En berättelse om ett möte för några år sedan.

ETT MÖTE PÅ ICA
Ofta är det så att det är människor eller händelser som triggar min hjärna.
Här om dagen mötte jag min rektor från låg och mellanstadiet, Rune Torgå.
En mycket bekant herre för er som bor här ute.
Han var i alla fall rektor när jag gick i skolan.
Jag hade hans fru i 2:an.
Hon var en lika fantastisk människa.
Jag kom således till Brevens 1969, när på året minns jag inte.
Jag var vettskrämd.

Vi tar det från början.
Jag började skolan i Storebro, utanför Vimmerby.
Jag minns lukten och ljuden den där första skoldagen.
Jag minns vilka kläder jag hade och skorna.
Mitt tydligaste minne är just mina skor i trappen på väg till klassrummet, den där första dagen, då det ringde in.
Det var en modernskola och en ung mycket vacker fröken.
Jag var inget ljushuvud men det gick ändå bra för mig.
Jag hade många kompisar och pojkvän.

Jodå, den hade jag haffat några dagar innan på vår gård.
Alla hade ju pojkvän utom jag, alla killar var upptagna.
Då kom det en liten mörkhårig kille och gick på vår gård.

Jag kastade på mig kläderna sprang ut, det gällde ju att få honom innan någon annan tog honom.
Jag trycker upp honom mot husväggen och kysser honom mitt på munnen.
“Nu du, nu är du min”
Han såg inte alls missnöjd ut, kanske för att på den tiden hade jag hund.
Han hette Sören Lagerström.
Vi kom att gå i samma klass han och jag, till Lucia.
Då skulle vi flytta.

Min far hade precis som jag har, dålig rygg.
För att slippa tungt kroppsarbete läste han på kvällar och nätter på Hermods till Gjutmästare inom gjuteri.
Nu hade han fått ett jobb som gjutmästare i Forsvik, utanför Karlsborg.
Flyttlasset gick 5 på morgonen.

Mitt i Tiveden skar motorn på vår bil.
Pappa följde med bärgaren till verkstaden och mamma och jag liftade till Forsvik.
Vi kom precis i tid till flyttbilen kom.

Efter lovet började jag skolan.
Det var en liten skola mitt i skogen, Svanvik hette byn.
Jag fick åka skolbuss dit.
Jag var ett vanligt barn, lite bortskämt kanske, men jag blev ett tacksamt mobbingoffer.
Det fanns ingen ände på uppfinningsrikedomen hos mina klasskompisar.
Somliga minnen är så bisarra, att jag ibland tror jag drömt alltihopa.

Vi bodde ett år i Forsvik.
Jag blev till ett skelett av skinn och ben.
Jag kunde inte äta, jag hade ständiga diarréer och spydde.
Vi flyttade igen, för att jag skulle överleva.
Men jag hade inget självförtroende kvar och ingen självkänsla.
Det var förut bestämt att jag skulle bli utanför. Igen.

För att överleva hade jag lärt mig läsa andras tankar, att förutse vad som skall hända.
En mycket kär bekant till mig frågade här om dagen “Är det inte jobbigt för dig att vända och vrida på allt hela tiden” Nej, tror jag att jag sa, jag är van vid det.
Egentligen är jag stolt över den förmågan.
Jag ser på saker som ingen annan gör.

Första åren i skolan gömde jag mig på rasterna.
Jag sprang först ut och klättrade upp någonstans eller så gick jag aldrig ut.
Jag smög på tå i korridoren och satte mig bakom gardinerna i biblioteket i Brevensskola, då gick jag i femman.
Det funkade till min lärare upptäckte mig, han såg mig utifrån!
Jag var ebarmeligt dum i huvudet.
Ettorna i betyget stod till vänster i kolumnen.
En del ämnen hade jag inte betyg i trots att jag varit där.
Vad kan man dra för slutsats av det?

Att rädda barn inte kan prestera något i skolan!
Ju räddare man är desto mer förlamad blir man.
Jag vet att jag inte fattade något i skolan.
Jag var dessutom livrädd för min lärare i 3-4:an.
En dag hade jag blivit utkastad ur klassrummet, för att jag sagt till en tjej i klassen att ta av sig skorna som var fulla av kolstybb.
Jag satt i korridoren och grät när Rune kom.
Från den dagen fick jag undervisning av honom. Jag och några till.
Det var som att komma till himlen.
Han skrek aldrig, han talade lugnt och förklarade om och om igen.
Sakta började självkänslan komma tillbaka.
Detta var alltså 1970-71.
Rune förstod att lugn och ro och trygghet är en förutsättning för att elever skall lära sig något.
Jag är honom evigt tacksam och tänker på honom varje gång jag hjälper mina barn med skolarbetet.
Jag vet ingen som skulle gjort det han gjorde.
Då har jag ändå jobbat i skolans värld i många år på olika platser.
Så, tusen tack Rune Torgå.
Du har en bit av mitt hjärta.