Mamma utbränd.

Jag hade ingen aning om vad det hette, men när jag läste artikeln i denna månads Femina kände jag igen mig direkt.

Vi har bott här i Odensbacken sen den 20 januari 2003.
Sen dess har hela mitt liv förändrats till oigenkännlighet.
16 februari 2003 dog min mamma, 28:e samma månad flyttade vi min pappa till Kvarnen.  Tack gode gud att mina svärföräldrar hjälpte oss rensa och städa mina föräldrars hus i Brevens. 34 år av samlande går inte spårlöst förbi.

Hanna började ny förskoleklass inte utan problem.
Erik fick inte börja på Äppeldalen, trots att vi bodde nästgårds, utan min man fick köra honom till hans dagmamma i Brevens som stod vid bilen, lastade in ungen och åkte till Äppeldalen!!! samma visa hem.
Idag kan jag se det som rena trakasserier från förskolans sida.
För att inte säga ren dumhet.

Livet rullade på, dottern fick allt mer svårigheter i skolan, ledningen var totaldöv för mina påtryckningar. Sonen hade problem på dagis med kompisar. Jag satt i flera möten med skolan varje vecka och hade tät kontakt med specialpedagogen på dagis och sonens kontakt dagmamma.

Vill ni följa skolhelvetet finns det att läsa i tidigare blogginlägg.
Vad gör en sån som jag när stressen blir för stor, jag äter... så under de här första åren gick jag upp massor i vikt till den enorma övervikt jag hade innan.
2008 gjorde jag en gastric by pass.
2009 i maj dog min pappa. Som då hunnit bli dement på riktigt.
Under åren 2003 till 2009 hade jag ansvar för min pappas ekonomi, något som inte var lätt då de ådragit sig stora skulder pga. min mammas hjärntumör som gjorde att hon inte skiljde på 1.50 och 1500 när hon skulle betala räkningarna. Jag hade avbetalningsplaner med de bolag vi var skyldiga pengar, något som hemtjänsten hade svårt att förstå att det inte fanns några pengar över.
2010 bröt jag foten.
2010 brakade skolsituationen för både dottern och sonen.
Båda byter skola och jag får några år utan ångest.

De närmsta åren var fulla av smärta. Tillslut 2013 i maj fick jag min vänstra höftled utbytt och ny höftledsskål. Höften var ner nött så det fanns bara 4 mm kvar innan den gick igenom höft skålen. Efter op fick jag problem med balansen, smärtor i ryggen nervskador i benen mm. Jag kunde knappt gå, åkte rullstol. Vi trodde alla det var ett nytt diskbråck, men det var b12, d vitamin och järnbrist.

Detta är bakgrunden till hur jag mår idag.
Jag är en elak mamma och maka som tjatar, tvingar och jagar mina familjemedlemmar runt i huset.
Jag skall vara tacksam för att de är så trevliga mot mig som de är för det är inte andra ungdomar, har jag fått veta.
Jag har fått veta att när jag ber maken hjälpa mig med något så grälar vi och jag stressar ihjäl min dotter.
Vi viskar vid middagsbordet, vi äter i mörker, vi ser inte på tv för andra i familjen har företräde (min man och min dotter)

Jag har totalt glömt mig själv, glömt köpa glasögon för andra behöver något viktigare eller skriker högre. Jag har inte haft råd köpa nya kryckor, eller ny mobil.
Jag vågar inte köpa saker för vår bil är dålig, huset behöver omfattande reparationer vilket vi påbörjat.
Jag/vi får inga lån på banken ens för renovering då jag är förtidspensionär.

Jag vill flytta då jag vill ha ett liv utan överhängande katastrofer.
Jag vill faktiskt få lite pengar över och göra roliga saker för.
Maken spelar innebandy, men jag gör egentligen inget för egen skull.

Jag är slut.
Jag har precis nyss påbörjat en behandling med neurobion och har anemi.
Tyvärr får jag avsevärda smärtor imagen av järntabletterna och vet inte hur jag skall hantera det.
Det positiva i detta är dock att jag sen jag började få sprutor kan gå ganska bra igen, innan kunde jag inte ens gå till brevlådan när vägen var bar.

Mamma utbränd.
Jag har gått i tvättstrejk innan jul.
Jag är ständigt arg eller ledsen.
Om jag ber någon i familjen om hjälp så blir den människan sur.
Sen, är det vanligaste svaret och det vet ju alla att sen aldrig kommer.

Jag tjatar dagarna i ända, för vem blir glad av att komma ut i sitt ny städade kök och se att någon ätit vid köksbordet och allt står kvar.
Att man rakar ner smulorna från bordet ner på det ny skurade köksgolvet och sen säger oj.
Jag tjatar om att ungarna skall städa sina rum, att man tar ut tvätten när jag skall tvätta så det någon gång åtminstone några timmar få vara städat och tomt i tvättstugan. det är ju också ekonomiskt att tvätta fulla maskiner istället för enstaka plagg.
 Jag tjatar på dem som kliver ur sina kläder överallt och aldrig plockar upp dem.
Jag tjatar på att den som åt flingor och mjölk i vardagsrummet, skall ta ut bunken, så jag slipper hitta de tre dar senare då jag letar efter vad som luktar surt i soffan.

Ibland känns det som om jag är piga och livegen här, som om jag inte räknas. Jag förväntas avstå från egna aktiviteter, tv program, vänner mm för att andra skall få göra, se, träffa eller vad det nu är, själva.

Jag har inte länge någon bil eftersom maken krockade den och jag inser att vi inte har råd köpa ny då jag inte kan ta ett lån för att köpa en på avbetalning.

Jag är rädd om mina saker medan andra i familjen tycks tänka att det finns massor av människor som bara tillverkar sånt som går sönder inklusive bilar.

Mamma utbränd, när kraven blir förstora, när empatin lyser med sin frånvaro, när man inte längre orkar bara ge och aldrig få.
Jag har skyllt på mitt handikapp, på allt möjligt för så här känner man bara inte. Man får inte bli trött på sin oempatiska familj, men jag är det och tack gode Gud, jag är inte ensam längre allt fler talar om det!!!

Jag behöver inte längre känna mig hemsk när jag köper en tidning för att fly bort från den här familjens krav en stund, det är sunt får jag veta.
Rekommendationen är annars att skilja sig och bli deltids förälder, men det gå inte här för alla barn vill bo med mig.

Kanske är det värsta att jag är så ensam, jag har inget jobb inga vänner, det är svårt få vänner hemma i köket de flesta jobbar då jag är "ledig".
När alla är hemma finns ingen tid eller möjlighet att umgås.
Att bjuda hem någon annan familj är otänkbart då maken inte umgås med andra än sin släkt.

Jag är därför tacksam mot den enda väninna jag har och för de två kusiner jag träffar regelbundet.

Mamma utbränd, nu finns det ord på detta tillstånd.