Tillbaka till sommaren 1992

I Torsdags var jag till min sjukgymnast George. Jag har haft väldigt ont i ryggen i 2 veckor. Känner en knöl bredvid ryggraden på höger sida stor som en tennisboll. den känns inte med handen, mer än att området är stenhårt men när jag ligger ner med benen uppdragna känns den tydligt. Jag tränade ändå i torsdags. Var rätt okej efter. I fredags tog jag morfin för att kunna ta mig till vårdcentralen. hade fruktansvärt ont i ryggen över knölen. Pratade med en ny läkare och vi diskuterade vettig smärtlindring utan morfin.

Det känns rätt trist som ni förstår att se framtiden an i ett moln av morfin för att klara av att gå ur sängen.

V bestämde att jag ska få en ny medicin som får kroppen att öka på serotonin framställningen så jag kan få smärtlindring.

I går kväll var det jävligare än på länge och jag fick släpa höger benet efter mig dubbelvikt så ont hade jag men bestämde mig för att härda ut med bara Alvedon.

Vaknade kl 7.00 i morse av att det brann i benen ända ner i vaderna som var hårda som sten. Kunde nästan inte gå på toaletten.

Maken jobbade och tja det fanns liksom inga alternativ.
Provade att ligga kvar -gick inte.
Provade gå ner och äta frukost -det blev årets snabbaste frukost för jag kunde inte sitta.
Så i dag -igen har jag tillbringat dagen i soffan liggandes.
Jag har nu på eftermiddagen ont i ryggen det brinner och det drar som om något är för kort.

Smärtan strålar ner i benen på båda sidorna ner i hälarna sen brinner hela fötterna som om jag går på glödande kol.

Jag är trött och ledsen.
I går hade jag ett hopp om ett värdigt liv.
Idag funderar jag på om detta är slutet.

Trots morfin är smärtorna inte av den karaktären att jag står ut med dem. Fönstret står öppet och fåglarna kvittar och jag funderar allvarligt på att hoppa.

Vad är det jag har i ryggen?


Å rubriken då? Jo sommaren 1992 hade jag och Kim nyss träffats vi åkte till Göteborg. Jag hade då samma smärtor ner i benen och Kim brukade göra en Göteborg på mig vilket innebar att han knådade loss vaderna igen så jag kunde gå. Det gjorde djävulskts ont men var nödvändigt. 21 september det år genom gick jag en diskbråcks operation, och det är sviterna efter den som jag nu får lida för. Den förbannade ärrvävnaden  har varit stel i åratal men efter fotleds operationen förra våren i april har muskler, ligament, senor och nerver fått ändrade förhållanden då jag nu kan gå bättre och fotleden är upprättad.

Så jag har samma smärta men på ett annat ställe.

Så "slå mig hårt i ansiktet så jag glömmer att jag lever skjut mig här och nu. Ni för göra vad ni vill om jag slipper en dag till...""