Mitt liv lite kors och tvärs

Följ med på en resa genom mitt liv.
Hej alla ni som känner mig och ni som inte gör det.
Nu har jag alltså tagit steget från det anonyma Bloggandet på nätet, till det mer seriösa här.
Varför vill jag göra det då?
Ja, varför inte, vad har jag att förlora?
Allt kan tyckas, inget som jag ser.
Några känner mig genom Öster Närkes Föräldra Förening, där jag i år är sekreterare.
För er som inte känner mig, så är jag 50 år.
Jag bor i Odensbacken, sen 8 år tillbaka.
Jag kommer från Brevens, fast inte ursprungligen.
Jag är fru och mamma.
Jag är förtids pensionär, pga. diskbråck i ryggen på flera ställen.
Jag haltar när jag går, men det är betydelselöst.
Varken humor eller intelligens sitter i benen.
Jag är alltså i slutet på min 40-års kris, om man nu kan kalla utveckling för kris?
Jag tänkte göra en resa kors och tvärs genom mitt liv, och ni får följa med. Om ni vill.
Jag har funderat på om jag ska börja här och gå bakåt eller om jag ska börja med mitt första minne och gå framåt.
Nu har jag svårt att vara kronologisk, ofta leder det ena till det andra. Så det blir kors och tvärs.
Jag kan berätta att jag har gott minne för det som hänt förr, kanske en början till demens?
I så fall har jag haft det hela livet.
För att ni skall förstå mig lite bättre, kan jag berätta följande.
Människor förändras när de hamnar i en livskris.
Jag hamnade i min för 18 år sedan.
Jag hade alltså fått ett diskbråck.
Det skulle opereras och jag skulle bli frisk igen.
Jag trodde jag skulle dö under operationen, jag var livrädd.
Jag dog.
Jo, det gjorde jag. Min läkare punkterade ett större blodkärl i min rygg och jag tömdes på blod.
En ny doktor kom in och sydde ihop kärlet med mikro- kirurgi.
Man satte infarter i armar och händer och fyllde på blod.
Jag vaknade, nästan upp och ner, sängen var tippad så huvudet skulle få blod.
Jag såg mig omkring och frågade vad det var för blågrå lådor som hängde, tyckte jag över huvudet på mig.
Jag fick till svar att det värmer ditt blod.
Kan ni förstå skräcken 1992 när man inser att man får blod?
Jag dör, skrek mitt huvud. AIDS!
Nästa chock kom när jag insåg att jag var förlamad från midjan och ner.
Min läkare kom in och han såg mycket ledsen ut.
Han sa till mig, att jag aldrig mer skulle kunna gå.
Sånt tror man inte på när man är ny opererad, i alla fall gjorde inte jag det.
Jag blev väldigt omhuldad på sjukhuset.
Maggan var sjukgymnast assistent, hon kom och rörde på mina ben varje dag.
Hon och jag började den långa mödosamma vägen tillbaka.
Gåbord, rollator och kryckor.
Gåbordet började jag med. Hängde på det och gick på tårna efter, kunde inte få ner hälarna.
Tänk att flytta fötter och ben du inte känner att du har.
Du kan inte gå, sa min läkare när han mötte mig i korridoren.
Klart jag kan.
Jag är 30 år drygt, klart jag kan gå.
Så ville jag hem.
Då måste du gå i trappor.
Då gör jag det, sa jag och gick i trappor.
Förstår du hur rädd jag var?