Jag, så länge vi finns lever vi eller?

Ute är det vår.
Här inne är det kall nordanvinter.

Grälen avlöser varann.
Det blir så när nerver varit spända allt för länge.
I helgen satte jag ner foten orkade inte mer.

Smärtan rusar genom kroppen.
Kroppsdel efter kroppsdel kopplar på larmutrustningen och hjärnan går i spinn.
Huvudet förmår inte mer.
Sonen kom till mig i går och pratade om en läxa jag varit arg för att han inte gjort tidigare.
Jag har absolut inget minne av det.

Saker faller bort.
Jag letar men efter en stund vet jag inte efter vad.
Jag sitter i soffan och kissar nästan på mig eftersom jag inte orkar resa mig.

Allt känns som om jag måste klättra upp för ett berg.
Minsta grej jag gör, gör mig helt slut resten av dagen.

I dag är det andra dagen i rad jag haft ett gräl med någon i familjen.
jag gråter. Kan inte sluta.

Jag orkar inte pusha andra till att göra sina måsten när jag knappt klarar av att göra mina egna.

Snälla ta körkort, snälla sök jobb, snälla ring, snälla plocka bort efter dig. snälla bli inte arg för att jag ber om hjälp...
Snälla!

Om vi inte kan få hemmet att fungera utan att jag håller i alla trådar, ja då måste jag flytta ifrån dem alla.
Jag har slitit ut min kropp i det här jävla huset. Jag har slitit ut mitt huvud på alla pusslande med tid, ekonomi och allt som ska göras innan det är försent.

Jag är inte arg, verkligen inte arg. men jag lever inte ett värdigt liv längre, det känns som om jag dör lite i taget.

Jag orkar inte mer och jag vet sannerligen inte vad det är för fel på mig.