Livet traskar på 3

Vaknade nyss med den värsta panikångesten på länge.
Kroppen skakar och lyder mig inte. Nu när jag skriver flyger inte fingrarna över tangentbordet som de brukar, varje nedslag är en bedrift.

Vem kan man lita på?
Har suttit i soffan några dagar nu och sett på tv. Uppdrag granskning om nagelslavarna. Efterlyst om alla rån mot äldre.
Politiker som stjäl från samhället. Människor i utanförskap och så Leif GW. Alla dessa program om ett Sverige som sakta faller sönder. Såg förresten också utfrågningen i riksdagen. Slående att flera olika stadsråd kunde ställa samma fråga till ett annat stadsråd. Hör de inte svaren eller fattar de inte? De ville ha högre löner till polisen och tjatade på det nya stadsrådet som jag just nu inte kan namnet på  - kan du lova att de pengar vi i KD,SD M öronmärkt i budgeten går till polisens löner. - Pengarna är utbetalda till polisen och de ska ju bestämma vad pengarna ska gå till jag som politiker kan inte lägga mig i det, det är inte jag som ska styra det. 3 gånger fick han samma fråga. Man fick intryck av att de få som ändå var där sov.

Somliga frågor var rent av dumma andra så självklara att man tyckte att det var löjligt. Jag fick intryck av att vissa frågor ställdes för saken skull eller för att man ville synas i tv.
SVT forum är ett bra program oftast manglas nyheter där man inte hade en aning om.
Igår talade de om hotet mot Gefle tidning. Gefle tidning ville utreda om det fanns en koppling mellan den nya skolan och moskén´ något skolan förnekat. Men när reportern kom till skolan blev han hotad av imamen som var i den skola han inte enligt sig själv har någon koppling till. Man skulle också undersöka om det fanns en koppling till extremism. Det blev inte så. I programmet berättade en journalist att  man inte längre vågar granska islamiska organisationer då man är rädd för hot. Där av mörkläggningen av myndigheter i Sverige vi törs alltså inte lyfta oegentligheter som har med flyktingar och invandrare att göra för vi är rädda för hot. Är det Sverige idag? Då har det gått för långt.

För vad kan man då lita på?


Vad är sanningen?

Det finns tre sanningar
- din sanning
- din motparts sanning
- och sanningen.

Men sanningen är den att INGEN kan ta ifrån dig din upplevelse.
Oavsett vad som sagts/hänt/hört/sett så är det din upplevelse som är din, ingen kan säga att det är fel.

Är du kränkt så är DU KRÄNKT.
Känner du dig hotad så är du hotad.

En upplevelse har ofta sin grund i de erfarenheter man har med sig vid tillfället.
Endast mycket psykiskt sjuka människor får en annan bild än verkligheten i huvudet.
Det har jag varit med om.
Jag jobbade med ett barn en gång vars mamma upplevde världen annorlunda.
 Hon kom från ett möte en gång och sa till mig - gud jag satte ner foten och skällde ut x. Jag frågade x vad hon sagt. -ingenting.

Lite så var det i UG. Ägaren visste ingenting, men hur det än va så var det absolut inte så och om det var så var det inget reportern hade med att göra.
Två flickor mordhotade och deras familjer hemma i Vietnam. En flicka och hennes make sparkade för att  de alla fyra ville ha sin lön som de hade rätt till.

Sanningen visade sig vara den flickorna berättade.
Jag undrar hur reportrar står ut med följderna av sina reportage?
Hur står man ut med att fyra människor blir hotade, sparkade och hemlösa för att man fått dem att tala?
Vad gör programmet för att hjälpa dem?
Inget.
I alla fall oftast inget.

Så vem kan man lita på?

Svaret blir tyvärr ingen inte ens dina vänner, släktingar eller dina nära och kära.
Såg Tracy minns inte efternamnet, programmet handlade om Thailand där bröder säljer sina systrar, syskonbarn, eller mammor sina spädbarn till prostitution.

Vi är nära undergången nu för om inte detta är värre än Sodom och Gomorra så vet jag inte.

Vi var på toppen av vår empati och vårt omhändertagande av de svaga på70-80-talet. Sen dess har mammon kommit in i bilden och avundsjukan och hatet och självförhärligandet. Nu går det bara utför.

Så vem kan man lita på INGEN.