Allt hänger på mig.

Jag har börjat på gymnasiet igen, engelska 6. Håller också på med gymnasiearbetet, mjölk kor.
Jag går moppe kurs också, 30 moppe.
Som om inte det vore nog söker jag jobb också.
Jag är inom städbranschen i alla fall nu till jul.
Har precis avslutat min bagerikurs.
och är mitt uppe i min tvättkurs, den tycks aldrig ta slut...

Nej påståendena ovan är inte sanna.
Å ändå är det så.

Men en dyslektisk dotter som måste jag hjälpa till med skolarbetet. Hon behöver läs hjälp.
När det gäller gymnasiearbetet på en praktisk linje trodde jag det skulle ske praktiskt men eftersom hon lyft sönder ryggen på Kvinnersta så får hon göra det skriftligt. Vi har således tagit 150 kort på allt i ladugården och skall göra ett foto kompendium på det. Så detaljerat ner till minsta strömbrytare.
Just nu läser vi Seabiscuit på engelska, jag som är så dålig på engelska att jag gick allmänkurs dottern läser särskild kan man säga.

Sonen ska ta moppekort och där skulle pappa stötta men det är ju så mycket på tv....

Pappa är arbetslös men kan inte söka jobb själv på datorn så det får jag göra åt honom.
Han är i och för sig snäll och sitter bredvid..


Just i dag vaknade jag i ett klart ljus och såg mitt liv som om jag var någon annan.
Jag såg alla dem som är beroende av mig, som inte klarar sitt liv utan mig.
Men jag såg också att jag inte längre har något eget liv.

Alla är sin egen lyckas smed.
Men det är inte sant.
Du är bara din egen lyckas  smed om du är fri och hur många är det?

I en familj är ju alla beroende av varann.
Då kan man som förälder inte lämna sina barn därhän och smida på sin egen lycka och vilja. Man måste ta hänsyn.
Problem uppstår dock när ingen annan tar hänsyn till en själv.

Just i dag önskar jag att jag vore död och fick en ny chans till ett bättre liv.
Det är så mycket jag skulle vilja göra.
Så mycket som andra sätter gränser för.

Att leva ett helt liv för andra är så fruktansvärt hopplöst, allt det man vill ha eller göra vill inte ens partner.
Man måste ju vara två som drar åt samma håll det blir hopplöst om en sitter ner och vill sitta kvar.

Men jag är inte bara begränsad av de mina hela min kropp sätter också gränser.
Just nu kan jag inte se någon framtid alls.


Jag har således mig själv att skylla.
Jag har lyssnat och anpassat mig till andra så länge att jag slitit ut nacken på alla måsten hemma.
Det gör det totalt omöjligt att exempelvis resa till England som jag velat jätte länge.
Nu med en arbetslös man blir situationen än jobbigare då vi har så lite pengar att jag inte vet om vi klarar vintern i huset.

Hur ska man då göra?

Man ska aldrig försaka sina egna önskningar för någon annan.
Man ska bara finnas där för andra om det inte inkräktar på ens eget liv och önskningar, för så gör ju andra.

Gå din väg, men dra ingen efter dig, de måste gå själva annars får du helt enkelt lämna dem efter vägen.