Vingåker och flyktingarna

Vingåker och invandringen.

 Någon måste säga som det är.

Jag såg här om dagen på Tvärsnytt en reporter som intervjuade ett kommunalråd från Vingåker.

Han sa att de tagit emot 110 invandrare i år och att nästa år blir det 3.

Tre sa reportern?
Ja är det fullt så är det sa kommunalrådet.

 Vingåker har en låång tradition av att ta emot flyktingar.

Redan under andra världskriget tog man emot Norska desertörer och dem i Norska motståndsrörelsen, de inkvarterade på Kjesäter.
Många av de stannade och gifte sig här sen.

 Under 80-talet kom tusentals båtflyktingar hit, många hamnade i Vingåker.

De kom ena dagen fick en lägenhet en madrass en filt och en kudde.
Dagen därpå stod de på Sir, Silver och stål eller Johnsson metall.
De fick slita ihop allt fick inget gratis.

 På 90-talet kom Eritreaner och Etiopier i massor. Flera av dem blev mina vänner.

De flesta var kristna men några var också muslimer. Det blev problem för de kristna kvinnor som flytt hit utan manliga släktingar.

 Under kriget på Balkan kom folkgrupper från forna Jugoslavien.

Områden runt Vingåker och delar av Närke har en lång tradition av att ta emot folk från just Jugoslavien.

 Efter dem kom Somalier på 2000-talet.

 

Nu till orättvisorna.

Under min rehabilitering hamnade jag som totalt okunnig administratör på Komvux i Vingåker, jag var naturligtvis helt oduglig vilket mina lärarkollegier ständigt påtalade.

Jag har aldrig varit någon pappersvändare men jag hade inget val, man kan inte tacka nej till rehabilitering efter en operation.

 Det jag däremot är bra på är att lösa problem. Att ringa telefonsamtal och lösa problem åt andra, det kan jag och det är jag bra på.

Dock fanns det problem jag inte kunde göra något åt.

 In på komvux under den här tiden kom dessa bugande båtflyktingar, de kunde inte ett ord svenska för de hade umgåtts med varann och jobbat så mycket de fick. De var ett mycket arbetsamt folk.

Nu när de var arbetslösa ville de läsa svenska för invandrare. De hade jobbat sen 80-talet i Sverige, betalt skatt och tjänat ihop till det de hade själva.

Nu fanns inga lätta industri jobb och de ville jobba.
Jag trodde det var självklart att de skulle få GRATIS Svenskundervisning.
Men det fick de inte, de fick snällt ta lån.

 Ungefär samtidigt kom stora grupper hit från Eritrea och Etiopien de hade aldrig jobbat en enda dag i Sverige och fick sin Svenskundervisning helt gratis.

Vad mer anmärkningsvärt var att de fick hela hem och alla kläder av socialen, det väckte ont blod i bostadsområdet där ensamstående svenska kvinnor fick nöja sig med begagnande möbler från Bengt.

Flera av männen hade inte en tanke på att jobba, det ansågs ligga långt under deras värdighet.

Somliga kom också med flera fruar och massor med barn.

 Men alla var ju inte av det skrot och kornet, jag hade förmånen att få lära känna flera av dem för de kom varje kväll till gården där jag jobbat innan jag blev sjuk.

En kille Efrim jobbade jag med på Torsvägs fritids han var jätte trevlig och vi umgicks tills hans familj och han flyttade till Stockholm, dit de flesta flyttade efter ett tag.

 Vingåker har alltså tagit sitt ansvar, de har integrerat och tagit hand om hundratals flyktingar genom åren, ja kanske är det ännu fler som passerat den lilla kommunen?

 Det är tufft för en så liten kommun att undervisa, vuxna i svenska, ge dem bostäder och slussa ut till arbete.

Det är tufft att ta hand om barnen i skolan när skolan är liten och det är väldigt många med olika nationaliteter, det är ju inte samma sak som för en stor kommun eller stad.

 

Säger kommunalrådet att nu är det fullt, ja då är det fullt.
Man måste också tänka på hur det påverkar ett samhälle att år ut och år in, ja i årtionden ta emot nya flyktingar gång på gång.

Alla flyr ju från något och alla är traumatiserade på något sätt.

Det ställer stora krav på tjänstemän i olika förvaltningar och det ställer stora krav på personal i olika verksamheter, då i synnerhet skolan, socialen och kanske också kyrkan.

 Jag tycker Vingåkersborna har rätt att ta ett sabbatsår.

Jag tycker det är dags Lidingö, Djursholm och Danderyd tar emot ett par tre hundra flyktingar var de närmaste året och sen lika många varje år i trettio år, så får vi se hur det är med medmänskligheten.

 

I Vingåker har man aldrig klagat.

Så klaga inte på att det inte går längre.

Nu får andra axla manteln tycker jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kortison mot tyst astma.

Jag hade glömt att jag var astmatiker.
Det blir lätt så med dagens moderna mediciner.
Jag tar min puff varje morgon och kväll och klarar mig bra på det.
Egentligen har jag inget att gnälla över min lungkapacitet är 600 på pef-mätaren och syresättningen 97-98.

Men så fick vi in ved som hade mögelsporer.
Och jag fick efter ett par timmar svårt att andas.
Det är lugnt tänkte jag och tog 3 kortisontabletter Betapred.

Men dagen efter var jag sämre. Jag ökade då min dos till 6 tabletter alltså 3 mg. La till Inhalation med min apparat som jag fyller med Atrovent.
Jag fick den tredje dagen öka till tre doser Atrovent per dag och sen ringde jag vårdcentralen.

Jag fick träffa en söt ung lärarassistent som nog var lite förvånad över att jag redan stod på kortison.
Hon skickade mig på diverse provtagningar. Frågade några kollegier vad som skulle kunna vara rätt behandling för mig.

De kom framtill att jag behövde mycket mer kortison. Hon skrev ut 25 mg i fem dagar.

Nu är jag ju en gammal räv så jag vet att man inte kan sluta tvärt på en så hög dos utan att bli fysiskt sjuk.
Ja jag vet ju inte om alla blir det, men det blir jag.

Det första som händer är att man blir torr i munnen, det beror på att blodsockret far i höjden.
Det löser jag genom att ta små doser insulin.

Nästa som händer är att kroppen sväller.
Plötsligt är man rynkfri. Men man har mössa på huvudet och vantar på händerna och man går på skumgummi.

Jag blir yr i huvudet, kallsvettig och matt.
Jag faller nästan omkull vid minsta ansträngning.
När jag sen börjar trappa ner kortisonet får jag kramper i musklerna.
Natten till söndag kom första krampen i vaden.
Det gör så fruktansvärt ont och efteråt har jag muskelbristningar och ibland blåmärken efter.

Jag har trots den höga dosen svårt att andas. Jag äter alla mina tabletter som jag skall för astman dvs Singulär. Jag inhalerar seretid och atrovent. Jag tar också en receptfri hostmedicin.

I dag söndag är kroppen slut.
Det känns som jag inte kommer att överleva detta, fast jag VET ju att jag gör det.

Astma jag hatar den här konstiga sjukdomen.
Jag har vad jag kallar tyst astma, dvs. det rosslar inte, men det går inte att få luft ändå.
Torsdag kväll, jag är nere på 10 mg per dygn och är redan mycket sämre. Hostar segt vitt slem och har svårt att få luft. När jag pratar blir jag yr i huvudet. Jag ska till VC i morgon.
I kväll fick jag massiva kramper i ben, bål, nacke, händer och hals mycket obehagligt. Kramperna skrämmer mig då jag kan ta ett steg framåt och benet åker upp mot rumpan och jag faller handlöst.
Så jag hasar mig fram med mycket små steg, som helst inte lämnar golvet alls.

Längtar tills jag kan gå i skogen igen och andas frisk luft.

JUL PÅ HUGINVÄGEN

Jag är som alla vet handikappad. Lite halt, lite förvärkt och mycket trött.
Jag börjar därför min julstädning i augusti och den brukar vara klar med lite hjälp från familjen i början på november.
14 dagar innan första advent sätter jag upp adventsstjärnor och stakar. Dock inte i år då sonen i huset fyllt fönstren med krukväxter..

Julen börjar i köket, den smyger fram, först tomtarna i lampan över köksbordet, sen fönster dekorationer..

 En tidig julgrupp på köksbordet.

 En tomtelampa smyger in..

 Kryddhyllan får nya vänner..

Micron.

Vitrinskåpet i köket, nu är julen nästan fullbordad i mitt kök.

 

 Fredags kväll, bordet dukat med julporslin från WWF.

 Amaryllisar som blommar och fönsterdekorationerna dit satta

 På bordet en liten julby som växt med åren, från gåvor till vinster.
Tomtarna fick jag i födelsedagspresent av familjen.

Kvälls glögg med Erik..

 

 Vem har en paradhanddukshylla idag? jag har det..

 Så smyger julen vidare.. till hallen..

 Till vardagsrummet..

 Fönstret med mina nya julgardiner från Hemtex.

 

 

 Dotterns rum

 Duken jag ropade in på kyrkliga syföreningsauktionen i Asker.
Den är helt fantastisk!

 

 

 Jag älskar julen, jag älskar doften av glögg, kanel och ingefära.
Julklapparna kan göra detsamma, men ingen jul utan tomtar i alla vrår.
Men de senaste åren har jag inte kunnat motstå alla helt fantastiska Amaryllisar och andra underbara julblommor.
Tyvärr har jag inte lyckats få dem att överleva..

 Så vacker var den att det gjorde ont.

 I kväll sätter vi upp granen. Denna är dock från i fjol.

 Det kommer inte bli lika många julklappar i år.

 Granen kläs likadant varje år. Det är en tradition som min pappa började med, han såg julgranen i vitahuset på tv.

Önskar jag

er

alla!

Tack gode gud för att jag inte är ung

Vad är det som händer?

På min tid fanns det respekt för alla andra, för varann för föräldrar och klasskompisar.
Det fanns saker man bara inte gjorde.

Vi söp skallen av oss men vi såg till att alla var med hem.
Vi slogs och alla ställde upp för varann.
Visst blev tjejer utnyttjade i gängen visst blev det skitsnack när någon gått laget runt.

Vad är skillnaden idag?
Jaget.
Det finns inget vi.
Det finns ingen moral ingen etik.

I dag sker mobbingen både i klassrummet och sen fortsätter den hemma på nätet.
Det fanns inte på kartan att vi skulle fortsatt sparka någon som låg ner, eller använda någons huvud som fotboll.
Vi sparkade inte vi slogs med händerna om det någon gång på någon fest blev råkurr.


Man fotar eller filmar varann och lägger ut det till allas åsyn.
Barnen får det i telefonerna från sina klasskompisar/vänner.
Det finns på face Book och you tube.
Vem har gett sitt med tycke till detta?
Ingen för det är ju bara roligt.

Jag har förstått att man filmar sina toalett besök, sina könsdelar ja allt.
De unga har ingen aning om när det piper i telefonen om det är ett viktigt meddelande eller bara ytterligare en naken klasskompis/vän eller någon man inte alls känner.

Värre är det med närhet, många vet inte vad det är.
Man är ihop men ingen rör vid en med värme.
Man hånglar man blir nästan avklädd fast man säger nej.

Många tjejer känner pressen att vara tillags, att ställa upp på det killarna kallar kompis sex.

Jag har ingen brud nu kan inte du ställa upp vi är ju kompisar?
Jag vet inte vad argumenten mer kan vara men många tjejer kan inte stå emot det vet inte vad kärlek är.

Är det vår känslokalla värld som skapat detta?
Har vi inte varit kärleksfulla mot våra barn?
Har vi lärt dem att vi själva är viktigare än andra?
Det är ju sant men man måste också kunna stå för ett vi.

I så fall är det en tragedi.
Barn är så ensamma i dag, ensamma i sig själva precis som du och jag var, men också ensamma i vårt samhälle.
Det var inte vi.

I vårt samhälle när vi växte upp fanns ett vi,
vi i byn, vi i Sverige.
Vi bodde i ett folkhem.

Våra barn bor i en öken.
Det finns inget vi, var och en får klara sig själv.

Ensamheten är total.
vem lyssnar på barnen?
Vem lyssnar på tonåringen?
Vi fostrar dvs vi sätter upp regler, men förklarar inte varför.
Vi stöttar inte, för det har vi ju inte tid med.
Vi vill ju leva vårt eget liv de får klara sig själva.

Lämna inte ditt barn ensam i den världen vi kallar samhället.
Lämna inte ditt barn ensamt med svåra beslut.
Tala med varann.
Det som skiljer oss från andra primater är faktiskt att vi överför det vi lärt oss till våra barn i samtalet.

Utan samtalet blir vi bara intelligenta apor.

Att bli en sur gammal kärring.

Som barn var jag trumpen.
Som tonåring fåordig.
Men jag har humor.

Mitt i natten när dottern kom från Liseberg.

I skolan var jag ofta clown, skojade, spexade och försökte se det roliga i allt. Det var ett sätt att överleva.

Dottern hade sin pojkvän och hans gäng här en natt. De ramlade in när vi egentligen var på väg till sängs. Men jag tycker sånt är extra roligt, jag gillar det oväntade. Dottern hade lite svårare att ställa om från på väg att somna till full rulle med nattfika i mitt kök och mycket skratt.

Jag är nog som bäst då, när jag är trött och glad och utan gränser.
Jag älskar att härma, med kroppsspråk och dialekter.
När barnen kinkade i affären, så brukade jag roa dem genom hyllor och varor genom att börja med danska för att byta till skånska, finlandssvenska och norska. Det är klart folk glodde, vem skulle inte göra det? men det har aldrig bekommit mig.

Emo när dottern började rita kors i ansiktet.

Jag har spelat cp-störd, muslim ( må Allah förlåta mig) och allt där emellan å vi har skrattat så vi nästan kissat på oss ( i alla fall jag ).

Vi har skrattat på andras och vår egen bekostnad, för det man inte kan skratta åt det kan man heller inte ta på allvar.

Så tog det slut, skrattet. Bara sorg och förtvivlan. Tystnad.
När det sen kom tillbaka fick jag ont i hela kroppen när jag skrattade, som om kroppen glömt hur det kändes att ha roligt igen.

När håret föll av o sjok och jag såg ut som en golvmopp efter duschen.
Jag vill inte vara en sur gammal tant.
Jag vill inte klaga på allt och alla.
Det är så främmande för min natur att jag alls inte förstår hur jag lyckas ta mig förbi min egen konflikträdsla.

Jag vill sprida glädje omkring mig, locka till skratt. Som Ellen sa vid mitt köksbord, - Man behöver inte gå på cirkus för att få skratta man kan komma till er. Det värmde, det kom från hjärtat.

Jag tycker om när människor ramlar in.
Utan att först fått en inbjudan. Klart de får ta det som det är, jag har kanske inga bullar hemma inget pålägg men va fan sånt är livet.

Gunilla har rätt, det skall vara roligt, livet är så fruktansvärt kort att det vore helt fel att sörja bort det.

När vi inte haft nått annat att göra har vi använt min sminklåda, vi har dansat till musik och spelat allan. Tack och lov har barnen varit snälla och inte lagt upp på you tube när mamma spelar luftgitarr, luft trummor och rockar loss framför datorn sittandes för står jag faller jag handlöst.

Grr på er..

Örebro vänstern.

I dag kan man läsa i Nerikes allehanda om vårt parti.
Ja det är inte mitt parti längre.
Jag lämnade det i dag.

Jag ville nått.
Jag ville förändra, få nya vindar i Sverige.
Få en motvikt till Sverige demokraterna.

Men det visade sig att det inte var så gott ställt med demokratin i partiet.
Feminismen åberopades bara när det gynnade ens egna vänner i partiet.
När andra kvinnor ville fram eller vi ville få fram dem så fanns det tusen skäl till att någon annan skulle väljas.
Vi valde ledarmötet och sen revs besluten upp på nästa möte.

Vi slängde ut Marcus Allard och med honom hela badvattnet. dvs hela ungvänstern åkte med av bara farten.

Jag fick höra på ett möte att ungdomen inte är partiets framtid, och då talar vi om människor som passerat 30 nyss. Så som jag förstod det är partiets framtid de gamla stofilerna som suttit i evighet.

Man vill inte vara ett feministiskt parti i Örebro.
Man är definitivt inte ett demokratiskt parti då man helt obekymrat river upp beslut medlemsmötet fattat för att det inte gynnar dem man tänkt att det skulle gynna.

Det är inte ett socialistiskt parti, för då skulle inte individen ställa sig framför gruppen.
Jag tänker en för alla alla för en.
Men här gör man om regler, det vedertagna och det partiet säger centralt för att få sitta själv.

Man förringar en del av de nominerade till vissa poster och framhåller löjliga företräden för dem man vill ha valda.
Så löjliga att de som skall väljas framstår som idioter.

Nu är det slut på idiotin, nu får de slåss och strida själva.

De behöver heller inte ha några val, bara att fråga sittande vilka som skall in på de olika posterna så slipper de långa segdragna möten, vars beslut ändå rivs upp.

Efterskrift. 21 nov.

Det känns skönt så här några dagar efter briseringen i Na att ha lämnat partiet. Det finns ingen chans att få den här föreningen sammansvetsad igen.
Det är mycket tragiskt för mig också, då jag har fått många fina vänner i vänstern. Någon sa att man borde stanna och försöka få till en förändring, men jag finner det meningslöst. Jag blir så arg så att tro att man skulle kunna komma med något konstruktivt i det läget är döfött. Jag lämnar och hoppas på att de som har sinnesro att rida ut stormen kan göra det på ett konstruktivt sätt å partiets vägnar. Jag förmår inte det.

Ett hem

Vad är ett hem?
Tak över huvudet?
Någonstans man sover?
En utställningslokal för privat bruk?

Kan tyckas konstiga frågor.
Men faktiskt relevanta att ställa.

För mig är ett hem, min borg, min trygghet.
Ett hem skall vara en plats att komma hem till, där jag är trygg och där jag kan vara mig själv.

Jag tycker om att ha människor i mitt hem.
Jag kan dock erkänna att jag är helt värdelös som värdinna.
Vilket inte bara beror på att jag är handikappad.

Men jag vet hur man gör ett hem, hemtrevligt, det är jag bra på.

Jag älskar tidningar, till min mans fasa.
Jag är också dålig på att kasta dem, så de hänger gärna med några år.
Jag ser hur våra hem alltmer blir sterila utställningslokaler där ingen ser ut att ha satt sin fot.
Det är faktiskt inte normalt att inte leva i sitt hem, för då är det inget hem.

Ett hem skall vara inbjudande, köket skall inbjuda till samtal och samvaro.
Barn skall kunna vara barn i sitt hem.
Ingen skall behöva vara rädd att smutsa ner eller inte våga sitta i möblerna.

Var skall vi kunna vara oss själva om inte hemma?
För vem inreder vi, för vem gör vi våra hem allt mer opersonliga?
grannen, men de flesta grannar har inte varit innanför dörren hos sina närmaste grannar.
Vänner och arbetskamrater?
Släkten?
är det kanske en tävling?

I vilket fall som helst så är jag inte med i någon tävling.
Jag bor i mitt hem med min familj.