Depression och mörker

När sommaren, som i och för sig var lång, gick över i sprakande höst.
En höst som jag älskar.
Då var mitt liv svart och grått. Mörker inom mig hindrade mig från att se ljuset.
Allt blev tungt och omöjligt.
De nära och kära slog i dörrar och skrek åt mig. frun och mamman brukar ju alltid finnas där, men jag orkade inte mer.

Samhället har övergett de svaga.
Man får strida för allt och får ändå inget.
Jag har kämpat som jag har kämpat, burit de mina på mina axlar.
jag har kroknat.

Ingen förstår allra minst de som borde vara ett stöd för oss och våra barn. Ser hur dem som vi hjälpte genom åren av fattigdom nu inte ens hör av sig till oss när vi är där de var.

Ser hur de som fått pengar vänder ryggen åt dem som gett och nu är det vi som inte ens fått ett uns av vad de fick som skall stå till tjänst. Rättvisa, nej det finns inte.

I mitt mörker har vi alla blivit bittra.
Kanske inte över samma saker.

I början av veckan orkade jag inte ens stå på benen.
Jag orkade knappt äta.

Bilen gick sönder i helgen, hästen blev sjuk förra torsdagen. Förra veckan skickade försäkringskassan tillbaka bollen om dotterns försörjning till alla instanser utom dem själva. Hon har inte rätt till socialbidrag. Hon kan inte leva på ungdomsgarantin ( som ingen vet om hon har rätt till) vi kan inte försörja henne. Vi har 17500 kr i inkomst hon har 0 sonen 1200 kr. Vi har ett hem en trasig bil och en sjuk häst. Utan hästen tror jag inte dottern orkar leva.
Så valet är mellan en  häst  eller en död dotter.

Hanna är också mitt i en depression, orkeslös och sovandes. Stunderna hos hästen får henne att gå ur sängen och leva en stund.

Så när moder natur målade träden i tusen färger var mitt liv grått. När jag började söka mig ut ur eländet var allt lika grått som min själ.
Jag har fått diagnosen utbränd.
Man kan inte vila sig ur utbrändhet man måste jobba sig ur det.
Vilket såklart är svårt men vissa dagar orkar man göra något andra inte.
Jag bakar eller broderar när jag orkar.

Träna på ÖRC måste jag men vissa gånger är det tungt, tyngre än vikterna i maskinen.

Jag har städat för hösten inte allt inte på långavägar som det borde gjorts men lite rena gardiner och lite andra kuddfodral.
Lite gör stor skillnad och det lättar i själen.

Jag har många ljus både i rummet och i köket. Levande ljus gör skillnad.

Men när mamma inte orkar vara knapp längre, då faller allt i sär som när man drar stickorna ur stickningen.
Å ändå livet måste gå vidare... eller....