Natten i Brevensskola

 

Det som hände är helt sant.

Jag var ungefär 20 år, hade ett beredskapsjobb i Brevensskola under Eva Rysén.

Beredskapsjobb hette sen något annat och har absolut inget med militären att göra.

Det var ett sätt att hålla arbetslösheten nere.

 Till historien hör att Eva som undervisade 3-4 från Kilsmo skola, skrev brev från ett ”spöke” som hette Adrian.

Adrian bodde på den gamla vinden i Brevensskola.

Vinden går från gavel till gavel och inrymde förr två lärarbostäder, om ett rum vardera.

Allsköns bråte har samlats där, allt ifrån gamla skelett delar, skolplanscher och elevarbeten, samt gamla möbler.

 Hur gammal män än blir så är det alltjämt lite läskigt att gå upp dit.

Det som jag nu berättar hände alltså natten till kristiflygare runt 1981.

Jag hade lovat några barn i 3-4:an att vi skulle ligga över i skolan.

Prick kl 00.00 skulle vi gå upp på vinden och se om vi såg spöket Laban.

 Barnen kom, droppades in.

Själv var jag dödstrött efter att ha varit på anställnings intervju i Kisa församling.

Vi gjorde i ordning det övre klassrummet till vänster efter trappen.

Där jag som elev hade haft syslöjd.

Vi bäddade med luftmadrasser på golvet.

Jag la min vid dörren så att alla som ville gå ut skulle vara tvungna att gå över mig, lite koll på ungarna ville man ju ha.

Innan mörkret föll gick jag runt med den räddaste tjejen och kollade att alla fönster och dörrar var låsta.

Det var dom.

Vi berättar spökhistorier för varann medan vi åt medhavd matsäck. Jag drog den ruskiga historien om mannen med den blodiga handen.

Ni vet han som sen ber om ett plåster.

Kl tolv går vi i mycket samlad tropp upp på den vind jag just nämnt. Jag hade varit där och riggat lite spökerier innan.

Men det hade då inte behövts. De flesta elever höll i mig om inte i handen så i mina kläder.

Alla var mycket rädda.

Det spökades lite och det skreks.

Sen gick vi ner och de flesta somnade snällt utom en kille som gick i sömnen och som fick ledas ut till toan vid lärarrummet.

 Sen sov alla.

Jag också.

Men någon gång under natten vakande/drömde jag att någon i slokhatt stod vid min sovsäck. Tyvärr var jag för trött för att vakan helavägen.

 På morgonen skulle alla barn hämtas.

Det var då vi fick chocken.

En liten kille, Emil säger lugnt till mig, fröken det är stearin på din sovsäck.

Jag blir arg och skäller först på alla busiga barn, men de ser så chockade ut att jag får be om ursäkt.

Vi går på upptäcktsfärd och så ser vi att någon har gått runt med ett ljus, ett grönt ljus i nästan hela skolan.

Denne någon har stått över min sovsäck och droppat en stor pöl med stearin på min dunsovsäck, tack gode gud att den inte började brinna.

 Snart inser vi att han måste varit oss hack i häl upp till vinden och att han stått precis bakom oss i mörkret.

Vi listar ut med hjälp av stearindropparna att han kommit från pannrummet.

Jag vet att den dörren var låst kvällen före.

Nu ser vi att det ligger två små ljusgröna ljusstumpar på oljetanken.

 Någon har alltså gått in via pannrummet, tänt ett ljus och gått genom hela skolan, till barnens sovsal.

Vem gör sånt?

Först tänkte jag att Eva ville busa med oss, så jag frågade henne men hon hade inte varit hemma den kvällen.

Hon frågade i sin tur vaktmästaren och städerskan ingen av dem var hemma.

Än idag när jag tänker på mig själv ensam med 12 barn i en storskola med en underlig man/hen smygandes runt, får jag ståpäls på armarna.

 Till saken hör också att jag på lovet skulle sortera böcker.

Flera gånger ringde telefonen och någon andades i luren sen bröts det som om någon lyfte luren i klassrummet där nere.

Jag hade fått instruktioner att svara Kajsa är i Finland/Suomi om någon ringde och inget sa. Jag drog nu glatt den harangen, men ingen sa tack fortsatte bara flåsa..

När jag plötsligt hör steg i träslöjden och ser en skugga av någon skymta förbi får jag nog och ringer pappa som hämtar mig.

 

Senare träffade jag  Kajsa som var vår städerska och hon kunde berätta att hon varit rädd många gånger. Att saker som hon lagt på ett ställe kunde ligga i andra ändan av korridoren.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Virriga tankar mitt i livet.

 

Jag står på förstukvisten och tittar ut.

Jag borde stått på barrikaderna, men det gör jag inte.

Jag står där med framtiden framför mig och dåtiden bakom mig.
I sanningens namn skulle jag vilja gå in igen och låsa dörren.

Finns det allas någon framtid?

 Vårt liv här på jorden, i Sverige, rusar fram som ett expresståg.

Skillnaden på det och tåget är att det sistnämnda går på räls och är på väg mot ett bestämt mål.

Jag tänker på vart vi är på väg.

Varje dag hör vi om hur dålig skolan har blivit, hur illa det är inom äldreomsorgen, om man nu alls kan kalla det annat än förvaring?

Vi blir matade med kriser i vården, i går fick vi veta att människor dör därför att det inte anställs några läkare på vårdcentralerna, det finns inga att anställa, alla går till uthyrningsfirmor och blir så kallade stafett läkare.

Klart som korvspad, de tjänar dubbelt så mycket…

 Vår industri försvann för 10-20 år sedan, våra bönder är ut konkurrerade av Eu:s- bönder. De som varken behöver tänka på djurhållning eller vilka bekämpningsmedel/konstgödsel de använder.

I går fick vi också veta att vårt dricksvatten är giftigt och farligt att dricka mycket av.

Vi fick veta att räkorna snart är utfiskade, men när fiskarna skrek rakt ut återuppstod räkorna och var plötsligt inte utfiskningshotade längre.

 Vad är sant och vad är lögn i den information som flödar över oss varje dag?

När jag gick på fritidsledarutbildningen fick vi lära oss kritiskt tänkande, vem vinner på den här ”sanningen” vem förlorar, varför… varför just nu?

 Vi har fått höra att det är bra om vi handlar, för det håller hjulen igång, fler arbetstillfällen, var då?

Nästan inget av det vi konsumerar tillverkas i Sverige.

Vi har fått tiggare på gatorna igen!

Hallå folk tigger.

Vem bryr sig?

2014 finns det människor som är så fattiga att de hämtar mat portioner på Riadorkas och Frälsningsarmén!

Nej det är inte Romer, det är "vita svenskar". Vi, de våra har inte mat på bordet.

Jag skriver vita svenskar, för alltför många tror det är invandrare och Romer och då tycker dessa människor att de får skylla sig själva. Ingen kan hjälpa att man blivit fattig oavsett vem man är eller varifrån man kommer!!!

Det är inte mer ursäkterligt om det är invandrare som är fattiga, samhället har ett ansvar för alla sina medborgare.

60 helt hemlösa i Örebro men bara 10 sängplatser för dem att dela på?

Nej de får inte skylla sig själva, imorgon kan det faktiskt vara du eller jag…

Så ser vårt samhälle ut idag.

För att freda oss lägger vi kanske en slant i muggen eller så köper vi matkassar.

För HELVETE, VI BORDE STÅR PÅ BARIKADERNA OCH KRÄVA MAT OCH TAK ÖVER HUVUDET TILL ALLA SOM ÄR SKRIVNA I VÅRT SAMHÄLLE.

 När jag står där på förstukvisten tänker jag osökt på Mayafolket.

Vart tog de vägen? Varför försvann de?

Nästan alla högt stående civilisationer har gått under, varför?

Maya folket offrade sina ungdomar, och till sist sina barn till gudarna för att få mat, det är vad forskarna tror.

Kanske var det istället så att de som älskade sina barn flydde ut i världen?

Kanske blev det bara de galna översteprästerna kvar och när siste man lagts på altaret var hela byn borta?

Ingen vet, inte jag heller.

Vart är vi på väg, ingen vet.

Det här tåget rusar fram, men ingen vet mot vad.

Vi handlar mer, vi försvinner allt mer in i en cybervärld.

Vi har lämnat våra gamla bakom oss, många har också övergett sina barn, vi umgås allt mindre.

Vad vi har och hur vi ser ut har blivit ett substitut för att leva livet.

 Vi borde renovera vårt hus.

Jag vet inte vad jag vill. Egentligen hatar jag huset.

Det är så opersonligt.
Vi borde byta säng men jag vill inte.
Maken vill ha en såndäringa sak i svart plast med högtalare och belysning integrerat.
Jag skulle vilja ha en i bondrokoko eller en gustaviansk.

 Jag vill att ett hem skall kännas hemtrevligt.

Igår satt jag dock och surfade på hemnet.
Gulliga stugor utvändigt, men på insidan plastigt kalt och opersonligt.

Likadant när man ser dessa Engelska program om husköpare. Stugorna är så fina utvändigt, med prunkande trädgårdar.

Så kommer interiören, där det är moderna kök flammiga fondtapeter i gräsliga bruna färger.

Tänk att det hemska bruna har kommit tillbaka, det vi slängde ut på 80-talet. Det är inte längesen det hånades, landet brunsås. Bruna tapeter, bruna snickerier och brun mat.

 Nu har det jordbruna kommit tillbaka igen.

 Jag står här och funderar.

När vi köpte huset ville jag släppa in ljuset i det annars mörka.
Jag sågade ner tallar och enar i trädgården och satte blommor och blommande buskar.

Sen dess har några andra hus på gatan bytt ägare.

Alla har rivit ut hela inredningen och moderniserat, oftast utan att bo in sig först.
Ut med skiten både det braiga och det dåliga.
Riv ner altaner, slit ut fönster, riv entréer, såga ner det gröna och gräv upp buskar, rosor och träd.

En granne målade till och med hela huset vitt.
Så nu har vi en vit sockerbit mitt i allt det 80-tals gröna, gula, röda och blå.
Ja ingen kan säga annat än att huset syns…

 Ett hus är ett levande väsen.

Jag renoverad vårt badrum, det var av nöden tvång.
Jag avskyr det nya gråa. Det är så opersonligt.
Jag längtar efter det varma mjuka, det hemtrevligt röriga.
Jag vill att det skall synas att vi bor i vårt hus.

Men idag gömmer man skorna i hallen och kläderna.

Inga tidningar framme i köket. Tomma ytor i vardagsrummet.
Man ser sällan att någon bor i husen.

 Som gäst blir man lite rädd, var skall jag göra av skorna?

Var kan jag sitta?
Törs jag tacka ja till en kopp kaffe och en munk för tänk om jag spiller eller det kommer lite socker på det blanka vita golvet?

Å andra sidan i dag får man oftast bara en kopp latte..

Törs jag ställa muggen eller glaset på den vaxade ek skivan?

 När människor kommer till mig vill jag att de skall kunna lägga upp fötterna på en av köksstolarna eller mysa in sig i soffan.

 Vart är vi på väg?

När prylar och våra hem ser ut som sterila öknar?
Vilka har vi blivit?
Vi som jobbar livet ur oss för att kunna köpa alla prylar alla andra har.
Vi som slutat umgås med våra föräldrar eller far-morföräldrar för att tid inte finns.
Vi som låter våra barn växa upp ensamma, utan närvarande vuxna.

Så ett nanny program igår. De behövde hjälp eftersom stryk inte längre fungerade.

Äldste sonen hade 20 tim samhällstjänst framför sig.
När han till slut fick chansen att prata med sin pappa, sa han att han kände det som om han bara var i vägen, att han var helt misslyckad. Pappan fick nu lära sig umgås med sin son, att möta honom i samtal och aktiviteter.

2014 måste vi lära oss det generationer gjort.

När försvann kunskapen?
När vi slutade umgås med dem som är äldre och klokare än vi själva.

 Människan lever längre för att vi skall hjälpas åt att uppfostra nästa generation, det vet forskarna.

Annars hade vi dött tidigare. Eftersom vi då inte haft någon funktion för avkommans fortlevnad.

 

Livet måste levas.

Det går inte att hoppa över det.

Barn måste få kärlek och den tid de behöver.

Det finns inget som heter kvalitets tid.

Det ordet uppfanns av någon med dåligt samvete.

 

Det går inte att köpa sig lycka.

Lycka kommer med inre frid.
Inre frid kommer när man släpper alla krav på sig själv och skiter i vad andra tycker om en.

Men idag flyr vi från oss själva, från våra nära och från alla dem som inget har.
Den flykten kostar.

JAG är vårt led ord.

Men frid kommer ur ordet vi.

 

 

 

 

 

 

John Donne skrev..

”Ingen människa är en ö hel i sig själv. Varje människa är en del av fastlandet en del av kontinenten…

Varje människas död försvagar mig, ty jag är delaktig i mänskligheten, därför fråga inte för vem klockan klämtar, den klämtar för dig”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mellon kontra homo-galan.

Årets mello är en katastrof. Först programmet skämtade grovt om Danmark.
För att inte säga att de kränkte vårt västliga grannland.
Humorn är under all kritik.
Programledarna är inte värst heller, Gina är ljusår ifrån dem, så mycket bättre. Snälla tv ta tillbaka Gina.

Väntar och slår sen på homo-galan.
Hög kvalité, fantastisk humor fina uppträdanden.
Bäst på scenen var de två gymnasterna som fick både oss tv-tittare och publik att hålla andan och bäva. Styrkan och skönheten i uppträdandet tog andan ur oss.

Måns Zelmerlöw var rolig och förvånade oss alla med sin naken chock som ändå inte var så avslöjande.
Snyggast och bäst på musikscenen var Robin Stjärnberg. Han har en fantastisk röst.
Berörde gjorde också Laleh.
Berörde gjorde  Sanna Nielsen i mellon vilken röst.
Martin Stenmarck  sjöng för liv och lust. Övriga i start fältet var inte kända av mig. Några hoppande killar med olika etnicitet några killar som sjöng med två tjejer som var killar... en grupp bestående av två killar och två tjejer... en hoper clown lika killar som appellerade till  varenda   raggare i Sverige eftersom soundet var rockabilly men låten hette halleluja kanske en flirt med pingstkyrkan?

Men startfältet i mellon var inte alls dåligt, snarare väldigt jämnt, förutom att Sanna stack ut som överlägset bäst.

För att av sluta med några ord om homo-galan, vilken sammanhållning, vilken stämning. Vilka fantastiska människor!
Man beklagar djupt att man inte är homo.

Kärlek är fantastisk, all kärlek är fantastisk oavsett vem som älskar vem.
I en värld av krig och hat, mord och våldtäkt är det helt fantastiskt att det finns kärlek.
Det är också katastrof att man år 2014 inte får vara den man är i världens alla länder.

Alla ni där ute som är HBTQ  Jag bugar mig jag tar av mig hatten för er, för jag förstår vad ni gått igenom och går igenom varje dag. Mitt hjärta är med er. <3.

Sanningen om Gastic by pas

 

Varför göra en övervikts operation?

Ja det är lite inflation i det just nu.

Jag hade, tyckte jag inget val.

Jag vägde runt 135 kg och trodde varje dag att jag skulle dö.

Jag hade en mycket flexibel ämnesomsättning som direkt avslöjade alla sätt att gå ner i vikt.

Så hösten 2008 la jag mig på operationsbordet och trodde att nu var det slut med diabetes typ2, hunger, rännande inom sjukvården och tält till kläder.

Jag hade fel.

Det är så mycket de aldrig berättar.

 

Första delen av tiden efter op. 0 mån – 1 år.

 Du går nu ner flera kilon om dagen.

Du kan inte dricka mer än en klunk vatten äta en matsked mosad mat.
Det ökar allt eftersom.
De flesta går ner merparten av sin viktnedgång nu.
Du är oftast pigg och tycker till en början att du mår bra.
Du köper nya kläder.
Du kallas regelbundet på uppföljning och är glad över att de bryr sig så mycket om dig.
Det gör de inte, du är en medicins försökskanin.

 Baksidan.

Du kan få vätskebrist för att du dricker för lite.

Du dumpar lätt, dvs kallsvettas, mår illa, spyr och får hjärtklappning om du äter för mycket fett eller sött eller för mycket mat på en gång.
Du får enorma gaser i magen och du tror vattenlåset skall sprängas när du släpper väder på toaletten.
Det låter enormt mycket från tarmarna.
Folk vågar inte fråga om du är sjuk för du ser nu ut som ett lik.
Huden hänger i ansiktet, på magen, insidan på låren ser ut som franska gardinuppsättningar.
Överarmarna hänger gäddhänget nedanför brösten om dom inte flyttat ner där magen satt.
Halsen ser ut som på en kalkon.
Men värst är att håret faller av i drivor.
Jag kammade mitt hit och dit  på skullen som vilken flintskallig man som helst i 60-års åldern.

Andra delen efter op  1-2 år.

 Om du var frisk innan så har du nog börjat jobba, jogga och må bra.

Du väntar på din plastik operation.
Får antagligen veta att du måste gå ner minst 10 kg till.

 Baksidan

 Ungefär nu börjar vågen vända.

Jag kom ner till 79 kg, sen tyckte kroppen att nu får det vara bra.
Jag hade då gått från att vara en 47 årig överviktig kvinna till att se ut och känna mig som 79 år.
Huden på armarna och händer blev extremt tunn.
Under okbenen i ansiktet hängde huden som draperingar.
Naglarna håller inte, håret är risigt.
Du är trött. För att inte säga medvetslös.
Nu uppstår också frakturer.

Jag bröt foten 2010 och trodde det var en olycka, men på uppföljningen 2013 fick jag veta att arm och fotledsfrakturer mm var vanliga biverkningar av op.

Jag får mina första neurobion sprutor, liksom många med mig. Neurobion är b2 b6 och b12.

Jag får dessa sprutor i 6 veckor i följd flera gånger.

 Tredje delen av tiden efter op 2- 5 år.

 

Baksidan

 Jag har nu gått upp 10-15 kg av min viktnedgång.

Jag är inte längre normalt hungrig jag är utsvulten och blir galen om jag inte äter.
Jag får lätt i mig en normalportion mat. Men mitt ät mönster är varannan timme.
Nu måste du själv ta reda på hur dina värden ligger.
För du är fortfarande ett forsknings objekt.

Jag hade vid mitt besök på Usö kirurg mott. D-vitaminbrist, b12 brist och låga järndepåer, utan att läkaren reagerade. Jag fick själv be sköterskan om neurobion för jag är så trött.

Det var sköterskan på vc som uppmärksammade mina "lite" låga värden.

I mitt fall var det värre för jag började ramla och trodde det var sviterna efter en höftleds op jag gjord under våren 2013.  Jag snubblade fram och hade inte längre någon balans. Jag trodde jag fått nervskador efter op, vilket jag kanske fått men när jag fick neurobion sprutor försvann känselbortfallet i fötterna, jag fick tillbaka smaken i munnen och balansen blev bättre.

Tyvärr rasade håret av igen.

Under besöket på Usö får jag veta att man nu är utskriven från kliniken och att vårdcentralen nu fått ansvar för mig. Jag är alltså på återbesök för att fullfölja studien sjukhuset gör på alla som op för att få full statistik.

Innan op fick jag sagt till mig att en vikt op skulle fördröja min höftleds op, det visade sig inte vara sant, snarare tvärt om eftersom calciumbristen som uppstår i kroppen gör att skelettet tunnas ur.

 Sanningen är att vitaminer, calcium mm tas upp i nedre delen av magsäcken och tolvfingertarmen.

Det är dessa två delar man kopplar förbi vid gastric by pas.. Maten du äter kommer via matstrupen ner i din minimala magsäcksficka som rymmer ca 1-2 matskedar. Snart lär sig kroppen att öppna magmunnen så att maten passerar direkt ut i tunntarmen. Därför måste du tugga maten noga. Tunntarmen får i normala fall mycket sönderdelad mat från magsäcken. Och max 2 kalorier i minuten från magsäcken, dvs ju mer kaloririk mat du åt desto längre var du mätt..

Tarmen styr din hunger, den töjs nu ut av det du äter och du blir mätt längre ner i magen. Om du alls blir mätt, vilket jag inte gör längre.

Summan av kardemumman

 Man blir smalare men måste ändå hålla diet.

Har du haft tur och gått ner till din ideal vikt och fått din plastik får du vara glad.
Är du frisk och kan motionera regelbundet och hålla diet resten av livet går det säkert bra.
Men du kommer inte ifrån näringsbristen.

Har du som jag och många med mig dåligt upptag så kanske du måste få behepan sprutor resten av livet.

Du måste äta extra calcium tabletter, järntabletter och hålla koll på typ 2 diabetes som faktiskt kan komma tillbaka.
Efter 5 år kan du äta vad du vill och dricka små mängder sprit, du dumpar ändå inte längre, eftersom tarmen vant sig vid ett högre kaloriintag.

 Du kommer alltså inte ifrån bantningen.

Fetma är en genetisk sjukdom, inte en livsstils sjukdom om man själv inte valt en hamburger diet.

Synen och bemötandet från kirurgen var mer som att du får skylla dig själv och nu är vi så snälla och ger dig den här dyra op så nu får du klara resten själv och glöm inte vara tacksam. Min dr sa att jag alltid kunde vända mig dit, resten av livet, men det visade sig inte vara sant.

 Jag är mycket kritisk till kirurgmottagningen.

1.  Eftersom det är så många komplikationer bör de som inte   är sjukligt överviktiga inte op.

        Kan man gå ner 20 kg själv så kan man gå ner 20 till med hjälp

 2.   Uppföljningen är dålig

     3.   Stödet efter op obefintligt. Jag anser att man skall följas upp
            av dietist.
      4.   Informationen om alla komplikationer är också bristfällig
      5.    Informationen om att man går upp igen och att detta inte
             är  en 100% lösning finns inte.
      6.   Det räcker inte att ta prover 1 gång om året, brister uppstår
            fort  och skall följas upp med täta kontroller.

Det bästa eller vinsten med hela saken är att du nu får människors respekt. Expediten kommer fram till dig när du går in i en klädbutik, du kan ju vara en presumtiv kund.

Du rör dig lättare och har antagligen större självförtroende.

Men om du inte har 50-60 kg övervikt gör inte det här ingreppet.

jag vet att man opererar alla som vill i princip eftersom man utgår från BMI vid inskrivningen till kön, sen måste man gå ner 10 kg innan op med hjälp av modifast.

 Det är ett kirurgiskt ingrepp som hjälper dig att gå ner det mesta av din övervikt innan kroppen ställt om sig igen.

Du kommer gå upp igen.

Du kommer få näringsbrist.

Finns det ingen annan utväg?
 
Tillägg.
Jag har mött många under året som fick sin op ungefär samtidigt som jag. Alla utom en har åter igen en betydande övervikt.( 1 av 6)
En har inget hår och tänderna ramlar  ur munnen pga kalkbrist  och sämre saliv utsöndring.
En är har fått precis som jag konstiga knölar i magen som skall utredas, mot evt. tarmfickor eller tarmvred.
En har precis som jag fått bråck i op såren.

Ingen av dem har sitt hår tillbaka vi är alla tunnhåriga och med sprött skört hår, samt naglar.
Man kan ju lösa det med lösnaglar...
Jag måste precis som flera andra få neurobionsprutor varje månad till en kostnad av ca 500 kr för 6 sprutor. Går inte inom högkostnadsskyddet.
Inte så dyrt när man får en i månaden innan fick jag det i sjok dvs en spruta varannan dag i 6 veckor.

Jag mfl dumpar inte längre, men blir heller inte mätt. Är ständigt hungrig pga näringsbristen.
Ständigt yr och trött pga blodbrist.
På mitt besök på kirurgen sa dr att det är normalt att man går upp igen och att man ofta lägger sig på 80% av övervikten igen. vilket stämmer bra i mitt fall.

Så frågan är kan man inte gå ner 20 kg av sig själv, be om hjälp på vc eller sjukhus och vara nöjd med det? För det är ju ändå där man slutar efter 5 år.

Du som funderar på op tänk på konsekvenserna.
Lyssna inte bara på dem som är lyckliga och nöjda, för du vet inte hur de lever.

Somliga jag känner tränar 3 tim per dag   6 dagar i veckan och äter nästan inget.
Kan du hålla det? Om du gör samma sak utan op skulle du också gå ner utan att ha de problem som de som opererar sig får.

Op löser inget långsiktigt, bara kortsiktigt, snart kan du äta vad du vill när du vill så ofta du vill, du kanske till och med måste äta för att hålla blodsockret på normal nivå.
Det är en annan biverkan att man kan falla hastigt i blodsocker och då kan du inte ta druvsocker...

2 jan 2017  jag har precis varit i kontakt med min ortoped. Mitt skelett degregerar. Jag har spondylos och artros som blivit värre och formligen exploderat sen op. Jag har nu en fotled som måste stelopereras. Min kropp tar inte upp kalcium och D-vitamin som den ska och jag får nu betala priset. Till råga på eländet har jag trots allt gått upp 20 kg. träffade ytterligare en som op sig samtidigt som jag och gör samma resa.

18 sep 2017
väntar på tid hos min vc dr. jag är extremt trött, yr har minnes svårigheter och dålig balans trots neurobionsprutor. Misstänker låga feritin värden antagligen också D-vitamin och kalcium. Jag har nu en kropp som en kvinna på 80 år och jag hasar mig fram som en döende. Det finns ingen glädje kvar i livet för jag orkar inte leva.


vill du tala med mig om detta maila mig  mei61@live.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur svårt kan det va att köra traktor?

Jag hamnar alltid i problem, på ett eller annat sätt, fast jag är en fridsam människa.

De sista 11 åren har varit en kamp med skolan.
Jag är så innerligt trött på att kämpa.
Varför kan skolor aldrig lyssna och bara göra som man säger?
Ni som följt skolkampen vet hur jag kämpat med duma pedagoger och ibland förblödigt på kuppen.
I min enfald trodde jag det var slut nu när dottern kommer upp på gymnasiet.
Hon går nu på Kvinnersta, skall bli bonde.

I utbildningen ingår att lära sig köra traktor.
Min dotter som aldrig suttit bakom någon som helst ratt och som inte ens har cyklat sen hon som 11 åring cyklade vält och fick gå till vc i veckor för att plocka ut småsten ur såren på händer och knän.
Hon skulle nu köra traktor.
Jag utgick ifrån att man först gick igenom hur en sån maskin fungerar och att hela lektionen var lärarledd, så var dock inte fallet.
Hon fick lära sig att koppla ur om det kändes läskigt för på släta backen stannar då maskinen.
Ingen sa något om en broms.

Så kom hon hem efter någon vecka och berättade hur man stannar.
Jag ställde mig frågande till att hon inte lärt sig bromsa.
Men tänkte väl att det ordnar sig.
Så en dag ringer hon hem för hon har inte lärt sig stänga av maskinen på ett riktigt sätt och höll därmed på att köra över en klasskamrat.

Jag tar omedelbart kontakt med skolan.
Jag berättar också att hon inte vet hur man växlar upp eller ner.
Man lovar ta tag i saken och hon skall få stödundervisning i traktorkörning på praktiken, vilket inte sker.

Loven kommer och går.
Efter jullovet är dottern på gården.
En dag ringer hon hem och berättar att hon plogat snö och att det blev bra, jag är glad för hennes skull.
Sen berättar hon att hon skulle backa med släp men förstod inte varför släpet försvann ur backspegeln när hon vred på ratten, en klasskompis hoppade in i hytten och visade henne.
Allt var frid och fröjd, tills mellis då de skratta i hela matsalen för hon inte stängt av lyset på traktorn.
"Men mamma ingen visade mig var knappen sitter"
Hon hade också suttit i traktorn hela dagen utan att hitta reglaget som stänger av värmen, hon var helt slut när hon kom ur.

Så kom hon hem, ledsen och upprörd.
" Jag satt med vår lärare i hytten och skulle ställa in traktorn i skjulet.
Jag vet inte hur man stänger av i nerförs lut, jag trampar ner kopplingen då rullar den mot väggen. Läraren säger nu är det bra stanna, då släpper jag upp kopplingen och bromsar. vi hoppar rakt in i väggen. inte en utan tre gånger tills hela väggen är lös och det ligger virke i hela skopan.
Mamma jag vet inte hur man gör"

Jag blir änna förbannad.
Jag mailar skolan som säger att man har full koll på dotterns körande. Rektor svarar att skolan bedömer hennes kunskaper så att hon är redo att använda traktorn som arbetsredskap.
Ett barn som stannar för att växla upp, som inte vet att man först trampar ner kopplingen och sen bromsen att nästa steg är att stänga av maskinen????
Ett barn som inte hittar knapparna på instrumentbrädan?

Är det meningen att klasskompisar skall sköta undervisningen?
Vems är då ansvaret om något blir felinlärt?

Ja jag vet inte men i min värld fattas lite grundläggande körkunskaper så som elementära kunskaper om hur en traktor fungerar var reglagen sitter och hur man startar, stannar och framför den i uppförs eller nedförsbacke.
Jag skulle aldrig i livet låta detta barn köra blad folk och andra fordon på en skolgård. Risken för en allvarlig olycka är överhängande.
Jag har därför sparat mailkonversationen med skolan att ha i försvar den dagen något händer, om det händer, vilket jag av hela mitt hjärta hoppas att det inte gör.

Alla i klassen vet om hennes svårighet, och flera andra elever på skolan.
I matsalen dagen efter kommer en kille fram och skriker åt henne, hur jävla svårt kan det va, bromsa, gasa växla? Han sa mycket mer.. Men hur svårt kan det va om man aldrig suttit framför en ratt, aldrig kört varken bil eller moped?
Som tur va sa hennes klass kompisar till killen att lägga av.
Nu är hon inte ensam om att inte kunna köra traktor fler ungdomar har flyttat både staket och väggar...

Man blir till åtlöje, men sen händer inget mer....

Så nu är frågan, vems version som stämmer?
Är det min och dotterns som säger att hon behöver mer grundläggande undervisning?
Eller skolan som tycker att en nerkörd vägg inte är någon big deal.
att allt är okej.?

Man kan inte som läroanstalt utgå ifrån att det bara är bonnungar som går utbildningen, att alla redan kan det man förväntas lära ut.

Vi köper ständigt nya teknikprylar, tv, stereo, dator, padda och telefon, för att nämna några.
Vi köper dyra saker som vi egentligen aldrig klarar av att använda fullt ut.
Prylar som strular mer än de gamla gjorde.

Vi köper prylar som idag är så avancerade att inte ens supporten kan förklara vad som gått fel eller ens hitta felet.
Så är det för min dotter. Hon köpte i somras en Iphone 4s. Den funkade bra men så endag före jul började högtalaren brusa. Det gick inte stänga av bruset och således gick det inte tala i telefon eller lyssna på musiken.

Vi lämnade in den.
Telia kunde inte fatta vad som var fel eller ens åtgärda det så vi fick en ny.
Väl hemma började dottern fundera på varför hon inte fick imessen kompisarna skickade, vi åkte in till Telia stod i kö i en timme och fyrtiofemminuter!
Uppgradera, sa de vi åkte hem.
Gick inte.
När vi kom till Itunes så låste sig mobilen.
Ringde supporten i en timme, funkade inte.
Tillbaka till Telia som ringde alla utom gud.
Måste igenom Itunes hem igen.
Kopplar upp skiten går inte, supporten ringer hem.
Supporten kopplar till Iphone supporten som trälar med telefon helvetet i två timmar funkar inte.
En kompis ger oss en ledtråd.
Jag loggar in på Itunes klickar av misstag på knappen godkänner du att Itunes, apple får tillgång till alla dina filer, anteckningar och bilder. Ja då funkar det att uppgradera telefonen. SKRÄMMANDE!!!!!
För att hennes nya Iphone skall funka måste apple ha tillgång till all information som är lagrad på den, VEM MER KAN DÅ KOMMA ÖVER BILDER, ANTECKNINGAR, KIKLISTOR OCH KONTAKTER MM????

Idet här landet gnäller vi över övervaknings kameror och FRA lagar men INGEN höjer på ögonbrynen åt att ens privata information i form av bilder mess kontakter och anteckningar kan hanteras av vem som helst.

Vi köper dyra produkter som är smartare än oss själva för pengar vi ibland inte har.
Dotterns telefon kostade 6000 kr med allt hon skulle ha i den.
Vi luras köpa dyra tilläggsförsäkringar där de vanligaste felen dvs mjukvarufel inte gäller.
Vi blir rekommenderade att slänga mobilen i toaletten och ta ut en ny på försäkringen hos vårt eget försäkringsbolag.
Jag anser att det är bedrägeri och att lasta över kostnaden för dåliga elektronik prylar på en annan aktör.
Om man säljer en elektronik pryl så skall supporten kunna ta hand om alla fel som uppstår, kan dom inte det så skall man få en ny telefon.

Elektronik prylar skapar behov som vi inte har, de tränger in oss i ett hörn.
Man måste hänga med, man måste köpa.
Man köper dyrare saker än man behöver för där står säljaren och säger att den här prylen är inne och så vass så du blir värst på hela gatan, skolgården....
Att jag sen inte vet hur jag använder den spelar ju ingen roll... eller..

Där slog tv reklamen huvudet på spiken, ni vet den där reklamsnutten när grannen åker och byter tv för att grannen köpt en större..
Men det är ju precis så!

Hur många av oss här kan ställa in sin kamera eller ens vet hur alla finesser används?

Jag har Windows 8.1 på den här datorn och den driver mig till vansinne varje dag. den är kort och gott inte kompatibel med sig själv.
Outlook  som hanterar mailen är sjukt värdelös och omöjlig att använda.

Vad göra?
Jo när februari lönen kommit skall jag lämna in skiten och köpa windows 7. Jag skall ladda ner live mail 2011 och njuta av att få något som jag förstår och som fungerar.
Jag skall köpa ny telefon, för det måste jag men det blir en äldre modell utan pekskärm.
Jag behöver inte nya prylar, jag behöver saker som fungerar!!

Mamma utbränd.

Jag hade ingen aning om vad det hette, men när jag läste artikeln i denna månads Femina kände jag igen mig direkt.

Vi har bott här i Odensbacken sen den 20 januari 2003.
Sen dess har hela mitt liv förändrats till oigenkännlighet.
16 februari 2003 dog min mamma, 28:e samma månad flyttade vi min pappa till Kvarnen.  Tack gode gud att mina svärföräldrar hjälpte oss rensa och städa mina föräldrars hus i Brevens. 34 år av samlande går inte spårlöst förbi.

Hanna började ny förskoleklass inte utan problem.
Erik fick inte börja på Äppeldalen, trots att vi bodde nästgårds, utan min man fick köra honom till hans dagmamma i Brevens som stod vid bilen, lastade in ungen och åkte till Äppeldalen!!! samma visa hem.
Idag kan jag se det som rena trakasserier från förskolans sida.
För att inte säga ren dumhet.

Livet rullade på, dottern fick allt mer svårigheter i skolan, ledningen var totaldöv för mina påtryckningar. Sonen hade problem på dagis med kompisar. Jag satt i flera möten med skolan varje vecka och hade tät kontakt med specialpedagogen på dagis och sonens kontakt dagmamma.

Vill ni följa skolhelvetet finns det att läsa i tidigare blogginlägg.
Vad gör en sån som jag när stressen blir för stor, jag äter... så under de här första åren gick jag upp massor i vikt till den enorma övervikt jag hade innan.
2008 gjorde jag en gastric by pass.
2009 i maj dog min pappa. Som då hunnit bli dement på riktigt.
Under åren 2003 till 2009 hade jag ansvar för min pappas ekonomi, något som inte var lätt då de ådragit sig stora skulder pga. min mammas hjärntumör som gjorde att hon inte skiljde på 1.50 och 1500 när hon skulle betala räkningarna. Jag hade avbetalningsplaner med de bolag vi var skyldiga pengar, något som hemtjänsten hade svårt att förstå att det inte fanns några pengar över.
2010 bröt jag foten.
2010 brakade skolsituationen för både dottern och sonen.
Båda byter skola och jag får några år utan ångest.

De närmsta åren var fulla av smärta. Tillslut 2013 i maj fick jag min vänstra höftled utbytt och ny höftledsskål. Höften var ner nött så det fanns bara 4 mm kvar innan den gick igenom höft skålen. Efter op fick jag problem med balansen, smärtor i ryggen nervskador i benen mm. Jag kunde knappt gå, åkte rullstol. Vi trodde alla det var ett nytt diskbråck, men det var b12, d vitamin och järnbrist.

Detta är bakgrunden till hur jag mår idag.
Jag är en elak mamma och maka som tjatar, tvingar och jagar mina familjemedlemmar runt i huset.
Jag skall vara tacksam för att de är så trevliga mot mig som de är för det är inte andra ungdomar, har jag fått veta.
Jag har fått veta att när jag ber maken hjälpa mig med något så grälar vi och jag stressar ihjäl min dotter.
Vi viskar vid middagsbordet, vi äter i mörker, vi ser inte på tv för andra i familjen har företräde (min man och min dotter)

Jag har totalt glömt mig själv, glömt köpa glasögon för andra behöver något viktigare eller skriker högre. Jag har inte haft råd köpa nya kryckor, eller ny mobil.
Jag vågar inte köpa saker för vår bil är dålig, huset behöver omfattande reparationer vilket vi påbörjat.
Jag/vi får inga lån på banken ens för renovering då jag är förtidspensionär.

Jag vill flytta då jag vill ha ett liv utan överhängande katastrofer.
Jag vill faktiskt få lite pengar över och göra roliga saker för.
Maken spelar innebandy, men jag gör egentligen inget för egen skull.

Jag är slut.
Jag har precis nyss påbörjat en behandling med neurobion och har anemi.
Tyvärr får jag avsevärda smärtor imagen av järntabletterna och vet inte hur jag skall hantera det.
Det positiva i detta är dock att jag sen jag började få sprutor kan gå ganska bra igen, innan kunde jag inte ens gå till brevlådan när vägen var bar.

Mamma utbränd.
Jag har gått i tvättstrejk innan jul.
Jag är ständigt arg eller ledsen.
Om jag ber någon i familjen om hjälp så blir den människan sur.
Sen, är det vanligaste svaret och det vet ju alla att sen aldrig kommer.

Jag tjatar dagarna i ända, för vem blir glad av att komma ut i sitt ny städade kök och se att någon ätit vid köksbordet och allt står kvar.
Att man rakar ner smulorna från bordet ner på det ny skurade köksgolvet och sen säger oj.
Jag tjatar om att ungarna skall städa sina rum, att man tar ut tvätten när jag skall tvätta så det någon gång åtminstone några timmar få vara städat och tomt i tvättstugan. det är ju också ekonomiskt att tvätta fulla maskiner istället för enstaka plagg.
 Jag tjatar på dem som kliver ur sina kläder överallt och aldrig plockar upp dem.
Jag tjatar på att den som åt flingor och mjölk i vardagsrummet, skall ta ut bunken, så jag slipper hitta de tre dar senare då jag letar efter vad som luktar surt i soffan.

Ibland känns det som om jag är piga och livegen här, som om jag inte räknas. Jag förväntas avstå från egna aktiviteter, tv program, vänner mm för att andra skall få göra, se, träffa eller vad det nu är, själva.

Jag har inte länge någon bil eftersom maken krockade den och jag inser att vi inte har råd köpa ny då jag inte kan ta ett lån för att köpa en på avbetalning.

Jag är rädd om mina saker medan andra i familjen tycks tänka att det finns massor av människor som bara tillverkar sånt som går sönder inklusive bilar.

Mamma utbränd, när kraven blir förstora, när empatin lyser med sin frånvaro, när man inte längre orkar bara ge och aldrig få.
Jag har skyllt på mitt handikapp, på allt möjligt för så här känner man bara inte. Man får inte bli trött på sin oempatiska familj, men jag är det och tack gode Gud, jag är inte ensam längre allt fler talar om det!!!

Jag behöver inte längre känna mig hemsk när jag köper en tidning för att fly bort från den här familjens krav en stund, det är sunt får jag veta.
Rekommendationen är annars att skilja sig och bli deltids förälder, men det gå inte här för alla barn vill bo med mig.

Kanske är det värsta att jag är så ensam, jag har inget jobb inga vänner, det är svårt få vänner hemma i köket de flesta jobbar då jag är "ledig".
När alla är hemma finns ingen tid eller möjlighet att umgås.
Att bjuda hem någon annan familj är otänkbart då maken inte umgås med andra än sin släkt.

Jag är därför tacksam mot den enda väninna jag har och för de två kusiner jag träffar regelbundet.

Mamma utbränd, nu finns det ord på detta tillstånd.