JAG HADE FEL

 

Jag och sonen har gått i kyrkan sen 2007, nästan varje söndag utom när jag varit för dålig för att kunna sitta där.

Jag var rätt less på stå sitt.

Jag tänkte att en del skulle man kunna skippa i kyrkan bla, förbönen för kungahuset och regering och Gud vet vem mer.

 

Vi fick ny präst och plötsligt var vår kyrka stadd i förändring.

Till en början var det positivt, stå sitt försvann och detta ändlösa beende för alla överallt.

 

 

Tiden gick och jag insåg att jag hade fel, att faktiskt alla i kyrkan har fel.

Vi är på väg åt helt fel håll.

 

I en tid då inget längre är stabilt, allt är ständigt i förändring.

Telefonerna utvecklas fortare än man hinner hem med den nya. Datorer får nya program,

Tv är inte längre vad det varit. Vi umgås inte längre på riktigt, folk kommer sällan hem till sina vänner för en fika, man pratar i chatten på något forum som exempelvis Face Book.

 

Vårdcentralen bokar man tid till via mina vårdkontakter, som jag till för helt nyligen trodde var idiotsäkert vilket det inte är.

 

I en tid där många inte ens har ett fast jobb och ännu fler inget alls.

I en tid där många inte ens har mat på bordet.

I en tid då det är krig och elände som aldrig förr i världen.

I en tid då folk skjuts ner på öppen gata i vår lilla stad Örebro.

I den tiden försöker kyrkan hänga med.

Man har statt kyrkan i förändring så till den milda grad att vi fått fria tyglar att pröva vad vi vill, bara folk kommer.

Gudstjänst ordningen är helt förändrad, det är knappt vi bekänner våra synder eller ens vår tro.

Kyrkan tycks skämmas över sin mystik, sin tro.

Predikan blev några lösryckta ord om vad prästen hört, läst eller sett.

Ingen anknytning till dagens evangelium.

 

Ett evangelium vi förr lyssnade till stående, men idag är det inte ens säkert det ingår i dagens text.

Vi lever i en tid där ingenting är heligt.

Allt går att slänga ut med badvattnet till och med babyn.
Kyrkan har närmat sig new age med meditation och flummiga gudstjänster.

 Kyrkan har funnits i 1000 år.

Den har överlevt krig, hungersnöd, pest och allt där emellan.
Kyrkan har överlevt därför att den i princip varit oförändrad hela denna tid.

I en värld där allt är förgängligt där allt att kan vara slut i morgon, i den tiden behövs något som är bestående.

Det finns en ro, en trygghet i det som är långsamt och detsamma.

Det blir en oro med önskepsalmer, med omkastningar i gudstjänstordningen, det blir ett fiasko när man glömmer bort att be för de hädan gångna, när de anhöriga sitter i bänkarna.

 Jag hade fel, jag ber kyrkan, prästerna och alla andra om förlåtelse.

Kyrkan måste få vara ett uråldrigt, heligt rum där man håller gudstjänst till Guds ära och inget annat. Där nattvarden delas ut av prästen och inte skickas runt som en godis skål.

Ta själv det du vill ha.

 Det är i ritualen man kommer till ro.

Det är i det som har varit och det som alltid har funnits man finner sig själv.
Kyrkan är ett heligt rum, där skall inga andra saker ske, än det till guds ära.

Lennart Lundström hade rätt i dagens predikan, man ska inte dricka kaffe i kyrkan det skall man göra i församlings hemmet.

 I Asker har vi nu tagit bort altar ringen, vi skall göra om bakre delen av kyrkan till fik.

Till vilken nytta då?
Man vill också riva ut ett par bänkrader, varför?

Fom 1/1 2014 stängs kyrkan, för att få bukt med lukten.

I stället skall nu gudstjänsterna hållas i begravningskapellet eller bisättningshuset på kyrkogården.

Kapellet är fint men måste rustas för några tusenlappar eller så.

Det finns ingen värme där, elen fungerar dåligt och man kommer inte in om man är handikappad så en ramp måste byggas…

Vi väljer alltså att hålla gudstjänst i ett bisättningshus medan vi låter Brevens kyrka stå tom de flesta söndagarna, varför då?

Om man nu tycker det blir för långt att åka till Brevens, varför hyrde vi inte in oss hos Betel?

Kommer vi någonsin att komma tillbaka till kyrkan?

 Jag hade fel och får skylla mig själv att jag idag är kyrkolös och vilsen.

Det jag behövde var inte konturlöshet och

förändring,jag behövde kontinuitet och ro.

Min själ behöver vila i något den känner igen, för mitt liv är så rörigt och fyllt av smärta både själslig och kroppslig att jag och min ande behöver vila i det igenkännings bara.

 Därför var det balsam för själen att delta i Lennart Lundströms gudstjänst idag, som hölls enligt det gamla mönstret, där jag kan alla turer alla svängningar och där liturgin blir helande

Och frälsande. Där nattvarden blev en helig ritual, där jag bjöds till bords med Herren.

 Det är julafton om några dagar, jag har i 20 års tid alltid gått på julnattsmässa, just för att den är magisk.

Alla ljusen, halv mörkret, krubban och vår präst ståendes i mit gången för att läsa upp det heliga julevangeliet.
Frågan är förekommer det alls längre?

Låt kyrkan få vara den, den alltid varit, om den så måste dö.

Bättre dö som ett sant väsen, än dö konturlös och upplöst.

 Ingen kyrka i världen kan konkurrera med mammon.

Mammon har tagit över vår värld, folk går hellre till affärerna än till kyrkan.
Man lämnar kyrkan för att kyrkoskatten är för hög, men spenderar glatt så oändligt mycket mer på ren skit man inte behöver.

När människan vaknar, är kyrkan borta.

Vi som inte vill förlora den vill inte se den förnedras av förändringar ingen ville ha.

För de som går dit idag söker det som kyrkan alltid har haft och står för, Guds ord och de välkända ritualerna. Ritualer som förenat människor i år tusenden.

 Budskapet är det samma. Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son…

På det att var och en som tror på honom inte skulle förgås utan hava evigt liv i honom.

Inga saker i världen kan ge liv, hopp eller förtröstan.

Världen är och förblir förgänglig.

 

God jul, må Guds frid lysa över Er.