Onödigt lidande

Hela min uppväxt var jag tjock och ful, trodde jag.
För det var det, alla sa.
När min mamma skulle sy den där kjolen till mig en midsommar, sa hon att ryggraden inte satt mitt emot naveln.
Jag fick höra att jag var fet och ful.
Jag såg mig i spegel och grät.
Så många tårar i den blåa sammetskudden att den ruttnade.

Jag vet inte hur storlekarna var på den tiden men jag hade svårt hitta kläder.
Mamma sydde åt mig men även dom var för trånga eller väldigt missklädsamma.
Jag kan än idag inte förstå hur hon kunde sy en rutig klänning till mig i kycklinggult.
Jag var ju ständigt röd i ansiktet som en kalkon, mycket på grund av min astma.

Jag var fet som barn, men verkligen inte tjock som tonåring.
Ändå var det under den tiden som jag led som mest i min kropp.
INGEN sa någonsin att jag var söt och smal!
Jag vet inte om ingen såg det.
En kille i skolan ville veta vad jag vägde.
Jag vågade inte säga det.
Men jag vägde 72 kg i nian.
Jag var möjligen lite rund men absolut inte fet.
Jag var inte ens ful.
Sanningen var den att jag var mycket söt.
Jag var inte ens dum i huvudet fast alla tyckte det.
Om man går ut nian med flera fyror och femmor än treor är man inte korkad.
Varför sa ingen ett vänligt ord till mig under hela min uppväxt?
Du duger hade varit ett lyft för en flicka som jag, som såg en fet häxa i spegel varje morgon och som lät som en tåg vissla.
Klart jag insåg att det var något fel på mig för inga killar tittade två gånger på mig.
Så i helgen när jag letade efter något helt annat hittade jag ett kort på mig och började nästan gråta.
Så många år av lidande helt i onödan.
Här är kortet!

Den är tagen hos Gunnel i Nässjö som är min kusin 1983 då jag var 22 år.
Nu är bilden ganska gammal så det syns inte att håret är gyllenbrunt.