DEN GULA KLÄNNINGEN OCH DETTA MED KLÄDER

Jag nämnde boxnings filmen, i slutet på den, filmades vår klassfest.
Till saken hör att från trean började alla tjejer bli intresserade av kläder, utom jag.
Mina föräldrar hade noll koll, kan man säga.

I trean hade jag bruna, rostbruna eller beige terylen byxor med resår i midjan och sydda pressveck.
På skolfotot från trean har jag en batikmönstrad frotté tröja och för korta byxor.
Jag har hästsvans och ser ut som om jag just sett Jason i terror på Elmstreet.

I trean går alla tjejer till skoaffären i det blå huset( det är rött nu va vitt då) på Gröngårdsvägen i Kilsmo och köper höga klackstövlar i plast.
Jag har för korta och för feta ben för att kunna ha dem.
Stor sorg!

Det löser sig, mamma köper bruna läderstövlar, utan klack.
Jag måste ha sett ut som om jag kom från en annan värld.
Jag hade blå täckjacka och vit fuskpälsmössa.
Ni vet, en sån där som man benämner med ett fult könsord…
I alla fall hade den skärm och öronlappar som knöts uppe på skulten, bara det att jag inte knöt upp dem, utan knöt dem under hakan.
Jag måste ha sett ut som en hamster, med kinderna fulla med nötter!

Till saken hör att jag nästan alltid var illröd i ansiktet, eftersom det på den tiden inte fanns någon astma medicin och jag ständigt hade andnöd.
I sexan hade jag jeans och nylontröjor med polokrage.
Om man är tjock och har polokrage, ser man om möjligt ännu tjockare ut.

Min mamma sydde mycket till mig, särskilt minns jag en manchester dress i lila, som jag aldrig någonsin hade på mig.
Det känns glädjande, att jag i alla fall hade lite självbevarelse drift.
Men den rutiga klänningen i kycklinggult och vitt, älskade jag.
Det är den jag har på mig på klassfesten i 6:an.

Jag är en riktig linslus och dansar glatt framför kameran.
Jag kan lugnt säga ,att jag är tomat röd i ansiktet och jag ser ut som en fet kyckling, som snart faller död ner.
Att jag är helt fel klädd är också uppenbart, för alla andra tjejer har shorts och höga stövlar.
Det måste vara den andra klänningen i kycklinggult hon syr, för jag vet att jag har en på mig på klassresan i fyran.
Den resan skall jag berätta om nästa gång.
Detta med kläder är svårt.
Man tycker ju att åtminstone mina föräldrar borde ha sett att det var fel.
Varför köpa åtsittande tröjor som satt som ett andra skinn, på min lilla feta kropp?
Föräldrar som köper försmå kläder till sina barn så att halva magen hänger utanför, borde strypas.
Idag spelar det ingen roll, jag är ju vuxen men jag fick verkligen lida alla dessa år.
Vad har jag lärt mig?

Om inte barnen själva förstår vad som är modernt och vad som är acceptabelt att ha på sig, måste man som förälder säga ifrån.
Jag är väldigt tolerant mot mina barn, men något jag inte ger avkall på är att kläderna skall skyla kroppen och i synnerhet magen.
Det skall inte sitta åt och det skall inte korva sig.

Jag minns när femöringen trillade ner, det var efter skolfotot i 7:an.
Jag tittade på en flinande ful tjej i fett hår med snedbena och rosa tröja
Och jag insåg att jag var helt fel.
I samma veva ärvde jag ett par rostbruna jeans av min älsklings morbror och en röd patentstickad jätte stor tröja.
För dem med färgkänsla måste det ha varit en chock.
För mig var det himmelriket.

Jag hade skolans tajtaste jeans, de var så insydda att de inte gick att sitta i. man halvlåg i bänken.
De var så vida ner till att de döljde träskorna.
Jag sydde själv in dem så fort de töjt sig.
På vintern det året fick jag mina första moderna vinterkängor, trotter hette de och var underbara.
Man hade jeansen nerstoppade bak och så hängde de ut fram för man snörade inte kängorna.
Så småning om byttes de rostbruna jeansen ut mot ett par svarta Warrick med en broderad örn i vitt på bakfickan.
Sen kom puss och kram jeansen och gul och blå.
Efter det var det Lee och Wrangler och älsklings jeansen hette Louise, och de ligger fortfarande i garderoben.
När jag sen tittar på skolkortet från nian är jag söt, riktigt söt, men det vet inte jag och ingen annan heller antar jag.