Att möta en mördare

 

Jag kom från landet in till stan.

Den här vintern hade jag grå kaninpäls och högklackade cowboy inspirerade stövlar.

Jag hade min 1000 kronors sony walkman i öronen och kände mig som guds gåva till mänskligheten.

Jag hade varit hemma över helgen och skulle nu tillbaka till lägenheten i Vivalla.

På Järntorget bytte jag från landsorts buss till stadsbussen, nr 14 ut till Vivalla.

Den här kvällen stod det en något vingbruten man bredvid mig.

Han vände sig till mig och frågade mig om jag hade eld.

Nej sa jag men ett brinnande självförtroende.

Vem var han trodde han som tilltalade en sån som jag?

Ja det var en jobbig period i livet, 20-års åldern.

Ena dagen var jag bäst, tyckte jag och nästa ville jag inte ens leva.

 

Han gav sig inte utan satte sig bredvid mig på bussen.

Jag sa åt honom flytta sig.

Och det gjorde han till andra sidan mitt gången.

Han sa att han skulle ut till Vivalla för att fixa tjack.

Finns hur mycket som helst sa han.

Jag höjde möjligen på ögonbrynen.

Han berättade att han egentligen satt inne för mord.

Något jag inte trodde på och sa det också.

Hur kan du då vara ute?

Jag har rymt sa han.

Harru. Sa jag.

 Han klev av bussen där jag klev av.

Nu började det bli lite obehagligt också för mig.

Han ville med hem och ta en fika.

Går inte sa jag, min pojkvän kommer strax hem.

Vi stod nu ute på gården bakom mitt hus och såg upp mot mitt fönster.

I hallen hade jag en lampa som gick på timer och nu slog den på.

Tack och lov.

Titta sa jag glatt nu kom han hem.

Vad jobbar han med?

Ibland på Kumla ljög jag.

Harru sa killen och drog.

 Jag tog inte så illa vid mig.

Hade ju bott granne med en del Mellinge patienter när sjukhuset lades ner och de hade också konstiga historier att berätta.

 

Men jag kan säga att jag satte gröten i halsen följande morgon när de på nyheterna berättade att de tagit den siste av maskeradligans rymmare i Vivalla.

Jag har ingen aning om det var han, men det skulle det ju kunnat vara.

Än idag vet jag inte om det är en mördare jag mött den där kvällen eller om det var en virrig Mellringe patient som kommit vilse och bara ville impa på någon.

Fast det är kanske lika så gott att inte veta.