jag

jag

lördag 31 december 2011

GJUTMÄSTRE GILLIS KÄLLGREN

En kärleksförklaring till en far.
Jag av olika skäl funderat mycket på min älskade pappa.
Min pappa var svårt dement och bodde på Askernäs.
Han har under de tre år han bott där förlorat all heder och all integritet.
Något han var mycket mån om att upprätthålla när han var frisk.
Det gör mig verkligen ont, men det är inte mycket, man som anhörig kan påverka.
Man blir inte ens informerad alla gånger, om hur det står till.
Mediciner sätts in och doser ökas, utan att man kan påverka det ett dugg.
Jag har sett hur min pappa drogats ner till ett tyst kolli.

Men det var inte om det jag skall skriva.
 Min pappa var gjutmästare på Brevens Bruk.
Men han började sin bana inom gjuteri på Motalaverkstad.
Han gick från hantlangare till kärnmakare, handformare, ugnsskötare mm.
För att få bättre jobb och mer betalt flyttade mina föräldrar en hel del.
De bodde i Viserum, Alvesta, Ljungby, Storebro, Forsvik och Brevens.
I Ljungby föddes jag.

När ryggen började säga ifrån någon gång i slutet på 60-talet läste han på Hermods på kvällar och nätter till gjutmästare.
Inte så lätt för en människa med svårighet för matte.
Vi bodde då i Storebro.
Min pappa var mycket intelligent.
Han rönte stor respekt från folk i branschen.
Jag brukade följa med honom när han hälsade på, på andra gjuterier.
Vi mottogs som kungligheter.
Men min pappa var också kontroversiell.
Han var och förblev en arbetare.
Som gjutmästare kunde han suttit på kontoret i vit skjorta och slips.
Men min pappa valde att klä sig i arbetar kläder och vara ute på golvet.

Han var inte för fin för att lägga sig på knä och visa handformarna hur man gjorde.
Otaliga nätter cyklade han ner till gjuteriet när något gått fel i uppslagningen eller när ugnen skulle muras om.
När vi kom till Brevens reste sig gubbarna på ljugarbänken och tog av sig mössan när pappa kom cyklande.
Då stannade han cykeln och sa till dem att kalla honom Gillis och att han inte var för mer än de.
Han bemötte rik som fattig lika.
Han sa du till alla.
Han sa vad han tyckte och stod för det.

När han fick en kalkon i julgåva gav han bort den till en fattig familj för de behövde den bättre än han. Min mamma tyckte nog det var lite trist.
Han höll hårt på att alla är lika värda.
Han kämpade för att de som inte var med i facket ändå skulle ha skyddskläder, det var ingen självklarhet.

På fritiden tillbringade han all sin tid i trädgården.
När han inte körde min mamma till Motala och hennes släkt där.
Han ställde upp och tog hand om hennes bröder år ut och år in.
Långa perioder bodde min morbror hos oss, när han flyttade kom mormor.
Vi var nästan aldrig själva i huset i Brevens.

Kanske var det därför min pappa var så mycket i trädgården?
Min pappa var mellan son i en barnaskara om 11 barn.
Han är uppvuxen på en gård, Åkersände en kilometer från Sandsjöfors i Småland.
Hans mor Hanna stod i många år ute i kölden och tvättade till alla barnen.
När pappa blev tillräckligt gammal hjälptes han och hans bror åt att bygga ett brygghus till farmor.
Detta trots att farfar var byggmäster och hade varit flera vänder i Amerika och byggt kyrkor mm.

Man kan se på korten från denna tiden hur fattiga de var.
Barnen är bara skinn och ben.
Min farfar, Karl-August var en skrävelmåns och en suput.
Han var dessutom lat.
Han sa alltid att han skaffat så många barn för att slippa göra något själv.
Pappa fick hjälpa sin mamma från det han kunde gå.

Pappa hade bra kontakt med sin farfar.
Han hade ett stort intresse för hästar och det delade pappa med honom.
Min farfars far var oäkting till karl den XIV Johan, men det är det många som är i Sverige.

Min pappa fick förtidspension i början på 80-talet. Efter 3 stora hjärtinfarkter ansåg företagshälsovården att det var dags att gå hem.
Under de åren utvecklade han ett stort intresse och kunnande om orkidéer.
Vi hade som mest över 230 plantor.
Jag skall ärligt säga att jag avskydde dessa känsliga växter, men släpade ändå hem flera stycken
 Under sina sista pigga år utvecklades min pappa till ett tvättäkta original.
Det var delvis mitt fel.
När jag träffade min man ingick det en iller och en kanin på köpet.
Jag är djurallergiker och min man inge vidare på att ta hand om djur, så de hamnade i källaren hos pappa.
Kaninen fick ett eget rum och illern flyttade in i städskrubben.
Man kunde träffa på min pappa på vandring i byn, ibland.
Med baskern lätt på sniskan, den rutiga flanellskjortan nerstoppad i jeansen och med hängslen och livrem.
Runt halsen hade han en snusnäsduk och den hölls ihop av en bit renhorn han fått av Ewald.
Ofta gick han ut i tofflorna och med illern på ena armen och käppen i den andra.
Alltid glad och pratsam.

När Hanna blev stor nog, var hon en ständig följeslagare.
Jag älskar min pappa, som ni förstår.
Jag är på många sätt min fars dotter.
Jag delar hans värderingar och jag går mina egna vägar, det lärde pappa mig.
Han lärde mig också att varje människa är unik och att man skall ta till vara det hos sig själv.
 
MIN PAPPA 2Min pappa föddes alltså till fattigdom.
Han fick börja skolan som 5 åring.
Det fanns inga barn i byn och för att få behålla skolan och lärarinnan fick pappa börja tidigare.
Han fick sitta i frökens knä för han var för liten för att sitta i en skolbänk.
Pappa var vänsterhänt men tvingades skriva med höger hand.
Trots det utvecklade han en underbar handstil.
Priset han fick betala för lärarens dumhet, var en tidvis svår migrän.

Redan som 13 åring var han ute som dräng på Prinsnäs gård.
Där hade han ansvar för kraftverket och för 20 mjölk kor.
De skulle alla handmjölkas av min far.
Han var en tid också i ett trädgårdsmästeri.
Hemma på gården drev farfar en affär med slakteri.
På gården fanns också en torvmosse.
Pappa och hans bror Conny dikade ur den och startade torvbrytning.
Den på gick i liten skala tills Pappa flyttade hemifrån.

Jag nämnde att min far var speciell.
På 70-talet när torpen brändes ner eller revs på Brevens Bruk bad han Jägmästaren om lov att ta tillvara växterna som fanns.
Så i vår trädgård i Brevens fanns aklejor som var hundra år gamla.
Vinbärsbuskar och krusbär som stått på torpen i år tionden.
Han fick från Ulfåsa slott i Östergötland tåliga surkörsbär, rotskott från sorter som fanns där när heliga Birgitta bodde på slottet.

De flesta blommor i min fars trädgård kunde berätta en historia.
Äldst var rosorna.
Jag hoppas innerligt att de som äger huset idag har tagit tillvara denna kulturskatt.
Men om jag skall vara ärlig såg det inte så ut sist jag tittade in över grannens staket.

Min far hade ett stort natur intresse.
Han skrev flitigt upp alla fåglar han såg i trädgården och vilka djur som fanns på Bruket.
När jag var barn cyklade vi ofta ut på söndagsmorgonen, bara far och jag.
Vi cyklade runt Korsmon och runt åt Skratt torp.
Vi talade om allt.
Min far var en modern man.
Jag minns när mamma köpte mig min första Bh i ren bomull.
Första dagen i skolan skar den in så i axlarna att jag blödde ordentligt och inte bara där.
Den var stenhård och åt sig in i mitt unga vita skinn.
Då tog min far med mig till en dambutik och köpte mig ett par moderna mjuka Bh:ar.

När jag sen fick mens kom mamma dragandes med miss Mary.
En bit bomull i ett nät med en knut i var ände, man skulle fästa knuten i en gördel.
Det fanns inget lekage skydd på den här sorten, varför det inte spelade någon roll hur många man hade på sig, man blödde igenom i alla fall.
Det finns bättre grejer nu sa pappa.
Vi åkte till Ica-hallen i Vingåker och hittade några nya märken jag fick prova.
De fäste med tejp och hade ett plast skikt unders så det inte blödde igenom.
Och tänka sig min mamma bytte sort också.

Min mamma sa ofta nej, först.
Men min pappa funderade alltid på om det gick att säga ja.
Det var ytterst sällan han sa nej.
Han var en underbar pappa.
Och  jag saknar honom fruktansvärt.
Min solbrända starka pappa blev blek och mager.
Han dog 9 maj 2009.
Men alla fina minnen har jag kvar förstås.

Jag säger som Ronja Rövardotters far:
- Han fattas mig.

Medan daggen låg kvar på var blomma
Och jag hör hans röst
I mitt eget bröst
Jag kom till hans lustgård allen. 
Ja så är det jag bär alltid far med mig i mina tankar. 
Om inte jag kan visa hur man gör, hur skall de då kunna lita på det jag säger? var hans motto.

tisdag 27 december 2011

HÖGSTADIET

Jag började högstadiet i Pålsboda.
Det var med skräck blandad förtjusning.
Vi skulle gå med Sköllersta.
Skolan var stor, jätte stor med våra mått mätt.
Vi var en liten klass, tre flickor och fem pojkar.
Jo, det var en elev till men han försvann till privatskola.

Vi var ungefär 360 elever i Folkasboskolan.
Niorna var jätte stora.
I alla fall tyckte jag det, för jag var bara 142 cm när jag började 7an.
Det blev en vänd punkt i mitt liv.
Det var så roligt i skolan att jag gick dit med feber.
Det började också gå väldigt bra för dumhuvudet.
Snart var jag en av de bästa eleverna i klassen.
Hur var det möjligt?

Jag har många glada minnen där ifrån.
Fritidsgårds kaféet som vi gick till och köpte pang och saft för 1.25 kr.
Pang är en fralla med ett tjockt lager ost emellan, som sen Micras tills osten smält.
Fruktansvärt gott.
Isynnerhet som maten inte var så värst, ja det var inget fel på den, men ni vet hur kräsna tonåringar kan vara.
Kiosken låg också nära, dit gick vi och köpte nötkräm och vingummi.
Jo, allt detta märktes på tänderna, jag hade 7 hål.
Vi hade ett mysrum i korridoren. I en gammal skolbänk var en stereobandspelare inlåst, några elever på skolan hade nyckel.
Vi spelade Nazareth och Eagles.

Jag var lite osäker på om jag till hörde gänget som fick sitta där inne, men det fick jag.
En sommar dag var det stekhett. En tuff kille från min klass tyckte vi skulle skärma av solen.
Vi fyllde mellanfönstren med maskrosor.
Det blev jätte fint.
Men skolvärdinnan Monica tyckte inte det var kul, för maskrosor färgade glaset med bruna fläckar.
Några i min klass D och några från C bildade ett skolband Teen anger
De spelade jättebra musik.
Stefan Lithell var med från min klass en riktig begåvning på el-gitarr.
Våra lärare var inte sena att hänga på.
Benny Persson och Ruda Rune Davidsson, Lennart Foss, Anders, och Örjan Lindqvist bildade ett band som spelade på skolavslutningen.
De kallade sig för Snuset rinner.
Örjan var dessutom ut klädd till tjej.
Han hade rysligt snygga ben skall sägas.
 
De här tre åren var de lyckligaste i hela mitt liv.
Vuxna tyckte om mig, jag hade kompisar och jag älskade skolan.
Det fanns ingen smolk i glädjebägaren.
Varje dag var ett äventyr.
Sotterndagen i slutet på terminen innan sommarlovet var en sån rolig händelse.
Jag fyllde fotoalbumet med bilder från den dagen.
En dag då våra lärare bjöd på sig själva.
Skalman kastades i sjön av Bonnen och sen åkte Bonnen i sjön. Vi skrattade.
Skalman var vår religionslärare.
Han var hur bra som helst.
Det hände mycket privat också.
Jag åkte med Annikas föräldrar på Pat Boone.
Jag var med till aulan på Alléskolan och lyssnade på Country Road som spelade för oss. J
ätte trevliga killar, å så snygga sen.
Riktiga dröm killar för en tonårs tjej.
Det var en underbar stämning på skolan.
Jag kanske har fel men ingen blev mobbad som jag såg.
Det mest fruktansvärda som hände var när en kille i åttan bytte ut golvpolishen mot golvtvätt och vise versa.
Då blev vaktmästaren vansinnig.
Det var en stor sak, idag kan jag tycka att det är i klass med att palla några äpplen, ett busstreck.

 
Vi spelade in en film var på bilden. Thomas Eklund i vår klass spelade stålmannen och hoppade från andra våningen ner på madrassen till höjdhoppet.
Idag kan jag känna förvåning över att han inte slog ihjäl sig!
Jag och bla Anna spelade in en film om Erni gummi ankan. Till saken hör att vi kallade vår syo-konsulent för Erni. Han var mycket speciell.
Hade förstora byxor och för liten mössa. Jag tror heller inte han var så slängd på att tvätta, för som det såg ut bytte han skjorta varje termin.

Vi hade jätte bra lärare, men som alltid var många speciella.
Höken Anders Lindberg var en liten nervös man, som några hade i engelska.
Han blev snöpulad av några på skolan och det blev en jätte stor sak.
Vi hade Vivianne Lexell, hon var otroligt snygg och visste om det.
Lilla Majken Uhr, Rolf Löthgren som förövrigt var vår klassföreståndare.
Vi hade hans fru Eivor i musik.
Vi hade Rolf falken med de tvinnade mustascherna och Bertil Surströmming från Hemmavan i Väsbotten.
Ja, han hette ju inte det men vi kallade honom för det, men Norrlänning var han.
Ingrid Eneroth i tyska, hon hade gummistövlar nästan året runt. Hennes man Knutte hade vi i kemi. Kemi är läran om alla dessa ämnen och om hur ämnena kan förändras. Nästan skrek han ut första lektionen, då var det meningen att vi skulle stryka under den meningen i kemiboken.
Gympaläraren var en baddare, han var aktiv som få, han hade 7 barn!
Vad var det då som var så speciellt?
Att man i slutet på 70-talet fortfarande kunde vara en individ, med egenheter och fortfarande bli respekterad.

 Lärarlaget i fotboll Sotterndagen 1976
Snuset rinner

 Herr och fru Löthgren
Skallin kastar Weine Bonnen i vattnet

Det kan man inte idag.
Idag är egenheter diagnoser och funktionshinder.
Alla skall vara lika, ha samma resultat på tester och prov.
Tycka lika, se ut likadant och bete sig som alla andra.
Men det är ju olikheterna som format mänskligheten, utan dem hade arten varit utdöd.
Barn som inte passade i skolans värld på min tid, fick gå anpassad studiegång.
betydde att de jobbade ett par dagar i veckan och läste svenska, engelska och matte ett par dagar i veckan hos en farbror som hette Aserwall.
Han var stödlärare och undervisade i ett litet rum där bara några få elever gick.
Utpekande skulle vi kalla det idag.
Men är det verkligen fel att ge varje individ vad den behöver?
Alla kan inte vara lika med samma förutsättningar.
Livet var rätt behagligt, man gick på sina lektioner och man hängde i uppehållsrummet.
Man spanade på killarna i de andra klasserna.
Jag fick vänner för livet i skolan.
Det blev inte alls samma ska på gymnasiet.
I 15 års åldern började jag gå på dans i Högsjö och Hasselbacken.
Det var ett äventyr i sig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

RESAN TILL EN FÄSTNING

Vi åker på skolresa i fyran till Karlsborgsfästning.
Karlsborg ligger bara någon mil från Forsvik där jag bodde, innan vi kom till Brevens.
Det kändes lite märkligt att åka på skolresa till en plats jag nyss flyttat ifrån.

Vi stannar i Älgarås tittar på något vad minns jag inte, fikar och sen är det kisspaus innan vi skall åka.
Jag är för dag en iförd tidigare nämnda gula klänning och trosor i bomull med tunnelresår.
Varför nämner jag det?
Jo du, det skall du snart få veta.
Jag kissar som alla andra i skogen och smäll så går resåren i trosorna.

Ta av dem tänker du, men si det går inte för klänningen är för kort för dylika lösningar.
Magisterns fru som är med tycker att säkerhetsnålar är lösningen, men de går upp och sticker mig i magen.
Återstår att hålla i trosorna resten av dagen.
Vi går på guidad tur i fästningen och jag håller i mina trosor.
Vi får gå inuti muren med skytte hål och det är spännande för alla utom för en kille som blir inlåst där, i mörkret.
När vår lärare räknar oss efter avslutad guidning fattas en.
Han är rödgråten och blöt i byxorna när han hittas.
Tänk själv att bli inlåst i en mörk gång
 
Vi tittar på museet och alla saker från 1:a och 2:a världskriget.
Vi köper bokmärken i affären utan för och jag håller i mina trosor.
Maria i min klass erbjuder mig sina trosor för hon har shorts.
Jag tackar nej av ren självbevarelse drift hon är smal som en vidja och jag är mer som en boll möjligen kunde ett ben fått plats i hennes trosor
 Väl hemma har jag kramp i armarna, jag går in till handlaren och ringer hem.
Snälla mamma kom med ett par trosor till mig.
Har du klarat dig hela dagen så kan du gå hem också.
Då gråter jag.
Handlaren tycker så synd om mig att jag får ett par underbyxor av honom.
Aldrig, aldrig mer klänning på utflykt!!!
 
 
..

torsdag 22 december 2011

DEN GULA KLÄNNINGEN OCH DETTA MED KLÄDER

Jag nämnde boxnings filmen, i slutet på den, filmades vår klassfest.
Till saken hör att från trean började alla tjejer bli intresserade av kläder, utom jag.
Mina föräldrar hade noll koll, kan man säga.

I trean hade jag bruna, rostbruna eller beige terylen byxor med resår i midjan och sydda pressveck.
På skolfotot från trean har jag en batikmönstrad frotté tröja och för korta byxor.
Jag har hästsvans och ser ut som om jag just sett Jason i terror på Elmstreet.

I trean går alla tjejer till skoaffären i det blå huset( det är rött nu va vitt då) på Gröngårdsvägen i Kilsmo och köper höga klackstövlar i plast.
Jag har för korta och för feta ben för att kunna ha dem.
Stor sorg!

Det löser sig, mamma köper bruna läderstövlar, utan klack.
Jag måste ha sett ut som om jag kom från en annan värld.
Jag hade blå täckjacka och vit fuskpälsmössa.
Ni vet, en sån där som man benämner med ett fult könsord…
I alla fall hade den skärm och öronlappar som knöts uppe på skulten, bara det att jag inte knöt upp dem, utan knöt dem under hakan.
Jag måste ha sett ut som en hamster, med kinderna fulla med nötter!

Till saken hör att jag nästan alltid var illröd i ansiktet, eftersom det på den tiden inte fanns någon astma medicin och jag ständigt hade andnöd.
I sexan hade jag jeans och nylontröjor med polokrage.
Om man är tjock och har polokrage, ser man om möjligt ännu tjockare ut.

Min mamma sydde mycket till mig, särskilt minns jag en manchester dress i lila, som jag aldrig någonsin hade på mig.
Det känns glädjande, att jag i alla fall hade lite självbevarelse drift.
Men den rutiga klänningen i kycklinggult och vitt, älskade jag.
Det är den jag har på mig på klassfesten i 6:an.

Jag är en riktig linslus och dansar glatt framför kameran.
Jag kan lugnt säga ,att jag är tomat röd i ansiktet och jag ser ut som en fet kyckling, som snart faller död ner.
Att jag är helt fel klädd är också uppenbart, för alla andra tjejer har shorts och höga stövlar.
Det måste vara den andra klänningen i kycklinggult hon syr, för jag vet att jag har en på mig på klassresan i fyran.
Den resan skall jag berätta om nästa gång.
Detta med kläder är svårt.
Man tycker ju att åtminstone mina föräldrar borde ha sett att det var fel.
Varför köpa åtsittande tröjor som satt som ett andra skinn, på min lilla feta kropp?
Föräldrar som köper försmå kläder till sina barn så att halva magen hänger utanför, borde strypas.
Idag spelar det ingen roll, jag är ju vuxen men jag fick verkligen lida alla dessa år.
Vad har jag lärt mig?

Om inte barnen själva förstår vad som är modernt och vad som är acceptabelt att ha på sig, måste man som förälder säga ifrån.
Jag är väldigt tolerant mot mina barn, men något jag inte ger avkall på är att kläderna skall skyla kroppen och i synnerhet magen.
Det skall inte sitta åt och det skall inte korva sig.

Jag minns när femöringen trillade ner, det var efter skolfotot i 7:an.
Jag tittade på en flinande ful tjej i fett hår med snedbena och rosa tröja
Och jag insåg att jag var helt fel.
I samma veva ärvde jag ett par rostbruna jeans av min älsklings morbror och en röd patentstickad jätte stor tröja.
För dem med färgkänsla måste det ha varit en chock.
För mig var det himmelriket.

Jag hade skolans tajtaste jeans, de var så insydda att de inte gick att sitta i. man halvlåg i bänken.
De var så vida ner till att de döljde träskorna.
Jag sydde själv in dem så fort de töjt sig.
På vintern det året fick jag mina första moderna vinterkängor, trotter hette de och var underbara.
Man hade jeansen nerstoppade bak och så hängde de ut fram för man snörade inte kängorna.
Så småning om byttes de rostbruna jeansen ut mot ett par svarta Warrick med en broderad örn i vitt på bakfickan.
Sen kom puss och kram jeansen och gul och blå.
Efter det var det Lee och Wrangler och älsklings jeansen hette Louise, och de ligger fortfarande i garderoben.
När jag sen tittar på skolkortet från nian är jag söt, riktigt söt, men det vet inte jag och ingen annan heller antar jag.
 
 

söndag 18 december 2011

Att komma ut ur garderoben.

Det är stort att komma ut ur garderoben efter ett helt liv.
Men nu gör jag det.
Eller jag har gjort det.
Fast om sanningen skall fram så är det snarare så att jag kommit ut ur tapeterna.
Som liten flicka var jag glad och pratig.
Livlig kallade dom det.
Ouppfostrad va ett annat ord.

Men jag var inte ouppfostrad, jag om någon blev verkligen fostrad.
Bortskämd sa många, men inte ens det var sant.
Jag fick sällan det jag verkligen önskade mig.
Den människa som förstod mig bäst var antagligen min morbror Tuss.
Jag avgudade honom, men det är nog mer tveksamt vad han tyckte om den igel jag var.

Jag fostrades till att inte finnas.
Jag fick stryk om jag skrattade, för då förde man liv.
Jag fick stryk om jag surade eller var ledsen för då skulle jag få något att gråta för.
Och var jag arg, då fick jag stryk för att lära mig veta hut.
Nej jag fick inte mycket stryk, jag lärde mig läsa människor.
Jag lärde mig snabbt vad som förväntades av mig.
Jag blev allt tystare.
Var oftast på mitt rum.
Jag läste och spelade musik lagom högt.
Jag kom ner till måltiderna.
Sen försvann jag igen.

Som ung var jag livrädd för mina jämnåriga.
Jag var väldigt rädd för män.
Jag lärde mig att aldrig lita på en enda människa inte ens min mor. (förlåt mamma)
Så här efteråt har jag förstått att klasskompisar uppfattade mig som blyg.
Det var jag inte.
Jag var skräckslagen för allt och alla.
Jag lät mig mobbas, jag lät mig hunsas.
Jag hävdade mig aldrig.

Mina klasskompisar från gymnasiet hälsar inte, antagligen för att de inte minns mig.
Jag gjorde inget väsen av mig, var en medelmåtta som fanns där utan att ta plats.
Jag gick aldrig på fester för jag blev aldrig bjuden.
Jag vet att jag åkte till Fiskinge på skolfest.
Men det blev mer katastrof än glädje.
Jag var så rädd.
Rädd för alla som var fulla.
Rädd för att dom skulle göra sig illa eller att något hemskt skulle hända.
Jag minns en fest när en kille blev medvetslös därför att polarna fortsatte hälla i honom sprit sen han slutat dricka själv, för att han inte kunde få flaskan till munnen.
Ambulansen hämtade honom.

Efter det gick jag inte på fler såna fester.
Det var heller ingen ide för ingen bjöd någonsin upp mig.
Osynliga människor får inte dansa.

I vuxenlivet var jag så perfekt så plikttrogen att folk blev misstänksamma.
En kille jag jobbade med sa till mig att “såna som du finns inte, så vad håller du på med för skit?”
Jag avskyr bråk, det är det värsta jag vet och jag undviker det absolut.
Människor som undviker bråk, som är rädda för konflikter hamnar ofta i just konflikter.
Varje gång dog jag.

Jag träffade min man.
De första 17 åren grälade vi aldrig.
Jag var ursinnig ibland, men vågade aldrig säga något.
Jag svalde och jag blundade och grät i min ensamhet.
För man gråter inte inför andra, det är svaghet och svag är jag inte.
Nej det stämmer inte, det är styrka att kunna visa sina känslor.
Så blev jag sjuk.

Plötsligt började alla bestämma över huvudet på mig, eftersom jag inte sa ifrån.
Tillslut kom den där dagen då jag var tvungen att stå upp för mig själv, eftersom ingen annan gjorde det.
Idag ser många mig som en sur ragata.
Jag har kämpat för mina barn.
Jag har tvingasts gå i närkamp med alla medel för mina barn.
Idag vet jag vem jag är.
Idag har jag klivit ut ur tapeterna och det känns skönt.
Jag är min far och min mors dotter, men inte alls som dem.
Ändå kan jag se likheterna i det lilla.
I det stora är jag mig själv, äntligen.
Det har varit en lång resa.
En resa inte många får göra.

Det har varit en dyrköpt resa, men den har varit värd varenda krona.
Idag är jag slut.
Skolfajten har tagit hälsan och nästan hela förståndet.
Jag blir aldrig mer den samma.
Men nu vet jag vem jag är och vad jag kan.
Jag vet att jag gått igenom en storm och jag stod kvar.
Mina barn är mitt allt.
Det har kostat pengar, pengar vi inte alltid haft.
Det har kostat mig mina vänner.
Det har gjort mig till en ensamvarg.
Kanske har jag förlorat allt, men jag vet vem jag är och vad jag kan när det gäller.
Jag går inte i ett med tapeterna längre.
Jag tar plats.
 
 
 
 

lördag 17 december 2011

Sveriges största klassrum

 
Jag började 5-6 i Brevens skola.
Det är den slottsliknande byggnaden som ligger på en höjd i slutet av en alle.
Lärdomens slott brukade jag tänka.
Ett vackert monument över all kunskap.
Det var en vacker skola av sten och öländsk marmor.

Vi var drygt 20 elever och i slutet på klassrummet fanns det plats för ett bordtennisbord där vi spelade rundpingis.
Stora höga fönster släppte in solljuset.
Min lärare hette Lars Möller.
Vi älskade vår lärare.

Han var en duktig atlet och en mycket begåvad talare.
Han var rolig och duktig som lärare.
Ovanpå ett skåp i klassrummet låg en gammal halmhatt.
När någon gjort eller sagt något riktigt bra klättrade Lars upp och tog ner hatten.
Hans satte den på huvudet och sa sen: nu tar jag av mig hatten för dig!
Då visste vi att han var stolt över oss.
Han läste mycket för oss också, mest Tarzan böckerna han själv läste, uppflugen i ett träd som barn.

Men jag tror hans stora intresse var idrott.
Han var en föregångare och visste antagligen redan då, det forskarna vet idag, idrott ökar förmågan till inlärning.
Vi var en brokig samling rastlösa elever.
Hittills hade elever suttit stilla och lyssnat på sin lärare.
Men det var nya tider och många gånger sa Lars att vi var den oroligaste klassen han haft.

Lars hade ett idrotts intresse och varje dag när vädret tillät avslutade vi dagen med någon sport.
Det var inte så pretentiöst vi gick ut spelade brännboll eller boboll eller något annat konstigt bollspel.

Jag kan än idag minnas hur jag med en plockhanske jag bara på måfå sträckte upp fick en lyra.
Jag minns hur jag tittade på min arm och undrade hur den visste var bollen kom, när jag blundade?
Men det var roligt och det gav oss gemenskap.
Inför den jätteviktiga tävlingen Odensspelen tränade vi varje dag i ett par lektioner.

Lars förde protokoll över alla prestationer och anmälde sen de bästa till varje gren.
Vi höll också på med en film inspelning, Boxningsmatchen.
Det filmades med en super åtta kamera, tror jag och filmen finns nog någonstans i förvaltningen så man kan se den.
Vi spelade in den på våren tror jag.
Det jag minns mest är när Conny Brattehag fixade till en realistisk blåtira med hjälp av en blyertspenna.
Jag hade dagen till ära en senapsgul tröja vill jag minnas.
Med tanke på mina färger måste den varit något i hästväg oklädsam!
Jag minns också alla omtagningar och att vi som var publik fick sitta i timmar i direkt solsken och svettas.
Jag fick en förskräcklig huvudvärk och såg svarta fläckar.
Jag spydde när jag kom hem.

Min far ringdes hem och han konstaterade att jag fått migrän.
Det var inte så knussligt på den tiden, jag fick helt enkelt en av hans migränpiller och så var den saken över.
Det drog ihop sig till skolavslutning och jag slutade 6:an.
Vid det laget var nog Lars rätt trött på en del killar i klassen.
Min far som var en spelevink sa en kväll vid middagen att ni får väl skriva på tavlan “tack för åren nu slutar fåren”
Jag tyckte det var lysande, men blev belagd med munkavle.
Alla som känner mig vet att det funkar inte.
Jag kan inte hålla tyst!
Så när Thomas Eklund ville skriva något på tavlan flög det liksom bara ut ur munnen på mig.
Han såg uppskattande på mig för första gången i mitt liv och ett leende spred sig från kind till kind.
I vackra färger och med blommor och blader stod det TACK FÖR ÅREN NU SLUTAR FÅREN på tavlan.
Lars skrattade gott åt det.
Väl nere i kyrkan, för på den tiden smyckade vi vår kyrka med syrenbuketter och björklöv och hade avslutningen där.
Så satt min stackars far helt ovetande.
Lars berättade skrattande om orden på tavlan i sitt avskedstal till oss.
Min stackars far blev så chockad att han aldrig mer gick på en skolavslutning.

fredag 16 december 2011

En berättelse om ett möte för några år sedan.

ETT MÖTE PÅ ICA
Ofta är det så att det är människor eller händelser som triggar min hjärna.
Här om dagen mötte jag min rektor från låg och mellanstadiet, Rune Torgå.
En mycket bekant herre för er som bor här ute.
Han var i alla fall rektor när jag gick i skolan.
Jag hade hans fru i 2:an.
Hon var en lika fantastisk människa.
Jag kom således till Brevens 1969, när på året minns jag inte.
Jag var vettskrämd.

Vi tar det från början.
Jag började skolan i Storebro, utanför Vimmerby.
Jag minns lukten och ljuden den där första skoldagen.
Jag minns vilka kläder jag hade och skorna.
Mitt tydligaste minne är just mina skor i trappen på väg till klassrummet, den där första dagen, då det ringde in.
Det var en modernskola och en ung mycket vacker fröken.
Jag var inget ljushuvud men det gick ändå bra för mig.
Jag hade många kompisar och pojkvän.

Jodå, den hade jag haffat några dagar innan på vår gård.
Alla hade ju pojkvän utom jag, alla killar var upptagna.
Då kom det en liten mörkhårig kille och gick på vår gård.

Jag kastade på mig kläderna sprang ut, det gällde ju att få honom innan någon annan tog honom.
Jag trycker upp honom mot husväggen och kysser honom mitt på munnen.
“Nu du, nu är du min”
Han såg inte alls missnöjd ut, kanske för att på den tiden hade jag hund.
Han hette Sören Lagerström.
Vi kom att gå i samma klass han och jag, till Lucia.
Då skulle vi flytta.

Min far hade precis som jag har, dålig rygg.
För att slippa tungt kroppsarbete läste han på kvällar och nätter på Hermods till Gjutmästare inom gjuteri.
Nu hade han fått ett jobb som gjutmästare i Forsvik, utanför Karlsborg.
Flyttlasset gick 5 på morgonen.

Mitt i Tiveden skar motorn på vår bil.
Pappa följde med bärgaren till verkstaden och mamma och jag liftade till Forsvik.
Vi kom precis i tid till flyttbilen kom.

Efter lovet började jag skolan.
Det var en liten skola mitt i skogen, Svanvik hette byn.
Jag fick åka skolbuss dit.
Jag var ett vanligt barn, lite bortskämt kanske, men jag blev ett tacksamt mobbingoffer.
Det fanns ingen ände på uppfinningsrikedomen hos mina klasskompisar.
Somliga minnen är så bisarra, att jag ibland tror jag drömt alltihopa.

Vi bodde ett år i Forsvik.
Jag blev till ett skelett av skinn och ben.
Jag kunde inte äta, jag hade ständiga diarréer och spydde.
Vi flyttade igen, för att jag skulle överleva.
Men jag hade inget självförtroende kvar och ingen självkänsla.
Det var förut bestämt att jag skulle bli utanför. Igen.

För att överleva hade jag lärt mig läsa andras tankar, att förutse vad som skall hända.
En mycket kär bekant till mig frågade här om dagen “Är det inte jobbigt för dig att vända och vrida på allt hela tiden” Nej, tror jag att jag sa, jag är van vid det.
Egentligen är jag stolt över den förmågan.
Jag ser på saker som ingen annan gör.

Första åren i skolan gömde jag mig på rasterna.
Jag sprang först ut och klättrade upp någonstans eller så gick jag aldrig ut.
Jag smög på tå i korridoren och satte mig bakom gardinerna i biblioteket i Brevensskola, då gick jag i femman.
Det funkade till min lärare upptäckte mig, han såg mig utifrån!
Jag var ebarmeligt dum i huvudet.
Ettorna i betyget stod till vänster i kolumnen.
En del ämnen hade jag inte betyg i trots att jag varit där.
Vad kan man dra för slutsats av det?

Att rädda barn inte kan prestera något i skolan!
Ju räddare man är desto mer förlamad blir man.
Jag vet att jag inte fattade något i skolan.
Jag var dessutom livrädd för min lärare i 3-4:an.
En dag hade jag blivit utkastad ur klassrummet, för att jag sagt till en tjej i klassen att ta av sig skorna som var fulla av kolstybb.
Jag satt i korridoren och grät när Rune kom.
Från den dagen fick jag undervisning av honom. Jag och några till.
Det var som att komma till himlen.
Han skrek aldrig, han talade lugnt och förklarade om och om igen.
Sakta började självkänslan komma tillbaka.
Detta var alltså 1970-71.
Rune förstod att lugn och ro och trygghet är en förutsättning för att elever skall lära sig något.
Jag är honom evigt tacksam och tänker på honom varje gång jag hjälper mina barn med skolarbetet.
Jag vet ingen som skulle gjort det han gjorde.
Då har jag ändå jobbat i skolans värld i många år på olika platser.
Så, tusen tack Rune Torgå.
Du har en bit av mitt hjärta.
 

torsdag 15 december 2011

UTVECKLINGSSTÖRD JAG? NÄ TROR INTE DET!

Så skulle jag rehabiliteras.
Året var 1996.
Jag skickades till AMI.
Vet inte hur det är idag, men då blev jag behandlad som utvecklingsstörd.
Efter flera veckor på Ami ringde min handläggare och sa att han fixat ett jobb åt mig.
Jag blev jätte glad.
På ett tryckeri.
Ja, ja man får ta det man får i början, tänkte jag.
Inte så mycket jobb sa han, för på måndagar åker de till Gustavsvik och badar.
Jaha?
Och på fredagar går de på torget och handlar.
Det vill inte jag. Sa jag.
Men det ingår, det är en sorts träning.
Lönen då?
Nja det är ingen lön, det är mer en fickpeng på 1000 kr i månaden.
Går inte sa jag, för jag ska som du vet ha barn.
Då får du ta abort.
Då lade jag på luren.
Jag grät hela helgen.
Sen var jag heligt ilsk.
Ringde upp människans chef och bad om ett möte.
Jag var nog ganska otrevlig och frågade om 13 års studier inte räknades.
Jag påpekade att intelligensen inte sitter i benen utan i huvudet.
Nu är det inte ovanligt att människor tror att tjocka och handikappade är dumma i huvudet också.
Men så är faktiskt inte fallet.
På grund av andra människors dumhet så har jag arbetstränat på ålderdomshemmet. Då gick jag själv med rollator, de friskaste pensionärerna sprang om mig i korridoren.
De trevligaste och friskaste gubbarna såg som sin uppgift att hjälpa mig!
Det funkar ju inte att vårdtagarna vårdar personalen!
Jag skickades till ett fritids i en annan kommun.
Vad skulle jag göra där med rollator och dessutom stor mage?
Så sen bedömdes jag som arbetshandikappad.
Blev erbjuden att studera till bibliotekarie i Borås. Hur jag skulle komma upp på tåget med packning var det ingen som funderat på
Det fanns ingen hjälp att få med bäddning av säng mm i elev boendet.
Bara att lägga på hyllan.
Hösten 1996 kom så min dotter.
Jag gick på sjukbidrag och gubben tog pappaledigt.
Sen har det rullat på.
Jag var med och skrev ett material till försäkringskassan, en bok om hur det är att bli handikappad. Tror den hette frisk skrivningen eller något sånt.
Detta har alltså danat mig som människa.
Nu förstår ni varför jag är den jag är.
Nu ska vi resa genom mina minnen.
Kanske är de dina också?

onsdag 14 december 2011

Mitt liv lite kors och tvärs

Följ med på en resa genom mitt liv.
Hej alla ni som känner mig och ni som inte gör det.
Nu har jag alltså tagit steget från det anonyma Bloggandet på nätet, till det mer seriösa här.
Varför vill jag göra det då?
Ja, varför inte, vad har jag att förlora?
Allt kan tyckas, inget som jag ser.
Några känner mig genom Öster Närkes Föräldra Förening, där jag i år är sekreterare.
För er som inte känner mig, så är jag 50 år.
Jag bor i Odensbacken, sen 8 år tillbaka.
Jag kommer från Brevens, fast inte ursprungligen.
Jag är fru och mamma.
Jag är förtids pensionär, pga. diskbråck i ryggen på flera ställen.
Jag haltar när jag går, men det är betydelselöst.
Varken humor eller intelligens sitter i benen.
Jag är alltså i slutet på min 40-års kris, om man nu kan kalla utveckling för kris?
Jag tänkte göra en resa kors och tvärs genom mitt liv, och ni får följa med. Om ni vill.
Jag har funderat på om jag ska börja här och gå bakåt eller om jag ska börja med mitt första minne och gå framåt.
Nu har jag svårt att vara kronologisk, ofta leder det ena till det andra. Så det blir kors och tvärs.
Jag kan berätta att jag har gott minne för det som hänt förr, kanske en början till demens?
I så fall har jag haft det hela livet.
För att ni skall förstå mig lite bättre, kan jag berätta följande.
Människor förändras när de hamnar i en livskris.
Jag hamnade i min för 18 år sedan.
Jag hade alltså fått ett diskbråck.
Det skulle opereras och jag skulle bli frisk igen.
Jag trodde jag skulle dö under operationen, jag var livrädd.
Jag dog.
Jo, det gjorde jag. Min läkare punkterade ett större blodkärl i min rygg och jag tömdes på blod.
En ny doktor kom in och sydde ihop kärlet med mikro- kirurgi.
Man satte infarter i armar och händer och fyllde på blod.
Jag vaknade, nästan upp och ner, sängen var tippad så huvudet skulle få blod.
Jag såg mig omkring och frågade vad det var för blågrå lådor som hängde, tyckte jag över huvudet på mig.
Jag fick till svar att det värmer ditt blod.
Kan ni förstå skräcken 1992 när man inser att man får blod?
Jag dör, skrek mitt huvud. AIDS!
Nästa chock kom när jag insåg att jag var förlamad från midjan och ner.
Min läkare kom in och han såg mycket ledsen ut.
Han sa till mig, att jag aldrig mer skulle kunna gå.
Sånt tror man inte på när man är ny opererad, i alla fall gjorde inte jag det.
Jag blev väldigt omhuldad på sjukhuset.
Maggan var sjukgymnast assistent, hon kom och rörde på mina ben varje dag.
Hon och jag började den långa mödosamma vägen tillbaka.
Gåbord, rollator och kryckor.
Gåbordet började jag med. Hängde på det och gick på tårna efter, kunde inte få ner hälarna.
Tänk att flytta fötter och ben du inte känner att du har.
Du kan inte gå, sa min läkare när han mötte mig i korridoren.
Klart jag kan.
Jag är 30 år drygt, klart jag kan gå.
Så ville jag hem.
Då måste du gå i trappor.
Då gör jag det, sa jag och gick i trappor.
Förstår du hur rädd jag var?