Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är att vara orkeslös. jag har en liten rackare i huvudet som alltid har jagat på mig. gör det och sen det och res på dig nu...
Han hörs inte nu.
Jag tänker borde stryka, sen är den tanken borta.
Allt jag gör går hundra gånger långsammare.
Röster äter i huvudet så jag orkar bara inte vara kvar i rummet.
Svårt att ha folk omkring mig, får ångest direkt.
Tittar på tv, men förstår inte handlingen.
Glömmer vad folk säger.
Inget är roligt längre.
Allt bär emot.
Jag har ont fast jag dubblat dosen smärtstillande.
Sover inte på nätterna.
Någon som vet hur man tar sig ur detta?
Tog mig i alla fall ut med kameran i trädgården.
Ser hur det formligen exploderar i rabatten från de ena dagen till den andra.
Men det känns som det kvittar.
Hittar inte glädjen.
Har i alla fall satt ut mina petunior i dag så de vänjer sig vid vädret.
Pratat lite med tanten som går förbi varje dag och tittar på mina blommor i rabatterna.
Jag var ute i helgen och krattade bort ca 1 dm barr ur rabatten. granen och tujorna mer eller mindre dog i sommarens torka barren kväver allt under dem.
När man är arbetslös står livet stilla för hela familjen.
När man är sjuk är det lika illa men man ligger också andra till last.
Man känner sig hudflängd och oskyddad.
Ångesten trasar sönder själen.
man förstör livet för sina barn.
Gud hjälpe mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.