Tack gode gud för att jag inte är ung

Vad är det som händer?

På min tid fanns det respekt för alla andra, för varann för föräldrar och klasskompisar.
Det fanns saker man bara inte gjorde.

Vi söp skallen av oss men vi såg till att alla var med hem.
Vi slogs och alla ställde upp för varann.
Visst blev tjejer utnyttjade i gängen visst blev det skitsnack när någon gått laget runt.

Vad är skillnaden idag?
Jaget.
Det finns inget vi.
Det finns ingen moral ingen etik.

I dag sker mobbingen både i klassrummet och sen fortsätter den hemma på nätet.
Det fanns inte på kartan att vi skulle fortsatt sparka någon som låg ner, eller använda någons huvud som fotboll.
Vi sparkade inte vi slogs med händerna om det någon gång på någon fest blev råkurr.


Man fotar eller filmar varann och lägger ut det till allas åsyn.
Barnen får det i telefonerna från sina klasskompisar/vänner.
Det finns på face Book och you tube.
Vem har gett sitt med tycke till detta?
Ingen för det är ju bara roligt.

Jag har förstått att man filmar sina toalett besök, sina könsdelar ja allt.
De unga har ingen aning om när det piper i telefonen om det är ett viktigt meddelande eller bara ytterligare en naken klasskompis/vän eller någon man inte alls känner.

Värre är det med närhet, många vet inte vad det är.
Man är ihop men ingen rör vid en med värme.
Man hånglar man blir nästan avklädd fast man säger nej.

Många tjejer känner pressen att vara tillags, att ställa upp på det killarna kallar kompis sex.

Jag har ingen brud nu kan inte du ställa upp vi är ju kompisar?
Jag vet inte vad argumenten mer kan vara men många tjejer kan inte stå emot det vet inte vad kärlek är.

Är det vår känslokalla värld som skapat detta?
Har vi inte varit kärleksfulla mot våra barn?
Har vi lärt dem att vi själva är viktigare än andra?
Det är ju sant men man måste också kunna stå för ett vi.

I så fall är det en tragedi.
Barn är så ensamma i dag, ensamma i sig själva precis som du och jag var, men också ensamma i vårt samhälle.
Det var inte vi.

I vårt samhälle när vi växte upp fanns ett vi,
vi i byn, vi i Sverige.
Vi bodde i ett folkhem.

Våra barn bor i en öken.
Det finns inget vi, var och en får klara sig själv.

Ensamheten är total.
vem lyssnar på barnen?
Vem lyssnar på tonåringen?
Vi fostrar dvs vi sätter upp regler, men förklarar inte varför.
Vi stöttar inte, för det har vi ju inte tid med.
Vi vill ju leva vårt eget liv de får klara sig själva.

Lämna inte ditt barn ensam i den världen vi kallar samhället.
Lämna inte ditt barn ensamt med svåra beslut.
Tala med varann.
Det som skiljer oss från andra primater är faktiskt att vi överför det vi lärt oss till våra barn i samtalet.

Utan samtalet blir vi bara intelligenta apor.

Att bli en sur gammal kärring.

Som barn var jag trumpen.
Som tonåring fåordig.
Men jag har humor.

Mitt i natten när dottern kom från Liseberg.

I skolan var jag ofta clown, skojade, spexade och försökte se det roliga i allt. Det var ett sätt att överleva.

Dottern hade sin pojkvän och hans gäng här en natt. De ramlade in när vi egentligen var på väg till sängs. Men jag tycker sånt är extra roligt, jag gillar det oväntade. Dottern hade lite svårare att ställa om från på väg att somna till full rulle med nattfika i mitt kök och mycket skratt.

Jag är nog som bäst då, när jag är trött och glad och utan gränser.
Jag älskar att härma, med kroppsspråk och dialekter.
När barnen kinkade i affären, så brukade jag roa dem genom hyllor och varor genom att börja med danska för att byta till skånska, finlandssvenska och norska. Det är klart folk glodde, vem skulle inte göra det? men det har aldrig bekommit mig.

Emo när dottern började rita kors i ansiktet.

Jag har spelat cp-störd, muslim ( må Allah förlåta mig) och allt där emellan å vi har skrattat så vi nästan kissat på oss ( i alla fall jag ).

Vi har skrattat på andras och vår egen bekostnad, för det man inte kan skratta åt det kan man heller inte ta på allvar.

Så tog det slut, skrattet. Bara sorg och förtvivlan. Tystnad.
När det sen kom tillbaka fick jag ont i hela kroppen när jag skrattade, som om kroppen glömt hur det kändes att ha roligt igen.

När håret föll av o sjok och jag såg ut som en golvmopp efter duschen.
Jag vill inte vara en sur gammal tant.
Jag vill inte klaga på allt och alla.
Det är så främmande för min natur att jag alls inte förstår hur jag lyckas ta mig förbi min egen konflikträdsla.

Jag vill sprida glädje omkring mig, locka till skratt. Som Ellen sa vid mitt köksbord, - Man behöver inte gå på cirkus för att få skratta man kan komma till er. Det värmde, det kom från hjärtat.

Jag tycker om när människor ramlar in.
Utan att först fått en inbjudan. Klart de får ta det som det är, jag har kanske inga bullar hemma inget pålägg men va fan sånt är livet.

Gunilla har rätt, det skall vara roligt, livet är så fruktansvärt kort att det vore helt fel att sörja bort det.

När vi inte haft nått annat att göra har vi använt min sminklåda, vi har dansat till musik och spelat allan. Tack och lov har barnen varit snälla och inte lagt upp på you tube när mamma spelar luftgitarr, luft trummor och rockar loss framför datorn sittandes för står jag faller jag handlöst.

Grr på er..

Örebro vänstern.

I dag kan man läsa i Nerikes allehanda om vårt parti.
Ja det är inte mitt parti längre.
Jag lämnade det i dag.

Jag ville nått.
Jag ville förändra, få nya vindar i Sverige.
Få en motvikt till Sverige demokraterna.

Men det visade sig att det inte var så gott ställt med demokratin i partiet.
Feminismen åberopades bara när det gynnade ens egna vänner i partiet.
När andra kvinnor ville fram eller vi ville få fram dem så fanns det tusen skäl till att någon annan skulle väljas.
Vi valde ledarmötet och sen revs besluten upp på nästa möte.

Vi slängde ut Marcus Allard och med honom hela badvattnet. dvs hela ungvänstern åkte med av bara farten.

Jag fick höra på ett möte att ungdomen inte är partiets framtid, och då talar vi om människor som passerat 30 nyss. Så som jag förstod det är partiets framtid de gamla stofilerna som suttit i evighet.

Man vill inte vara ett feministiskt parti i Örebro.
Man är definitivt inte ett demokratiskt parti då man helt obekymrat river upp beslut medlemsmötet fattat för att det inte gynnar dem man tänkt att det skulle gynna.

Det är inte ett socialistiskt parti, för då skulle inte individen ställa sig framför gruppen.
Jag tänker en för alla alla för en.
Men här gör man om regler, det vedertagna och det partiet säger centralt för att få sitta själv.

Man förringar en del av de nominerade till vissa poster och framhåller löjliga företräden för dem man vill ha valda.
Så löjliga att de som skall väljas framstår som idioter.

Nu är det slut på idiotin, nu får de slåss och strida själva.

De behöver heller inte ha några val, bara att fråga sittande vilka som skall in på de olika posterna så slipper de långa segdragna möten, vars beslut ändå rivs upp.

Efterskrift. 21 nov.

Det känns skönt så här några dagar efter briseringen i Na att ha lämnat partiet. Det finns ingen chans att få den här föreningen sammansvetsad igen.
Det är mycket tragiskt för mig också, då jag har fått många fina vänner i vänstern. Någon sa att man borde stanna och försöka få till en förändring, men jag finner det meningslöst. Jag blir så arg så att tro att man skulle kunna komma med något konstruktivt i det läget är döfött. Jag lämnar och hoppas på att de som har sinnesro att rida ut stormen kan göra det på ett konstruktivt sätt å partiets vägnar. Jag förmår inte det.

Ett hem

Vad är ett hem?
Tak över huvudet?
Någonstans man sover?
En utställningslokal för privat bruk?

Kan tyckas konstiga frågor.
Men faktiskt relevanta att ställa.

För mig är ett hem, min borg, min trygghet.
Ett hem skall vara en plats att komma hem till, där jag är trygg och där jag kan vara mig själv.

Jag tycker om att ha människor i mitt hem.
Jag kan dock erkänna att jag är helt värdelös som värdinna.
Vilket inte bara beror på att jag är handikappad.

Men jag vet hur man gör ett hem, hemtrevligt, det är jag bra på.

Jag älskar tidningar, till min mans fasa.
Jag är också dålig på att kasta dem, så de hänger gärna med några år.
Jag ser hur våra hem alltmer blir sterila utställningslokaler där ingen ser ut att ha satt sin fot.
Det är faktiskt inte normalt att inte leva i sitt hem, för då är det inget hem.

Ett hem skall vara inbjudande, köket skall inbjuda till samtal och samvaro.
Barn skall kunna vara barn i sitt hem.
Ingen skall behöva vara rädd att smutsa ner eller inte våga sitta i möblerna.

Var skall vi kunna vara oss själva om inte hemma?
För vem inreder vi, för vem gör vi våra hem allt mer opersonliga?
grannen, men de flesta grannar har inte varit innanför dörren hos sina närmaste grannar.
Vänner och arbetskamrater?
Släkten?
är det kanske en tävling?

I vilket fall som helst så är jag inte med i någon tävling.
Jag bor i mitt hem med min familj.

Tiggare på Marieberg, Örebro.

Först kom Romerna och de kon från Rumänien och Bulgarien.
De tiggde för att överleva.
Jag brukade ge dem en slant.
men de syns inte längre till.

Antagligen för att de inte hade råd att börja betala för sin plats.

Sen kom de som ville pröva sin lycka om det kunde dryga ut kassan lite.
Sen kom de som tvingas tigga.
Idag var jag på Marieberg utanför Örebro.
Vi var där 20 minuter innan de öppnar.
Det var tomt.
Så kom en utlands reggad röd skåpbil, ur den klev två dåligt klädda flickor.
Mannen som var med tog flicka nr ett under armen och visade henne var hon skulle sitta i handen höll hon en kaffemugg i papp.

Det som gjorde mig förbannad var mannens klädsel.
Han hade en sprillans ny huvtröja från poison för ca 800 kr.
Om han har det så dåligt ställt att hans kvinnor måste tigga kan han ju sälja sin sprillans nya tröja först, tycker jag.
Tjejerna hade dåliga slitna kläder på sig.

Det gjorde mig ont.
För detta har absolut inget att göra med fattigdom, snarare människohandel.
Detta är en sorts prostitution, att tvingas tigga ihop pengar till någon annans konsumtion.
Fy fan.

Förbjud tiggeri.
Förbjud människohandel.
Förbjud slaveri.

För det är det, det handlar om.

Brevet till the Angel.

Kära, kära du.

Alla vi som följt dig, som älskar dig.
Vi vet.
Vi ser.

Jag såg dig sjunga pride-låten och insåg att något inte stämde.
En annan ängel såg dig i ett annat sammanhang och sa samma sak.
Så såg jag bilden du lagt upp på FB och undrar varför du valde en bild som säger så mycket.

Alla låtar från förr handlar om utsatthet, ensamhet, utanförskap och rop, rop på hjälp, på en far som aldrig fanns där.
Allt i din uppväxt handlade om att få bekräftelse från honom.

Som sanningen säger,  barn som inte får uppmärksamhet för det dom gjort bra de gör allt för att få uppmärksamhet tillslut vilken uppmärksamhet som helst, till och med stryk är bättre än inget.

Så såg jag programmet på tv.
Såg hur leendet klistrades på, hur du försökte dölja det som tär.
För jag tror något tär.

Du är tom, du är i ett mörker.
Du bär på en stor förtvivlan.
Frågan är vad har du tvingats välja bort?

Så berättade du om din frånvarande far, om det djupt kristna hemmet, om din tvivlan.

När din far kom på tal såg man din förtvivlan och din vrede.
Aldrig att du vill bli en sån far som din var, för ditt barn. Aldrig.
Du vill finnas där för henne, du vill dela livet med henne.
Vara en förebild och en kamrat.

Du säger att din far drev dig upp på scenen i konstiga kläder.
det måste vara en käftsmäll för en präst.
Att han, guds tjänare har gjort sin son till en charlatan en gycklare.
En man som lämnat gud som brutit upp från hela sin uppväxt och vänt ryggen åt det hans far ägnat hela sitt liv åt.

Du proklamerar dig som ateist.
I ilska och förtvivlan.
Du kan medge att du känner av en själ, på sin höjd.

Om man förnekar hela sin uppfostran, förnekar gud och till och med tvivlar på att man har en själ, då är man själlös och naken.
Man är utlämnad till intet.
Vad är då meningen med livet?

Men din förtvivlan rör inte bara det.

Du är artist, du sa en gång att du lever bara på scenen där är du dig själv.
Jag tror du slits mellan längtan att få vara den du är på scenen och att vara en god far för din dotter.

Jag tror du håller på att falla sönder, för du ser inte hur du skall kunna få göra det du önskar och samtidigt vara en god far.

Jag vet inte om det går.
Går det att vara galen på scenen och ändå få sitt barns respekt?
Jag vet inte, du får fråga henne.
Eller kanske börja vara galen med henne.
Så har jag gjort, jag har varit galen med mina barn och de har älskat det.
Att visa att livet inte är så himla alvarligt, att du inte är så himla mycket vuxen att du inte har ett barn inom dig.

Att förneka allt det man är och offra sig för dem man älskar är precis det som jag håller på med.
Men jag har inga talanger så världen går inte miste om något.

Sluta kära du.
Inget är svart eller vitt.

Ta med dig familjen på spelningarna gör en historielektion av det eller kanske geografi.

Jag tror livet går att förena utan att kompromissa.

Lev, inget barn är i behov av en förtvivlad förälder, för barn vet och kanske skuldbelägger hon sig själv.
Det är mitt fel att pappa är ledsen.

När du är lycklig så blir hon det också.

Jag är ledsen för att din far slitit bort mattan under dina fötter.
Jag är ledsen för att du tappat ditt band.

Men bandet var också en källa till förtvivlan, till känslan av att vara annorlunda på ett negativt sätt.
Inget blev någonsin detsamma efter USA.

Å nej du kan inte pensionera dig, det blir din död.

från an angelhead.

ett bil köp och en ekonomisk katastrof. upplurad är ordet.

Vår blåa Nissan gick för skräddare och skomakare.
Den snappade och den hackade, men den gick. Vi hade fortfarande några tusen lappar kvar på det billånet.
Jag ville låna pengar på banken men fick nej, trots att vi betalar 1000 kr mer i månaden på lånet än den sumna som var lånets avbetalning. Nej för att jag är pensionär och banken säger att trots bolåneräntan i dag är 2.4 % så räknar banken med en ränta på 5.6%. Kan tilläggas att vi aldrig haft en enda betalningsanmärkning.

Efter sommaren började maken titta bil, det blev allt mer intensivt. Jag sparade så mycket det gick utifrån att vi skulle måla om huset. Men nu gick mycket pengar till bilreparationer. Utan att felet blev åtgärdat.

Hanna och jag började titta bil, vi letade efter en första bil till henne och en bil till mig att åka lite grann i.
Vi hade 15000 kr om vi delade på inköpet.
Vi letade efter en bra automat.

Vi började åka runt och tittade en dag på en SAAB. När vi skulle därifrån så ville maken titta på en bil ute i Lillån.
Sen var loppet kört, den hade 150 hästar en blå Nissan Primera och den skulle han ha. Sonen åkte med och tycket sig höra ett rasslande ljud. Maken blev rasande, det rasslar i alla bilar.
Rasslet ökade för var dag.

Hanna och jag gav oss. Han fick mina 6000 kr med sig i kontant insats.
Han köpte bilen. Tog ett billån i Wasa kredit. Uppläggningsavgiften var 595 kr administrations kostnaderna 2600 kr. och kontant insatsen 3600 kr.

Räntan runt 9% inget som bekom maken..
förbannade banker kan jag tycka.
Bil måste vi ju ha för att ta oss till jobbet. Om man skött sina lån och skulder borde banken kunna låna ut en liten summa pengar om man kan lägga lite kontant tycker jag så man slipper hamna i klorna på oseriösa bolag.
Hade vi lagt 6000 kr på bilen vi hade kanske den gått tills första billånet var betalt runt jul i år.

Nästan meddetsamma började bilen gå sämre, redan innan första veckan var till ända ville vi låta köpet gå tillbaka, men säljaren sa nej.
Han ville försöka laga den och erbjöd sig ta halva kostande eller inget allas.
Vi köper nya tändstift och sätter dit dem på verkstad, kostnad 1000 kr.

Jag ville gå till ARN.
Maken ville ha bilen..
Vi åkte nu fram och tillbaka till den verkstad säljaren hänvisat oss till, Mekonomen i Lillån.
De prövade allt möjligt och bilen gick sämre och sämre.
Vi lämnade in den i FEM veckor och de svarade inte ens när maken ringde, så då ringde jag och blev väldigt tråkigt bemött.
När vi så tillslut frågar om de inte hittat felet och om den då inte skall lämnas till annan verkstad säger de bara att den inte går att laga.
Vi betalar hälften av reparations kostnaderna (för vad?) 1000 kr.
Under de här 5 veckorna har vi lånat bil av säljaren.

Vi har hunnit betala av 1400 kr på billånet.
Vi har betalt 3600 i kontantinsats.

Maken får nu välja en annan bil, på samma firma.
Han väljer en volvo.
Jag skickar med 5000 kr kontant till mellanskillnaden.
Han kommer hem och säger att de la på 5000 kr på lånet.
Bra säger jag då har du 5000 kr med dig hem.
Nä säger han jag betalade ju det kontant.

I Wasakredit går det inte att byta säkerhet för ett lån, man måste ta ett nytt.
Så bilhandlaren löser vårt lån, maken tar ett nytt lån betalar 4600 kontant.
Administrationskostnaden är nu 1600 kr och uppläggningsavgiften 595 kr.
räntan är 8.7%. skrämmande.

Maken kommer alltså hem. Jag fattar inget. Jag frågar efter de pengar vi lagt på det andra lånet.
Jag sitter faktiskt uppe hela natten.
Jag kräver att maken kör mig till bilhandlaren, vilket han gör.

Mina uträkningar. Bilen kostar 18000 kr.
Kontant 3600.
inbetalt 1400
summa i min värld 5000 kr.
lån 13000 kr bilhandlaren löser det.
där är det stopp.

Jag kliver in på hans kontor.
du skriker han ni har blåst mig på 13000 kr.
nej säger jag.
han räknar och räknar.
slänger ner miniräknaren i lådan, tar upp den..
slänger ner den.
Han reser sig går av och ann,
han går ut.
Jag visar mina anteckningar och sitter kvar.
Jag talar lugnt och ju mer upprörd han blir desto lugnare blir jag och jag sänker rösten när han skriker.

Så efter en timme, har han insett att han slipper betala tillbaka de 1400 kr jag betalt på lånet som jag rättmäterligen skall ha tillbaka.
Han tar upp plånboken och betalar mig mina 3600 kr dvs handpenningen han fick i näven då vi köpte den första bilen.
Bilhandlaren har alltså köpt tillbaka en bil han sålde för 18000 kr, till ett pris av16600 kr. Ingen dålig affär för honom. Men om inte jag varit så säker på min sak hade han fått den för 13000 kr.

Jag tjatade på maken att ställa av bilen INNAN vi lät köpet gå tillbaka för vi hade betalt 1500 kr i på ställnings avgift. Men maken sa att det får vi när vi byter ägare. Det får man ju inte, det tillfaller ju den som står som ägare när bilen ställs av.
Men vi fick räkningen på den nya på ställningsavgiften för Volvon 1900 kr.

summa för ingen ting. 12190 kr.
Jag är glad jag fick tillbaka de 3600 jag kämpade för det som var första handpenningen.

slutsats.
1. köp inte bil på små firmor om du måste låna.
2. kolla räntan och avgifter i samband med lån.
3. kör inte bilen till Mekonomen för reparation i vart fall inte verkstaden i Lillån.
4. räkna med att bilar under 30000 kr har du inte skydd av konsumentköplagen där är undersöknings plikten stor. svårt att få rätt.

Resultat, jag kan inte sova om nätterna.
för den här månaden skall jag ut med 1900 kr i på ställningsavgift.
2895 kr i första inbetalning på lånet, dvs adm kostnader uppl avg och första avbet.  summa Ca 5000 kr.

Det suger också att betalt över 12 000 kr för kring utgifter.