Virriga tankar mitt i livet.

 

Jag står på förstukvisten och tittar ut.

Jag borde stått på barrikaderna, men det gör jag inte.

Jag står där med framtiden framför mig och dåtiden bakom mig.
I sanningens namn skulle jag vilja gå in igen och låsa dörren.

Finns det allas någon framtid?

 Vårt liv här på jorden, i Sverige, rusar fram som ett expresståg.

Skillnaden på det och tåget är att det sistnämnda går på räls och är på väg mot ett bestämt mål.

Jag tänker på vart vi är på väg.

Varje dag hör vi om hur dålig skolan har blivit, hur illa det är inom äldreomsorgen, om man nu alls kan kalla det annat än förvaring?

Vi blir matade med kriser i vården, i går fick vi veta att människor dör därför att det inte anställs några läkare på vårdcentralerna, det finns inga att anställa, alla går till uthyrningsfirmor och blir så kallade stafett läkare.

Klart som korvspad, de tjänar dubbelt så mycket…

 Vår industri försvann för 10-20 år sedan, våra bönder är ut konkurrerade av Eu:s- bönder. De som varken behöver tänka på djurhållning eller vilka bekämpningsmedel/konstgödsel de använder.

I går fick vi också veta att vårt dricksvatten är giftigt och farligt att dricka mycket av.

Vi fick veta att räkorna snart är utfiskade, men när fiskarna skrek rakt ut återuppstod räkorna och var plötsligt inte utfiskningshotade längre.

 Vad är sant och vad är lögn i den information som flödar över oss varje dag?

När jag gick på fritidsledarutbildningen fick vi lära oss kritiskt tänkande, vem vinner på den här ”sanningen” vem förlorar, varför… varför just nu?

 Vi har fått höra att det är bra om vi handlar, för det håller hjulen igång, fler arbetstillfällen, var då?

Nästan inget av det vi konsumerar tillverkas i Sverige.

Vi har fått tiggare på gatorna igen!

Hallå folk tigger.

Vem bryr sig?

2014 finns det människor som är så fattiga att de hämtar mat portioner på Riadorkas och Frälsningsarmén!

Nej det är inte Romer, det är "vita svenskar". Vi, de våra har inte mat på bordet.

Jag skriver vita svenskar, för alltför många tror det är invandrare och Romer och då tycker dessa människor att de får skylla sig själva. Ingen kan hjälpa att man blivit fattig oavsett vem man är eller varifrån man kommer!!!

Det är inte mer ursäkterligt om det är invandrare som är fattiga, samhället har ett ansvar för alla sina medborgare.

60 helt hemlösa i Örebro men bara 10 sängplatser för dem att dela på?

Nej de får inte skylla sig själva, imorgon kan det faktiskt vara du eller jag…

Så ser vårt samhälle ut idag.

För att freda oss lägger vi kanske en slant i muggen eller så köper vi matkassar.

För HELVETE, VI BORDE STÅR PÅ BARIKADERNA OCH KRÄVA MAT OCH TAK ÖVER HUVUDET TILL ALLA SOM ÄR SKRIVNA I VÅRT SAMHÄLLE.

 När jag står där på förstukvisten tänker jag osökt på Mayafolket.

Vart tog de vägen? Varför försvann de?

Nästan alla högt stående civilisationer har gått under, varför?

Maya folket offrade sina ungdomar, och till sist sina barn till gudarna för att få mat, det är vad forskarna tror.

Kanske var det istället så att de som älskade sina barn flydde ut i världen?

Kanske blev det bara de galna översteprästerna kvar och när siste man lagts på altaret var hela byn borta?

Ingen vet, inte jag heller.

Vart är vi på väg, ingen vet.

Det här tåget rusar fram, men ingen vet mot vad.

Vi handlar mer, vi försvinner allt mer in i en cybervärld.

Vi har lämnat våra gamla bakom oss, många har också övergett sina barn, vi umgås allt mindre.

Vad vi har och hur vi ser ut har blivit ett substitut för att leva livet.

 Vi borde renovera vårt hus.

Jag vet inte vad jag vill. Egentligen hatar jag huset.

Det är så opersonligt.
Vi borde byta säng men jag vill inte.
Maken vill ha en såndäringa sak i svart plast med högtalare och belysning integrerat.
Jag skulle vilja ha en i bondrokoko eller en gustaviansk.

 Jag vill att ett hem skall kännas hemtrevligt.

Igår satt jag dock och surfade på hemnet.
Gulliga stugor utvändigt, men på insidan plastigt kalt och opersonligt.

Likadant när man ser dessa Engelska program om husköpare. Stugorna är så fina utvändigt, med prunkande trädgårdar.

Så kommer interiören, där det är moderna kök flammiga fondtapeter i gräsliga bruna färger.

Tänk att det hemska bruna har kommit tillbaka, det vi slängde ut på 80-talet. Det är inte längesen det hånades, landet brunsås. Bruna tapeter, bruna snickerier och brun mat.

 Nu har det jordbruna kommit tillbaka igen.

 Jag står här och funderar.

När vi köpte huset ville jag släppa in ljuset i det annars mörka.
Jag sågade ner tallar och enar i trädgården och satte blommor och blommande buskar.

Sen dess har några andra hus på gatan bytt ägare.

Alla har rivit ut hela inredningen och moderniserat, oftast utan att bo in sig först.
Ut med skiten både det braiga och det dåliga.
Riv ner altaner, slit ut fönster, riv entréer, såga ner det gröna och gräv upp buskar, rosor och träd.

En granne målade till och med hela huset vitt.
Så nu har vi en vit sockerbit mitt i allt det 80-tals gröna, gula, röda och blå.
Ja ingen kan säga annat än att huset syns…

 Ett hus är ett levande väsen.

Jag renoverad vårt badrum, det var av nöden tvång.
Jag avskyr det nya gråa. Det är så opersonligt.
Jag längtar efter det varma mjuka, det hemtrevligt röriga.
Jag vill att det skall synas att vi bor i vårt hus.

Men idag gömmer man skorna i hallen och kläderna.

Inga tidningar framme i köket. Tomma ytor i vardagsrummet.
Man ser sällan att någon bor i husen.

 Som gäst blir man lite rädd, var skall jag göra av skorna?

Var kan jag sitta?
Törs jag tacka ja till en kopp kaffe och en munk för tänk om jag spiller eller det kommer lite socker på det blanka vita golvet?

Å andra sidan i dag får man oftast bara en kopp latte..

Törs jag ställa muggen eller glaset på den vaxade ek skivan?

 När människor kommer till mig vill jag att de skall kunna lägga upp fötterna på en av köksstolarna eller mysa in sig i soffan.

 Vart är vi på väg?

När prylar och våra hem ser ut som sterila öknar?
Vilka har vi blivit?
Vi som jobbar livet ur oss för att kunna köpa alla prylar alla andra har.
Vi som slutat umgås med våra föräldrar eller far-morföräldrar för att tid inte finns.
Vi som låter våra barn växa upp ensamma, utan närvarande vuxna.

Så ett nanny program igår. De behövde hjälp eftersom stryk inte längre fungerade.

Äldste sonen hade 20 tim samhällstjänst framför sig.
När han till slut fick chansen att prata med sin pappa, sa han att han kände det som om han bara var i vägen, att han var helt misslyckad. Pappan fick nu lära sig umgås med sin son, att möta honom i samtal och aktiviteter.

2014 måste vi lära oss det generationer gjort.

När försvann kunskapen?
När vi slutade umgås med dem som är äldre och klokare än vi själva.

 Människan lever längre för att vi skall hjälpas åt att uppfostra nästa generation, det vet forskarna.

Annars hade vi dött tidigare. Eftersom vi då inte haft någon funktion för avkommans fortlevnad.

 

Livet måste levas.

Det går inte att hoppa över det.

Barn måste få kärlek och den tid de behöver.

Det finns inget som heter kvalitets tid.

Det ordet uppfanns av någon med dåligt samvete.

 

Det går inte att köpa sig lycka.

Lycka kommer med inre frid.
Inre frid kommer när man släpper alla krav på sig själv och skiter i vad andra tycker om en.

Men idag flyr vi från oss själva, från våra nära och från alla dem som inget har.
Den flykten kostar.

JAG är vårt led ord.

Men frid kommer ur ordet vi.

 

 

 

 

 

 

John Donne skrev..

”Ingen människa är en ö hel i sig själv. Varje människa är en del av fastlandet en del av kontinenten…

Varje människas död försvagar mig, ty jag är delaktig i mänskligheten, därför fråga inte för vem klockan klämtar, den klämtar för dig”