jag

jag

lördag 31 december 2011

GJUTMÄSTRE GILLIS KÄLLGREN

En kärleksförklaring till en far.
Jag av olika skäl funderat mycket på min älskade pappa.
Min pappa var svårt dement och bodde på Askernäs.
Han har under de tre år han bott där förlorat all heder och all integritet.
Något han var mycket mån om att upprätthålla när han var frisk.
Det gör mig verkligen ont, men det är inte mycket, man som anhörig kan påverka.
Man blir inte ens informerad alla gånger, om hur det står till.
Mediciner sätts in och doser ökas, utan att man kan påverka det ett dugg.
Jag har sett hur min pappa drogats ner till ett tyst kolli.

Men det var inte om det jag skall skriva.
 Min pappa var gjutmästare på Brevens Bruk.
Men han började sin bana inom gjuteri på Motalaverkstad.
Han gick från hantlangare till kärnmakare, handformare, ugnsskötare mm.
För att få bättre jobb och mer betalt flyttade mina föräldrar en hel del.
De bodde i Viserum, Alvesta, Ljungby, Storebro, Forsvik och Brevens.
I Ljungby föddes jag.

När ryggen började säga ifrån någon gång i slutet på 60-talet läste han på Hermods på kvällar och nätter till gjutmästare.
Inte så lätt för en människa med svårighet för matte.
Vi bodde då i Storebro.
Min pappa var mycket intelligent.
Han rönte stor respekt från folk i branschen.
Jag brukade följa med honom när han hälsade på, på andra gjuterier.
Vi mottogs som kungligheter.
Men min pappa var också kontroversiell.
Han var och förblev en arbetare.
Som gjutmästare kunde han suttit på kontoret i vit skjorta och slips.
Men min pappa valde att klä sig i arbetar kläder och vara ute på golvet.

Han var inte för fin för att lägga sig på knä och visa handformarna hur man gjorde.
Otaliga nätter cyklade han ner till gjuteriet när något gått fel i uppslagningen eller när ugnen skulle muras om.
När vi kom till Brevens reste sig gubbarna på ljugarbänken och tog av sig mössan när pappa kom cyklande.
Då stannade han cykeln och sa till dem att kalla honom Gillis och att han inte var för mer än de.
Han bemötte rik som fattig lika.
Han sa du till alla.
Han sa vad han tyckte och stod för det.

När han fick en kalkon i julgåva gav han bort den till en fattig familj för de behövde den bättre än han. Min mamma tyckte nog det var lite trist.
Han höll hårt på att alla är lika värda.
Han kämpade för att de som inte var med i facket ändå skulle ha skyddskläder, det var ingen självklarhet.

På fritiden tillbringade han all sin tid i trädgården.
När han inte körde min mamma till Motala och hennes släkt där.
Han ställde upp och tog hand om hennes bröder år ut och år in.
Långa perioder bodde min morbror hos oss, när han flyttade kom mormor.
Vi var nästan aldrig själva i huset i Brevens.

Kanske var det därför min pappa var så mycket i trädgården?
Min pappa var mellan son i en barnaskara om 11 barn.
Han är uppvuxen på en gård, Åkersände en kilometer från Sandsjöfors i Småland.
Hans mor Hanna stod i många år ute i kölden och tvättade till alla barnen.
När pappa blev tillräckligt gammal hjälptes han och hans bror åt att bygga ett brygghus till farmor.
Detta trots att farfar var byggmäster och hade varit flera vänder i Amerika och byggt kyrkor mm.

Man kan se på korten från denna tiden hur fattiga de var.
Barnen är bara skinn och ben.
Min farfar, Karl-August var en skrävelmåns och en suput.
Han var dessutom lat.
Han sa alltid att han skaffat så många barn för att slippa göra något själv.
Pappa fick hjälpa sin mamma från det han kunde gå.

Pappa hade bra kontakt med sin farfar.
Han hade ett stort intresse för hästar och det delade pappa med honom.
Min farfars far var oäkting till karl den XIV Johan, men det är det många som är i Sverige.

Min pappa fick förtidspension i början på 80-talet. Efter 3 stora hjärtinfarkter ansåg företagshälsovården att det var dags att gå hem.
Under de åren utvecklade han ett stort intresse och kunnande om orkidéer.
Vi hade som mest över 230 plantor.
Jag skall ärligt säga att jag avskydde dessa känsliga växter, men släpade ändå hem flera stycken
 Under sina sista pigga år utvecklades min pappa till ett tvättäkta original.
Det var delvis mitt fel.
När jag träffade min man ingick det en iller och en kanin på köpet.
Jag är djurallergiker och min man inge vidare på att ta hand om djur, så de hamnade i källaren hos pappa.
Kaninen fick ett eget rum och illern flyttade in i städskrubben.
Man kunde träffa på min pappa på vandring i byn, ibland.
Med baskern lätt på sniskan, den rutiga flanellskjortan nerstoppad i jeansen och med hängslen och livrem.
Runt halsen hade han en snusnäsduk och den hölls ihop av en bit renhorn han fått av Ewald.
Ofta gick han ut i tofflorna och med illern på ena armen och käppen i den andra.
Alltid glad och pratsam.

När Hanna blev stor nog, var hon en ständig följeslagare.
Jag älskar min pappa, som ni förstår.
Jag är på många sätt min fars dotter.
Jag delar hans värderingar och jag går mina egna vägar, det lärde pappa mig.
Han lärde mig också att varje människa är unik och att man skall ta till vara det hos sig själv.
 
MIN PAPPA 2Min pappa föddes alltså till fattigdom.
Han fick börja skolan som 5 åring.
Det fanns inga barn i byn och för att få behålla skolan och lärarinnan fick pappa börja tidigare.
Han fick sitta i frökens knä för han var för liten för att sitta i en skolbänk.
Pappa var vänsterhänt men tvingades skriva med höger hand.
Trots det utvecklade han en underbar handstil.
Priset han fick betala för lärarens dumhet, var en tidvis svår migrän.

Redan som 13 åring var han ute som dräng på Prinsnäs gård.
Där hade han ansvar för kraftverket och för 20 mjölk kor.
De skulle alla handmjölkas av min far.
Han var en tid också i ett trädgårdsmästeri.
Hemma på gården drev farfar en affär med slakteri.
På gården fanns också en torvmosse.
Pappa och hans bror Conny dikade ur den och startade torvbrytning.
Den på gick i liten skala tills Pappa flyttade hemifrån.

Jag nämnde att min far var speciell.
På 70-talet när torpen brändes ner eller revs på Brevens Bruk bad han Jägmästaren om lov att ta tillvara växterna som fanns.
Så i vår trädgård i Brevens fanns aklejor som var hundra år gamla.
Vinbärsbuskar och krusbär som stått på torpen i år tionden.
Han fick från Ulfåsa slott i Östergötland tåliga surkörsbär, rotskott från sorter som fanns där när heliga Birgitta bodde på slottet.

De flesta blommor i min fars trädgård kunde berätta en historia.
Äldst var rosorna.
Jag hoppas innerligt att de som äger huset idag har tagit tillvara denna kulturskatt.
Men om jag skall vara ärlig såg det inte så ut sist jag tittade in över grannens staket.

Min far hade ett stort natur intresse.
Han skrev flitigt upp alla fåglar han såg i trädgården och vilka djur som fanns på Bruket.
När jag var barn cyklade vi ofta ut på söndagsmorgonen, bara far och jag.
Vi cyklade runt Korsmon och runt åt Skratt torp.
Vi talade om allt.
Min far var en modern man.
Jag minns när mamma köpte mig min första Bh i ren bomull.
Första dagen i skolan skar den in så i axlarna att jag blödde ordentligt och inte bara där.
Den var stenhård och åt sig in i mitt unga vita skinn.
Då tog min far med mig till en dambutik och köpte mig ett par moderna mjuka Bh:ar.

När jag sen fick mens kom mamma dragandes med miss Mary.
En bit bomull i ett nät med en knut i var ände, man skulle fästa knuten i en gördel.
Det fanns inget lekage skydd på den här sorten, varför det inte spelade någon roll hur många man hade på sig, man blödde igenom i alla fall.
Det finns bättre grejer nu sa pappa.
Vi åkte till Ica-hallen i Vingåker och hittade några nya märken jag fick prova.
De fäste med tejp och hade ett plast skikt unders så det inte blödde igenom.
Och tänka sig min mamma bytte sort också.

Min mamma sa ofta nej, först.
Men min pappa funderade alltid på om det gick att säga ja.
Det var ytterst sällan han sa nej.
Han var en underbar pappa.
Och  jag saknar honom fruktansvärt.
Min solbrända starka pappa blev blek och mager.
Han dog 9 maj 2009.
Men alla fina minnen har jag kvar förstås.

Jag säger som Ronja Rövardotters far:
- Han fattas mig.

Medan daggen låg kvar på var blomma
Och jag hör hans röst
I mitt eget bröst
Jag kom till hans lustgård allen. 
Ja så är det jag bär alltid far med mig i mina tankar. 
Om inte jag kan visa hur man gör, hur skall de då kunna lita på det jag säger? var hans motto.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.