Skämmas

Det är inte mycket jag skäms över.
Jag brukar kunna prata om allt, utan att rodna.
Jag kan hänga på gubbsnack och ibland vara värst själv.
Jag kan dra fräckisar utan att rodna.

Jag säger vad jag tycker, och står för det.
Men vi har alla en svag punkt.
min svaga punkt är mitt handikapp.

I veckan nu har vi varit flera gånger på Mariebergs köpcentrum.
Mycket folk.
Just nu är jag ganska dålig efter mitt fall på vc.
Jag har ont i min ny opererade höft.
Jag snubblar fram.
Förra veckan fick jag en rollator.
Aldrig i livet att jag går ut med den i dagsljus.
Jag är 52 år och jag skäms över att jag inte är frisk.
Jo det gör jag.

Jag var så dålig i benen i helgen att jag borde åkt rullstol, men ville inte.
Istället kämpade jag på med kryckorna på köpcentrat gick mellan bänkarna och satt.
Blev nästan ner sprungen av en liten kille, skrek i skräck och skämdes.
Fick för övrigt inte ens en ursäkt.

Det värsta va att jag såg flera gamla klasskompisar från gymnasietiden, som jag velat hälsa på, men skämdes så över min situation att jag avstod.

Jag är beroende av andra det känns för jävligt.
Jag vill så mycket men kan inte göra allt.

Jag såg en kort film från Sylarna, om ridning över fjället på Islandsponny, det hade jag velat göra med min dotter, men det går inte. Jag kan rida men får inte för höften.
Jo det skulle gå bra, bara jag lovar att aldrig ramla av, å vem kan lova det?

Värst är det att förlora framtid hoppet, för vilken framtid har jag?
en plats på ett ålderdomshem vid 60 års ålder?
Dum i huvudet av alla smärtstillande.
Jag är så rädd att bli beroende av tabletter att jag bara vågar äta mina morfintabletter någon gång i veckan, och då för att få va smärtfri en natt så jag kan sova utan att vakna hela tiden.

Skam.
Skam över att se ut som man gör.
Skam över att inte riktigt orka med livet som fru.
Skam över att behöva be om hjälp.
Skam över att va misslyckad.
Skam över att inte kunna arbeta.


Varför kan jag inte stå för mitt handikapp med stolthet?
Jag är 52 år men känner mig som 75.
Värken gör mig stundtals galen.

Jag orkar inte med ljud, och sonen älskar ljud som repeteras i det oändliga.
Som google översätt. Han älskar de mekaniska rösterna som upprepar galenskaper han skrivit in.
Han älskar att  leta ringsignaler till mobilen, och dessa gör mig tokig.
Jag blir arg och sur och min lille prins blir så ledsen när jag blir arg.

Men när allt känns hopplöst och huvudet inte orkar mer, lägger jag mig i sängen och sätter på Babel med Mumford & sons.
Jag vet inte, men den musiken läker mitt huvud och min själ, i ett enda drag.
Tack Markus för alla underbara texter. Tack grabbar för alla akustiskmusik ni låter bölja fram till mig som vågor mot en strand. 

Som tröst brukar jag tänka att jag var en elak prinsessa i mitt förra liv och att gud nu låter mig smaka min egen medicin.
Det gör det hela mer begripligt. Mer hanterbart.

Det finns inget hopp... inte i detta livet.. men kanske i nästa?
Eller är det slut nu?