mig ner för korridoren slet ut en gubbe i gummistövlar från doktorns rum och in med mig.
Er dotter har diabetes.
Jag grät som jag aldrig gråtit förr.
Hon måste omedelbart till sjukhuset.
Nu?
Det var den 21 december.
Vi åkte hem satte ungen i bilen.
Lämnade lillebror hos farmor.
Hanna undrade om hon skulle få några sprutor.
Nej sa jag för det fanns inte i min värld.
Inget fanns i min värld den där vinternatten påväg till Usö.
Jag var bottenlöst förtvivlad.
Tänkte på Lena i Knipphammaren som också fick diabetes som liten.
Vi kom fram, fick två infarter i armarna för kärlen på händerna brast.
Tårar, gråt, sorg. Stackars Hanna.
Hon skrek varje gång någon i vit rock kom in i rummet.
Det var dropp och insulin dropp.
Provtagning varje timme.
Men det gick an.
Julafton kom, vi fick permiss.
Mormor och morfar kom och hälsade på.
Vi ringde farmor och farfar men de hade inte tid.
De hade inte tid hälsa på sitt barnbarn en timme på julaftons förmiddagen?????
Det gjorde Hanna så ledsen.
Jag vet att de var barnvakt åt E.
Vi hade löst det så att pappa sov med H på sjukhuset och jag sov hemma med Erik.
På dagarna var pappa hemma och sov medan E var hos mormor eller farmor.
Det hjälpte inte.
Han var och är ett barn som tykänns. Han gick sönder.
Jag gick sönder min man fick lunginflammation av ventilationen på rummet.
Allt, praktiskt taget allt var kaos.
Så kom vardagen.
H var sjukskriven i flera månader.
Hon var fruktansvärt spruträdd och det kunde ta ett par timmar att få till det med sprutorna.
Erik spydde upp allt han åt.
Han som varit så matfrisk och älskat mat.
Det luktade fylle spyor.
Jag var panikslagen.
Ringde vår nya bvc sköterska som gav mig en läxa i hur fet jag var och att jag överförde mitt eget ät beteende på pojken.
Banta så blir han frisk.
Det blev han inte.
Jag ringde socialen satt där och grät ut hela min förtvivlan.
Bad om hjälp.
Vi fick komma till Björkdungen.
På sommaren insåg jag att H saknade förtroende för vuxna.
Vi såg det tydligt i simgruppen.
Hon trodde på allvar att Eva simfröken och jag försökte dränka henne.
Björkdungen blev en respit.
Tyvärr tog min man det inte på allvar.
H blev i varje fall bättre.
Raserianfallen la sig.
När vi slutade där hade E börjat äta igen.
Men han var långt efter sina kompisar.
Han kunde sitta lull vid 1 års ålder.
Han hade tvingats gå igenom diverse provtagningar för ärftliga sjukdomar som dystofika neutonika som är en muskelsjukdom som finns i vår släkt dock inte hos mig så den kunde han inte ha.
Vi hade nu ett barn hemma som var förtvivlat som hatade sprutorna, men det gick.
Pappa tog hand om raserianfallen.
Jag ringde Bup bad om hjälp.
Fick ingen.
Det var första biten av helvetes resan.
Efter några veckor misstänkte man gluten och hon blev skickad på tarmbiopsi.
Det gick till så att man drogade ner henne och bandfast henne på en brits på röntgen.
Sen gjorde man en gastroskopi.
Sen sa man åt mig att gå ut, jag knuffades ut av läkaren och flög rakt in i en apparat men ramlade i vart fall inte.
Hon skrek som en tok.
Dörren var låst.
Man sa mig att hon inte skulle minnas ingreppet, det gjorde hon inte.
Men hon var aldrig mer samma unge efter det.
Kroppen minns, jag vet för jag har själv varit med om det.
Blicken dog, leendet försvann.
Lyckan skulle aldrig mer komma till hennes ögon.
Inget glitter inget pärlande skratt.
Varför sövde man henne inte?
forstättning följer.
Ni kan sluta läsa här, för ni kommer ändå aldrig att förstå.
11 års resa. En djävulsk resa.
En resa jag inte önskar min värsta ovän.
Allt började med ett barn som kissade ner sängen inte en utan tre gånger varje natt.
Jag bodde i tvättstugan på nätterna.
Därför att tvättiderna på dagen redan var slut och jag hade 180 sängkläder i månaden att tvätta.
Jag sökte hjälp men fick ingen, tills jag kom med sonen till Bvc för 5 mån koll. Jag bad då om draglakan och blodprov.
Jag fick rådet att lämna in ett urinprov.
Det var bara det att barnet aldrig kissade på toaletten/pottan hon hann inte.
21 december 2000 fick vi till det och jag tog med provet till vc medan mormor var barnvakt.
Mormor som var hjärtsjuk och nyss fått bröstet bort opererat i bröstcancer.
Fel tid sa mottagningssköterskan, ni får komma i morgon bitti.
Nej sa jag.
För förstagången i mitt liv sa jag ifrån.
Sköterskan var arg, stickorna flög och jag satt i väntrummet.
Ut kom hon lika fort.
Var är barnet?
Hemma.
Kom med här. Hon sprang med halta mig ner för korridoren slet ut en gubbe i gummistövlar från doktorns rum och in med mig.
Er dotter har diabetes.
Jag grät som jag aldrig gråtit förr.
Hon måste omedelbart till sjukhuset.
Nu?
Det var den 21 december.
Vi åkte hem satte ungen i bilen.
Lämnade lillebror hos farmor.
Hanna undrade om hon skulle få några sprutor.
Nej sa jag för det fanns inte i min värld.
Inget fanns i min värld den där vinternatten påväg till Usö.
Jag var bottenlöst förtvivlad.
Tänkte på Lena i Knipphammaren som också fick diabetes som liten.
Vi kom fram, fick två infarter i armarna för kärlen på händerna brast.
Tårar, gråt, sorg. Stackars Hanna.
Hon skrek varje gång någon i vit rock kom in i rummet.
Det var dropp och insulin dropp.
Provtagning varje timme.
Men det gick an.
Julafton kom, vi fick permiss.
Mormor och morfar kom och hälsade på.
Vi ringde farmor och farfar men de hade inte tid.
De hade inte tid hälsa på sitt barnbarn en timme på julaftons förmiddagen?????
Det gjorde Hanna så ledsen.
Jag vet att de var barnvakt åt E.
Vi hade löst det så att pappa sov med H på sjukhuset och jag sov hemma med Erik.
På dagarna var pappa hemma och sov medan E var hos mormor eller farmor.
Det hjälpte inte.
Han var och är ett barn som tykänns. Han gick sönder.
Jag gick sönder min man fick lunginflammation av ventilationen på rummet.
Allt, praktiskt taget allt var kaos.
Så kom vardagen.
H var sjukskriven i flera månader.
Hon var fruktansvärt spruträdd och det kunde ta ett par timmar att få till det med sprutorna.
Erik spydde upp allt han åt.
Han som varit så matfrisk och älskat mat.
Det luktade fylle spyor.
Jag var panikslagen.
Ringde vår nya bvc sköterska som gav mig en läxa i hur fet jag var och att jag överförde mitt eget ät beteende på pojken.
Banta så blir han frisk.
Det blev han inte.
Jag ringde socialen satt där och grät ut hela min förtvivlan.
Bad om hjälp.
Vi fick komma till Björkdungen.
På sommaren insåg jag att H saknade förtroende för vuxna.
Vi såg det tydligt i simgruppen.
Hon trodde på allvar att Eva simfröken och jag försökte dränka henne.
Björkdungen blev en respit.
Tyvärr tog min man det inte på allvar.
H blev i varje fall bättre.
Raserianfallen la sig.
När vi slutade där hade E börjat äta igen.
Men han var långt efter sina kompisar.
Han kunde sitta lull vid 1 års ålder.
Han hade tvingats gå igenom diverse provtagningar för ärftliga sjukdomar som dystofika neutonika som är en muskelsjukdom som finns i vår släkt dock inte hos mig så den kunde han inte ha.
Vi hade nu ett barn hemma som var förtvivlat som hatade sprutorna, men det gick.
Pappa tog hand om raserianfallen.
Jag ringde Bup bad om hjälp.
Fick ingen.
Det var första biten av helvetes resan.
Efter några veckor misstänkte man gluten och hon blev skickad på tarmbiopsi.
Det gick till så att man drogade ner henne och bandfast henne på en brits på röntgen.
Sen gjorde man en gastroskopi.
Sen sa man åt mig att gå ut, jag knuffades ut av läkaren och flög rakt in i en apparat men ramlade i vart fall inte.
Hon skrek som en tok.
Dörren var låst.
Man sa mig att hon inte skulle minnas ingreppet, det gjorde hon inte.
Men hon var aldrig mer samma unge efter det.
Kroppen minns, jag vet för jag har själv varit med om det.
Blicken dog, leendet försvann.
Lyckan skulle aldrig mer komma till hennes ögon.
Inget glitter inget pärlande skratt.
Varför sövde man henne inte?
forstättning följer.
fredag 10 februari 2012
Äntligen
Äntligen.
Man skall inte ropa hej förrän man är överbäcken, och kanske gör jag nu ett misstag.
Men äntligen har jag inga barn kvar på Odenskolan.
Det är en stor lättnad.
Jag skall gå ur de två föreningar jag är med i, backa hem från andra åtaganden.
Vi börjar om 2012 på ny tom ruta.
Jag behöver inte längre vara arg.
Jag behöver inte vara ledsen.
För det som sker i samhället angår mig inte längre.
I alla fall inte personligen.
Det spelar ingen roll vilken rektor skolan har.
Det spelar heller ingen roll vem som är områdeschef.
Jag har heller inte längre någon anledning att gå in på biblioteket, för när Per inte finns där mer, så kommer servicen där bli lika med noll, igen.
Sakta men säkert plockas de som kan och vill något bort.
Många kanske tycker jag är självgod när jag säger att jag drivit frågor som
Jag tyckt varit viktiga.
Jag ville att Odenskolan skulle bli länets bästa skola för barn i behov av särskilt stöd.
Jag såg ett mini Arken för de små på Midgård.
Jag hoppades man kunde lägga ett Arken för de stora i villan i Hampetorp.
Jag upptäckte felen vid Styrsta som kanske inte är så mycket fel som det är okunskap bland dem som fattar beslut.
Katrinelund orkar jag inte ens bry mig om.
Jag värnar om vårt strandskydd och tycker att om man skall bebygga strandnära här i Östernärke så skall det vara flerfamiljshus för det säger mitt sosse hjärta att det är det enda rätta.
Men det tyckte inte sossarna i vår förening.
Slutsatsen måste vara att jag inte är sosse.
Vad gynnar det bygden om en hoper rika pensionärer från städerna slår sig ner här?
De har inga barn i skolan.
De åker glatt ett par mil för att handla billigt.
Möjligen kan de handla möblerna på Jacobsons.
Men troligen behöver de inga nya möbler, de har säkert allt sen årtionden tillbaka, precis som alla gamla.
Man planerar Sveriges största vindkraftverks park utanför Brevens.
Visst jätte bra.
Men redan idag dör tusentals av våra fåglar för vindkraftverkens vingar.
Sottern har ett rikt fågelliv med bla fiskgjuse och andra stora rovfåglar.
Miljövänlig energi tar kål på fiskjusen som är fridlyst?
Ja inget jag kan göra åt det.
När xx slutade ha hästar dog den fridlysta nattviolen ut i hagarna.
De växte i hundratal nere i hagarna mot Hjälmarens stränder.
Det tänkte man inte på när man bråkade och jävlades med människan.
Jag önskar jag kunde gjort något åt det, åtminstone, men det kunde jag inte.
Nattviol, Fläckigtnyckelblomster och Sankte Pers nycklar är borta.
Nu skall jag ägna mig åt min trädgård, min familj och mina få vänner som finns kvar. Jag skall återgå till att läsa böckerna jag köpt men aldrig hunnit öppna.
Jag skall ta min lilla röda och åka runt och njuta av alla platser som snart inte finns kvar.
Till och med öarna är bebyggda. Man kan ju hoppas att det är med bygglov och lyft strandskydd?
Jag skall ta med fika korg och sitta på de breda bryggorna och se på fågellivet, för visst är de breda bryggorna stora som landsvägar allas genom allemansrätten?
Jag önskar er alla en skön vår i vår underbara natur, så länge den är allas vår natur, rätt som det är äger andra den mitt framför näsan på oss.
Man skall inte ropa hej förrän man är överbäcken, och kanske gör jag nu ett misstag.
Men äntligen har jag inga barn kvar på Odenskolan.
Det är en stor lättnad.
Jag skall gå ur de två föreningar jag är med i, backa hem från andra åtaganden.
Vi börjar om 2012 på ny tom ruta.
Jag behöver inte längre vara arg.
Jag behöver inte vara ledsen.
För det som sker i samhället angår mig inte längre.
I alla fall inte personligen.
Det spelar ingen roll vilken rektor skolan har.
Det spelar heller ingen roll vem som är områdeschef.
Jag har heller inte längre någon anledning att gå in på biblioteket, för när Per inte finns där mer, så kommer servicen där bli lika med noll, igen.
Sakta men säkert plockas de som kan och vill något bort.
Många kanske tycker jag är självgod när jag säger att jag drivit frågor som
Jag tyckt varit viktiga.
Jag ville att Odenskolan skulle bli länets bästa skola för barn i behov av särskilt stöd.
Jag såg ett mini Arken för de små på Midgård.
Jag hoppades man kunde lägga ett Arken för de stora i villan i Hampetorp.
Jag upptäckte felen vid Styrsta som kanske inte är så mycket fel som det är okunskap bland dem som fattar beslut.
Katrinelund orkar jag inte ens bry mig om.
Jag värnar om vårt strandskydd och tycker att om man skall bebygga strandnära här i Östernärke så skall det vara flerfamiljshus för det säger mitt sosse hjärta att det är det enda rätta.
Men det tyckte inte sossarna i vår förening.
Slutsatsen måste vara att jag inte är sosse.
Vad gynnar det bygden om en hoper rika pensionärer från städerna slår sig ner här?
De har inga barn i skolan.
De åker glatt ett par mil för att handla billigt.
Möjligen kan de handla möblerna på Jacobsons.
Men troligen behöver de inga nya möbler, de har säkert allt sen årtionden tillbaka, precis som alla gamla.
Man planerar Sveriges största vindkraftverks park utanför Brevens.
Visst jätte bra.
Men redan idag dör tusentals av våra fåglar för vindkraftverkens vingar.
Sottern har ett rikt fågelliv med bla fiskgjuse och andra stora rovfåglar.
Miljövänlig energi tar kål på fiskjusen som är fridlyst?
Ja inget jag kan göra åt det.
När xx slutade ha hästar dog den fridlysta nattviolen ut i hagarna.
De växte i hundratal nere i hagarna mot Hjälmarens stränder.
Det tänkte man inte på när man bråkade och jävlades med människan.
Jag önskar jag kunde gjort något åt det, åtminstone, men det kunde jag inte.
Nattviol, Fläckigtnyckelblomster och Sankte Pers nycklar är borta.
Nu skall jag ägna mig åt min trädgård, min familj och mina få vänner som finns kvar. Jag skall återgå till att läsa böckerna jag köpt men aldrig hunnit öppna.
Jag skall ta min lilla röda och åka runt och njuta av alla platser som snart inte finns kvar.
Till och med öarna är bebyggda. Man kan ju hoppas att det är med bygglov och lyft strandskydd?
Jag skall ta med fika korg och sitta på de breda bryggorna och se på fågellivet, för visst är de breda bryggorna stora som landsvägar allas genom allemansrätten?
Jag önskar er alla en skön vår i vår underbara natur, så länge den är allas vår natur, rätt som det är äger andra den mitt framför näsan på oss.
onsdag 8 februari 2012
Detta med kläder
ATT HANDLA KLÄDER
Alla som fått barn känner nog igen sig.
Man åker ut till exempelvis Marieberg, för att köpa kläder till sig själv.
Ofta vet jag exakt vad jag skall ha.
Jag är nämligen inte typen som svävar runt lite och nyper i något en här än där.
Jag vet vad jag vill ha och finns inte det, ja då blir det inget annat.
Man, nej jag måste skriva jag, Jag travar in i affären, styr stegen mot dam avdelningen och börjar leta.
Det är fortfarande rätt okej.
Det första som slår mig är, är inte modet rätt lustigt i år?
Trots det plockar jag ihop en hög jag skall prova.
In i provhytten.
Vem designar provhytter?
Det måste vara en kvinnofientlig man.
Vad man än provar ser man.. nu glömde jag mig igen, jag ska det stå.
Vad jag än provar ser jag anskrämlig ut.
Kläderna måste vara sydda till sylfid smala tonåringar.
Frågan är om en tonåring skulle ta på sig detta plagg?
Kvinnor som fött barn ser inte ut som tonåringar i kroppen, ja jag vet att det finns få undantag.
I vilket fall som helst så gör inte jag det.
Så där står jag i provhyttens bleka ljus, jag ser sjuk ut och som en övergödd spädgris.
Fläsket väller ut både här och där.
Blusen jag provar är så urringad att halva magen syns, för att inte tala om BH:n!
Vem i herrans namn skall ha ett dylikt plagg på sig?
En utan bröst?
Är denna spetsblus egentligen sydd till en ung pojke/man?
Men jag ser inga transvestiter i affären
Jag kränger av den.
Pustandes och stönandes och med väldigt låg själv känsla hänger jag tillbaka allt jag provat.
Det finns inga kläder till bleka spädgrisar.
På min väg ut ur affären passerar jag barnavdelningen.
Och med mitt uppdämda köp begär rafsar jag åt mig strumpor med döskallar på, till sonen och ett par mjukisbyxor till honom.
Betalar i kassan och går tröstad ut ur affären.
Det finns i alla fall kläder till någon där….…Summa, mina barn har fruktansvärt mycket kläder.
Som den smålänning jag är, har jag dock sparat alla mina kläder sen den tiden jag var smalare.
Nu kommer de väl till pass.
Garderoben är ändå välfylld ett tag till, men sen när jag är för smal för de kläderna?
Jo, det finns ju kläder i större storlekar på de tre ledande butikerna.
Men de har så konstiga mönster.
Tror designers att tjocka människor gillar stora färgstarka mönster?
Är jag ett undantag?
Jag vill ha enfärgade plagg med någon liten kul detalj.
Annars är jag en romantiker när det gäller kläder, gillar rysch och pysch.
Var inne i helgen och köpte en tunika med många volanger och spets, den passade faktiskt men var hutlöst dyr.
Maken fick nästan hicka när han tvingades betala.
Dottern grät för jag stod på mig, jag skulle ha något till mig.
Hon granskade mig kritiskt i provhytten.
Såg mig våndas och svettas.
Jag undrar förresten om det är någon dold värmekälla i alla provhytter?
Det är ju så hiskeligt svettigt där.
Hon skulle vara smakråd i alla fall.
Hm, sa hon den är genomskinlig.
Expediten som insåg faran hämtade ett linne i samma färg.
Då satt plagget som ett ålskinn, något dottern inte var sen att på peka.
Med skadeglad min hjälpte hon mig av med plagget.
Vi har den i en större storlek i en annan färg, sa expediten.
Jag tog tveksamt emot den och se den passade.
Dottern log glatt som den goda dotter hon är och sa är det verkligen din färg?
Ja, nästan röt jag.
Jag hade köpt den, tror jag, om den varit orange.
Fast orange är definitivt inte min färg.
När jag sa att den tar jag såg hon på mig med tårar i ögonen.
Vad får jag för 600 kr mamma?
Inget sa jag och log.
Tårarna i hennes ögon svämmade över.
Tänk vad mycket kläder hon fått för att jag inte kunde ha några!
Men det är ovant för hela familjen ,att jag köper något till mig.
Maken gick raskt ut ur affären hög röd i ansiktet.
Välkommen åter sa expediten och log.
Tack, sa jag och log tillbaka.
Namnet på butiken betyder glädje och det tycker jag passar bra för jag var glad när jag gick ut.
Sonen var också glad, tänk vad vacker du blir mamma, sa han och vände upp och ner på burken som låter som en brunstig älg.
Nja, vacker det kommer jag aldrig att bli ,om den inte inför såna där heltäckande burkor som muslimernas kvinnor har i vackra mönster
….
Alla som fått barn känner nog igen sig.
Man åker ut till exempelvis Marieberg, för att köpa kläder till sig själv.
Ofta vet jag exakt vad jag skall ha.
Jag är nämligen inte typen som svävar runt lite och nyper i något en här än där.
Jag vet vad jag vill ha och finns inte det, ja då blir det inget annat.
Man, nej jag måste skriva jag, Jag travar in i affären, styr stegen mot dam avdelningen och börjar leta.
Det är fortfarande rätt okej.
Det första som slår mig är, är inte modet rätt lustigt i år?
Trots det plockar jag ihop en hög jag skall prova.
In i provhytten.
Vem designar provhytter?
Det måste vara en kvinnofientlig man.
Vad man än provar ser man.. nu glömde jag mig igen, jag ska det stå.
Vad jag än provar ser jag anskrämlig ut.
Kläderna måste vara sydda till sylfid smala tonåringar.
Frågan är om en tonåring skulle ta på sig detta plagg?
Kvinnor som fött barn ser inte ut som tonåringar i kroppen, ja jag vet att det finns få undantag.
I vilket fall som helst så gör inte jag det.
Så där står jag i provhyttens bleka ljus, jag ser sjuk ut och som en övergödd spädgris.
Fläsket väller ut både här och där.
Blusen jag provar är så urringad att halva magen syns, för att inte tala om BH:n!
Vem i herrans namn skall ha ett dylikt plagg på sig?
En utan bröst?
Är denna spetsblus egentligen sydd till en ung pojke/man?
Men jag ser inga transvestiter i affären
Jag kränger av den.
Pustandes och stönandes och med väldigt låg själv känsla hänger jag tillbaka allt jag provat.
Det finns inga kläder till bleka spädgrisar.
På min väg ut ur affären passerar jag barnavdelningen.
Och med mitt uppdämda köp begär rafsar jag åt mig strumpor med döskallar på, till sonen och ett par mjukisbyxor till honom.
Betalar i kassan och går tröstad ut ur affären.
Det finns i alla fall kläder till någon där….…Summa, mina barn har fruktansvärt mycket kläder.
Som den smålänning jag är, har jag dock sparat alla mina kläder sen den tiden jag var smalare.
Nu kommer de väl till pass.
Garderoben är ändå välfylld ett tag till, men sen när jag är för smal för de kläderna?
Jo, det finns ju kläder i större storlekar på de tre ledande butikerna.
Men de har så konstiga mönster.
Tror designers att tjocka människor gillar stora färgstarka mönster?
Är jag ett undantag?
Jag vill ha enfärgade plagg med någon liten kul detalj.
Annars är jag en romantiker när det gäller kläder, gillar rysch och pysch.
Var inne i helgen och köpte en tunika med många volanger och spets, den passade faktiskt men var hutlöst dyr.
Maken fick nästan hicka när han tvingades betala.
Dottern grät för jag stod på mig, jag skulle ha något till mig.
Hon granskade mig kritiskt i provhytten.
Såg mig våndas och svettas.
Jag undrar förresten om det är någon dold värmekälla i alla provhytter?
Det är ju så hiskeligt svettigt där.
Hon skulle vara smakråd i alla fall.
Hm, sa hon den är genomskinlig.
Expediten som insåg faran hämtade ett linne i samma färg.
Då satt plagget som ett ålskinn, något dottern inte var sen att på peka.
Med skadeglad min hjälpte hon mig av med plagget.
Vi har den i en större storlek i en annan färg, sa expediten.
Jag tog tveksamt emot den och se den passade.
Dottern log glatt som den goda dotter hon är och sa är det verkligen din färg?
Ja, nästan röt jag.
Jag hade köpt den, tror jag, om den varit orange.
Fast orange är definitivt inte min färg.
När jag sa att den tar jag såg hon på mig med tårar i ögonen.
Vad får jag för 600 kr mamma?
Inget sa jag och log.
Tårarna i hennes ögon svämmade över.
Tänk vad mycket kläder hon fått för att jag inte kunde ha några!
Men det är ovant för hela familjen ,att jag köper något till mig.
Maken gick raskt ut ur affären hög röd i ansiktet.
Välkommen åter sa expediten och log.
Tack, sa jag och log tillbaka.
Namnet på butiken betyder glädje och det tycker jag passar bra för jag var glad när jag gick ut.
Sonen var också glad, tänk vad vacker du blir mamma, sa han och vände upp och ner på burken som låter som en brunstig älg.
Nja, vacker det kommer jag aldrig att bli ,om den inte inför såna där heltäckande burkor som muslimernas kvinnor har i vackra mönster
….
FB spel
Ja i åratal har jag varit på Fb, men så kände jag att det inte gav mig så mycket som jag lade ner i energi.
Hade tänkt sluta nu vid månads skiftet men så började jag spela Hidden chronicles och blev fast.
Vilket roligt spel. Man bygger en herrgård och så letar man gömda saker i olika scener. Man gör uppdrag och får poäng. Man spelar tillsammans med andra man känner.. Hälsar på varann och hjälper varann med olika uppdrag. Har du Fb kan jag varmt rekommendera detta spel. Liknade spel finns på blue fish men då kostar det pengar.
Personligen tycker inte jag man skall betala för spel på nätet.
Det är lätt att fullkomligt ruinera sig på spel och det är lätt att bli spelberoende.
Men är det gratis och man kan ha kul ser jag inget fel i det.
Hade tänkt sluta nu vid månads skiftet men så började jag spela Hidden chronicles och blev fast.
Vilket roligt spel. Man bygger en herrgård och så letar man gömda saker i olika scener. Man gör uppdrag och får poäng. Man spelar tillsammans med andra man känner.. Hälsar på varann och hjälper varann med olika uppdrag. Har du Fb kan jag varmt rekommendera detta spel. Liknade spel finns på blue fish men då kostar det pengar.
Personligen tycker inte jag man skall betala för spel på nätet.
Det är lätt att fullkomligt ruinera sig på spel och det är lätt att bli spelberoende.
Men är det gratis och man kan ha kul ser jag inget fel i det.
torsdag 2 februari 2012
Utanförskap.
Ser på Godmorgon Sverige.
Man diskuterar där varför det blir så många mord i Malmö.
Varför just Malmö?
Gubbarna som var med pekar med hela handen, det är utan förskapet som gör detta.
Allt för många människor står utanför konsumtionssamhället.
Grund idéen med det liberala samhället vi har just nu (läs den moderata politiken) är att vi som individer skall roffa åt oss så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Alla sitter inte med på det här tåget, som bekant.
Det skapar en segregation som är farlig för samhället.
Farlig därför att de som inte kan vara med och slåss om kakan kommer att göra det ändå, men på ett icke lagligt sätt.
Gubben i tv säger att Malmö alltid varit först med allt, därför att staden är vår port mot kontinenten.
Men det är också en av de platser som fått ta emot flest invandrare.
För några år sedan kom det 3000 invandrar barn som skulle inkluderas i den Svenska skolan.
De stoppades in 7-8 st i en trea.
(som jag förstod) Det gick antagligen inte att va hemma under sådana förutsättningar.
De hamnade på stadens gator och torg, och blev ett lätt rov för kriminella ledare.
Jag säger inte att detta är en sanning, men det är en teori.
Sanning är dock att många människor är utanför det samhälle vi har idag.
Invandrare, arbetslösa, sjuka, funktionshindrade, pensionärer.
Skapar man ett sånt samhälle så bjuder man in kriminaliteten och våldet.
Vi måste ändra attityd.
Vi måste tänka inkludering, allas lika värde och vi kan inte ta in fler invandrare än vi kan ta hand om, det är inte rasistiskt det är sunt förnuft.
Om någon skaffar sig fler katter än den personen kan ta hand om, anses det som djurplågeri.
Men om ett land tar in fler invandrare än man kan ge ett drägligt liv och ett arbete, så är det misshandel tycker jag.
Vi behöver mer nationalism utan semitism eller rasism.
Vi har tappat vi känslan.
Vi känner oss bara sämre än USA istället för att se vad vi kan och vad vi har.
Vi hukar oss och vi skrapar med foten.
Medan vårt land sakta sjunker allt längre ner i alla undersökningar som görs.
Var är solidariteten?
Var är jämställdheten?
Var är generositeten?
Alla kan inte ha allt, det vet jag.
Men några kan inte heller ha allt, på bekostnad av alla oss andra.
Vi måste också fundera på vad vi behöver.
Hur vi använder våra resurser här på jorden.
Måste allt va nytt och ny renoverat?
Måste garderoben ständigt förnyas?
Vill vi med vårt sätt att leva skapa segregation och utanförskap bara för att vi kan?
Nu står vi här och tittar på Malmös gäng bråk som blir allt blodigare.
Om bara några år är den företeelsen spridd över hela vårt land, vill vi det?
Vad kan vi göra nu för att det inte skall bli så?
Är det rimligt att en stad som Malmö skall ta emot så många invandrare på en och samma gång?
Kanske skall vi stoppa invandringen helt tills vi tagit hand om dem som redan är här?
Vi som är Gammel Svenskar ska kanske inte ta den här diskussionen, det kanske är så att de som är Ny Svenskar skall ha ett par ord med i laget och inte bara de som har högskoleutbildning.
Vi måste kanske lämna över integrations frågorna till dem det berör, och lyssna på vad de har att säga.
För hur det än är så borde ju de veta bäst.
Sen kan man ju fundera på hur man själv vill bli bemött om man tvingas fly till Irak eller Iran.
Hur och var man då vill bo. Vilka skolor man vill ha sina barn i osv.
Man diskuterar där varför det blir så många mord i Malmö.
Varför just Malmö?
Gubbarna som var med pekar med hela handen, det är utan förskapet som gör detta.
Allt för många människor står utanför konsumtionssamhället.
Grund idéen med det liberala samhället vi har just nu (läs den moderata politiken) är att vi som individer skall roffa åt oss så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
Alla sitter inte med på det här tåget, som bekant.
Det skapar en segregation som är farlig för samhället.
Farlig därför att de som inte kan vara med och slåss om kakan kommer att göra det ändå, men på ett icke lagligt sätt.
Gubben i tv säger att Malmö alltid varit först med allt, därför att staden är vår port mot kontinenten.
Men det är också en av de platser som fått ta emot flest invandrare.
För några år sedan kom det 3000 invandrar barn som skulle inkluderas i den Svenska skolan.
De stoppades in 7-8 st i en trea.
(som jag förstod) Det gick antagligen inte att va hemma under sådana förutsättningar.
De hamnade på stadens gator och torg, och blev ett lätt rov för kriminella ledare.
Jag säger inte att detta är en sanning, men det är en teori.
Sanning är dock att många människor är utanför det samhälle vi har idag.
Invandrare, arbetslösa, sjuka, funktionshindrade, pensionärer.
Skapar man ett sånt samhälle så bjuder man in kriminaliteten och våldet.
Vi måste ändra attityd.
Vi måste tänka inkludering, allas lika värde och vi kan inte ta in fler invandrare än vi kan ta hand om, det är inte rasistiskt det är sunt förnuft.
Om någon skaffar sig fler katter än den personen kan ta hand om, anses det som djurplågeri.
Men om ett land tar in fler invandrare än man kan ge ett drägligt liv och ett arbete, så är det misshandel tycker jag.
Vi behöver mer nationalism utan semitism eller rasism.
Vi har tappat vi känslan.
Vi känner oss bara sämre än USA istället för att se vad vi kan och vad vi har.
Vi hukar oss och vi skrapar med foten.
Medan vårt land sakta sjunker allt längre ner i alla undersökningar som görs.
Var är solidariteten?
Var är jämställdheten?
Var är generositeten?
Alla kan inte ha allt, det vet jag.
Men några kan inte heller ha allt, på bekostnad av alla oss andra.
Vi måste också fundera på vad vi behöver.
Hur vi använder våra resurser här på jorden.
Måste allt va nytt och ny renoverat?
Måste garderoben ständigt förnyas?
Vill vi med vårt sätt att leva skapa segregation och utanförskap bara för att vi kan?
Nu står vi här och tittar på Malmös gäng bråk som blir allt blodigare.
Om bara några år är den företeelsen spridd över hela vårt land, vill vi det?
Vad kan vi göra nu för att det inte skall bli så?
Är det rimligt att en stad som Malmö skall ta emot så många invandrare på en och samma gång?
Kanske skall vi stoppa invandringen helt tills vi tagit hand om dem som redan är här?
Vi som är Gammel Svenskar ska kanske inte ta den här diskussionen, det kanske är så att de som är Ny Svenskar skall ha ett par ord med i laget och inte bara de som har högskoleutbildning.
Vi måste kanske lämna över integrations frågorna till dem det berör, och lyssna på vad de har att säga.
För hur det än är så borde ju de veta bäst.
Sen kan man ju fundera på hur man själv vill bli bemött om man tvingas fly till Irak eller Iran.
Hur och var man då vill bo. Vilka skolor man vill ha sina barn i osv.
onsdag 1 februari 2012
FUNKTIONSHINDRAD ELLER NORMAL i denna vår tid?
Autister är människor som mångt och mycket är sig själva nog.
De vill vara ifred, i alla fall de i min ålder.
De lever i vårt samhälle på sina egna villkor eller på våra, i sin egen värld.
Därför blev de avvikare i det samhälle vi hade då.
Men så kom 80-90-talet och med det egot.
Plötsligt skulle du förhandla din egen lön, på arbetskamraternas bekostnad, störst trut störst lönepåslag.
Du skulle se snygg ut, vi började gå på gym, vi solade solarium och vi förverkligade oss själva.
Vi behövde inte varann.
Vi skiljde oss, vi lämnade våra barn åt deras öde.
För vem ville ha ungar som bojor runt fötterna?
De stod i vägen för vår personliga utveckling, vår karriär vårt liv.
De skulle avlas och de skulle plockas fram som troféer vid behov, men där emellan inte synas eller höras.
Jag är ett barn av min tid.
Jag är född i början på 60-talet.
Den tid då barn var söta skyltdockor som man klädde på och visade upp.
Jag fick stryk om jag väsnades, jag fick en smäll om jag var arg, jag fick stryk om jag grät för jag hade det så bra att jag skulle få en smäll så jag hade något att gråta för.
Jag blev tyst och rädd.
Jag isolerade mig.
Jag var annorlunda.
Jag var konstant livrädd för allt och alla.
Det sitter till vis del i än i dag.
Jag beklagar mig inte, jag konstaterar bara att det var så.
Och så var det för många då.
Jag har autister i mitt liv, men de är inte som de vuxna autisterna jag möter ute.
De som är sig själva nog.
I detta samhälle där vi lämnat våra barn vind för våg på livets hav utan en enda närvarande vuxen så långt ögat når, där alla barn är ensamma.
Där skolor växer upp som svampar ur jorden, för de som mot evolutionen klarar att i unga år ta ansvar för sina egna studier.
I detta samhälle där alla är autister mer eller mindre, där blir de autistiska barnen varandras stöd.
Medan de normala klarar sig själva och mår ganska bra av det.
Jag skriver ganska för det är väldigt många barn som inte mår bra av detta.
Men i vårt normala samhälle där många kan bli ett hot, måste vi ju förklara varför det som egentligen är onormalt är normalt.
Så alla de barn som inte passar in, i den onormala normaliteten får ett namn.
För tänk om alla dagens barn som klarar sig till synes bra i ensamheten har autism?
Tänk om de som inte för sitt liv förstår det sociala spelet de växer upp mitt i, inte är onormala för det är obegripligt hur vuxna människor kan lämna sina barn ensamma, hur lärare kan ställa större krav på barn idag än vad man gjorde på högskola studenterna, när jag var ung?
Tänk om de som idag kallas autister är den spillra av det normala som finns kvar.
Tänk om det inte är aggressionssyndrom att bli galen i ett stökigt obegripligt klassrum där ingen konkret kan säga vad jag skall göra?
Tänk om ADHD är ett normal tillstånd?
Det är ju en fördel att få saker ur händerna i arbetslivet och att se möjligheter där andra ser hinder.
Men i skolan är det en nackdel för där vill man ju att ingen skall avvika eller gå utanför de normala ramarna.
En skola för alla.
Vilka är då alla?
Alla som slutat kämpa emot för att få bli en individ?
Alla som gett upp och blivit kopior av sina föräldrar eller andra som vill ha egotrippen att se någon bli som en själv?
Vi föräldrar/vuxna har ingen rätt att forma barnen till kopior av oss själva,
Men skyldigheten att stötta dem att bli sig själva!
Detta borde vara lag!
Då har vi en skola för alla!
Då har vi ett samhälle där alla är inkluderade!
Ett samhälle för alla.
Vi borde också lära oss igen att ingen är sig själv nog.
Vi är alla beroende av varann, oavsett vilka vi är.
Solidaritet är ett honnörs ord inte ett skälls ord.
Jämlikhet är en självklarhet.
Gemenskap ett löfte och en trygghet.
De vill vara ifred, i alla fall de i min ålder.
De lever i vårt samhälle på sina egna villkor eller på våra, i sin egen värld.
Därför blev de avvikare i det samhälle vi hade då.
Men så kom 80-90-talet och med det egot.
Plötsligt skulle du förhandla din egen lön, på arbetskamraternas bekostnad, störst trut störst lönepåslag.
Du skulle se snygg ut, vi började gå på gym, vi solade solarium och vi förverkligade oss själva.
Vi behövde inte varann.
Vi skiljde oss, vi lämnade våra barn åt deras öde.
För vem ville ha ungar som bojor runt fötterna?
De stod i vägen för vår personliga utveckling, vår karriär vårt liv.
De skulle avlas och de skulle plockas fram som troféer vid behov, men där emellan inte synas eller höras.
Jag är ett barn av min tid.
Jag är född i början på 60-talet.
Den tid då barn var söta skyltdockor som man klädde på och visade upp.
Jag fick stryk om jag väsnades, jag fick en smäll om jag var arg, jag fick stryk om jag grät för jag hade det så bra att jag skulle få en smäll så jag hade något att gråta för.
Jag blev tyst och rädd.
Jag isolerade mig.
Jag var annorlunda.
Jag var konstant livrädd för allt och alla.
Det sitter till vis del i än i dag.
Jag beklagar mig inte, jag konstaterar bara att det var så.
Och så var det för många då.
Jag har autister i mitt liv, men de är inte som de vuxna autisterna jag möter ute.
De som är sig själva nog.
I detta samhälle där vi lämnat våra barn vind för våg på livets hav utan en enda närvarande vuxen så långt ögat når, där alla barn är ensamma.
Där skolor växer upp som svampar ur jorden, för de som mot evolutionen klarar att i unga år ta ansvar för sina egna studier.
I detta samhälle där alla är autister mer eller mindre, där blir de autistiska barnen varandras stöd.
Medan de normala klarar sig själva och mår ganska bra av det.
Jag skriver ganska för det är väldigt många barn som inte mår bra av detta.
Men i vårt normala samhälle där många kan bli ett hot, måste vi ju förklara varför det som egentligen är onormalt är normalt.
Så alla de barn som inte passar in, i den onormala normaliteten får ett namn.
För tänk om alla dagens barn som klarar sig till synes bra i ensamheten har autism?
Tänk om de som inte för sitt liv förstår det sociala spelet de växer upp mitt i, inte är onormala för det är obegripligt hur vuxna människor kan lämna sina barn ensamma, hur lärare kan ställa större krav på barn idag än vad man gjorde på högskola studenterna, när jag var ung?
Tänk om de som idag kallas autister är den spillra av det normala som finns kvar.
Tänk om det inte är aggressionssyndrom att bli galen i ett stökigt obegripligt klassrum där ingen konkret kan säga vad jag skall göra?
Tänk om ADHD är ett normal tillstånd?
Det är ju en fördel att få saker ur händerna i arbetslivet och att se möjligheter där andra ser hinder.
Men i skolan är det en nackdel för där vill man ju att ingen skall avvika eller gå utanför de normala ramarna.
En skola för alla.
Vilka är då alla?
Alla som slutat kämpa emot för att få bli en individ?
Alla som gett upp och blivit kopior av sina föräldrar eller andra som vill ha egotrippen att se någon bli som en själv?
Vi föräldrar/vuxna har ingen rätt att forma barnen till kopior av oss själva,
Men skyldigheten att stötta dem att bli sig själva!
Detta borde vara lag!
Då har vi en skola för alla!
Då har vi ett samhälle där alla är inkluderade!
Ett samhälle för alla.
Vi borde också lära oss igen att ingen är sig själv nog.
Vi är alla beroende av varann, oavsett vilka vi är.
Solidaritet är ett honnörs ord inte ett skälls ord.
Jämlikhet är en självklarhet.
Gemenskap ett löfte och en trygghet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)