Att komma ut ur garderoben.

Det är stort att komma ut ur garderoben efter ett helt liv.
Men nu gör jag det.
Eller jag har gjort det.
Fast om sanningen skall fram så är det snarare så att jag kommit ut ur tapeterna.
Som liten flicka var jag glad och pratig.
Livlig kallade dom det.
Ouppfostrad va ett annat ord.

Men jag var inte ouppfostrad, jag om någon blev verkligen fostrad.
Bortskämd sa många, men inte ens det var sant.
Jag fick sällan det jag verkligen önskade mig.
Den människa som förstod mig bäst var antagligen min morbror Tuss.
Jag avgudade honom, men det är nog mer tveksamt vad han tyckte om den igel jag var.

Jag fostrades till att inte finnas.
Jag fick stryk om jag skrattade, för då förde man liv.
Jag fick stryk om jag surade eller var ledsen för då skulle jag få något att gråta för.
Och var jag arg, då fick jag stryk för att lära mig veta hut.
Nej jag fick inte mycket stryk, jag lärde mig läsa människor.
Jag lärde mig snabbt vad som förväntades av mig.
Jag blev allt tystare.
Var oftast på mitt rum.
Jag läste och spelade musik lagom högt.
Jag kom ner till måltiderna.
Sen försvann jag igen.

Som ung var jag livrädd för mina jämnåriga.
Jag var väldigt rädd för män.
Jag lärde mig att aldrig lita på en enda människa inte ens min mor. (förlåt mamma)
Så här efteråt har jag förstått att klasskompisar uppfattade mig som blyg.
Det var jag inte.
Jag var skräckslagen för allt och alla.
Jag lät mig mobbas, jag lät mig hunsas.
Jag hävdade mig aldrig.

Mina klasskompisar från gymnasiet hälsar inte, antagligen för att de inte minns mig.
Jag gjorde inget väsen av mig, var en medelmåtta som fanns där utan att ta plats.
Jag gick aldrig på fester för jag blev aldrig bjuden.
Jag vet att jag åkte till Fiskinge på skolfest.
Men det blev mer katastrof än glädje.
Jag var så rädd.
Rädd för alla som var fulla.
Rädd för att dom skulle göra sig illa eller att något hemskt skulle hända.
Jag minns en fest när en kille blev medvetslös därför att polarna fortsatte hälla i honom sprit sen han slutat dricka själv, för att han inte kunde få flaskan till munnen.
Ambulansen hämtade honom.

Efter det gick jag inte på fler såna fester.
Det var heller ingen ide för ingen bjöd någonsin upp mig.
Osynliga människor får inte dansa.

I vuxenlivet var jag så perfekt så plikttrogen att folk blev misstänksamma.
En kille jag jobbade med sa till mig att “såna som du finns inte, så vad håller du på med för skit?”
Jag avskyr bråk, det är det värsta jag vet och jag undviker det absolut.
Människor som undviker bråk, som är rädda för konflikter hamnar ofta i just konflikter.
Varje gång dog jag.

Jag träffade min man.
De första 17 åren grälade vi aldrig.
Jag var ursinnig ibland, men vågade aldrig säga något.
Jag svalde och jag blundade och grät i min ensamhet.
För man gråter inte inför andra, det är svaghet och svag är jag inte.
Nej det stämmer inte, det är styrka att kunna visa sina känslor.
Så blev jag sjuk.

Plötsligt började alla bestämma över huvudet på mig, eftersom jag inte sa ifrån.
Tillslut kom den där dagen då jag var tvungen att stå upp för mig själv, eftersom ingen annan gjorde det.
Idag ser många mig som en sur ragata.
Jag har kämpat för mina barn.
Jag har tvingasts gå i närkamp med alla medel för mina barn.
Idag vet jag vem jag är.
Idag har jag klivit ut ur tapeterna och det känns skönt.
Jag är min far och min mors dotter, men inte alls som dem.
Ändå kan jag se likheterna i det lilla.
I det stora är jag mig själv, äntligen.
Det har varit en lång resa.
En resa inte många får göra.

Det har varit en dyrköpt resa, men den har varit värd varenda krona.
Idag är jag slut.
Skolfajten har tagit hälsan och nästan hela förståndet.
Jag blir aldrig mer den samma.
Men nu vet jag vem jag är och vad jag kan.
Jag vet att jag gått igenom en storm och jag stod kvar.
Mina barn är mitt allt.
Det har kostat pengar, pengar vi inte alltid haft.
Det har kostat mig mina vänner.
Det har gjort mig till en ensamvarg.
Kanske har jag förlorat allt, men jag vet vem jag är och vad jag kan när det gäller.
Jag går inte i ett med tapeterna längre.
Jag tar plats.