Barn en gåva... 2

Som tur var hade H en mycket bra dagmamma i Birgitta Danielsson.
Hon hade där full tillsyn och all hjälp hon behövde med sitt blodsocker.
Och sina insulin injektioner.
Jag kunde känna mig trygg.
Oron var istället för Erik som inte växte så mycket och låg två streck under sin viktkurva.
Men det var normalt sa alla.

Åren gick och H började på förskoleklass årskurs 0 idag.
Då kom nästa kalldusch.
Hanna behövde nu måltids insulin.
Tidigare hade hon haft mixinsulin som togs två gånger om dagen, morgon och kväll.
Det räckte inte längre då betacellerna nu var döda allihop.
H blev galen.
Hon fick ett långtidsverkande insulin som hette Lantus.
Lantus svider när man tar det.
Helvetet med sprutorna var tillbaka.
Vi började på Björkdungen igen.
Mest för att få samtals stöd till oss föräldrar.

I samma veva som hon måste börja med måltidsinsulin sa fröken i Kilsmo nej till att hjälpa henne med insulin injektionerna ( ordernarie fröken var mammaledig )
På den tiden kunde man göra det.
Jag vände mig till dåvarande rektor Roland Andersson.
Jag bad om en assistent till H, det gick inte.
Läget blev akut när H en dag hade 2.0 i blodsocker (normalvärde 4-10)
Man riskerar bli medvetslös när man bara har 2.0. Det förstod inte fröken så hon skickar Hanna från lägenheten ner till skolan för att be Jonas som också är diabetiker ta ett nytt värde på Hanna.
Då hade hon 1.8 när hon kom fram.
Det blev en del ilskna telefonsamtal....

På föräldra mötet i slutet av sep början av oktober 2002 säger Roland till oss att vi måste flytta.
Fröken vägrade fortfarande hjälpa H med sprutorna.
Hon var nu så hög när hon kom till Birgitta på eftermiddagarna att hon inte orkade gå från taxin till hennes hus, en sträcka på 100 m.
Värdena låg över 28 i blodsocker.
Läkarna varnade oss, hon kommer att dö om inget görs.
Vi började leta hus i Odensbacken, eftersom Roland sagt att här nere kunde Ingegerd Granath hjälpa Hanna för hon hade haft barn med diabetes i gruppen innan.
Jag är så tacksam mot henne, som gjorde detta för vår Hanna fast hon inte hade någon skyldighet.

Jag ringde mäklaren Ulf C. i ett annat hus ärende och han säger, jag har precis varit och fått ett nytt hus att sälja på Huginvägen .
Det kommer ut efter helgen.
Jag satte mig i bilen och åkte ner för att titta på det.
Det var dyrt, jätte dyrt för oss som bara hade en och en halv lön.
Vi är intresserade sa jag och gick in på banken för att få tid för lånelöfte.
På måndagen tittade vi på huset, på onsdagen den 16 oktober besiktade vi huset och den 18 januari 2003 flyttade vi in.

Det blev tufft ekonomiskt och det är det fortfarande.
Men vi gjorde ett val, vi valde vår dotter.
Det jag inte visste då var att vi också fick 9 års helvete i skolan.

Barn, en gåva att förvalta väl.

Alla ni med friska, perfekta barn med bra betyg och ordning och reda på rummet.
Ni kan sluta läsa här, för ni kommer ändå aldrig att förstå.

11 års resa. En djävulsk resa.
En resa jag inte önskar min värsta ovän.
Allt började med ett barn som kissade ner sängen inte en utan tre gånger varje natt.
Jag bodde i tvättstugan på nätterna.
Därför att tvättiderna på dagen redan var slut och jag hade 180 sängkläder i månaden att tvätta.
Jag sökte hjälp men fick ingen, tills jag kom med sonen till Bvc för 5 mån koll. Jag bad då om draglakan och blodprov.

Jag fick rådet att lämna in ett urinprov.
Det var bara det att barnet aldrig kissade på toaletten/pottan hon hann inte.
21 december 2000 fick vi till det och jag tog med provet till vc medan mormor var barnvakt.
Mormor som var hjärtsjuk och nyss fått bröstet bort opererat i bröstcancer.
Fel tid sa mottagningssköterskan, ni får komma i morgon bitti.
Nej sa jag.
För förstagången i mitt liv sa jag ifrån.
Sköterskan var arg, stickorna flög och jag satt i väntrummet.
Ut kom hon lika fort.

Var är barnet?
Hemma.
Kom med här. Hon sprang med halta mig ner för korridoren slet ut en gubbe i gummistövlar från doktorns rum och in med mig.
Er dotter har diabetes.
Jag grät som jag aldrig gråtit förr.
Hon måste omedelbart till sjukhuset.
Nu?
Det var den 21 december.

Vi åkte hem satte ungen i bilen.
Lämnade lillebror hos farmor.
Hanna undrade om hon skulle få några sprutor.
Nej sa jag för det fanns inte i min värld.
Inget fanns i min värld den där vinternatten påväg till Usö.
Jag var bottenlöst förtvivlad.

Tänkte på Lena i Knipphammaren som också fick diabetes som liten.
Vi kom fram, fick två infarter i armarna för kärlen på händerna brast.
Tårar, gråt, sorg. Stackars Hanna.
Hon skrek varje gång någon i vit rock kom in i rummet.
Det var dropp och insulin dropp.
Provtagning varje timme.
Men det gick an.
Julafton kom, vi fick permiss.
Mormor och morfar kom och hälsade på.
Vi ringde farmor och farfar men de hade inte tid.
De hade inte tid hälsa på sitt barnbarn en timme på julaftons förmiddagen?????
Det gjorde Hanna så ledsen.

Jag vet att de var barnvakt åt E.
Vi hade löst det så att pappa sov med H på sjukhuset och jag sov hemma med Erik.
På dagarna var pappa hemma och sov medan E var hos mormor eller farmor.
Det hjälpte inte.
Han var och är ett barn som tykänns. Han gick sönder.

Jag gick sönder min man fick lunginflammation av ventilationen på rummet.
Allt, praktiskt taget allt var kaos.

Så kom vardagen.
H var sjukskriven i flera månader.
Hon var fruktansvärt spruträdd och det kunde ta ett par timmar att få till det med sprutorna.
Erik spydde upp allt han åt.
Han som varit så matfrisk och älskat mat.
Det luktade fylle spyor.
Jag var panikslagen.
Ringde vår nya bvc sköterska som gav mig en läxa i hur fet jag var och att jag överförde mitt eget ät beteende på pojken.
Banta så blir han frisk.
Det blev han inte.

Jag ringde socialen satt där och grät ut hela min förtvivlan.
Bad om hjälp.
Vi fick komma till Björkdungen.
På sommaren insåg jag att H saknade förtroende för vuxna.
Vi såg det tydligt i simgruppen.
Hon trodde på allvar att Eva simfröken och jag försökte dränka henne.
Björkdungen blev en respit.
Tyvärr tog min man det inte på allvar.
H blev i varje fall bättre.
Raserianfallen la sig.
När vi slutade där hade E börjat äta igen.
Men han var långt efter sina kompisar.
Han kunde sitta lull vid 1 års ålder.

Han hade tvingats gå igenom diverse provtagningar för ärftliga sjukdomar som dystofika neutonika som är en muskelsjukdom som finns i vår släkt dock inte hos mig så den kunde han inte ha.
Vi hade nu ett barn hemma som var förtvivlat som hatade sprutorna, men det gick.
Pappa tog hand om raserianfallen.
Jag ringde Bup bad om hjälp.
Fick ingen.
Det var första biten av helvetes resan.
Efter några veckor misstänkte man gluten och hon blev skickad på tarmbiopsi.
Det gick till så att man drogade ner henne och bandfast henne på en brits på röntgen.
Sen gjorde man en gastroskopi.
Sen sa man åt mig att gå ut, jag knuffades ut av läkaren och flög rakt in i en apparat men ramlade i vart fall inte.
Hon skrek som en tok.
Dörren var låst.
Man sa mig att hon inte skulle minnas ingreppet, det gjorde hon inte.
Men hon var aldrig mer samma unge efter det.
Kroppen minns, jag vet för jag har själv varit med om det.
Blicken dog, leendet försvann.
Lyckan skulle aldrig mer komma till hennes ögon.
Inget glitter inget pärlande skratt.
Varför sövde man henne inte?

forstättning följer.
　
　
　
　

Äntligen

Äntligen.
Man skall inte ropa hej förrän man är överbäcken, och kanske gör jag nu ett misstag.
Men äntligen har jag inga barn kvar på Odenskolan.
Det är en stor lättnad.

Jag skall gå ur de två föreningar jag är med i, backa hem från andra åtaganden.
Vi börjar om 2012 på ny tom ruta.
Jag behöver inte längre vara arg.
Jag behöver inte vara ledsen.
För det som sker i samhället angår mig inte längre.
I alla fall inte personligen.

Det spelar ingen roll vilken rektor skolan har.
Det spelar heller ingen roll vem som är områdeschef.
Jag har heller inte längre någon anledning att gå in på biblioteket, för när Per inte finns där mer, så kommer servicen där bli lika med noll, igen.
Sakta men säkert plockas de som kan och vill något bort.


Många kanske tycker jag är självgod när jag säger att jag drivit frågor som
Jag tyckt varit viktiga.
Jag ville att Odenskolan skulle bli länets bästa skola för barn i behov av särskilt stöd.
Jag såg ett mini Arken för de små på Midgård.
Jag hoppades man kunde lägga ett Arken för de stora i villan i Hampetorp.



Jag upptäckte felen vid Styrsta som kanske inte är så mycket fel som det är okunskap bland dem som fattar beslut.
Katrinelund orkar jag inte ens bry mig om.
Jag värnar om vårt strandskydd och tycker att om man skall bebygga strandnära här i Östernärke så skall det vara flerfamiljshus för det säger mitt sosse hjärta att det är det enda rätta.
Men det tyckte inte sossarna i vår förening.
Slutsatsen måste vara att jag inte är sosse.

Vad gynnar det bygden om en hoper rika pensionärer från städerna slår sig ner här?
De har inga barn i skolan.
De åker glatt ett par mil för att handla billigt.
Möjligen kan de handla möblerna på Jacobsons.
Men troligen behöver de inga nya möbler, de har säkert allt sen årtionden tillbaka, precis som alla gamla.

Man planerar Sveriges största vindkraftverks park utanför Brevens.

Visst jätte bra.
Men redan idag dör tusentals av våra fåglar för vindkraftverkens vingar.
Sottern har ett rikt fågelliv med bla fiskgjuse och andra stora rovfåglar.
Miljövänlig energi tar kål på fiskjusen som är fridlyst?
Ja inget jag kan göra åt det.
När xx slutade ha hästar dog den fridlysta nattviolen ut i hagarna.
De växte i hundratal nere i hagarna mot Hjälmarens stränder.

Det tänkte man inte på när man bråkade och jävlades med människan.

Jag önskar jag kunde gjort något åt det, åtminstone, men det kunde jag inte.
Nattviol, Fläckigtnyckelblomster och Sankte Pers nycklar är borta.
Nu skall jag ägna mig åt min trädgård, min familj och mina få vänner som finns kvar. Jag skall återgå till att läsa böckerna jag köpt men aldrig hunnit öppna.
Jag skall ta min lilla röda och åka runt och njuta av alla platser som snart inte finns kvar.

Till och med öarna är bebyggda. Man kan ju hoppas att det är med bygglov och lyft strandskydd?
Jag skall ta med fika korg och sitta på de breda bryggorna och se på fågellivet, för visst är de breda bryggorna stora som landsvägar allas genom allemansrätten?
　

Jag önskar er alla en skön vår i vår underbara natur, så länge den är allas vår natur, rätt som det är äger andra den mitt framför näsan på oss.
　
　

Detta med kläder

ATT HANDLA KLÄDER
Alla som fått barn känner nog igen sig.
Man åker ut till exempelvis Marieberg, för att köpa kläder till sig själv.
Ofta vet jag exakt vad jag skall ha.
Jag är nämligen inte typen som svävar runt lite och nyper i något en här än där.
Jag vet vad jag vill ha och finns inte det, ja då blir det inget annat.

Man, nej jag måste skriva jag, Jag travar in i affären, styr stegen mot dam avdelningen och börjar leta.
Det är fortfarande rätt okej.
Det första som slår mig är, är inte modet rätt lustigt i år?
Trots det plockar jag ihop en hög jag skall prova.
In i provhytten.
Vem designar provhytter?
Det måste vara en kvinnofientlig man.

Vad man än provar ser man.. nu glömde jag mig igen, jag ska det stå.
Vad jag än provar ser jag anskrämlig ut.
Kläderna måste vara sydda till sylfid smala tonåringar.
Frågan är om en tonåring skulle ta på sig detta plagg?

Kvinnor som fött barn ser inte ut som tonåringar i kroppen, ja jag vet att det finns få undantag.
I vilket fall som helst så gör inte jag det.
Så där står jag i provhyttens bleka ljus, jag ser sjuk ut och som en övergödd spädgris.
Fläsket väller ut både här och där.
Blusen jag provar är så urringad att halva magen syns, för att inte tala om BH:n!
Vem i herrans namn skall ha ett dylikt plagg på sig?
En utan bröst?
Är denna spetsblus egentligen sydd till en ung pojke/man?

Men jag ser inga transvestiter i affären
Jag kränger av den.
Pustandes och stönandes och med väldigt låg själv känsla hänger jag tillbaka allt jag provat.
Det finns inga kläder till bleka spädgrisar.

På min väg ut ur affären passerar jag barnavdelningen.
Och med mitt uppdämda köp begär rafsar jag åt mig strumpor med döskallar på, till sonen och ett par mjukisbyxor till honom.
Betalar i kassan och går tröstad ut ur affären.
Det finns i alla fall kläder till någon där….…Summa, mina barn har fruktansvärt mycket kläder.

Som den smålänning jag är, har jag dock sparat alla mina kläder sen den tiden jag var smalare.
Nu kommer de väl till pass.
Garderoben är ändå välfylld ett tag till, men sen när jag är för smal för de kläderna?
Jo, det finns ju kläder i större storlekar på de tre ledande butikerna.
Men de har så konstiga mönster.
Tror designers att tjocka människor gillar stora färgstarka mönster?
Är jag ett undantag?
Jag vill ha enfärgade plagg med någon liten kul detalj.

Annars är jag en romantiker när det gäller kläder, gillar rysch och pysch.
Var inne i helgen och köpte en tunika med många volanger och spets, den passade faktiskt men var hutlöst dyr.
Maken fick nästan hicka när han tvingades betala.
Dottern grät för jag stod på mig, jag skulle ha något till mig.
Hon granskade mig kritiskt i provhytten.
Såg mig våndas och svettas.
Jag undrar förresten om det är någon dold värmekälla i alla provhytter?
Det är ju så hiskeligt svettigt där.
Hon skulle vara smakråd i alla fall.
Hm, sa hon den är genomskinlig.
Expediten som insåg faran hämtade ett linne i samma färg.

Då satt plagget som ett ålskinn, något dottern inte var sen att på peka.
Med skadeglad min hjälpte hon mig av med plagget.
Vi har den i en större storlek i en annan färg, sa expediten.
Jag tog tveksamt emot den och se den passade.
Dottern log glatt som den goda dotter hon är och sa är det verkligen din färg?
Ja, nästan röt jag.
Jag hade köpt den, tror jag, om den varit orange.
Fast orange är definitivt inte min färg.

När jag sa att den tar jag såg hon på mig med tårar i ögonen.
Vad får jag för 600 kr mamma?
Inget sa jag och log.
Tårarna i hennes ögon svämmade över.
Tänk vad mycket kläder hon fått för att jag inte kunde ha några!
Men det är ovant för hela familjen ,att jag köper något till mig.
Maken gick raskt ut ur affären hög röd i ansiktet.
Välkommen åter sa expediten och log.
Tack, sa jag och log tillbaka.

Namnet på butiken betyder glädje och det tycker jag passar bra för jag var glad när jag gick ut.
Sonen var också glad, tänk vad vacker du blir mamma, sa han och vände upp och ner på burken som låter som en brunstig älg.
Nja, vacker det kommer jag aldrig att bli ,om den inte inför såna där heltäckande burkor som muslimernas kvinnor har i vackra mönster
　
　
　
　
　….

FB spel

Ja i åratal har jag varit på Fb, men så kände jag att det inte gav mig så mycket som jag lade ner i energi.
Hade tänkt sluta nu vid månads skiftet men så började jag spela Hidden chronicles och blev fast.
Vilket roligt spel. Man bygger en herrgård och så letar man gömda saker i olika scener. Man gör uppdrag och får poäng. Man spelar tillsammans med andra man känner.. Hälsar på varann och hjälper varann med olika uppdrag. Har du Fb kan jag varmt rekommendera detta spel. Liknade spel finns på blue fish men då kostar det pengar.
Personligen tycker inte jag man skall betala för spel på nätet.
Det är lätt att fullkomligt ruinera sig på spel och det är lätt att bli spelberoende.
Men är det gratis och man kan ha kul ser jag inget fel i det.

Utanförskap.

Ser på Godmorgon Sverige.
Man diskuterar där varför det blir så många mord i Malmö.
Varför just Malmö?

Gubbarna som var med pekar med hela handen, det är utan förskapet som gör detta.
Allt för många människor står utanför konsumtionssamhället.
Grund idéen med det liberala samhället vi har just nu (läs den moderata politiken) är att vi som individer skall roffa åt oss så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Alla sitter inte med på det här tåget, som bekant.
Det skapar en segregation som är farlig för samhället.
Farlig därför att de som inte kan vara med och slåss om kakan kommer att göra det ändå, men på ett icke lagligt sätt.

Gubben i tv säger att Malmö alltid varit först med allt, därför att staden är vår port mot kontinenten.
Men det är också en av de platser som fått ta emot flest invandrare.
För några år sedan kom det 3000 invandrar barn som skulle inkluderas i den Svenska skolan.
De stoppades in 7-8 st i en trea.
(som jag förstod) Det gick antagligen inte att va hemma under sådana förutsättningar.
De hamnade på stadens gator och torg, och blev ett lätt rov för kriminella ledare.

Jag säger inte att detta är en sanning, men det är en teori.
Sanning är dock att många människor är utanför det samhälle vi har idag.
Invandrare, arbetslösa, sjuka, funktionshindrade, pensionärer.
Skapar man ett sånt samhälle så bjuder man in kriminaliteten och våldet.

Vi måste ändra attityd.
Vi måste tänka inkludering, allas lika värde och vi kan inte ta in fler invandrare än vi kan ta hand om, det är inte rasistiskt det är sunt förnuft.
Om någon skaffar sig fler katter än den personen kan ta hand om, anses det som djurplågeri.
Men om ett land tar in fler invandrare än man kan ge ett drägligt liv och ett arbete, så är det misshandel tycker jag.

Vi behöver mer nationalism utan semitism eller rasism.
Vi har tappat vi känslan.
Vi känner oss bara sämre än USA istället för att se vad vi kan och vad vi har.
Vi hukar oss och vi skrapar med foten.
Medan vårt land sakta sjunker allt längre ner i alla undersökningar som görs.

Var är solidariteten?
Var är jämställdheten?
Var är generositeten?

Alla kan inte ha allt, det vet jag.
Men några kan inte heller ha allt, på bekostnad av alla oss andra.

Vi måste också fundera på vad vi behöver.
Hur vi använder våra resurser här på jorden.
Måste allt va nytt och ny renoverat?
Måste garderoben ständigt förnyas?

Vill vi med vårt sätt att leva skapa segregation och utanförskap bara för att vi kan?
Nu står vi här och tittar på Malmös gäng bråk som blir allt blodigare.
Om bara några år är den företeelsen spridd över hela vårt land, vill vi det?
Vad kan vi göra nu för att det inte skall bli så?

Är det rimligt att en stad som Malmö skall ta emot så många invandrare på en och samma gång?
Kanske skall vi stoppa invandringen helt tills vi tagit hand om dem som redan är här?
Vi som är Gammel Svenskar ska kanske inte ta den här diskussionen, det kanske är så att de som är Ny Svenskar skall ha ett par ord med i laget och inte bara de som har högskoleutbildning.

Vi måste kanske lämna över integrations frågorna till dem det berör, och lyssna på vad de har att säga.
För hur det än är så borde ju de veta bäst.
Sen kan man ju fundera på hur man själv vill bli bemött om man tvingas fly till Irak eller Iran.
Hur och var man då vill bo. Vilka skolor man vill ha sina barn i  osv.

FUNKTIONSHINDRAD ELLER NORMAL i denna vår tid?

Autister är människor som mångt och mycket är sig själva nog.
De vill vara ifred, i alla fall de i min ålder.
De lever i vårt samhälle på sina egna villkor eller på våra, i sin egen värld.

Därför blev de avvikare i det samhälle vi hade då.
Men så kom 80-90-talet och med det egot.
Plötsligt skulle du förhandla din egen lön, på arbetskamraternas bekostnad, störst trut störst lönepåslag.
Du skulle se snygg ut, vi började gå på gym, vi solade solarium och vi förverkligade oss själva.
Vi behövde inte varann.
Vi skiljde oss, vi lämnade våra barn åt deras öde.
För vem ville ha ungar som bojor runt fötterna?
De stod i vägen för vår personliga utveckling, vår karriär vårt liv.
De skulle avlas och de skulle plockas fram som troféer vid behov, men där emellan inte synas eller höras.

Jag är ett barn av min tid.
Jag är född i början på 60-talet.
Den tid då barn var söta skyltdockor som man klädde på och visade upp.
Jag fick stryk om jag väsnades, jag fick en smäll om jag var arg, jag fick stryk om jag grät för jag hade det så bra att jag skulle få en smäll så jag hade något att gråta för.
Jag blev tyst och rädd.
Jag isolerade mig.
Jag var annorlunda.
Jag var konstant livrädd för allt och alla.
Det sitter till vis del i än i dag.
Jag beklagar mig inte, jag konstaterar bara att det var så.
Och så var det för många då.

Jag har autister i mitt liv, men de är inte som de vuxna autisterna jag möter ute.
De som är sig själva nog.
I detta samhälle där vi lämnat våra barn vind för våg på livets hav utan en enda närvarande vuxen så långt ögat når, där alla barn är ensamma.
Där skolor växer upp som svampar ur jorden, för de som mot evolutionen klarar att i unga år ta ansvar för sina egna studier.
I detta samhälle där alla är autister mer eller mindre, där blir de autistiska barnen varandras stöd.
Medan de normala klarar sig själva och mår ganska bra av det.
Jag skriver ganska för det är väldigt många barn som inte mår bra av detta.
Men i vårt normala samhälle där många kan bli ett hot, måste vi ju förklara varför det som egentligen är onormalt är normalt.

Så alla de barn som inte passar in, i den onormala normaliteten får ett namn.
För tänk om alla dagens barn som klarar sig till synes bra i ensamheten har autism?
Tänk om de som inte för sitt liv förstår det sociala spelet de växer upp mitt i, inte är onormala för det är obegripligt hur vuxna människor kan lämna sina barn ensamma, hur lärare kan ställa större krav på barn idag än vad man gjorde på högskola studenterna, när jag var ung?

Tänk om de som idag kallas autister är den spillra av det normala som finns kvar.
Tänk om det inte är aggressionssyndrom att bli galen i ett stökigt obegripligt klassrum där ingen konkret kan säga vad jag skall göra?
Tänk om ADHD är ett normal tillstånd?
Det är ju en fördel att få saker ur händerna i arbetslivet och att se möjligheter där andra ser hinder.
Men i skolan är det en nackdel för där vill man ju att ingen skall avvika eller gå utanför de normala ramarna.

En skola för alla.
Vilka är då alla?
Alla som slutat kämpa emot för att få bli en individ?
Alla som gett upp och blivit kopior av sina föräldrar eller andra som vill ha egotrippen att se någon bli som en själv?

Vi föräldrar/vuxna har ingen rätt att forma barnen till kopior av oss själva,
Men skyldigheten att stötta dem att bli sig själva!
Detta borde vara lag!

Då har vi en skola för alla!
Då har vi ett samhälle där alla är inkluderade!
Ett samhälle för alla.

Vi borde också lära oss igen att ingen är sig själv nog.
Vi är alla beroende av varann, oavsett vilka vi är.
Solidaritet är ett honnörs ord inte ett skälls ord.
Jämlikhet är en självklarhet.
Gemenskap ett löfte och en trygghet.