Klimakteriet och döden

Klimakteriet
Jaha nu fick datorn rätta mig, jag kan inte ens stava till det…
Det säger ju en del, eller…

I vart fall så har jag varit hos doktorn och fått veta att jag är i klimakteriet sen 2 år tillbaka.
Skönt att jag inte märkt av det.

Först åkte jag hem och tänkte jag är döende.
Sen insåg jag att det har jag ju varit heltiden, sen jag föddes.
Så där till en början kändes allt kört.
Jag gick och lade mig och var rätt deppig.
Vaknade på ett strålande humör.

Äntligen är jag en vuxen mogen kvinna.
Jag kan göra vad jag vill!
Hela mitt liv har jag varit rädd för allt.
Vad andra tycker om mig.
Att komma i konflikt med folk, var det värsta som kunde hända mig.
Hur jag ser ut.
För solen, tänk om man får cancer…
Mitt skinn är vitt och mjällt som en nykokt torsk.

Nu inser jag att det gör inget om jag solar lite grann, jag hinner troligtvis
Inte utveckla hudcancer medan jag ännu lever!
Jag kan unna mig ett glas likör extra två gånger om året till, jag kan faktiskt dricka ett glas i veckan utan att hinna utveckla alkoholism, innan jag dör.
Jag kan sluta färga håret, för ingen kommer att bry sig hur en gammal tant ser ut.
Jag kanske till och med kommer att se bättre ut med lite solbränna och min naturliga hårfärg än jag gör idag med alla dessa konstiga nyanser av brunt….
Och min likvita hudton.

Jag kan göra sånt jag verkligen vill och skita i att göra sånt jag egentligen aldrig velat göra.
För jag har ju inte så lång tid kvar.

Jag vill bli en gumma med knut i nacken ( om håret räcker till det vill säga)
I vackra klänningar från Gudrun Sjödén och blusar från Flash och Joy på Marieberg.
Jag vill ha glada skrattrynkor inte bekymmersrynkor.
Jag vill påta i min trädgård, helst vill jag flytta ut på landet i en stuga, ha höns och odla morötter och potatis.

Frågan är hur länge jag lever.
Har verkligen tänkt på detta.
Jag minns tillbaka till när jag var 6 månader.
Har klara minnen av min barndom sen jag var 3-4 år.
Alltså har jag kortare tid kvar av mitt liv, än jag har minnen tillbaka.

Om det gått fort hit, hur fort går det då inte sen?
Kroppen är redan i nedmonterings fasen.
Ser sämre, hör sämre ,minns sämre i alla fall vad jag nyss tänkte.
Om jag skall följa farmors exempel så har jag knappt 4 år kvar, å andra sidan födde hon 11 barn.
Min mormor blev 72 år hon var också halt och hade en utsliten höft.
Min mamma blev 73 år hon var större delen av livet stor rökare.
Så med lite tur blir jag kanske 80 år i alla fall.
Har jag en jävla otur blir jag 90 år.

Så det gäller att disponera tiden rätt.
Min man ser inte riktigt på saken på samma sätt.
Han tror fortfarande att han är ung och lever för evigt.
Måste kännas konstigt att ha en så gammal fru?
När man är så ung och vital själv.

Han vill resa världen runt, Thailand, Afrika, Borneo.
Jag blir svett bara av att gå ut i trädgården på sommaren, hur skall jag överleva Afrika?
Dessutom hatar jag spindlar, skorpioner och andra kryp.

Jag vill resa till helt andra ställen.
Vad sägs om Arktis, Österrike, Italien, Irland, England, Skottland och åka båt i Norges arkipelag.
Om det blir nödvändigt kan jag tänka mig Prag eller någon ort vid havet i forna Jugoslavien å kanske Grekland om de får ordning på ekonomin.
New York vid jul går också bra.

Men till de här ställena får jag nog inte maken.
På ålderns höst vill jag också ha en jänkare, maken vill ha en Corvette en av de nyare.
Jag som är så rädd att åka fort.
Jag vill glida fram i lugn och ro.

Maken vill ha nya funktionella möbler, jag drömmer om torparromantiken.
Mjuka former praktiskt möblerna är gjorda för folk som inte kryper på golvet längre.
Minns ni möblerna från 70-talet så låga, att ingen människa med en gnutta heder kunde ta ur ett plagg ur en byrå utan att skåda sitt eget underliv.

För mig är det otänkbart att ligga på golvet varje gång jag vill ha rena trosor.
Därför för att jag inte vet om jag någonsin kommer upp igen och vem vill bli hämtad i ambulans utan trosor. Det var ju ett tag sen den var så snygg att man vill att alla skulle beundra den.
Likadant med brösten, dom är jätte fina där dom hänger bredvid naveln.
Just det att dom hänger gör ju att jag inte sliter av mig naken inför vem som helst.

Vet inte riktigt hur jag skall göra med maken i fortsättningen, med tanke på att han anser sig så mycket yngre än jag och skall leva för evigt…

Kommer ni ihåg “ i am Doncan Mc Claud from Clanen Mc Cloud, i am imortal.”
Var en serie på Tv där det sprang runt en massa skottar och högg huvudet av varann, den som högg flest huvuden blev odödligare för varje huvud tills en blev kvar som aldrig dog.

Inget jag vill vara med om varken huvud skördandet eller ett evigt liv.
Mitt problem är snarare, vad händer sen.
Jag hoppas innerligt Gud är så snäll och låter det vara slut när det är slut.

Så man slipper trava på här bredvid sina nära och kära som en ande.
Bara mörker och evig vila utan att förnimma något.

Helt enkelt slut.

Precis som det här inlägget.
Fernito.