Nog

Jag brukar vara en glad skit.
jag brukar ta mig igenom allt, inget är omöjligt.
Men i februari gjorde jag mig illa när jag tränade på Solid gym.

Egentligen gjorde jag inget fel, jag tränade lite med låg vikt och många repetitioner.
Men min kropp är inte som andras.
Så jag fick ont direkt och det släppte inte.

Jag vilade.
Jag blev aldrig bättre.
Tänkte att det nog är kryckorna så jag sökte sjukgymnast.
Fick lite övningar, gjorde dem och blev raskt sämre.

Till slut sökte jag läkare och han skickade mig på röntgen.

Det blev inte kul.
Jag fick se bilderna och blev rätt orolig, men tänkte att detta går säkert göra något åt.
Idag fick jag beskedet i brevlådan.

"röntgen visade degretiva diskförändringar.
Spondylos-diskförslitningar på halsryggen. samtligt finns artros- ledförslitningar på kotorna." slut på citat.
När man ser bilderna så är det små utväxter på kotorna som möter varann dvs kotan över har en utväxt som möter kotan unders utväxt. Det är det som låter som sandpapper mot sandpapper när jag vrider på huvudet.

Doktorn på vc har talat med ortopeden som säger att inget går att göra.

För första gången i mitt liv blir jag rädd.
Jag gråter till och med.

Jag skall alltså 54 år gammal leva ett halvt liv till med detta.

Kraschandet i nacken, huvudvärken, illamåendet, axelvärk, värk i armar , synrubbningar, hörselrubbningar och heshet därför att något trycker på halsen och strupen. Samt ett bort domnat ansikte?????????????????????????

DET VILL INTE JAG.

Varför finns det inte aktiv dödshjälp i Sverige?

Livet blev plötsligt totalt meningslös, mer en börda faktiskt.