Assistent i ämneskursen

Så hade jag då slutat gymnasiet och skulle ut på arbetsmarkanden.
Jag åkte med min far till arbetsförmedlingen i Vingåker.
Jag träffade en kvinna där som tog väl hand om mig.
Jag kom dit i råttsvansar, blå kofta och plisserad kjol.
Jag såg ut som någon från en engelsk internatskola.
Jag var liv rädd också.

Men hon visste vart hon skulle göra av mig.
Hon ringde kyrkoherdens fru, Ulla Ekström.
Jag skickades på anställnings intervjuv till prästgården.
Ulla var en varm, men bestämd kvinna i 60 års åldern.

Jag fick jobb som assistent på ämneskursen på Kjesäters folkhögskola, för utvecklingsstörda ungdomar.
Jag började i slutet på augusti.
På kjesäter bor man på sektioner, elevhem.
Jag bodde i Nordan mitten ingången, med mina elever.
Det var två dubbelrum och ett enkel rum till dem och ett enkel rum till mig med utsikt över innergården.
Rummen var små och redan möblerade med säng, bokhylla och skrivbord.
Det fanns handfat på rummet, men dusch och toalett var gemensamma.
Tvättstuga fanns i källaren på gläntan.

Det var en brokig samling elever som kom.
Några var unga och hade livet och en anställning framför sig.
Andra hade haft ett tufft liv ute, som piga eller dräng och som nu behövde komma bort från slit och släp.
De var alla underbara människor och jag älskade varenda en av dem.

Vi var en brokig samling assistenter också.
Jag var en liten rädd lantlolla endast 17 år.
Ann hade pojkvän och eget hem. Hon var också 17 år.
Ted kom från Nyköping, vältränad och helt såld på Sylle i Rambo.
Han kunde göra enarms armhävningar på golvet och växla händer i luften utan att slå ner på näsan.
Han var lika gammal som jag.

Sen var det Ewa från Bräknehoby som tog hand om sin familj sen mamman dött, hon blev skolassistent och slapp jobba kvällar.
Mats var playboy och stor rökare. Han var några och 20.
Sist var det överklass tjejen Kicki från Katrineholm.23 år
Hon var snygg och tyckte själv hon var vacker som en fotomodell.

Kläderna var i alla fall inte köpta på HM eller Ellos!
Vi hade två chefer som var fritidsledare, Åke och Karin.
Karin ansvarade för skolsidan och Åke för oss.
Lönen var inte fet, fri mat och rum och någon tusenlapp i fickpeng, men det gav 9 månaders praktik som man kunde visa på, när man sökte jobb eller utbildning.

Som om den brokiga samlingen av elever och assistenter inte var nog var det en salig blandning av elever på skolan också.
Det fanns tre inriktningar Ester(estetisk) Lisa(livsåskådning) och Emil(ekologi och miljö).
Och finast av alla var fritidsledarutbildningen.
Som ju var en högskoleutbildning.
Jag började umgås med flera elever på skolan.
Erika som var från Nyköping, hon spelade Cat Stevens och mediterade. Hon var med i kyrkorådet och det blev jag också.
Inger från Ludvika, en jordnära tjej jag trivdes med.
Lite nyfiken var jag på Byle och Frigge.
Frigge var nazist och moderat. Han hade slängkappa och fläskkotlett frisyr. Byle var bonnläpp.
Dave gick Estet programmet och var utbyteselev från Boston i USA.
Nu mötte jag världar och människor jag aldrig skulle ha mött i lilla Brevens.

Jag fick ta stort ansvar för mig själv och andra.
Men det var roligt.
På söndagarna gick vi 5 km innan eftermiddags fikat.
Vi gick många och vi hade jätte skoj.
Men jag hade naturligtvis svårt att smälta in.
Jag är noggrann och ärlig.
Jag är rättvis och arbetsam.
I en slapp miljö med fritänkande människor!

Här röktes hasch, det togs droger av allehanda slag.
Nej jag såg det inte, det var jag allt för blåögd för.
Men en elev fick åka hem pga. Drogerna.
Jag tyckte han var underbar.
Han hade eldrött hår som stod åt alla håll.
Han hade slängkappa och man kunde möta honom i skogen med kroppen full hängd av tunga kedjor.
Han var inte frisk.
Men vi såg in till varandra tvärs över gården och även om huvudet var lite konstigt så var det inget fel på kroppen.
Men jag talade aldrig med honom, beundrade honom bara på håll.
Han var keramiker och gjorde de mest fantastiska keramikkrus jag någonsin sett.
Jag har faktiskt ett litet fat som de tänkte kasta när han fick åka hem.

Men så blev uteblev två av mina arbetskamrater en kväll och jag fick ta hand om 20 utvecklingsstörda elever själv på ett disco där äldre elever dök upp från de andra kurserna fulla.
Jag var djupt oroad och gick för att tala med min chef.
Men där fick jag bara skäll för att jag skvallrat.
Sen kände jag mig aldrig trygg mer.
Ofta försvann mina jobbarkompisar och jag fick jobba själv.
Så hände det förskräckliga, det som inte kan hända.
Dave, Dennis och några till Bla Marina skulle åka till Göteborg.
Dennis kom därifrån. Dennis var en ung känslig och mycket vacker man.
Marina hade pojkvän i Vingåker. Men nu skulle hon göra slut med honom och följa med sina kompisar till Göteborg och fira lucia.
Hon tog cykeln efter frukosten och åkte ner till byn.
Jag såg henne åka.
De andra väntade på henne, men hon kom inte.
Alla antog att det inte blev något avslut på deras förhållande och så åkte de ändå. Fast Dennis var ledsen såklart.
Dennis och Marina var nykära.
Ännu mera ledsen blev han på söndagen, då braskande rubriker manglades ut på löpsedlarna med Marinas ansikte och orden mördad.
Han fick en chock.
Marina blev mördad av sin pojkvän
Han ströp henne med den vita halsduken hon alltid hade.
Han tog en ung kvinnas liv.
En ung söt tjej på väg ut i livet.
Alltid snäll, alltid vänlig, alltid där för alla andra.
Han köpte biljett till henne och klippte den.
Han körde hennes döda kropp upp till Stockholm och dumpade den på en skogsväg inte långt från hennes hem.
Han dömdes för sitt brott.
Men alla vi som genomled denna ovisshet innan det blev klart vad som hänt, vi glömmer det aldrig.
Många på Kjesäter var ju vänner till henne och hennes pojkvän.
Alla visste vem han var.
Hur kunde det gå så här?
Hennes liv tog slut. Dennis bröt ihop.
Dave tog hand om honom.
Hennes pojkvän fick 4 års fängelse och ny identitet.
Hur lever man vidare med vetskapen att man dödat någon?
Kan det hända igen?
Känner vi någonsin oss själva?